Härskaren

En gång om året tar härskaren på sej sin praktklädnad och går ut på staden och mottar folkets jubel.


Ja, som kanske märks så är bloggen på väg in i sin årliga sommardvala. Det kommer att bli tämligen spridda inlägg under sommaren och jag hoppas vara igång igen någon gång i september.

Invandrarproblem

Min farmor kom från Glommersträsk. Min far beskrev det som porten till Västerbotten där folk var annorlunda. Han pratade om sin kusin som när han satt och doppade bullar gråthulkande sa: "Nu ha i så mycke kafi å så lite bulla", varpå hans mor gav honom mer bullar och han lika gråthulkande sade: "Nu ha i så mycke bulla å så lite kafi". Det kan liksom aldrig bli bra.

I Norrbotten var man liksom så mycket mer dramatisk i sitt leverne. Storslaget svårmod blandat med vulgär flabbhumor. Det var liksom helt okej att sitta på eftermiddan på lagårdsvinden med hagelbössemynningen i munnen och fundera över livets mening och gå på dans på kvällen och ha hur trevligt som helst. Västerbotten är lite mer smågnälligt.

Men det är inte bara kynnet som är annorlunda, det finns så många småsaker som skiljer. När jag tillfälligt flyttade till Umeå 1978 så hade jag ingen aning om att jag invandrade för gott. Vissa saker var en fullkomligt obegripliga.


Ni läsare i södra Sverige kanske har lite svårt att se skillnaderna. När ni förstår att man är från "Norrland" så kan man få frågan om man känner Bengt Andersson i Gävle. Vi är något slags snusande pistvaktbröder allihop som sover i skoteroverall. En lite lustig skillnad är att när jag talar om "Norrbotten" och "Västerbotten" så talar jag om län. Vi häruppe har ganska grumlig uppfattning om landskap. Om du frågar en Umebo om i vilket landskap Bjurholm ligger i skulle de flesta svara "Västerbotten" fast det ligger i Ångermanland. Men det ligger i Västerbottens län. Själv är jag lite osäker om jag är född i Lappland eller i Norrbotten. Jag slår upp det gång på gång men jag glömmer det lika fort. Av någon anledning är det oväsentligt.

Men långsamt så har jag blivit alltmer Västerbottning. Jag är sällan ordentligt upprörd eller ordentligt upprymd. Det är mest lite småbesvärligt alltihop ...

Rena Vilda Västern

Eder förbundne är lite trött och orkar inte göra några vettiga inlägg. Det blir en kåbåjsare istället.

Vetenskaplig studie

Kommer ni ihåg den gamla tiden då man kokade vatten i en kastrull? Då var det ett egendomligt fenomen som gällde: Om man tittar på en kastrull med vatten som ska till att koka så kommer den inte att koka om man tittar på den.

Nu har man ju vattenkokare och perculatorer och då är det ju så bra att man startar bara den där och så går man och gör nåt annat och så är det färdigt när man kommer tillbaka. Men häromdagen så skulle jag koka kaffe och startade perculatorn. Men den stått på en stund så ställer jag mej och tittar på perculatorn. Då inser jag att den där gamla regeln gäller även för perculator. Den kokar inte om man står och tittar på den! Så ytterligt märkligt. Jag stirrade stint på perculatorn i 15 minuter innan den till slut gav sej. Det tar ju bara fem minuter annars.


Men det är ju trots allt skönt att gamla sanningar gäller även i dessa moderna tider.

Någonting har hänt

När jag gick hem från jobbet hade det kommit upp en mängd lappar på allt som gick att sätta upp lappar på i skogen. På varje lapp stod det "Plocka upp efter hund!!"







Man kan inte låta bli att undra vad personen råkat ut för. Dessutom - det har ju varit brännbollshelg - är vederbörande säker på att det är hund som är skyldig?

Rätt låt vann

Det påstås att Super Bowl ska vara årets TV-händelse, men tydligen så har Melodifestivalen fler tittare. Halva världen bänkar sej för att se mediokra artister från Uzbekistan. Själv är jag entusiastisk följare. Hur kunnig jag egentligen är hade jag ingen aning om. Förrän igår.


Saken är den att vårat travgängs respektive har en egen spelklubb. Min hustru deltar på något sätt men saknar varje form av spelintresse. En gång så passerade vi en kiosk och jag köpte en trisslott. Hustrun hade ingen aning om vad detta var för något. Jag skrapade en lott, vann två nya, skrapade dem, vann en ny, skrapade den, vann fyra nya, skrapade den osv. Till slut hade jag skrapat mej genom ett stort antal lotter men var som vanligt 25 kronor fattigare. "Vad var det för poäng med det där?, frågade hustrun. "Jag har skrapat för åtskilliga hundra kronor men betalade bara 25", svarade jag. Med hennes uttrycksfulla blick idiotförklarade hon mej utan att säga ett ord.

Nu skulle hustrun spela för sin spelklubb. När vi i en konversation kom fram till att man kunde spela på Melodifestivalen så tyckte min hustru det var en briljant idé. "Spela på Tyskland och något annat", sade hustrun. I vild tidsnöd så lyckades jag lägga en femtilapp på Tyskland och skulle spela ett snabb antal spel på tian vardera. "Danmark bland de tio bästa", "Turkiet bland de fyra bästa", "Turkiet som bästa Balkland", "Turkiet kommer före Grekland" och "Danmark som bästa nordiska land". Alla spel gick in och 270 spännulier till klubbkassan. Man är ett schlagergeni!

Expressen, Aftonbladet

Brännbollsyran

Oj, vad man skulle vilja ha en bra kamera. Nu gick jag och tittade på Brännbollen och tog några bilder med mobilkameran. Man ser inte vad man tar och det blir fult och dåligt. Det var massor av folk men kameran har nåt sorts vidvinkel som gör att det ser folktomt ut:


Men några festliga figurer träffade man på. Spindelmannen såg lite vilsen ut utan några höghus att fästa sitt spindelnät på.
Tetrisgubbarna så roliga ut och så hade de en högtalarvagn med tetrismusik ...

Robotgubbarna hade fina kläder men såg lite klumpiga ut i spelet. Där behöver man nog uppdatera mjukvaran.


Men som tur var kom en romersk legion för att styra upp det hela.

Fiasko

Ja, så hade man bänkat sej framför teven. Det har varit en lång vinter och i deltävling efter deltävling har man man vaskat fram ett svenskt bidrag. Det slår en naturligtvis att en svensk deltävling från Säffle är ungefär lika häftig som själva europafinalen. Jag har väl varit lite skeptisk mot Sveriges bidrag. Den behöver en ungefär fem genomlyssningar innan den fastnar. I ESC får man bara en chans.

Efter det ena förfärliga bidraget efter det andra så var det så till sist Annas tur. Där de andra satsade på nakenchocker och glitterkalsonger så framstod Sverige som en sorts antites. Hennes kläder ser ut som en fyraårig flicka som klätt sej i mammas underklänning. Skör och sårbar stod hon där väldigt ensam på en väldigt stor scen. Hennes stödjande kör var placerat långt. långt bakom henne i någon slags unisexuniformer som de hittat i rekvisitan från Månbas Alfa 1999. Det var lite konstigt alltihop men där de andra länderna hittat sin estetik från sajter som "Lesbian Hungarians" så framstod det som fräscht och välgörande.


De svenska förväntningarna var som vanligt hysteriskt högt uppskruvade och i det perspektivet var det naturligtvis ett fiasko. Men om man ser på exempelvis Ukrainas bidrag så inser man att det viktiga inte är att ta sej långt i tävlingen utan att inte representeras av förfärlig smörja.

Expressen - vi borde skickat Salem al Fakir
Aftonbladet - Sverige inte till final

Hu, vad det blev kallt.

Som vanlig i Maj så följs en värmebölja av en bister kallperiod just när man bytt om till shorts. Trädgården börjar också på att grönska så man måste ut i den arktiska kylan och får klä sej därefter. En del vill förstås inte förstå nödvändigheten i detta och måste naturligtvis pika en.

Prince fo Persia

Ni har väl sett att en ny storfilm har kommit - Prince of Persia. Det väcker en del nostalgiska känslor hos undertecknad för det var det första riktigt bra dataspelet jag kom över. Det kom 1989 och de spel som fanns för PC var ditintills fula och ospelbara. Men PoP hade en enastående spelkänsla. Min son var inte många år när han krånglade sej fram flera nivåer på det spelet.

Som tur var så kan man i dessa tider spela en Webbvariant som ser ut som och känns som det ursprungliga spelet. Man kan testa det här

S - det nya rikemanspartiet

En socialdemokratisk Stockholmspolitiker och kräver en ny linje för socialdemokraterna. Han menar att man sviker Stockholmarna. De flesta Stockholmare tjänar tydligen över 40 000 i månaden, äger en fastighet i flermiljonklassen, håller sej med skattesubentionerad hemhjälp, äger en större förmögenhet och kör bil till jobbet.

Att man i övriga landet tjänar betydligt mindre är tydligen ointressant - det är Stockholmarna som räknas. Förra valet lanserade sej moderaterna som det nya arbetarpartiet - kommer vi att få se sossarna som det nya rikemanspartiet den här valrörelsen? Inte konstigt att man blir förvirrad.

Vilks -liten repris

I min gamla blogg så hade jag ett inlägg om Vilks redan 3 september 2007. Eftersom den på vissa sätt fortfarande är aktuell så kör jag med en snabb repris:

-------------- skitgammalt inlägg ----------------------

Kaosteorin är ju en sån där trendteori som understundom förekommer i Illustrerad Vetenskap och liknande. En fjärils vingslag i Brasilien kan orsaka en tornado i Texas. Typ.

Men i dagarna så har man verkligen fått se hur besynnerliga sammanhang verkligen kan te sej. EU gillade inte de svenska gatufyrarna. Sverige måste byta ut sina gatufyrar mot sådana som EU gillar. Eftersom det blir ganska dyrt med de nya gatufyrarna samtidigt som en del trafikforskare menar att minirondeller ändå ger ett bättre flöde så börjar en förändring av det svenska trafiknätet av sällan skådat slag. Plötsligt växer det upp rondeller över hela landet i en närmast epidemisk omfattning. Denna nya miljö väcker upp svensken ur sin dvala. Så svenskarna ilar man hur huse för att sätta upp fula trähundar i rondellerna. Den psykologiska processen bakom detta fenomen är väl inte helt klarlagd än men något slags milt uppror verkar det vara. Samtidigt så går yrkesprovokatören Lars Vilks runt och grubblar över vad han ska hitta på härnäst. Det är inte lätt att provocera i ett land som Sverige. När veganungdomar är i farten som värst så står Göran Persson med fläskfilésåsen en ena mungipan och säger förstående att kött är ”lite äckligt”. När en yrkesprovocerande fotograf skildrar Jesus som läderbög så svarar svenska kyrkan med att skicka utställningen på turné i kyrkorna. Det är liksom inte särskilt kul att förnedra masochister. Hurshomhelst så måste Vilks ha fått något slags insikt om att den svenska rebelliska rondellhundsrörelsen skulle kunna kombineras med lite muhammedkarikatyrer (fast det är ju inte en karikatyr heller. Det ser snarare ut som nån sorts sumerisk staty) Sedan följer en märklig händelsekedja som leder fram till att en uppretad folkmassa i Karachi bränner dockor av Fredrik Reinfeldt i protest mot Nerikes Allehanda.

(Staty från Nimrods palats)

Det finns alltså ett kausalt samband. Om EU inte gillar svenska gatufyrar så kommer folk att bränna Reinfeldtdockor i Karachi.

(Det som är mest förbryllande är ändå att folk i Karachi läser Nerikes Allehanda)

--------------- slut på gammalt inlägg ---------------------

Varför den kommer för mej är att jag ser ett gammalt ståuppframträdande av Johan Glans som bygger på ungefär samma sak. Var Glans en av de tre personerna som läste min gamla blogg?





eller ...ja, det var väl inte så svårt att tänka i de banorna.

Vilks - några funderingar

Nu har det gått några dagar sedan uppträdet i Uppsala och det är kanske dags att fundera lite i eftertankens kranka blekhet. Vilks har någonstans hävdat att reaktionerna på hans verk är en större del av konstverket än själva teckningen. Och aldrig har väl det varit sannare för hela det svensktaliga internet har bloggbävat och diskussionsforum svämmar över av inlägg i frågan. Vilks har ju tidigare mest varit känd för sitt märkliga verk Nimis skapat av drivved.


Det vill säga knappast sådant som högerextrema unga män normalt uppskattar. De skulle nog ha kategoriserat honom som Entartete Kunst men efter Uppsala-äventyret så uppfattar de honom som hjälte. Aldrig tillförne har så många positiva inlägg om modern konst skrivits på Flashback.

Tidningarnas reaktioner är också spännade. Expressen som tyckte att konstens yttrandefrihet hade vissa gränser när det gällde Lars Hillersberg rycker ut till Vilks försvar. Aftonbladet som ivrigt försvarade Hillerberg inskränker sej den här gången till att Vilks har rätt att vara en idiot och att kränka.


Som "egentligen socialdemokrat" så har jag tidvis problem med det som ska vara mitt parti. Alltsedan socialdemokratiska kvinnoklubbar brände en serietidning som jag var med i på bål så har jag särskilt problem med deras syn på yttrandefrihet. De högre dignitärerna säger väl ungefär att Vilks har rätt till yttrandefrihet även om han är dum i huvet medan sossebloggar är betydligt mer skeptiska. Yttrandefrihet är nog bra om den inte "missbrukas". De menar att yttrandefrihet fungerar bäst om man säger de saker som partiet tycker. Dvs ungefär samma syn på yttrandefrihet som Nordkorea. Lars Ohly gör en riktig fadäs genom att säga "Å andra sidan är det viktigt att vara medveten om att Vilks syftar till att stärka rasismen och islamofobin genom sin konst".

Riktigt oroad blir jag när jag försöker hitta vad svenska muslimer har att säga. Nu ska man ta det mesta på nätet med en nypa salt och det är svårt att hitta vad sekulariserade och moderata muslimer ser på detta men mycket av det man hittar går ungefär ut på att man har "vunnit striden" genom att stoppa föreläsningen och att detta är de metoder som fungerar. Även om detta är små och möjligen isolerade grupper så kan det bli en mycket obehaglig framtid vi går till mötes.



Lisa Magnusson om Vilks

Besynnerlig logik

Det har gjorts en undersökning i Holland som visar att de som fildelar mest också spenderar mer pengar än genomsnittet på köpt musik och andra kringprodukter som konserter.

Av detta dras den besynnerliga slutledningen att "Nöjesindustrin tjänar på fildelning". Nu vet jag inte om det finns mer i undersökningen som man bygger slutsatsen på men bygger man den på endast detta samband så är detmycket tveksamt.

Det ligger i sakens natur att den som fildelar mest är den som laddar ner mest varav följer att det är de personer som är mest intresserad av materialet. Och den som är mest intresserad är också den som är mest benägen att spendera pengar. Det var så redan på kasettkopieringens tid och kommer antagligen att fortsätta vara så vad teknikutvecklingen kan bjuda på i framtiden.

Men nöjesindustrin lever inte på fåtalet storkonsumenter utan på att den stora massan betalar för sej. Om fildelning blir helt lagligt så kommer Svensson att börja fildela i mycket större utsträckning.

Hundliv

Den senaste veckan har varit mer hundfylld än normalt. Det har varit rondellhundar, hundutställning och hundbröd. Hundbröd? Jo, dottern, känd traderamissbrukare, hade köpt en kakform i form av en Bassett och gav den som födelsedagspresent till mej. Hon hade bakat bröd med den också, mobilkameran gör dem inte rättvisa:

Jag håller fortfarande på och bearbetar minnesbilder från hundutställningen. Det var många stora hundar och utställningsområdet var beläget på blöt sand vilket gjorde att många hundar såg rätt ruffiga ut. Hundägare är i gemen rätt så ruffigt klädda, så jag blev lite paff när jag plötsligt såg denna skönhet.


Jag blev så häpen så jag han knappt se matte men det lilla jag hann se gav ett intryck av ett väl samlat ekipage. Det var många utställare som inte riktigt insåg att de själva var en del av visningen så det var välgörande att se. Dessvärre var den andra hunden i det sällskapet något ljushylt och hade inte smorts in med tillräcklig solskyddsfaktor så stackarn var alldeles illröd och flammig.

Jag har ju berört Vilks i några inlägg och det har gett mej en liten skjuts på topplistan bland Umeåbloggare. Bråk är intressantare än roligt. Hursomhelst så är jag stolt över att ha passerat storheter som "Annelis fitnessblogg" och "Edward Riedl (M)" mitt nästa mål är att vara så bråkig och irriterande att jag passerar "Angelica - fyrbarnsmamman".

Nu är det vår och alla är pilska

Innan vi for på hundutställningen i lördags putsade dottern lite på sin cairne och lämnade lite hår i papperskorgen. Cairnen löpte så Dennis var ganska så på under lördagen. Sedan löper en blandrasare mitt emot också så Dennis har haft trängtansfyllda dagar.

Nu hade jag glömt dörren öppen till toaletten på övervåningen och jag hör plötsligt en ylande pudel. Det är en del slammer också men jag har inte möjlighet att gå på en gång så när jag kommer fram så kan jag bara beskåda förödelsen. Hår från en löptik är tydligen nog för att Dennis ska gå igång.


När vi så skulle gå ut och gå så är det två småfåglar som är så inne i sina parningslekar så de rullar ut rakt framför Dennis som mest bara verkar förnärmad. "Hmf, vilka är ni att vara ivägen där jag ska gå" ungefär.

Hans jaktinstinkt är lite begränsad. Hade det varit någon av cairnarna så hade det bara återstått ett litet fjädermoln.

Hundutställning i Sjulsnäs

Dottern skulle ställa ut sin Cairne på hundutställningen i Sjulsnäs. Man vill ju inte gärna missa ett tillfälle att återse Norrbotten så jag erbjöd mej som chaufför. Det är ju en rätt speciell kulturmanifestation med en hundutställning i sig och då speciellt att höra folk diskutera fjollpudelklippning på breda norrbottensdialekter är en upplevelse som överträffar det mesta.

För dagen hade jag köpt en låg stol så jag nästan halvlåg vid en ring. Man hade av någon anledning trängt ihop hela utställningen på en fotbollsplan med blöt sand så min stol skönk djupt ner samtidigt som man fått tränga ihop ringarna så att det blev en ohyggligt smal passage mellan ringarna. Det var mer än en gång jag kände en blöt varm andhämtning mot min nacke för att vända mej om mot ett tandrikt gap mot någon Dobermann eller något som verkade vara blandras mellan björn och Mastiff.

Men det är något beklämmande med dessa bedömningar av hundarna. Själv skulle man inte klara sej särskilt långt i en utställning och tas ur avel direkt. Vilket vore en stor synd när man ser på hur fina valpar jag fått.

Och då ska man veta att jag är en enastående skönhet jämfört med de flesta på ett sådant här evenemang. Övervikten i Sverige har verkligen blivit ett problem. Åtminstone bland hundägare.

När vi så skulle åka hem så talade jag med hustrun som förespeglade grillning med tanke på det fantastiska vädret så jag började fantisera om öl. Jag ilade in till Piteå för att köpa några. De har ju byggt om så mycket så jag körde in på måfå och hamnade på Tempoparkeringen - eller det som var Tempoparkeringen 1978. Perfekt tänkte jag, det är ju alldeles bredvid bolaget. Men jag blev lite bekymrad när jag närmade mej Lillbrogatan. Jag såg inte skäggiggubben som sålde Proletären. Det var ett stående inslag i gatubilden 1978. En skäggig man som försökte sälja proletären utanför bolaget. Det var lika roligt varje gång därför att Kfml(r) hade kurser där de lärde sej att uttala "Proletären" på göteborgska och blandningen av pitemål och göteborgska var oefterhärmelig. När jag kom fram såg jag att att bolaget var ersatt av en mäklarrackare. Plötsligt blev det lätt panik för klockan var oroande nära tre. Jag frågade en tatuerad yngling om vägen och han tog mej helt sonika i armen för att leda mej rätt. Jag måste ha sett desperat ut.


Killen skulle själv på bolaget för ikväll skulle det bli "kroosing". Det är lite märkligt motsats mellan Umeå och Piteå. Umeå är en livaktig stad, relativt sett, under vintern för att fullständigt dö under sommaren medans Piteå är en dyster illaluktande håla under vintern för att under sommaren blomma upp på ett fantastiskt sätt. Den trista raggarrundan går runt Sundsgatan, lite runt stan för att avslutas på Tempoparkeringen där man står och skränar som en apflock. På sommaren utökas rundan med en och annan tur till Piteå havsbad. Turen till havsbadet i en öppen amerikanare i en ljum sommarkväll är oförglömmelig.

Rondell-Jesus

Ingen har väl missat tumultet runt Lars Vilks? Han är inbjuden till Uppsala Universitet för att tala om yttrandefrihet och en grupp personer lyckas avbryta föreläsningen med bråk och tumult.

Reaktionerna är ganska intressanta. Bloggvärlden och Facebbook svämmar över av inlägg som ligger långt bortom hysteri. Tilltalsorden är olika sammansättningar av "hora", bland annat har Vilks förärats en facebookgrupp som heter "jevla fitthurunge lars vilks!". Intressant är att obildade rasister plötsligt blivit intresserade av modern konst. Några liberala skribenter skriver lite lamt om vikten att slå vakt om yttrandefriheten och kultureliten är tyst eller skriver något helt obegripligt - eller med så många reservationer att det känns som om man egentligen är tveksam till att en sådan som Vilks verkligen ska omfattas av yttrandefrihet. Man tycker väl antagligen att Vilks är ett irriterande arsel och man vill inte spela SD i händerna.

Själv tycker jag att själva rondellhundsperspektivet har kommit alldeles för mycket i skymundan, för den anda av folklig rebellkonst som trots allt är själva ursprunget till den här röran har tappat luften lite grann. För dessa rondeller är hiskeligt fula och den professionella konstnärliga utsmyckning som på några ställen satts dit gör en inte glad precis.
Själv har jag ju tidigare lanserat tanken på kristna rondellhundar. Så jag gick runt och laborerade med tanken på att Umeås många rondeller kunnat smyckas med Rondell-Jesus och hans tolv rondellärjungar. Tanken gjorde mej riktigt uppspelt men så kom jag på haken - kommer folk att värdera lärjungarna olika?



Tillbaka till ritbordet.

DN Vilks överfallen under föreläsning
DN - Folk skrek och rusade fram mot Vilks
Mohammed Omar - Muslimer försvarade civilisationen

I sportaffären

Hustrun skulle köpa en motionssko. Hon ville ha lite sådant där med dämpad sula och sånt dom kör med nuförtiden. Vi hade valt en av de där mer initierade sportaffärerna av någon anledning. Personalen var mycket vänliga och tog väl hand om min hustru. Jag kunde dock inte undgå att de fick obehagliga rysningar varje gång de såg mina gympapjux för 29 kronor på Rusta så jag valde att gå runt i affären för att inte distrahera personalen.

Först tittade jag på pikétröjor. De var väl hyggligt trevliga och det fanns reaställ där man kunde köpa 2 för 399. Men problemet var att de verkar inte finnas i större storlek än medium. Själv håller man på att se obscen ut redan i XL så det fanns inte mycket att hämta där. Jag hittade en trevlig kepshylla. Men på något sätt har jag fått för mej att kepsar endast finns till enhetspriset 29 kronor. Här var 299 kronor ingångsnivån.

Men en cykel kunde jag behöva. Så jag går glatt och kollar men priserna närmar sej ofta en begagnad bil. Så jag spratt till när jag såg en cykel för 1495. Det är mitt prisläge det! Men så ful den var! Det var något sorts designprojekt som gått alldeles fel.


Jag står just och förbereder mej för ett affärsförslag till någon av försäljarna. "Det fattar ni väl att ni inte kan sälja en sån fuljävla cykel, Ni får femhundra!" - den var så ful att den kunde vara bra att reta grannarna med. Då såg jag att jag läst fel på prislappen. 14995 kr skulle det vara.

Vid det laget så hade hustrun blivit förförd att någon försäljarrackare till ett par skor för 999 kronor. Hon var dessutom övertygad att hon gjort ett kap.

När vi rullar ut från parkeringen så spelar radion Oasis "Don´t look back in anger". Nä, bara en lätt känsla av att jag just ingått i ett surrealistiskt performancekonstverk.

Brädgårdsdags

Jag var på shoppingrunda igår. Eftersom jag aldrig har bilen så har jag sparat ihop massor av ärenden när den plötsligt hamnade i mina händer. Förts var jag på K-Rauta och köpte en ek-bräda. Men när jag gick på deras byggsida så insåg jag att det skulle vara enklast att köpa det jag ska ha på Byggmax. Väl där visade det sej att de hade slut på spånskiva. Jag var hem med första högen brädor och åkte förbi coop bygg men deras utbud var ganska begränsat så jag for på Beijers för att bland annat köpa spånskiva. De var vänliga och trevliga men lite dyra. Jag hickade till när de skulle ha 710 spänn för två spånskivor. Hade de där skivorna istället skickats till Kina hade de laminerats och satts ihop till en hylla för 99 kronor.

Men jag inser att man med ålder blir allt mindre organiserad. Det tog mej ungefär 4 timmar att göra det som jag borde kunnat göra på en och en halv. Och vad man måste fundera.


Lustigt förresten när man tänker på oss som går där och påtar i brädgårdarna. En del säger att sådana som vi inte är modemedvetna. Vi har absolut koll. Vi är likadant klädda allihop. Personligheten uttrycks genom acessoarer som kepsarna. Jag hade min Laisvalls Fjällcamp som är en riktig pärla.

Jag har övertagit sonens mobil som har en oerhört mycket bättre kamera än min gamla mobil (utan att därför vara bra) och kunde inte låta bli att fota Beijers lastbil på Byggmax. Vad gjorde den där? Var det Beijers som köpt upp alla spånskivorna på Byggmax?

Läste förresten att människor har haft sex med Neanderthalare. Min fru säger ibland att hon har gift sej med en Neanderthalare. Jag förstår inte riktigt hur hon menar ... hon är ju gift med mej.

Hundbajsfuskare

För några år sedan så var jag ute och gick. Det hade regnat på morgonen så att jag hade rullen med hundbajspåsar i regnjackan och när jag stod där med jeansjackan på mej så hade jag inga påsar. Detta är en dödssynd för hundägare, åtminstone i stadsmiljö såhär. Desperat så sökte jag efter någon glömd påse någonstans i jackan. Mitt i det jag står där och söker desperat så står det en ilsken kvinna bakom mej och frågar: "Har du inte tänkt ta upp det där?".


Jag kunde inte annat än erkänna att jag hade glömt påsarna i den andra jackan. Hon fortsatte och domdera och dömde ut hundägare som inte brydde sej om att ta upp efter sej. Jag försökte lite lamt förklara att jag visst hade tänkt ta upp efter mej men att SOM SAGT hade glömt påsarna i min andra jacka. Efter en ganska lång tids munhuggande frågade jag om hon inte hade en påse till övers eftersom hon hade en egen hund och hon talade om för mej att det inte var hennes ansvar att hålla mej med påsar utan det fick jag ta ansvar för själv. Det gick helt enkelt inte att komma vidare utan jag gick därifrån och hon hängde skällande efter mej en bit.

Min hustru däremot är det ordning på. Hon missar ALDRIG att få med sej hundbajspåsar. Emellertid så var hon ute häromdan och stackars Dennis var inte bra i magen. Han klämde ut en hallonstor knort och två teskedsstora klickar diarré. Hustrun tog upp knorten och sparkade över lite jord över klickarna. Då dyker det upp en karl bakom henne och talar om att man ska ta upp efter hunden. Min hustru blir kränkt och går fram mot karln och talar om att hon minsann alltid tar upp efter sej men att det inte var riktigt lätt att sörpla upp diarré så hon hade gjort det näst bästa i hennes ögon. Men karln bara gick på. Så hustrun gick väldigt nära och talade väldigt högt. Då cyklar karln iväg en femton meter och fortsätter att skrika. När hustrun går mot honom så cyklar han en bit till och fortsätter. Nu känner jag den där karln och vet att charm inte är ett av han mest framträdande karaktärsdrag men det känns liksom inte som ett vettigt sätt att kommunicera vuxna människor emellan.

När vi diskuterade incidenten med dottern så berättade hon att hon brukade trampa ner hundkiss från snödrivan för att det ser så tråkigt ut med gulmarinerade snödrivor. Då dök det upp en figur och anklagade henne för att trampa ner hundens bajs. Det gick inte att övertyga vederbörande för denne "hade sett" hur hunden hade bajsat.

För det är tydligen så att man ska inte se osäker ut. Kan man inte ta reda på hundens bajs så är det bara att vandra därifrån med näsan i vädret. Ser man osäker ut eller försöker fixa till något så hugger samhällets stöttepelare direkt.

Nu tycker jag inte att det är något jätteproblem. Det är väl så att de som syndar syndar ofta och de som sköter sina hundlämningar gör det ganska konsekvent.

Är pojkar en anakronism?

Jag har läst Robert Crumbs Genesis. Det är en intressant seriebok som rekommenderas till alla egentligen. För den som har grund Bibelkunskap är det slående hur mansdominerad den är. Nu är Crumb ingen slarver så han försöker hitta bortom Bibeltexterna för att förstå sådana turer som förefaller obegripliga i samspelet mellan männen och kvinnorna. Han har läst andra gamla myter som förmodligen handlar om samma sak och jämfört dem med hur de framställs i Bibeln och resonerar om det är så att texterna tvättats senare för att passa in i det patriarkala samhälle som vuxit fram när de äldre Bibeltexterna sammanställdes. Tydligen så är det så att det existerade en matriarkal struktur samtidigt med en patriarkal struktur i det gamla Mesopotamska samhället. Men i och med krigskulturen så blev det patriarkala styret med tiden så dominerande att kvinnorna kom att bli ett bihang vid senare kulturer.

Så har vi då i årtusenden sett patriarkatet som det enda möjliga. Vi har osynliggjort, förringat, fördummat och utnyttjat kvinnorna.

När jag gick i skolan var det en ganska tydlig könsuppdelning. I 9:an så fanns det en linje som hette 9 tp, teknisk praktisk linje. De killarna som gick där fick lära sej att svetsa, svarva och allt möjligt viktigt. Nästa alla av de killarna gick direkt från skolavslutningen ut i industrin och tjänade stora pengar. Det var en inte helt ovanlig syn att de som gått ut några år tidigare kom med en sprillans ny bil när de var arton för att hämta någon flickvän som gick i 9:an.

Nu är det två artiklar som egentligen handlar om samma sak. Dels en ledare i Expressen: Rädda pojkarna. Dels en artikel av Britta Svensson: Det finns ett mönster - gärningsmännen, som handlar om våldet mellan unga. Pojkarna sackar efter i skolan och ADHD och andra bokstavsdiagnoser ökar lavinartat bland pojkarna. Nu var det nog så att de flesta av de här killarna som gick 9 tp skulle ha diagnostiserats som bokstavsbarn. Det var på inget sätt någon briljant och insiktsfull pedagogik som rådde på den tiden utan bara en inställning att pojkar är pojkar och måste hållas i herrans tukt och förmaning för annars har de lätt att gå överstyr. Idag är det så mycket bekvämare att sätta en psykiatrisk diagnos på det tillstånd som tidigare egentligen bara skulle ha lytt "pojke".

I den ena artikeln så står det att "pojkarna misslyckas i skolan" men det är inte så. Tidigare så "misslyckades" flickorna i skolan därför att vi övertygade dem om att de aldrig skulle lyckas därför att de var flickor. Nu har vi i trettio års tid arbetat för att övertyga pojkarna att de inte kan lyckas eftersom de är pojkar. Det är inte en fråga om misslyckande utan det är en fråga om en framgångsrik pedagogik.

Herrmodet

Jag läste nånstans på nätet (det är lite svårt att hitta egen var man varit på internet om man inte riktigt minns när och på vilken dator) att man skulle ha en tävling om de mest välklädda herrbloggarna.

Normalt kommer jag, av skäl jag inte kommer att gå in på, inte så brukar jag normalt inte bry mej om sådant. Men nu har jag en så asgrym accesoar. Vilken baby!


Rösta på mej, bara jag hittar igen var det var någonstans ....

Mera näthat

Det var en liten debattartikel i nätaftonbladet om näthatet som hette "Du skulle inte skrika 'hora' efter någon på gatan".Det handlade om det alltmer grasserande näthatet som grasserar framförallt i kommentarsfälten på bloggarna.


Bland annat hade hon fått kommentaren ”Kan du inte visa fittan lite i stället för att gnälla??” (Ursäkta det vulgära språket) och hon kommenterade lite roligt "Som om det inte skulle gå att kombinera". För ett kort ögonblick funderar jag om det ska vara sådan där kvinnlig simultankapacitet och skulle just formulera något om "som om inte vi män skulle kunna visa upp vårat kön och göra något annat samtidigt" men jag kanske ska spara det spåret till senare när jag tänker efter.

Men jag funderade vidare och kom in på några intressanta småspår. Jag är ju intresserad läsare av "Flashback" som är ett vildvuxet forum som bland annat är hemvisten för det intensivaste näthatet. Ibland organiserar några samlade näthatsattacker mot misshagliga. Intressant är att det näthatarna hatar mest av allt är kultur. Flashback är också ett utpräglat högerforum och väldigt mansdominerat. En av trådarna handlar just om "Varför är kulturen ett vänsterprojekt?" och det är ju slående. Näthatet är å sin sida ett högerprojekt. Om man försöker placera ut allt i någonsorts diagram så står allt klart för en:




Det tål att tänka på.

Flip the Frog

Då vi pratar tecknad film så minns jag när kabel-Teven kom och man plötsligt kunde se gamla klassiker som Flip the Frog av Ub Iwerks

Så sjukt bra!

Ika i rutan

Den generation som har barn som är födda på åttiotalet somnar reflexmässigt så fort de hör Bollibompasignaturen. Man hade en lucka på tjugofem minuter att ta igen förlorad sömn på och den statliga televisionen tillhandahöll godkänd barnkultur. Det här var innan internet så det fanns fortarande barn i sexårsåldern som ännu inte hade sett sin första gruppvåldtäkt med motorsåg.

Det fanns två saker som kunde förmå mej att hålla mej vaken, det ena var när Björne gästades av Robert. Robert Gustavsson var då, åtminstone för mej, ett helt nytt ansikte och jag gillade honom direkt. Det här tafatta lite fumliga och samtidigt välvilliga var så charmigt.

Det andra var Ika i rutan. Jag tyckte att den här figuren var fascinerande på något sätt. Jag minns speciellt en gång när hon gjorde något småelakt och accelererade upp elakheterna tills det blev helt bisarrt och så hamnar hon plötsligt i självrannsakelse "Oj, nu var jag rriktigt eelaak". Jag kände precis igen mej själv när jag som barn plågade en myra och greps av dåligt samvete och försökte återuppväcka myran. Möjligen var mina omsorger ännu plågsammare men jag kände precis igen mej själv som barn i den situationen.


När jag var barn så hade vi det inte särkskilt roligt med Teven. vi stannade uppe varje kväll på torsdag för att få se den lilla tecknade snutten med solens uppgång och nedgång. Så roligt hade vi det. Generationen strax efter mej fick roa sej med "Vilse i pannkakan" vilket tydligen möjliggjorde etableringen av privata psykologmottagningar i Sverige när folk skulle bearbeta sina barndomsminnen från Vilse i pannkakan.

Jag har pratat med en del personer födda på åttiotalen om "Ika i rutan" och det verkar som om den är den generationens "Vilse i pannkakan". Man uppfattade tydligen inte Ika som en barnliknande figur utan som en väldigt obehagligt galen vuxen. Men psykologerna ska väl ha något att leva av de också ...

DatorMagazin - Linuxtomtarna

Idag händer ingenting. Jag är fortfarande gripen efter att ha läst Robert Crumbs Genesis så det blir liksom inte så mycket gjort.

Men jag satt och bläddrade lite i "Datormagazin". En av favoritavdelningarna är "Linuxnyheter" där supertorra nördar sitter och har provat någon obskyr Linuxdistribution. En av deras favortisysselsättningar är att jämföra Linux och Windows, oftast genom att stapla upp ett par områden där Linux är att förerdra. "Går det att själv att kompilera om kärnan? - 1-0 till Linux".

I senaste numret så får vi en sneak peek på Fedora som alla antas veta är den fria varianten av Red Hat (Fedora är något sorts hattfilt eller nåt) och det är en läsning som kräver något av läsaren. Ibland är det någorlunda informativt som "ColorManagement - ett sessionsramverk som gör det möjligt att hantera, installera och generera förgprofiler i skrivbordsmiljön Gnome" där har man till och med kostat på sej att nämna att "Gnome" är en skrivbordsmiljö om någon händelsevis inte skulle veta det. Men jag blir lite frågande inför "Boost 1.41 Uplift - Den här funktionen medför att Fedora 13 får Boost 1.41.0. tillsammans med Boost.MPI. Som en sidoeffekt kommer Boost att byggas med CMake istället för BJam". Jag känner att jag får ta ställning till det senare ...

Björklöven hos Lyxfällan

Ordningen på Björklövens ekonomi verkar vara värre än vad man någonsin kunde föreställa sej. Är det dags för ett besök från Lyxfällan?

Premiepensionsjävlar!

De senaste veckorna så har telefonen gått varm. Det är olika PPM-förvaltare som försöker vinna över en till sina fonder. Nu på eftermiddagen var jag inbegripen i ett komplicerat göromål när telefonen ringer. Tidigare under dagen har det varit en idiot som försökt sälja rakhyvlar till en helskäggsman och två premiepensionsförvaltare. När nu den tredje förvaltaren för dagen ringer så flyger topplockspackningen på farbror Forsmark!

Högljutt talade jag om för vederbörande att det var fan i mej inte konstigt att förvaltningskostnaderna åt upp vårat pensionssparande då de ringde mej flera gånger om dagen! Köp aktier för pengarna istället för att tvinga stackars arbetslösa ungdomar att sitta och trakassera vanligt hederligt folk!


Sedan tryckte jag ilsket på lägga-på-luren-knappen! Vad jag saknar att få slänga på luren på en rejäl bakelittelefon med snurrskiva.

Sen fick jag dåligt samvete för stackaren som ringde mej. Det var väl bara någon telemarketingstackare som fick ta emot det där för usel timlön. De som är ansvariga sitter någon annanstans och investerar sina feta bonusar på något mer lukrativt ställe än i deras pissiga PPM-fonder.

En ordentlig gubbe plankar

När vi skulle åka hem på lördagkvällen (eller snarare på söndagmorgonen) så fanns det inga spärrvakter på T-centralen. Jag stod länge och tvekade för man vill ju vara en ordentlig gubbe men till sist så fann jag ingen annan råd än att helt enkelt krångla mej förbi spärrarna.

Nere på perrongen så hamnade vi brevid något slags automat med diverse frestelser. Min håg stod genast till en Snickers som utlovade extra mycket nötter. Jag stoppade in mina 15 kronor och slog koden, 34 om jag inte minns fel, och något slags skruvmanick föste fram en bit Snickers mot kanten så att den skulle ramla ner. Men det elaka chokladstycket vägrade ramla ner och klöste sej på det mest förargliga sätt uppe på hyllan och vägrade att ramla ner. Först ruskade jag varsamt på automaten utan att nämvärt hota chokladbitens upphöjda position. Mina ruskningar blev lite våldsammare med samma uteblivna resultat. Jag satte då in en rejäl hockeytackling och chockladbiten föll till sist till föga. När jag ivrigt stack in handen för att fånga den nu hett eftertraktade kaloribomben så rasslade det till i myntreturen. Jag fick både Snickersen och pengarna jag hade stoppat in. Jag kände mej som en usling.


När vi så kom fram till vår destination så satt det en spärrvakt. En kort stund funderade jag om jag skulle be honom att stämpla på min remsa så att jag kunde göra rätt för mej men det kändes som om det skulle kunna bli komplicerat att förklara. Ibland måste man välja mellan att göra det rätta och att göra det enkla.

Dessutom så insåg jag när jag sökte mej bort från underjorden att jag förra gången råkade bläddra med två remsor vid en övergång och missade på så sätt att jag kunde åka vidare på samma biljett - så att nu är vi kvitt, SL.

Galago-festen

För att komplettera upplevelsen så gick jag på Galago-festen och tog med mej min son och hans kusin så att de skulle få insupa lite kulturelit. Själva festen anordnades i en utrangerad butikslokal. Lokalen var rå och oinredd. Det kändes som något slags rejv-fest från nittiotalet ungefär. Pojkarna sa "herregud, det är som studentbalen. Det enda som fattas är baja-major" varpå jag pekade ut toalettfasiliteterna som bestod just av bajamajor. Pojkarna gjorde high-five och hojtade "Studentbal!".

Jag hamnade i diskussion med några gamla uvar, bland andra Peter Madsen, som först pratade mycket fin och begriplig dansk-svenska. Men när jag frågade om hans fortsatta tankar nu när Valhalla går mot sitt slut så blev han snabbt engagerad och gick över till gröt-danska vilket är svårtolkat i en högljudd lokal. Det lilla jag förstod lät väldigt intressant.

Plötsligt var klockan rätt mycket och pojkarna var försvunna. När jag funnit igen dem så var de rejält dragna. De hade varit till Vodka-baren och beställt "Tequila och nånting bögigt" och bartendern hade svarat med karakteristisk stockholmsk bögröst "Då vet jag pressiis vad ni ska ha" man ska ha tur om man tar sej levande ur någonting sådant. Ungefär där så hittar jag igen en kränkt Johan Wanloo (känd Göteborgstecknare), tydligen hade min son dragit Göteborgsvitsar för Wanloo av typen

- Vet du hur många tyskar det bor i Götebörj?
- Nä.
- De e la gôr-many!

eller- Vet du hur många kanadensare det bor i Götebörj?
- Nä.
- De e la åtta va?

Som straff så gjorde Wanloo en teckning av pojken.
Wanloo vägrade också erkänna att "Glenn" är det vanligaste namnet i Göteborg. Jag visade Wanloos teckning för Mikael Sol som avslöjade att hans första-namn var Glenn. Han visade sitt leg för mej (man använder tydligen inte körkort i Stockholm) och där stod det tydligt "Glenn Mikael Sol". Det var nog klokt att använda andranamnet. "Glenn Sol" låter inget vidare.

Pojkarna hade under tiden försvunnit ut på dansgolvet som var en förgård till helvetet.


Som min son var efter besöket på vodkabaren så insåg jag att det var min plikt som far att få hem ättelägget i någorlunda samlade bitar så jag stod där och pimplade Pellegrino medans pojkarna skuttade orytmiskt på dansgolvet. Enda roliga under den tiden var en trevlig pratstund med Johannes Klenell.

Det var inte alls så obehagligt som jag föreställde mej att åka tunnelbana 3 på lördagsnatten och det gick jättebra. Men jag var lite trött på söndagsmorgonen och fick mitt schema kraftigt försenat.

Söndagen firade jag senare med tio timmar på en Y-buss.

SPX

Direkt från jobbet, sätta sej på en Y-buss i nio timmar och så lyckas leta reda på sonen tog reda på en gammal man. Idag så tog jag mej så till SPX som verkligen är ett kapitel för sej. Hur många bord som helst med hur många fanzines som helst och en massa alternativförlag.

Innan vi hade åkt dit så hade fått ta över sonens gamla mobil med en något bättre kamera än min så jag såg framför mej att jag skulle fota mej tillsammans med en massa seriekändisar.

Som pedagogisk far så hade jag tagit med mej sonen för att visa på lite riktig kultur. Han frågade om några kända serietecknare skulle vara där och frågade vilka han kände till. Det visade sej vara Kellerman, Christenssen och Wanloo. Jag var tveksam till om någon av dem skulle vara där särskilt Wanloo. Ungefär den första vi träffar när vi är där är just Wanloo. Sedan träffar jag allehanda seriefigurer av varierande valör. Ta en sådan som Göran Ribe som var redaktör för den första serietidningen jag var med i på allvar - Elitserien. Eller en "handbok i sex, våld och knark" som en polis och någon föräldraförening kallade den när de reste runt i landet för att varna folk för den. Eller Johan Andreasson vars största intryck på den svenska kulturen är "dassboken". Just när jag skulle gå så träffade jag åttiotalets superförläggare Horst Schröder, han som gav ut Epix, Pox och Elixir. Snacka om levande legender.

Men inte rackarn kom jag ihåg att ta några bilder inte.

Stukad Skandinavist

Jag har alltid varit intresserad av det nordiska. Hade det inte varit så besudlat så skulle jag kallat mej för Skandinavist. Så på något sätt så tar jag till mej inverkan från den Isländska vulkanen som ett slags styrkebesked. "Vi är minsann inte att leka med". Även om jag inte begriper just någon isländska äver huvudtaget så känner jag starkt för släktskapen med våra språk. Och jag vet ju vad vulkanen heter även om jag inte kan stava till det. Därför var jag också övertygad om att jag kunde uttala namnet. När vulkanen kommer på tal så försöker jag säga dess namn men det som kommer ut ur min mun låter som "Ejlafjuttlafjuttlajäkul". Plötsligt inser jag varför alla säger "den isländska vulkanen".

Nu far jag till Stockholm för att besöka SPX.

Dennis - Jakthunden

För någon vecka sedan gick min hustru och handlade alldeles själv - hungrig och stressad - det gick som det brukar gå med de förutsättningarna. Ett kylskåp sprängfyllt av godsaker. Mina vanliga sunkluncher, bullägg och hopkläggade rester har fått stryka på foten för chevrégratinerade rödbetor, kräftsjtärtsfärstimbaler och gravlaxpimpinetter. Men allt har ett slut och det var dags att fylla på lite grann.

Undertecknad gick på Willys tämligen ostressad så jag gick mest runt och strosade. Men när jag gick där passerade jag falukorvarna. Det måste vara ett år sedan jag åt falukorv sist. Och den här korven stod det mitt namn på. Min lycka var obeskrivlig.


Jag skulle äta middag ensam den dagen och jag kokade makaroner till korven. Korv och makaroner, hur kan man glömma bort att äta sånt? När jag skulle skiva upp korven så rullade en av de grövre skivorna i väg. Jag försökte fånga den men råkade istället puffa på den så den rullade iväg i en hiskelig fart över bänkkanten, ner på golvet och vidare. Men Dennis uppfattade situationen och infångade den förrymda korvskivan i ett nafs. Äntligen fick han valuta för alla dessa timmar han tränat på att man kastar tennisboll! Vilken hund! Han satt och vaktade noga så att inga fler korvskivor skulle få för sej att försöka rymma. Jag mötte hans fokuserade blick.


Det var ett stort ögonblick. Det djupa samförståndet mellan en man och hans jakthund.

De stora fina bloggarna

Ni stackare som dväljs i dessa bloggosfärens allra yttersta träskmarker måste ju fundera över hur det ser ut bland de stora bloggdrakarna. Minnie ger en kärnfull sammanfattning:

En kort sammanfattning är väl att Kissie säger att Jackie Ferm har kallat henne för hora medan Jackie Ferm säger att det var inte alls så utan att det i själva verket var Kissie som kallat henne för hora. Marie Plogsjö säger att hon inte vet men har allt på film.

Det är klart att man känner sej lite futtig. Vad har jag att komma med för något egentligen? Vi får se efter Umåkerhelgen om jag kan prestera något "juicy gossip" om Ralle.