måndag 28 februari 2011

Röda ballonger

Utvecklingen i arabvärlden får en att tänka på många saker. En sak som naturligtvis ligger i bakhuvudet är oljan. Västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet har haft en ganska tveksam inverkan på demokratiutvecklingen i regionen och många gånger verkar det vara så att dåliga beslut har många gånger berott på att man velat säkra tillgången på olja. Men det är ju också svårt att förstå varför vi tillåter oss att vara så beroende av olja. Umeå Energi eldar fortfarande med olja trots tillgången på alternativ.

Häromdagen så åt jag en banan. Men det gick så fort att jag hann aldrig känna smaken men eftersmaken var så angenäm att jag åt en till. Så ska man ju inte göra som en balanserad och mogen man. Efter ett tag så inser jag varför. Tydligen så är det så att matsmältningsapparaten förändras och sådant man kunde göra som ung går inte längre för sej. Man förstår varifrån uttrycket "pruttgubbe" kommer ifrån.

Då inser jag att jag är något på spåren. En människa producerar ungefär 2 liter tarmluft per dygn. Det är prima naturgas av bästa märke. Det handlar alltså om tiotals miljoner kubikmeter naturgas som varje dygn går rakt upp i atmosfären och bidrar till växthuseffekten. Det hela går ju också att öka på genom viss kosthållinging. Ni som gjort lumpen minns ju att det var livat på luckan på torsdagskvällarna.

Det borde väl gå att samla upp i ballonger på något vis? Då borde det ju också synas vilka som bidrar till samhället. Samtidigt så går jag och när en annan fundering. Tittar man på naturen så är det ofta hanarna som prålar med fjäderdräkter, har stora hornkronor och är färggranna för att tjusa honorna. Männen är också de i människovärlden som först pyntat sej med smink, färggranna strumpor, smycken och färggranna fjädrar. Till och med vikingarna lär ha varit förtjusta i glansiga och färggranna tyger. Men på något sätt har kvinnorna alltid lyckats överta alla de här sakerna.

Men här samlas de två tankarna till en. Tänk vad vissa män kan pråla med sin duktighet om vi samlar tarmluften (vi måste komma på ett sexigare namn) i röda ballonger.


Öh, det är alltså sånt jag går och funderar på.

tisdag 22 februari 2011

Den enda lösningen - mer av samma

Ibland förvånas man över att man så ofta verkar vilja lösa problem med gamla lösningar som man tidigare har misslyckats med. Ta som de här pösiga diktatorerna i nordafrika som försöker stävja demonstrationerna med polis, militär och pösiga tal i TV. Har det funkat förut borde det väl funka nu? Eller ta republikanerna i USA: Eftersom det är så många dödsskjutningar i skolorna vill de beväpna barnen så att de ska kunna försvara sej.

Eller ta den svenska järnvägen. Efter monumentalmisslyckandet med trafiken så vill man avreglera mer. Fler poliser leder till sämre brottsuppklarning. Den svenska skolan ska botas med mer av det som har lett fram till dagens situation.

E24 har en artikel som snuddar vi ämnet. Man tar upp Nokias plötsliga störtdykande och Socialdemokraternas haveri. Någon har skrivit en bok som heter "How the mighty fall" där man beskriver hur jättar verka kollapsa under sin egen tyngd där alltfler inom organisationen inser att något är allvarligt fel men förnekelsen är så stor så ingen vågar säga något.

Och det är lite av den tystnaden som skrämmer mej. Från alla håll så hör man ett tyst mummel om att saker inte är bra. Men den som gnäller får gå, den mellanchef som påpekar brister får en fallucka under sej. Den som talar med media är körd.

Melodifestivalen

I lördags så skulle jag ha lite lördagsmys, tänkte jag. Jag var på godishuset och införskaffade lite godis, pistagenötter och chips. Men jag hade glömt hur hardcore min hustru är.

Hon har alltså riggat upp datorer, netbookar, mobiltelefoner och en vanlig gammaldags telefon. Sedan satt hon och chattade, ringde och skypade hela programmet genom.


Tydligen kan tyskarna numer se den svenska melodifestivalen så de var lyriska. Mer egendomligt var att mina travkamrater var bland de värsta chattarna. Tydligen hann de få ihop flera hundra inlägg.

På något vis så övergick melodifestivalen till en gay-gala utan synliga skarvar. Det verkade vara ungefär samma människor där som på festivalen. Fast Mona Sahlin och Liza Marklund var där och solade sej i politiskt korrekt glans. Men annars var det mest bögar. Jag försökte mej på att parafrasera den gamla TV-reklamen och bjöd hustrun chips och sade "Var e flatorna?" men hustrun var upptagen med att utreda efter festivalen.

Själv var jag rätt nöjd. Låtarna var mer av samma som förut förstås. Men koreografin är bättre än någonsin. Kommer ni ihåg när Herreys gjorde sensation med sitt ändå rätt spartanska nummer? Det har runnit mykcet vatten under broarna sedan dess. Jag fattade lite tycke för Sebastians återhållsamma bidrag och försökte rösta på det men jag kom aldrig fram. Det är riggat alltihop!

fredag 18 februari 2011

Det är bögarnas fel.

Kommer ni ihåg den eminenta parodin på SVT:s debattprogram som Grotesco gjorde? Jag var alldeles lyrisk i flera veckor och såg alla Grotescoprogrammen i hopp om att bara få uppleva en skärv av denna. Tyvärr var det mesta bara konstigt - konstigast av alla var ett som handlade om metahumor.

Men så sitter jag och ser på själva originaldebattprogrammet. Jag håller på med annat så jag uppfattar inte riktigt vad det handlar om men det går under rubriken "heterofjäsk". Huvudpersonen verkar vara någon sorts bög i något slags maktposition.


(Det är han till höger. Han till vänster är lärare, sexuell läggning framgick inte - han var där för ett annat debattämne)

Han är arg på programledaren men en massa andra personer verkar vara arga på honom. Jag orkade inte följa med i debatten. Folk är arga på kronprinsessan Victoria och Maria Montezami av någon anledning som jag inte förstår. Mina tankar vandrar iväg och jag tänker på andra saker. Man någonstans i mitt undermedvetna börjar det formulera sej någon sorts tanke. Det dyker upp en kille i en turkos pyjamasjacka. Precis en sådan där sak som en fru skulle hålla fram för sin man och säga "skulle inte den här vara snygg på dej". (Fruar och bögar har bisarr klädsmak)


Sedan dyker det upp en kvinna som verkar finna en dygd i att inte tala till en mans lägre instinkter och hon presenterar sej helt frankt som lesbisk. Det hela får en smak av Grotescosketch. Har man en castinggrupp som letar fram folk som är parodier på sej själva?

Så ryter en karl att "Vi måste tala klartext! Det är bögarna det handlar om!". Plötsligt snurrar min PK-kompass som en kompass vid den magnetiska nordpolen - vad är det frågan om nu? Den lesbiska kvinnan ryter något som jag minns som



"Lesbisk marginalism  - Bögarnas fel!
bortglömd transsexualism - Bögarnas fel!
bipersoners minimalism - Bögarnas fel!"

Man är alltså upprörd över att bögarna tar upp allt mediautrymme med sina parader och schlagerfestivaler så alla de andra bokstäverna i HBT-spektrat alldeles bleknar bort. Men alltihop blir till ett slags metahumorpendang till Grotescosketchen. Det är lite som när en konstnär hävdar att det ursprungliga verket inte är själva konstverket utan det är reaktionerna som är det riktiga konstverket. Grotescos program om metahumor var bara en nödvändig ingrediens för att man till fullo skulle uppskatta den här debatten.

onsdag 9 februari 2011

Freak show

En gång var jag på Täfteå dansloge. Det är ett rätt mysigt ställe och mycket omtyckt av dansörer långväga omkring. Själv är jag ingen större dansör och har aldrig riktigt kunnat förlika mej med dansbandskulturen. Det är lite för jönsigt för min smak. Sen att alla heter Bengt-Åke, Per-Åke, Nils-Åke osv stör mej lite grann på ett sätt som jag inte riktigt kan definiera. Men hursomhelst så är folk väldigt glada och trevliga på sådana där ställen. Ungefär som folk är mest men ännu lite mer.

Så efter att ha genomlidit hur hallåorna och jinglarna har verbalt våldfört sej på ortsnamnet så var jag tvungen att kasta ett öga på "Dansbanan i Täfteå". Var har dom grävt upp dom här människorna? Jag har kajkat runt i övre norrlands mest inavlade trakter och har aldrig sett dess like.



Kunde man inte ha låtit några något mer normala dansörer fått komma till tals? Mannen som har garaget brevid mej är i sjuttioårsåldern och åker en tio-femton mil på helgen för att dansa nånstans. Hur trevlig som helst. Han har inga kattmumier i garderoben.

måndag 7 februari 2011

Surrealismen är inte död

För att hålla mej i nåt så när form så har jag börjat med något nytt när jag har ett ärende på stan. Jag promenerar ner på stan och tar buss hem. För att förenkla det hela så skulle jag fylla på mitt kort via nätet. Trodde jag . Det visade sej att kortet fylls inte på utan man får en kod som man ska skriva ut och visa upp för busschauffören. Jag visade upp min utskrivna lapp för busschauffören som var något äldre än mej. Tydligen såg han datorer som ett fientligt väsen så han lät mej åka gratis om han slapp mata in det där på datorn. Jaja, gratis är ju gott förstås. Nästa gång så gick jag till Umeå lokaltrafiks lilla försäljningsställe på Vasaplan för att visa upp lappen där så att jag inte skulle genera någon fler busschaufför. Kvinnan i luckan var väldigt motsträvig - "Det här blir VÄLDIGT besvärligt för mej" talade hon om med skarp stämma. Men jag stod på mej för jag vill ju vara en ordentlig gubbe och sköta mina åtaganden. Efter mycket dribblande lyckades jag till sist på mitt kort tankat.

Så småningom så rullar femmans buss in och jag kliver på. Bussen står stilla en stund. Plötsligt så börjar chauffören prata högljutt och stötvis. Antingen så var han allvarligt psykotisk eller så talar han i en mobil handsfree. Jag tror att det var fler i bussen som också hoppades på det senare.

En ung dam kliver på och frågar "Går den här förbi barnens hus?" och chauffören svarar med dånande stämma: "Nej, jag ska köra förbi efter jobbet!". Den unga damen står och tittar oförstående på chauffören. Man ser hur kugghjulen arbetar i hennes hjärna men tydligen så har detta alternativ inte programmerats in. Efter ofattbart lång tid så trillar poletten ner även hos busschauffören som säger med normal samtalston "Jo, den går förbi barnens hus".


Det kommer fler eftersläntrare och chauffören stöter slumpvis ut surrealistiska kommentarer till de påklivande. Alla ser lika förbryllade ut. Så småningom rullar vi iväg. När vi kommer på Haga så kör chauffören in på Norra Ersmarksgatan för att plötsligt tvärvika in bakom dagiset där, tokbacka med spinnande däck. Det var som en sådan där panikundanmanöver som man ser på filmer ibland. Med en buss i vinterföre. Han kör tillbaka efter norra Ersmarksgatan och de slumrande passagerarna börjar bli lika förvirrade som jag. Tydligen hade han kört fel för nu styrde han upp efter Östra kyrkogatan i en hiskelig fart.

Nu hör det till saken att Östra kyrkogatan är den vägsträcka som har flest fartgupp per kilometer. Det har varit ett experimentfält i många år för nya innovationer i fartguppsområdet. För att köra in den tappade tiden så accellererade chauffören häftigt mellan guppen för att pallnita inför guppen. Alternativt INTE bromsa alls inför guppen. Jag lyfte en halvmeter från sätet och insåg att mina medpassagerare var mer rutinerade ÖKbussresenärer eftersom de tydligen vanemässigt klämde fast sej mot framförvarande säte för att undvika luftfärder.

Väl hemkommen möts jag av ett uttalande i tidningen från kommunalrådet. "Umeå ska får Sveriges nöjdaste bussresenärer". Oj.

fredag 4 februari 2011