Jädrar vilka tjädrar i Forsmark

Det var ett intressant inslag i Västerbottensnytt igår. Man har en sådan där reporter - Berno Jonsson - som ser ut ungefär som om man kände honom. Lätt överviktig och white and nerdy. Faktum var att jag var övertygad om att jag kände honom när jag träffade honom på Gammlia men kunde bara inte placera honom. Men han var rutinerad med folk som tror att de känner honom men inte kan placera honom.

Hursomhelst så skulle han göra ett sådan där väderinslag som de brukar ha och så träffade de på en tjädertupp efter blå vägen. Vid Forsmark av alla ställen (inte det i Uppland utan det i Lappland). Tjädertuppen var ganska "cocky" (finns det inget sånt ord på svenska? "Tuppig" låter lite löjligt.) och jagade Berno efter vägen.

Själv har jag all respekt för tjädrar. En gång försökte jag ta mej från Laisvallby till det Forsmarkska residenset genom skogen nattetid. Det var mot höstsidan till och det fanns bara ett svagt ljus från himlen och jag saknade ficklampa. Men det är ju en sådan väg som jag borde kunna gå med slutna ögon. Mitt i mörkret så exploderar hela världen. En fasansfull varelse exploderar runt omkring mej jag kan uppfatta att varelsen har fjädrar och är gigantisk. Alltihop försvinner i mörket och det tar en stund innan jag förstår vad det är jag råkat ut för. Hjärtat har inte lämnat min halsgrop än fast det gått en tretti-förti år.

Botniabanan är en bra idé

Nu mullrar det vilt i Stockholmspressen. Botniabanan har inte blivit en omedelbar succé och man tävlar i att håna bygget. DN har ju tagit på sej att vara en megafon för norrlandshatet i huvudstaden och nu kommer Aftonbladets kolumnist Staffan Heimerson med ett angrepp "Den tog elva år att bygga och invigdes av kungen för snart ett år sedan. Prislappen för spåret genom ödebygderna var ungefär den samma som för den revolutionerande Öresundsbron."  Heimerson är en journalist av den gamla kvällstidningsskolan som vet att faktakontroll kan förstöra en bra artikel. Nu skiljer det rätt många år så penningvärdet har förändrats och Öresundsbron var dyrare i reda pengar. Dessutom så är det få projekt som varit så ifrågasatta som Öresundsbron.

Sedan har man något slags luddiga begrepp om Norrland i Stockholm som förmodligen bygger på Pistvakt eller nåt. Norrland har ungefär en miljon invånare och nittio procent bor i kustområdet. Så det finns närmare en halv miljon personer efter den sträckning som nu har byggts. Fortsätter man bygget till Haparanda som kommer i stort sett hela Norrlands befolkning att finnas inom banans sträckning. Dessutom väl avpassade efter snabbtrafik eftersom befolkningscentrumena ligger  på ungefär tiomilsintervaller.

För banans stora poäng är inte resan till och från Stockholm, även om man får förstå att huvudstadens invånvare har svårt att förstå att någon skulle behöva någon annanstans, utan det är om man verkligen vill skapa en region i norra Sverige. Idag så finns det kontakter mellan den närmaste staden i princip men mellan Umeå och Sundsvall, mellan Skellefteå och Ö-vik, mellan Umeå och Luleå så är det svårare att ta sej. Med flygets lätthet är det lättare att knyta nätverk med Stockholm. Men med Botniabanan, och framförallt om även Norrbotniabanan byggs, så blir det lättare att knyta kontakter sinsemellan. Idag är Norrlandsstäderna något av isolerade öar.

Göran Elwin och videogramvåldet

Filminstitutets VD Cissi Elwin Frenkel går i DN till attack mot Jan Guillou som i sin senaste bok anklagar hennes far för att ha begått mened. "Den felaktiga bild Jan Guillou ger av min pappa får inte stå oemotsagd, säger Cissi Elwin Frenkel". Jag undrar om det inte varit bättre att lämna alltihop därhän. Det är så få som läser ordentligt och de glömmer fort det som de läst. Jag tror att det är fler som får en sämre bild av Elwin av den här debatten hon har dragit igång.

Men nu var det inte det som jag skulle avhandla här. På samma sätt som Guillous cred som journalist kommer sej från att han gick i fängelse för IB-affären så är Göran Elwins cred bygg på egentligen en enda insats och det var hans avslöjande av videovåldet i Studio S.

Det var ett rätt märkligt program. Man hade samlat ihop en hoper upprörda människor, visade några darriga klipp av outtydbara skeenden som man för säkerhet påtalar att de är väldigt hemska och så har man inbjudit två politiker som ska slingra sej. Den tålmodige kan se programmet i sju delar på youtube: del1, del2, del3, del4, del5, del6 och del7.

Först blir man lite chockad över hur ålderdomligt allt verkar. Pastellmodet något år senare var inte bara dålig smak - det måste ha varit en desperat besvärjelse mot det kvardröjande sjuttiotalet. Folk pratar konstigt. Jan-Erik Wikström pratar som om det vore sena femtiotalet och alla verkar lite corny (eller säger man inte så längre?). Men man får lite nostalgikänslor när man ser vilka kroppskrafter Elwin får använda för att få in videogrammet i apparaten. Videogram är alltså en VHS-kasett med en inspelad film på om ni inte minns.

Vi får se ett gäng barn på en skolgård som skryter över vilka hemska filmer som de sett. Men sedan får vi se två barn berätta om hur de sover dåligt och är rädda på nätterna för de hemska filmer som de sett. Det berättar särskilt om några scener ur filmen "Motorsågsmassakern". När filmkrönikan 20 år senare söker upp barnen för att höra hur de mår idag så berättar de en ganska märklig historia. De har förts iväg från skolgården, blivit satta framför en TV och sett några scener ur Motorsågsmassakern blivit instruerade ungefär vad de skulle säga. Sedan fick de 200 kronor var och blev bjudna på McDonalds. Föräldrarna blev inte vidtalade vare sej förr eller senare.

Programledarna Göran Elwin och Pelle Bergdahl är ganska gåpåiga, man anar Janne Josefssons förebilder, och egentligen ganska ojusta, man anar ännu mer Janne Josefssons förebilder. Man försöker snärja Videogramutredaren PO Sundman att ställa ultimatum till sin förläggare som händelsevis råkar vara ägare till en videogramdistributör. Pelle Bergdahl går på Jan-Erik Wikström som tappert försöker reda ut vilka omständigheter som råder gällande yttrandefriheten och grundlagen och frågan gång på gång "Vem är det som behöver den HÄR yttrandefriheten?". Det är förresten ett argument som framkommer flera gånger att yttrandefriheten bara ska gälla rätta yttranden eller hur man nu ska uttrycka det.

Nu har det gått snart trettio år sedan det här. Numer ser man brutalare våld i vilken TV-serie som helst på prime-time. Inte för att jag vet om det är en odelat positiv utveckling. Men den enda sak som egentligen höll i programmet var kritiken mot att butikerna slarvade med att hyra ut filmer med femtonårsgräns till betydligt yngre.

Världstoalettdagen

Det har varit världstoalettdag. Jag firade den med Jan Guillou genom att läsa hans nya bok som mina barn vänligt försett mej med.


Det är en mycket underhållande bok. Ibland ofrivilligt när Guillou varit dryg i tio sidor och pösguppat över sin egen förträfflighet, man kan inte ana hur många komplexa politiska situationer i Sverige som kunnat gå riktigt fel om inte Guillou var där och med sin eminenta journalistiska skicklighet ställt allt tillrätta, och så får han plötsligt för sej att vara ödmjuk! Men i långa stycken är den underhållande därför att Guillou är rolig.

Boken var faktiskt så fängslande att jag glömde bort var jag var och domnade.

Pladdraren

Västerbottenskuriren ville intervjua mej. Han ringde vid niotiden på morgonen då jag sovit ungefär en timme efter nattpasset. I den situationen går man med på vad som helst. Orsaken var tydligen att man ville veta vad man var för djur som var oblond och över femtio år och ändå bloggade. Typ. Han skulle höra av sej närmare om tidpunkt senare.

Någon dag senare skulle han hämta mej och vi skulle åka till någon kvinna som också bloggade fast hon var över femtio. Tydligen är saken den att jag verkar ha anmält mej i någon form av tävling för femtiplusbloggare. Damen som vi skulle hälsa på var ungefär lika osäker som jag om riktigt varför hon anmält sej till den. Hon var visserligen blond men en annan sorts blond och hade en fotoblogg som hette "KonstBarbro". När jag anmälde mej så var det bara en länk jag råkade klicka på. Och vips var jag anmäld.

Det hela var väldigt trevligt och efter en stund satt jag och pladdrade som en drucken.


Journalisten ställde en massa frågor och jag svarade mångordigt mest om någonting helt annat. Plötsligt förstår jag makthavare som står och svamlar framför journalister. Det är synd om makthavarna. Jag har inte den blekaste aning om vad jag egentligen sa.

Vi får se hur pinsamt det hela blev. Någon gång i nästa vecka.

Guillou

Ja, vad ska man tro? Ska mannen som självsäkrast och drygast suttit och guppat i morgonsofforna ha gått på den slutgiltiga minan? Ska misstaget från tiden innan IB bli det som till sist sänker honom?


För det handlar ju om trovärdighet. Hans beslutsamhet under IB-affären gav honom en sådan där nimbus av den tappre journalisten som inte viker sej för överhögheten. Kollegan Bratt lyckades ju inte alls förvalta det förtroendekapitalet på samma sätt.

Men vad är trovärdighet för en journalist egentligen? Vi vet ju att han har extremt polariserade glasögon i de frågor han engagerar sej i. Vi vet att han genar många gånger när det passar honom men på något sätt så lyckas han alltid glida undan.

Lögnens ädla konst

I något tidigare inlägg var jag inne på Liza Marklund som hamnade i ett besvärligt drev kring boken "Asyl". Man kan ju diskutera vad som egentligen är ett problem eller inte. Å ena sidan kanske det var lite grumligt kring bokens titel, Asyl, hade kvinnan verkligen fått asyl i USA på de grunderna och stämde de övriga uppgifterna. Å andra sidan så är ju bokens tema kring misshandel av kvinnor och vissa mäns förföljelse av tidigare makar fullt giltigt. Problemet ligger väl egentligen när riksdagsledamöter håller fram boken som en absolut sanningsskildring.


Intressantare tycker jag är Marklunds skickliga förmåga att ljuga med hjälp av sanning.

Ett annat projekt som hon drivit har varit skatteutjämningssystemet. "Dom tar våra pengar" trumpetade hon ut när förment det stals pengar från hederliga Stockholmare och fördes över till lömska norrbottningar som åtnjöt ren lyxvård. Som exempel anförde hon hur boende i Tensta fick betala pengar till badhus i Piteå.

Varför Tensta? Varför inte Botkyrka eller Södertälje? Jo, saken är den att Botkyrka och Södertälje åtnjuter bidrag ur utjämningssystemet. De kommuner i Stockholm som betalar till systemet är sådana som Danderyd och Lidingö. Men de pengar som de betalande Stockholmskommunerna betalar till systemet har förbrukats 4 gånger om redan i Stockholms län. Resten av pengarna kommer från staten.Och rent krasst så passar det inte att använda Danderyd och Lidingö som offer. Däremot så låter ju Tenstabor som lämpliga offer. Eftersom Tensta hör till Stockholms stad så blir man rent tekniskt betalande till systemet. Fast det är ju så att om Tensta varit en egen kommun så hade man varit en bidragstagande kommun. Därför valde Marklund Tensta. Rent tekniskt sant men väldigt manipulativt.

Based on a true story

En av de författare jag har läst mycket av är Liza Marklund. Det var någon palaver för ett tag sedan angående hennes relation till fakta.


Det här gör mej lite fundersam. Allt jag skriver på den här bloggen är naturligtvis sanning. Men ibland så har verkligheten vissa dramaturgiska brister som jag brukar hjälpa upp lite grann. Jag kallar det för att "förbättra verkligheten". Eller "Enhanced reality" som di säger i amerikat. Men det är nog bäst att jag öppet redovisar att jag fixar till lite så numer är den här bloggen "based on a true story".