Där solen aldrig ler del 4 - De dödas vän

De närmaste veckorna fick jag gå ensam på filmstudion. Jag ägnade min tid åt att teckna, läsa böcker och att gå på intressanta föredrag. Och på torsdagarna gick jag på filmstudion. Det var någon film om tjeckiska textilarbeterskor som bodde i en stad med bara kvinnor. Det verkade ungefär som Boden förutom att de som lyckades få tag på de motsatta könet ofelbart blev gravida med möjligast tragiska utveckling. Det var någon svår Ungersk film också.

Nu skulle filmstudions stora nummer komma. Man förutspådde att sydamerika skulle bli nästa stora filmland. Nu skulle den amerikanska dominansen äntligen brytas. Det kommersiella, ytliga bjäfset skulle ersättas med storslagna episka berättelser om lantarbetares resning mot godsherrarna och annat uppbyggligt. Och man hade fått tag på en film som vunnit massor av priser på filmfestivaler världen över och fått kurrar, stjärnor, klappar och filmstolar så det stod härliga till. Filmen hette "Antonio das Mortes - de dödas vän". Filmen omgavs av sådana rykten att Persson frångick sitt löfte att aldrig mer sätta sin fot på filmstudion.

Publiken såg fin ut. Det var Bodens fem intellektuella och så ett gäng revolutionära krafter jag kände igen från bokcaféet. De hade tjärat sina finaste gåbortsnäbbkängor och hade välansade dalmasfrisyrer och små försök till Leninskägg. Luften var fylld av förväntan.

Filmen började rätt hyggligt. Det var som en psykotisk spagettivästern. De sköt ganska vilt men väldigt oklart varför. Efter tjugo minuter så lämnade revolutionärerna biografen muttrande något om bristande klasskampsanalys. Det var alldeles omöjligt att förstå varför någon i filmen gjorde någonting eller vad det gick ut på. Men jag minns det som vackra bilder. Vid pass halva filmen så började de intellektuella troppa av. När det bara var jag och Persson kvar i lokalen så var Persson desperat.

Nu vidtar en bisarr scen. Av oklar anledning så går en skäggig man med dammig kostym runt i öknen med sin älskades lik. Omkringstapplandet sker med överdrivna rörelser som  om det vore en gammal stumfilm. Efter att ha stapplat runt och bedyrat sin kärlek till liket så börjar han kyssa henne. Det hela utvecklas till en väldigt intensiv tungkyss och plötlsigt verkar han sätta i halsen så han sprutar ut levrat blod. Då gick Persson. Därmed tog vårat gemensamma filmintresse abrupt slut.

En scen jag minns speciellt är när Antonio går nerför en stor trappa ut mot ett torg. Men det visar sig att hundratals, om inte tusentals, soldater från brasilianska armen har lagt sej i bakhåll på taken runt torget. Man har kulsprutor, gevär och pistoler i drivor. Man matar på med alla amunition man har. Antonio drar sina två sexskjutare och för varje skott han skjuter så trillar det ner ett tiotal soldater. Som genom ett under så undviker han att bli träffad samtidigt som han skjuter ner samtliga soldater utan att ens behöva ladda om.

Ibland funderar man på hur recensenterna gör när de sätter högsta betyg. Här undrade man om de öht har sett filmen.

Där solen aldrig ler del 1

Överallt på alla offentliga toaletter där värnpliktiga kunde komma åt stod det skrivet "Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler, den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer".

Genom ödets allra bittersta nyck så hade vi placerats i Boden. Vi var flygsoldater, treveckorsgrundutbildade i Luleå, sjuveckors vidareutbildade i Halmstad. Gud hade varit god och placerat oss i Tylösand i augusti och jag tror inte att vi låg så hemskt långt efter den där skandalsåpan. Men nu hade vi hamnat i Boden.

Vi som kände till Boden visste att vi stod inför ett 9 månaders långt celibat. Boden är en rätt speciell plats. Kvinnorna kan läsa av en mans tjänstegrad genom en blick. Och ingen under överfurirs grad får doppa. Det är lagen.  De flesta av oss hade väl inte haft något översvallande kärleksliv innan så vi fann oss i vår lott, duschade i kallvatten, bar tagelskjorta och ägnade oss åt bön - eller i mitt fall kultur. Men Persson ville inte acceptera ödet. Jag tror rent att han hade gjort slut med flickvännen för att få röja under lumpen - och så hamnade stackarn i Boden.

Persson var en jagad man och visste inte vad han skulle ta sej till. Undertecknad köpte rabattbiljetter till Bion och det visade sej att det kostade bara några kronor att gå på filmstudion med rabattkort. Vanlig film blev lite dyrt även med rabattkort så Persson blev lite intresserad när han hörde talas om mina filmstudiobesök. Så han följde med.

Filmstudion visade intellektuell film. Gärna från östeuropa eller allmänt svår film. Jag minns inte vad det var för film som vi såg först men Persson såg skeptiskt på den övriga publiken som bestod av Bodens alla fem intellektuella. Efter tio minuter började Persson rycka i min arm och ville gå därifrån.

Men jag är inte den som går ut från en film bara för att den är osebar och Persson satt frustrerat och genomled filmen.

Äntligen!

När jag var på Willys så hittade jag en sådan där reaback med DVD-filmer. Det låg en bunt gamla Hitchcock-filmer för 19:50 stycket så jag köpte en par stycken. Jag såg "Dial M for murder" som jag sett någon gång på svart-vit TV för ruskigt många år sedan och jag har sett den en gång senare i färg. Om det var på TV eller någon filmstudion minns jag inte. Däremot minns jag att jag reagerade på att fingret såg konstigt ut när han skulle slå numret på snurrskivan. Det syns lite mer på rörlig bild.

Det var en härlig film med en sådan där historia där en man lejer en mördare för att få sin hustru tagen av daga. Det hela går fel och långsamt snärjs mannen in i en härva av lögner. Allt är mycket vackert filmat och sker liksom i ett sådant där tittskåp jag brukade göra som barn. Det finns hela tiden något i förgrunden, handlingen sker i mellanskiktet och en vacker bakgrund.

När jag tittar på extramaterialet så får jag efter alla dessa år förklaringen. Filmen gjordes i 3D och man filmade med två kameror på en ställning. Men när man skulle ta närbilden på fingret som slog på snurrskivan så funkade inte kameralösningen. Därför lät Hitchcock bygga en jättetelefon och ett jättefinger.

Nu kan jag sova lungt.

Gräsänkling

Jag vinkade av hustrun på flyget igår. Hon frågade i sista sekunden "Vad har du tänkt göra?". Jag hade inte riktigt tänkt på saken så jag svarade "Det blir väl en Steven Seagal-festival som vanligt". Men jag har inte riktigt hämtat mej efter den förra. När man sträck-ser Steven Seagals hela produktion i kronologisk ordning så blir upplevelsen av fallande skala så plågsamt uppenbar. Man kan fråga sej hur det är möjligt att hela tiden komma lägre men faktum är att "Under belägring" och "Nico" faktiskt var rätt hyggliga filmer. Men några av de senare kan vara direkt smärtsamma. I en så hade de styrt upp honom i en gigantisk fotsid svart överrock för att dölja hans fetma vilket gav rakt motsatt effekt.

Så jag gav mej på jakt. Jag bläddrade i rea-backarna på El-giganten och Coop Forum utan att hitta något inspirerande. Så det hela slutade med att jag fick hyra en film. "Terminator Salvation" blev valet. Sedan tänkte jag att jag skulle köpa något trevligt. Chips och jordnötter går bort numer, vet inte om det är gallan eller vad det är. Jag skulle behöva en 25-grams påse av chips eftersom det är ungefär vad jag tål och dessutom är vad chipsproducenterna påstår är en normalportion, vilket leder till det intressanta konstaterandet att en chipspåse numer är avsedd för 40 personer. Morotsstavs-party alltså. Jag har fångats av den där reklamen med Captain Morgan-rom, "Goes great with Cola". Lite mörk rom skulle inte vara så dumt. Men ståendes framför romflaskorna kunde jag inte förmå mej att köpa en flaska med en sådan etikett så det blev någon annan Jamaicansk mörk rom.


Den rommen gick inte väl till Cola kan jag säga. Så det fick bli en öl istället. Men jag blev så mätt efter en öl så det fick bli Thé resten av kvällen. Man är helt tydligt inte 20 längre.

Terminator Salvation var väl sådär. Det var mycket skjutande och pangande. Men någonstans så har allt redan gjorts och dessutom gjorts mycket bättre.

Göran Elwin och videogramvåldet

Filminstitutets VD Cissi Elwin Frenkel går i DN till attack mot Jan Guillou som i sin senaste bok anklagar hennes far för att ha begått mened. "Den felaktiga bild Jan Guillou ger av min pappa får inte stå oemotsagd, säger Cissi Elwin Frenkel". Jag undrar om det inte varit bättre att lämna alltihop därhän. Det är så få som läser ordentligt och de glömmer fort det som de läst. Jag tror att det är fler som får en sämre bild av Elwin av den här debatten hon har dragit igång.

Men nu var det inte det som jag skulle avhandla här. På samma sätt som Guillous cred som journalist kommer sej från att han gick i fängelse för IB-affären så är Göran Elwins cred bygg på egentligen en enda insats och det var hans avslöjande av videovåldet i Studio S.

Det var ett rätt märkligt program. Man hade samlat ihop en hoper upprörda människor, visade några darriga klipp av outtydbara skeenden som man för säkerhet påtalar att de är väldigt hemska och så har man inbjudit två politiker som ska slingra sej. Den tålmodige kan se programmet i sju delar på youtube: del1, del2, del3, del4, del5, del6 och del7.

Först blir man lite chockad över hur ålderdomligt allt verkar. Pastellmodet något år senare var inte bara dålig smak - det måste ha varit en desperat besvärjelse mot det kvardröjande sjuttiotalet. Folk pratar konstigt. Jan-Erik Wikström pratar som om det vore sena femtiotalet och alla verkar lite corny (eller säger man inte så längre?). Men man får lite nostalgikänslor när man ser vilka kroppskrafter Elwin får använda för att få in videogrammet i apparaten. Videogram är alltså en VHS-kasett med en inspelad film på om ni inte minns.

Vi får se ett gäng barn på en skolgård som skryter över vilka hemska filmer som de sett. Men sedan får vi se två barn berätta om hur de sover dåligt och är rädda på nätterna för de hemska filmer som de sett. Det berättar särskilt om några scener ur filmen "Motorsågsmassakern". När filmkrönikan 20 år senare söker upp barnen för att höra hur de mår idag så berättar de en ganska märklig historia. De har förts iväg från skolgården, blivit satta framför en TV och sett några scener ur Motorsågsmassakern blivit instruerade ungefär vad de skulle säga. Sedan fick de 200 kronor var och blev bjudna på McDonalds. Föräldrarna blev inte vidtalade vare sej förr eller senare.

Programledarna Göran Elwin och Pelle Bergdahl är ganska gåpåiga, man anar Janne Josefssons förebilder, och egentligen ganska ojusta, man anar ännu mer Janne Josefssons förebilder. Man försöker snärja Videogramutredaren PO Sundman att ställa ultimatum till sin förläggare som händelsevis råkar vara ägare till en videogramdistributör. Pelle Bergdahl går på Jan-Erik Wikström som tappert försöker reda ut vilka omständigheter som råder gällande yttrandefriheten och grundlagen och frågan gång på gång "Vem är det som behöver den HÄR yttrandefriheten?". Det är förresten ett argument som framkommer flera gånger att yttrandefriheten bara ska gälla rätta yttranden eller hur man nu ska uttrycka det.

Nu har det gått snart trettio år sedan det här. Numer ser man brutalare våld i vilken TV-serie som helst på prime-time. Inte för att jag vet om det är en odelat positiv utveckling. Men den enda sak som egentligen höll i programmet var kritiken mot att butikerna slarvade med att hyra ut filmer med femtonårsgräns till betydligt yngre.

DVD-sommar: Taken

Man undrar hur snacket gick när man skulle spela in den här?

- Vi har ett manus till en Steven Segal film som Steven inte vill göra ...
- Varför inte?
- Manuset är för ologiskt och innehåller för mycket oförklarat våld och för många rusningar genom malande maskingevärseld för att det ska vara trovärdigt.
- Vad handlar den om?
- En gammal CIA-agent får sin dotter kidnappad av albanska gangsters och dödar en massa människor.
- Har inte Segal redan spelat in den?
- Han har gjort samma med serbiska, bulgariska och saludiska gangsters ...
- Saludiska? ... Äh, glöm det ... finns det någon annan som kan göra den?
- Öh, det är bara Liam Neeson som är ledig.
- Kan han spela en sån roll?
- Kan Steven Segal spela någon roll överhuvudtaget?
- Tänkte inte på det. Vi kör. Alltid finns det väl någon idiot som hyr den på DVD.


Den får två misshandlade, stympade och skjutna grävlingar.

Ingenting är någonsin så illa att det inte kan bli värre.

Jag har sagt det förr. Ingenting är någonsin så illa att det inte kan bli värre. Just när jag börjat uthärda tanken på Terminator 4 nås jag av budet att det ska göras en ny Åsa-Nisse-film. Gud kommer att straffa oss för vårt högmod.

Men när jag tänker på det så skrev jag ett antal provmanus för serietidningen Åsa-Nisse. Jag koncentrerade mej fullständigt på hans oppfinnarsida och lade ner oerhörd energi på att alla oppfinningarna skulle vara trovärdiga. Den enda jag minns var den enhjuliga cykeln.
Men det blev ingenting av det heller. Jag tror att redaktionen tyckte att jag var för besvärlig med mina ritningar och nogranna anvisningar.

Gollum ska spela kapten Haddock

Vi nås av det förbryllande budet att kapten Haddock ska spelas av Gollum i den nya Tintin-filmen.


Som jag sa tidigare. Ingenting är någonsin så illa att det inte kan bli värre.