torsdag 26 april 2012

Det genetiska författarskapet

Det finns något slags västerbottniskt författarunder. Sådana namn som PO Enquist, Sara Lidman och Torgny Lindgren med några fler brukar nämnas. På frågan om hur det kan komma sig lär Torgny Lindgren ha yttrat Förr trodde jag att det berodde på den muntliga berättartraditionen. Numera svarar jag att det beror på inaveln. 






Ty det är så att samtliga västerbottensförfattare och en del prominenta politiker som Georg Andersson och Margot Wallström härstammar från en och samma bonde, Zachris Nilsson i Kvavisträsk.

Själv härstammar jag från hans obegåvade bror Johan.

onsdag 18 april 2012

Östlig dragning

Nu har man beslutat sig för att en östlig dragning av Norrbotniabanan. Men vi som älskar tåg är väl frustrerade över att trafiken på Botniabanan fortfarande inte har kommit igång på riktigt. Man kan ju fundera på var problemen ligger egentligen. Ett litet svar kanske jag kom i kontakt med när jag såg hur bitarna som man bygger järnvägen av ser ut.


Det ser ju rätt vettigt ut. Det är ju precis som när man bygger modelljärnväg. Men man kan inte låta bli att fundera över hur järnvägsbyggaren ser ut. Och det är här som jag börjar ana var problemet sitter.


Ett rejält kok stryk

Jag höll på att lista de allra nödvändigaste mellankrigsblueserna. Ett exempel på en blues som har rötterna i tiden innan bluesen funnit sin form är "Bull Doze blues" av Henry Thomas. Thomas föddes 1874 som ett av nio barn till frigivna slavar. Han sägs ha avskytt att plocka bomull och givit sig av så fort han kunnat för att försörja sig som kringdrivande musiker. Ett lite udda inslag var att han hade en panflöjt i ett rack - vilket ska ha förekommit i tidsperioden innan man började spela in blues.





Uttrycket "Bull doze" ska beskriva den mängden stryk som är lämplig för en tjur. Således ett rejält kok stryk. Tydligen något man kunde råka ut för som kringvandrande svart i vissa områden i de amerikanska sydstaterna vid denna tid.

Låten blev i filtrerad form känd då den framfördes under namnet "Goin up the Country" då den framfördes av gruppen Canned Heat på Woodstock. Sången blev något av en signaturmelodi för hippierörelsen med sitt, i Canned Heats form, skojsiga natur och flumtema. Canned Heat framförde låten med tvärflöjt intressant nog.

tisdag 17 april 2012

Jag erkänner - jag har gjort vita saker i fjällen

Jag har varit tämligen förkyld idag så jag har insupit en hel del media. Visst måste denna dagen ha varit mer bisarr än vad dagar brukar vara? Det har varit en slags surrealistisk karneval i media. Breivik har läst upp något nytt manifest som inte verkar mycket vettigare än hans stora manifest. Kulturministern har låtit sig fotograferas glatt skärande i en tårta i form av en parodinegress. Aftonbladets Karin Magnusson som jag tror är något slags konstinstallation som så småningom kommer att avslöjas - ungefär som konstfackskvinnan på psyket - "Jag är ett konstperformance. Det är dina förivrade kommentarer och ilskna mejl som är det riktiga konstverket". Dagens inlägg är rätt ... intressant: Vita människor gör vita saker i fjällen. Jag vet inte riktigt hur hon har tänkt sig att det borde vara. Men jag erkänner med skammen blossande på mina frostbitna kinder att jag har gjort vita saker i fjällen.



"Arg svan dödade skötare", På Newsmill läser jag att Carl Hamilton vill sänka skatten för riskkapitalister, En kvinna födde ett barn medan hon körde bil - ett tips till kvinnor i inlandet, Vi bekymrar oss för lite om evigheten - Tja, den kommer väl när den kommer, jag får satsa på mitt eget torftiga liv. Och så där håller det på. Överallt.

Som tröst vann i alla fall de svartgula över de vitgula. Torde inte vara många som gör någon nytta på jobbet i morgon i Skellefteå. De har gjort svartgula saker tillsammans.

Edit: Jag funderar vidare lite grann. De fjäll som Karin Magnusson uppfattar som representativa för den svenska fjällvärlden är Åre-fjällen. Själv har jag bra passerat Åre i förbifarten på sommaren men jag misstänker att Åre är lika representativt för den svenska fjällvärlden som Hurgada är för Egypten.

I den fjällby som jag har som "min" härstammar vi alla från en klockare som bosatte sig där på 1700-talet. Vårt ursprung är några gruvfogdar som kom för Nasagruvan, samer och hitskickade präster . Nu anser väl Flashbacknazisterna att samer är en särkilt lömsk form av invandrare eftersom de smög sej in i Sverige för minst 2500 år sen. Eller i värsta fall redan för 10 000 år sedan. Men Karin Magnusson torde väl se dem som vita antar jag. Men i centralorterna i fjällen så blir det faktist allt fler ovita inslag.

Men någonstans så är de där ovita inslagen snarare ett exempel på ett alltmer segregerat Sverige än något annat. Killen som står i pizzerian kommer från Irak eller Libanon. Hon som har Thaivagnen på torget kommer från Thailand förstås gift med en svensk gammpojk. Enstaka original för Tyskland eller Holland har bosatt sig i ödegårdar och skaffar getter.  De "vita" långpendlar till Norge, Stockholm eller någon av gruvorna. Det är som en svensk klichékomedi alltihop.

Karatekvinnan

Jag sitter ofta och klottrar. Det mesta blir väl bara konstigt på ett dåligt sätt men häromnatten så stod plötsligt Karatekvinnan framför mig. Det är väl inte någon strålande teckning, axlarna ser konstiga ut och tuttarna är lite i oordning.


Men det slår en ändå vad roligt det hade varit att kunna teckna på det sättet när man var 13 år och hade något att berätta som krävde den typen av teckningar. nu vet jag inte riktigt var jag ska stoppa in Karatekvinnan.

måndag 16 april 2012

Kvinnors beundran, mäns avund

När jag handlade på Coop Forum idag så fick jag känna kvinnornas beundrande blickar och männens avund. Jag har nämligen inhandlat en ny keps. "Z-Bahner" för oss som rallar i skala Z. Texten är broderad och alldeles särdeles snygg.


Nu är ju skala Z en nödvändighet med tanke på mitt begränsade utrymme men ibland kan man bli avundsjuk på de större skalorna och detaljrikedomen man kan ägna sig åt. Titta på den här amerikanska raringen.


Amerikanska diesellok är så grymt macho. Man skulle vilja stå på bangården och känna vibrationen i marken när det här loket rangerar vagnar. Men amerikanska modellrallare verkar ungefär lika macho som de svenska.


Apropå det så träffade jag ordföranden i Umeå modelljärnvägssällskap på Coop Forum - vi är bekanta från ett annat sammanhang. Så jag frågade förstås honom hur genusperspektivet såg ut. Han lade pannan i seriösa veck och förklarade att han hade lagt ner en del energi på saken men det var lite egendomligt för de kvinnor han lyckades intressera var mest intresserade av att bygga hus och landskap men var tämligen ointresserade av lok och axelföljder. Han försökte entusiasmera mig för att engagera mig i föreningen. Man skulle nu på ett studiebesök för att se det nya signalsystemet i Boden (tror jag det var).

Slutet är nära

Jag fick en fråga om vilken som är den oumbärliga mellankrigsbluesen. Det är ju en omöjlig fråga egentligen men snabbt börjar man göra en lista i huvudet. Den som slår mig som lämplig slutpunkt är i alla fall Sleepy Johnny Estes "Time is going near" från 1940. Sleepy Johnny Estes var född någon gång alldeles i slutet av 1800-talet, spelade in en del runt 1930. Han var blind och levde större delen i fattigdom vilket gjorde honom till ett populärt objekt under bluesreviveln på sextiotalet.


Inte gjorde det något heller att hans låtar kunde heta sånt som "Brokenhearted, ragged and dirty too". Men den sång som jag fastnat för var en av hans sista inspelningar innan kriget som med sitt dramatiska tema känns som en lämpligt slutpunkt för mellankrigsbluesen.


fredag 13 april 2012

Sjunkningen av Titanic

En av de allra obskyraste av alla obskyra gamla bluesmännen var Richard Rabbit Brown. Han spelade in sex stycken 1927 och försvann strålkastarljuset. Man tror att han föddes 1880 någonstans på landsbygden utanför New Orleans och var verksam under 1910-1927 i New Orleans där han bodde på samma gata som Louis Armstrong. Efter sina inspelningar så försvann han mer eller mindre och ingen vet vart han tog vägen sedan. Någon säger att han återvände till sina hemtrakter, någon annan att han blev djupt religiös. Däremot verkar alla övertygade om att han dog 1937. Det är lite svårt med sådant där eftersom de flesta uppgifter kommer från unga vita medelklassungdomar som intervjuat äldre svarta musiker som ibland låtsats veta mer om saker än vad de gjort eller så har de varit drängfulla. I värsta fall både under intervjun och under den period som man ska lämna vittnesbörd om. Namnet "Rabbit" kommer sig antingen av någon form av lyte, att han haft stora framtänder eller varit harmynt, men nuförtiden verkar man anse att det berott på hans ringa kroppsstorlek. I vart fall så gillar jag mest tanken på de stora tänderna.


Hans plats i musikhistorien kommer sig huvudsakligen från hans mästerliga "James Alley Blues" som blivit ett standardstycke för musiker intresserade av amerikansk folklig kultur. Den har spelats in av Bob Dylan, Roger McQuinn. David Johansen, Wilco,  inavlade banjospelare och Bluegrasstanter. Den är helt originell med helt egna textvändningar och dråpliga formuleringar.

Flera av hans inspelningar verkar vara någon form av blues-shillingtryck som avhandlar hiskeliga händelser i tiden. Den som föranleder dagens inlägg är "Sinking of the Titanic":




Den är lite märklig då bluesen nästan helt saknar sentimentalitet jämfört med andra amerikanska uttryck. Musikaliska kusiner som Hank Williams eller Elvis brukar vada i kväljande sentimetalitet jämfört med bluesen. Men här har vi ett sorgligt stycke med ett vibrato som nästan drar mot Anita Hegerlands "Mitt sommarlov".  Eller kanske Kalle Ankas "den suckande sjömannen".

torsdag 5 april 2012

Jan Emanuel

Det är inte lätt dessa dagar att förstå vad som ska vara aprilskämt och inte. Rapport hade ett strålande skämt. Den här sossebroilern Jan Emanuel, som man rekryterat för att locka ungdomar, skulle ha skapat ett bolag för att tjäna pengar på att ta mot ensamkommande flyktingbarn. Bolaget skulle heta "Folkhemmet integration". Det är problemet med dagens aprilskämt att man brer på alldeles för tjockt. Ingen skulle väl gå på nåt sådant. Han skulle ha tjänat en kvarts miljard på spektaklet. Jag skrattade gott.

Efter en tid så gick det upp för mig att detta inte var ett skämt utan blodigt allvar. Om inte detta skulle räcka för att pissa en rakt i ansiktet så köper det aset en vit Lambourghini. Ryktet säger att han faktiskt köpte två och vaskade den ena.


Men vad jag inte fattar är var dessa fantastiska vinster uppstår. Sverige tar emot någonstans runt 2 000 ensamkommande flyktingbarn. Folkhemmet integrations verksamhet verkar bestå av att förvara nånstans runt 200 av dessa i nedgångna fastigheter.

Den normala utskeppningen av solidariska skattepengar i containerfartyg till Caymanöarna förefaller i jämförelse nästan sunt.

När jag tittar på den enhet där jag själv arbetar som i mycket påminner om de här hemmen så förstår jag inte hur vi skulle kunna göra det billigare. Våra löner hör till landets lägsta för våra befattningar. Lokalerna var rejält slitna när vi tog över dem för tio år sedan och de har inte blivit mycket bättre. När jag häromnatten vaskade golvet (nej, det är inte samma sak som de gör på Stureplan)  så kände jag på ytan som ungefär har samma karaktär som ett grovt grängat akvarellpapper. Alla möbler är begagnade minst en omgång innan de kommit till oss. Och så vidare. Vad är det egentligen som skulle kunna gå att spara in på? De ekonomiska marginalerna måste ju uppstå på ett annat ställe än i själva verksamheten.

Nåja. För att få utnyttja det sista av skattepengarna medans det fortfarande finns kvar några gick jag på Norrlandsoperan igår.