Sossezombiesar

Jag såg fläckar av "Drottningoffret" igår. Man ska förstås inte döma en serie efter första avsnittet men den inledande känslan var att det måste vara någon form av parodi. Rågblonda nazister, frejdiga invandrare, kloka ansvarsfulla kvinnor och karriärberusade män. Det var som att kliva in i en vindtunnel av politisk korrekthet. Suzanne Reuter är som vanligt strålande så jag ska ge serien ett avsnitt till.

Men nu slumpade det sej så att programmet följdes av Grotesco som av en himmelsk slump hade gjort ett avsnitt och socialdemokratiska zombiesar. Timingen hade inte kunna vara bättre. Hur en borgare blir biten av en "såsse" och förvandlas till en zombie som smittar andra i grannskapet som börjar haspla ur sej sosse-floskler är helt briljant.

Men jag slås av en liten detalj. Svensk humor brukar ju utövas av sk grabbgäng som vid behov av kvinnliga roller helst själva klär sej i kvinnokläder. Men Grotescogänget använder sej av ett par kvinnor där Emmorna Peters och Molin utmärker sig. Men vid en hastig genomtittning så hittar jag inte deras namn i rollistan eller i inslagen på SVT:s hemsida. Skumt. Är det avsiktligt man anonymiserar de kvinnliga skådisarna? Eller är det nån sorts metahumor?

God Jul

Detta var årets julkort till mina nära och kära. Speciellt till er som borde ha fått - som har kommit bort i mitt inte helt utvecklade administrativa system - men även till alla som råkar irra sej in på denna blogg önskar jag en God Jul!

Gubben i Ah

Fick just en julhälsning:


"Gubben i Ah;
Lång tid har inte sett dig, berätta goda nyheter. Ledsen att störa dig. Detta är ett elektronikföretag, ett av de största detaljhandelskedjorna i den internationella handeln med Kina."


...och så fortsätter det.

Att bli gubbe - Limericken

Ett inslag i att bli gubbe är att ens humor alltmer antar en torr och putslustig form där sådant som limerickar tar mycket större del. Västerbotten är en fruktansvärd plats för limerickar så man får glida rätt mycket på rimmen för att få ihop det. Nu när jag gått och julplockat och fick ett julkort från Tranås kom den här för mej

En ilsken självmordsbombare från Tranås
Fumlade så när dådet skulle begås
att hans akt av terror
slutade med error
"Jag skulle ju bara ta fram min smörgås"

Gubbskapet

Min arm är på bättringsvägen även om jag fortfarande inte är uppe i gammal vanlig teckningsstandard. Istället går jag runt och odlar mitt gubbskap. Ett problem som vi gubbar dras med är sär skrivning. Har det sett ut så här förut? Är det först med stigande ålder som man börjar se detta fenomen överallt?

Vem är Kran och varför ska jag köpa hans hjärta? Rusa från Rusta säger jag!

Ska det snöa nu också?

Gick en längre promenad och det var rätt knäckande. Vem har bestämt att det ska snöa? Är det nåt nytt EU-direktiv? Men Dennis har ju roligt förstås så vi tar en repris från förra året.

Tranåsnaprapaten

Det har gått några dagar sedan vi fick vår första självmordsbombare. Till en början så tog jag det ganska lungt eftersom det kändes lite amatörmässigt men ju mer jag hör ju mer reser sej nackhåren. Det där hade kunnat sluta riktigt illa.

Reaktionerna är intressanta förstås. Många har dragit fram Europols statistik över terrorbrott. Vi kan vara lugna eftersom endast 0,34% av terrorbrotten i Europa begås av islamister, de flesta begås av separatister. Så rent statistiskt så ska vi i den svenska julhandeln snarare ängslas över attentat från ETA och IRA  än från islamister. Det känns ju skönt att veta.

Annars puttrar de flesta på som vanligt. "Äntligen" utropar Jimmie Åkessons flickvän på twitter, Anders Carlberg menar att om vi bara kraftfullt kallat Lars Wilks för rasist och umgåtts mer med unga pojkar i förorterna så skulle vi inte råkat ut för sånt här, Broderskapsrörelsen menar att Sverige bör ta avstånd från Wilks. Alla fortsätter liksom med den agenda de hade innan  - bara ett snäpp galnare än förut.

Men den gemene svensken då? Hur låter det där? Jodå, ilskan mullrar i det tysta. På självmordsbombarens bostad lär det ha satts upp tre arga lappar.

Den nationella identiteten

Kan man ju fundera över ibland. För några år sedan hörde jag ett inslag på radion där en journalist besökte något slags svensk mässa i New York. Det mesta kändes riktigt bra för henne förutom den svenska filmfestivalen, hon  reagerade över vilket fullständigt kvävande depressivt anslag som fanns i alla representerade filmerna för det var inte precis Göta Kanal 3 som visades.

Det där kom för mej när jag hört några filmrecensenters reaktioner på filmatiseringen av "Svinalängorna", recensenterna är liksom ystra över att det inte finns några ljuspunkter eller något som helst må-bra i det hela. "Det börjar nattsvart och sen går det brant utför" som någon sa med ett lyckligt leende.

Vi är eländesnarkomaner vi svenskar - det är bara att konstatera. Jag vet inte om det stämmer men jag har fått för mej att Prozac inte har slagit lika bra i Sverige som i andra länder. Vi vill ha vår depression ifred.

Då börjar jag fundera över våra relationer med grannländerna. Att vi ligger nära Norge och Danmark beror mycket på språket men vi har lite problem med deras attityder - Norrmännen och deras irriterande positiva och hurtiga anslag, Danskarna och deras irriterande självgodhet och förnöjsamhet med tillvaron. Men ett grannland som vi har ett intressant släktskap med är Finland. Vilket härligt deprimerat och negativt folk! Trots språkbarriären så förstår vi varandra på ett djupare plan. De är precis som vi fast värre.

Deras inställning till alkohol är klockren. De dricker inte för att det är gott utan de dricker råsprit, de dricker inte för att ha roligt de dricker för att bli fulla, dumma och hamna i slagsmål.

Jag har en finsk tecknarkollega som brukar kommentera vissa uttryck av den finska folksjälen. Sebastian Nyberg:

Han har en blogg som heter Basses Bästa och han har tre album ute Bråkstakarpersoner, Feta blås och Insektspolisen.

Ibland känns man bara som en klumpekloss

Bluto fanns ju i mina tankar den senaste veckan. När jag går på vårdcentralen så möts jag av en läkare i hobbitstorlek och hon har en kandidat i samma storlek. Jag tror att bägge tillsammans vägde mindre än mej.

Det hela handlar om min onda axel och vi går genom min rörlighet. Jag vet inte vad hon tänkte på men jag är ju en sådan som gör var jag blir tillsagd. Jag tycker att hon med hennes utbildning och skarpa intellekt borde inse vissa konsekvenser.

Den där Julian Assange - Vad är det för tomte egentligen?

Ja, allt handlar ju om honom nuförtiden. Tonläget höjs överallt, inte minst på nätet där foliehattar i alla läger löper mer eller mindre amok.

Det finns ett problem med den här stora dumpningen av dokument. Alla vi som i vår barndom knäckte fantomenklubbens chiffer inser detta. Det var bara att räkna ut vilka ord som hade lika många bokstäver som Fantomen och så kollade man om de andra orden blev begripliga. Det här funkar lite på samma sätt - i och med att det finns så många dokument så kan någon som har samma dokument i krypterad och okrypterad form knäcka krypteringen - fast på en annan nivå än Fantomenklubbens chiffer förstås. Isåfall är Wikileaks kanske behjälplig till spioneri eller vad det kan heta.

Men det har ju varit lite intressant att läsa en del. Vi i Sverige, framför allt många på vänsterkanten, ser gärna amerikaner som korkade och enfaldiga. Men när man ser att de analyserar Carl Bildt som en "medium sized dog with a big dog attitude" så inser man att de trots allt kan tolka personer rätt bra.

En annan sak som man kan fundera över är hur detta kommer att inverka på nätets frihet. Galet nog så försöker vissa bevisa sin styrka på nätet genom att sabotera för sådant som svenska åklagarmyndigheten vilket i värsta fall kan bevisa just att det kan behövas regleringar av nätet i framtiden. Så WL kan innebära inskränkningar för friheten på nätet vilket väl knappast kan ha varit avsikten. Eller ...vi vet ju faktiskt inte vad avsikten är eller vilka som ligger bakom. Vilka är det som tjänar på det här spektaklet? Som jag ser det så är det framför allt Kina som genom att USA tappar ansiktet på detta sätt plus att Kina kanske plötsligt kan få större förståelse från USAs sida för att man tar ett "större ansvar" för internet.

Och detta med våldtäktsmålet ... vad handlar det om egentligen. Har Assange som en maktrusig man tyckt sej ha fribiljett att komma innanför alla trosor i närheten? Eller är kvinnorna på något sätt agenter som ska utnyttja förmodat låga krav på bevisning i sådana mål i Sverige? Eller är det hela en bakdörr för Assange så att kvinnorna drar tillbaka sina anklagelser när han är i Sverige så att Assange kan begära politisk asyl här, och svensk lagstiftning ska egentligen bara tillåta utlämning för brott som räknas som brott här. Assange visste förmodligen om att denna stora läcka var på gång när han besökte Sverige.

Aftonbladet ,

Den dåliga skolan - alla andras fel.

Det saknar inte underhållningsvärde att följa skoldebatten. Alla har egentligen samma åsikt - det är de andras fel. Skolminister Björklund menar att det är lärarnas fel som "väljer att låta eleverna arbeta själva", jag hörde en lärare berätta att skolledningen kallade till möte med obligatorisk närvara samma eftermiddag under skoltid, bara att gilla läget. Och i den mån det inte kan skyllas på lärarna så är det skuggan av sossarna flumskola som fortfarande spökar.

I Nyhetsmorgon så satt lärarförbundets ordförande - felet var för låga lärarlöner -  och en professor i pedagogik som jag nog inte riktigt hörde vem han skyllde på. De två var en härlig parodi på karriärkvinnor och mjukismän.

Men som sagt var så var det svårt att höra vad de sa. Det är nämligen så att för en tio-femton år sedan så fick man för sej att det var god pedagogik att viska så att lyssnaren måste koncentrera sej för att höra vad man säger. Här är en av de saker som jag skyller på: viskpedagogiken. Det är bara flickorna längst fram som har en chans att höra något. Pojkarna längst bak tappar intresset efter fem sekunder. Annat var det på min tid då lärarna hade ett så sanslöst magstöd så att ingen i klassrummet kunde missa ett enda ord!

Lesbiska äventyr i Afganistan

Hustrun var borta i fredags så det blev den traditionella Steve Seagal-festivalen. Först Flight of Fury. En skummis lyckas stjäla ett ultrahäftigt Stealthplan och kör det till Afganistan. Där är en annan skurk som ska använda planet för att släppa två biologiska bomber, en i Europa och en i USA. Jag kan tänka mej att de som är mer insatta i flygteknik skruvar sej svårt redan där. Hursomhelst så visar det sig att den enda som kan smyga sej in i värsta Afganistan, övermanna alla terroristerna och flyga hem planet är en 130 kilos tjocksmock spelad av Steven Seagal.

Redan här börjar tankarna på att vandra iväg från handlingen lite grann. Först tänker jag på de här domarna som diskar gångare på OS. Om bägge fötterna är i luften samtidigt så blir det löpning och vederbörande blir diskad. Jag skulle vilja ha en domare som bedömer Steve Seagals löpning. Har han verkligen båda fötterna i luften samtidigt?

De romantiska inslagen mellan Seagal och huvudhjältinnan är synnerligen kyska. Kärleksscenerna hade kunnat funka i en Hopalong Cassidy-film. Men den hetaste scenen blir mellan hjältinnan som är amerikansk spion i Afganistan. Alla vet om att hon är amerikan och hon går klädd i lågt skurna byxor och högt skuren topp vilket avslöjar en väldigt näpen navel. Man funderar ju över hur gångbart det är i Afganistan. Hursomhelst så har Seagal gömt sej hemma hos amerikanskan. De afganska terroristerna söker genom byn och de leds av den tuffaste terroristtränaren i Afganistan som händelsevis också är en kvinna med lågt skurna byxor och högt skuren topp som avslöjar en förtjusande navel. När de afganska svartmuskiga terroristerna ska genomsöka lägenheten så signalerar afganskan att här kanske det kan vankas lite lesbisk fägring vilket den kvinnliga terroristen genast nappar på.

Svartmuskingarna dryper av och damerna börjar slingra sej om varandra och pussas innerligt. Plötsigt stelnar afganskan till och man blir varse att något hårt och avlångt plötsligt stöter mot hennes underliv. Själv satt jag och associerade till Crying Game när det visar sej att det är kallt och hårt stål det handlar om.

Afganskan får drypa av och Seagal som gömt sej blir på så sätt räddad och kan skjuta ner hundratals afganer i palestinasjalar och sedan flyga iväg med det stulna planet. Utan någon särskild anledning så börjar inleder han en luftstrid med en av biskurkarna trots att han själv har två jättehemska biologiska bomber på planet som absolut inte får skadas.

Sen kom "Hard to Kill" på TV och det är ju en relativt gammal rulle och är väl bättre som film om inte lika fascinerande.Den var ju rätt hygglig även om man som svensk har lite svårt att se när han besegrar en skurk och sätter honom i det närmaste helt ur spel och skulle med ett knäckt knä kunnat oskadliggöra skurken helt och hållet. Men istället plockar han upp killen och knäcker hans nacke inför sin just återfunne son.

Ont i armen igen

Så det blir ett inlägg gjort med vänster hand. Jag finns idag med i Karl-Arfred Julkalender med min version av Bluto. Gud var jag älskar Segar och hans figurgalleri:

På systembolaget

Jag har inte varit sjukskriven någon gång det här årtusendet. Men så går jag på en isfläck och tar emot mej med höger arm och min axel fick sej en rejäl törn. Så jag blev sjukskriven för fem nätter. Det var faktiskt ganska behagligt att sitta hemma och inte kunna göra någonting. Jag såg en del filmer jag inte har hunnit se och jag gick på en del sådana där promenader som man borde gå som man aldrig hinner.

Men så insåg jag att jag hade förbrukat den flaska mousserande vin som jag hade hemma när jag sorterade lego. Man ska alltid ha en flaska mousserande hemma, så jag har en flaska champagne för högtidliga tillfällen och så ska man ha en flaska mousserande vin för trevliga tillfällen.

Så jag går glatt in på bolaget och köper en flaska Australiskt bubbel men när jag står i kassan så anfalls jag av Luther-djävulen. Herregud! Jag är sjukskriven och går på systembolaget - vilken skandal! Som i en gammal Hitchcock-thriller försöker jag dölja mitt ansikte på ett sådant sätt att publiken inte behöver tvivla på att det är det jag försöker göra.

Flickan i kassan så lite besvärad ut. Hon torde väl själv nätt och jämt få handla och det var svårt att missa att jag har åldern inne snart tre gånger om. Jag har svårt att tänka mej att någon kund någonsin har sett så skyldig ut som jag. Ibland brukar man se Securitasvakten leda iväg någon som bedyrar sin oskuld fast det ramlar flaskor ur kläderna men här var en man som såg enastående skyldig ut.

Jag gick ett ärende inne på Coop Forum fortfarande med kinder blossande röda av skuld. När jag promenerar hem efter cykelbanan ser jag blinkade blåljus. Polisen har stoppat en bil och ur bilen plockar de en oerhört fet man med tomteskägg. Det behöver inte ha med saken att göra men jag kan inte låta bli att undra...

För smalt bredband

Under en period har jag upplevt att youtube-klipp och annat "laggar". Av olika anledningar har jag varit varsam med mitt bredband sedan midsommar så jag har inte riktigt upptäckt när det hänt men jag har tappat väldigt mycket fjong i min uppkoppling. Min router har trasslat rätt mycket och jag har för tredje routern i rad svurit att aldrig mer köpa D-Link men man "får ju så mycket för pengarna" men ibland kan funktion vara att föredra före finesser. Hursomhelst så har jag skyllt allt på routern. Men igår så tog jag mej äntligen tid att kolla upp saken. Jag kopplade mej helt enkelt förbi routern och mätte hastigheten och jag får alltså ut 1 Mbit på mitt dyrt betalade 100Mbit-abonnemang. Så jag ringer Umeå energi som är ansvariga för nätet. Men de kan inget göra åt saken utan jag måste tala med min accessleverantör T3 som ska ta emot anmälan och i sin tur tala med Umeå energi. Ibland hatar jag det här avreglerade och förenklade samhället. Allting har blivit så komplicerat.

Så jag har nu suttit i telefon i en och en halv timme och det tutar bara upptaget hos T3. T3:s hemsida krånglar och det verkar stört omöjligt att hitta någon relevant info. Men jag ser att de har en Facebookgrupp som man ska "gilla". Jag söker på Facebook och klickar  på den första som kommer upp. Den heter T3AYYIII , all text verkar vara på arabiska och bilden ser ut så här:

På något sätt känns det ändå som internet utan att egentligen själv förstå det levererar den faktiska sanningen.

Iphone är ett satans påfund

En äldre bekant hade tråkats av barnen för sin åldriga telefon som inte kunde ta emot bilder. Hur skulle hon nu kunna följa barnbarnens utveckling.? Så hon gått för att få tag på en telefon med stor bildskärm så att hon skulle kunna se bilderna. Jag anar hur vargen i telebutiken gnuggade sina händer och krängde en Iphone 4.

Instruktionsboken var oläsbar så hon ringde till butiken och fick raljerande svar om bluetoth och annat som inte sade min bekant just någonting. Ladda och sim-kort var så långt som hon var med. "Du som är teknisk, Åke ..." började hon. Jag är visserligen teknisk och kan hur mycket som helst men mobiltelefoner är en vit fläck på kartan. Eftersom ingen någonsin ringer till mej annat än för att lura på mej pensionsfonder eller kalsonger så är mitt behov modest. Jag har just lämnat NMT 450 röd och portföjtelefonen.

Jag börjar med att försöka läsa bruksanvinsingen och Apple har slagit ett nytt världsrekord. Detta måste vara den minsta text som någonsin använts i en bruksanvisning. Jag hör till dem som kan läsa den dolda texten på en femtiolapp men detta var för smått till och med för mej.

Men det stod inget mer än att "stoppa in sim-kortet". Gärna det men var? Det finns två små stjärnskruvar under men det ska man väl inte behöva ta till. På sidan finns något som ser ut som en lucka men det framgår inte riktigt hur man ska öppna den. Det finns ett litet hål som skulle kunna vara något som man skulle stoppa in ett gem i. Men med tanke på dyrgripens pris tvekade jag. När jag inspekterade lådan närmare så satt det på baksidan av en kartongbit en liten mojäng som såg ut som en gammaldags makrillburksnyckel i miniformat. Jag förde in den lilla tingesten i öppningen och Sesam öppnade sig. Det kom ut en mikroskopisk släde där man kunde stoppa in ett föremål format som ett sim-kort. Fast hälften så stor som ett sim-kort. Jag konsulterade google och det visar sig att en Iphone 4 ska ha ett "mikro-sim". Man kan tydligen skära till ett vanligt sim.kort men man måste göra precis rätt.

Jag erkänner mej besegrad av Apple. Jag klappar min fina gamla PC när jag kommer hem. Förlåt att jag ibland tänkt Apple.

Folk är glada och trevliga

Jag var och handlade med hustrun.Som vanligt var det väldigt bråttom när vi passerade mina intresseområden, teknikjunk och rödlappade DVD-filmer. När vi handlat färdigt och passerat kassan så kom hustrun på att hon hade glömt att köpa något och återvänder in i affären. Jag går på det där varje gång. Så jag fick stå där och vänta medans hon gjorde sina ärenden.

Den riktiga julstressen hade ännu inte hunnit infinna sej, ja sanningen var den att folk mötte mej med breda leenden. Jag blev riktigt varm inombords när jag upplevde hur glada och trevliga människor kan vara. Efter en halvtimme hade hustrun gjort vad det nu var hon skulle göra. Men när jag skulle gå så insåg jag vilken skylt jag stått under.

Jag tycker ofta att man är lyckligare ju mindre man begriper.

Leslie Nielsen har dött

Usch, vad folk dör nuförtiden. Den kanadensiska skådespelaren Leslie Nielsen har dött. Han är mest känd för "Nakna Pistolen"-filmerna. Jag undrar om det gått så lång tid nu så att jag orkar se om dem?

Hågkomst

Ibland kommer jag på mej med att sakna Bassey. Det finns ingen hundras som jag har haft så roligt med och så ivrigt avråder från som Basset...

Låt oss mobba de kristna

Vi diskuterade den där Grotesco-sketchen för några inlägg sedan och jag menar att det är rätt förvånansvärt hur man ganska obekymrat kan mobba kristna, särskilt om det är grupperingar som är lite WT och socialt isolerade som Jehovas eller Knutby. Den här serien tillägnar jag Knutby.

Släktforskning

Bland mina många intressen så finns ibland också släktforskning. Det är ett sådant där intresse som kommer och går, oftast i samband med att jag köper en prenummeration på Genline, kyrkböcker på nätet. Annars så kan man forska på Biblioteket eller uppe på UB, det är ju gratis men det försvinner lätt ett par timmar. Det är ju lite roligt för det är inte i många sällskap man är den som har mest hårfärg kvar nuförtiden.

För släktforskare är ett åldersstiget släkte. Mycket allvarliga äldre herrar och damer som talar viskande även om vi är ensamma i salen. Alla är mycket hjälpsamma så det är lätt att knyta små nätverk. Problemet är bara det att när man återkommer efter halvtannat års frånvaro så har halva nätverket avlidit. Släktforskare har högre dödlighet än heroininjicerande rockstjärnor i 27-årsåldern.

Men sorgecermonin hos oss släktforskare är rätt jordnära. Vi skriver in vederbörandes dödsdatum på dennes post.

Klick.

Hur ska man kunna göra satir idag?

När jag och Magnus Knutsson försökte göra snällsatir över det svenska samhället i form av serien "Gösta Grävlings saga" så hade vi stundtals problem med att hur dumt vi än försökte hitta på blev vi ständigt omsprungna av verkligheten.

Därför är det skönt att se att det fortfarande går fast verkligheten blir galnare för varje dag:



(Min högerarm är inte riktigt som den ska så därför blir det lite dåligt med teckningar ett tag...)

(S)opåtervinning

Socialdemokraterna gjorde ett historiskt misstag när man satte Sahlin på partiledarposten. Missbruket av sina tjänstekontokort (Sahlin själv och hennes anhängare brukar benämna det för "den där Tobleronen" men det är de andra 50 000 kronorna som hon "lånade" som störde mej), hennes påtagliga brist på visioner (bortom samkönade äktenskap och könskvotering) och att hon faktiskt inte har åstadkommit någonting påtagligt på någon av de poster hon har innehaft, gjorde henne ganska omöjlig redan från början.

Men det är historia. Frågan är vad som kommer sen. Partiet är i behov av förnyelse och en allmänn uppryckning. Det gick kalla kårar på ryggen på mej när något slags expert på socialdemkrati såg tre möjliga framtidskandidater Thomas Östros, Sven-Erik Österberg och Per Nuder. Men det värsta kom idag när Expressen talar om att krafter inom partiet förordar Bosse Ringholm(!?) - han var en bakåtsträvare på nittiotalet och han lär knappast ha bytt riktning sedan dess. Jag tror jag gjorde en serie med honom när Göran Persson var statsminister. Laila Freivalds var med där också - det kanske skulle vara ett fräscht namn inför framtiden också? Thage G Pettersson -om han fortfarande lever kunde han vara ett piggt alternativ.

Det är märkligt svårt att kunna kommentera eller blogglänka till Aftonbladets artiklar i ämnet. Man känner verkligen att man vill hålla den okontrollerade diskussionen utanför det här. Demokrati  och yttrandefrihet i all ära men någon måtta får det tydligen vara. En intressant artikel är "S klarade inte en kvinnlig ledare", delvis så tror jag att hon är ute och cyklar för jag tror inte att vi hade haft den debatten med Anna Lind som partiledare. Även om hon något glorifierats så hade hon ett betydligt större stöd i partiet och ett större stöd bland de som arbetar. Jag har svårt att tänka mej att det egentligen ska vara ett sådant motstånd mot en kvinnlig partiledare men det var olyckligt att man satsade på ett sådant stolpskott som Mona Sahlin.Men om det bland vissa grupper skulle vara ett mtostånd mot en kvinnlig partiledare så gäller det ju att denna ska vara bättre än tillgängliga män, inte uppenbart sämre. Gör om, gör rätt.

Edit: Jag ser att man nu länkat till Aftonbladetartikeln via Bloggportalen istället för den vanliga klistralänken, så jag får backa från min anklagelse i stycket ovan. Det kan väl vara på sin plats att förtydliga lite kring Sahlin där jag tror att det som varit avgörande för hennes misslyckande inte i första hand varit att hon inte återtog regeringsmakten utan att det kändes som om hon inte var riktigt hungrig att göra det.

Det finns bra TV

Igår var jag tillfälligt indisponerad så jag låg framför TV:n större delen av dagen. Jag började med två filmbagateller, först Cloverlfield som jag inte riktigt var förberedd på vad det skulle vara när jag såg den. Det är väl något slags skräckfilm om något utomjordiskt som landar mitt på Manhattan. Men filmen är subjektivt filmad, det är en kille som ska dokumentera en fest där personer har olika relationer till varandra, en del av relationerna är filmade på det band som killen filmar över så återblickarna sker med sådant som inte blivit överspelat på bandet. Smart och elegant. Det som eljest skulle ha blivit en tafflig katastroffilm blir lite kul genom den subjektiviteten. Den andra filmen var Congo som lättast kan beskrivas som en charmig bagatell.

På kvällen så var det först en påminnelse om hur usel TV kan vara - nämligen "ung & bortskämd" - varför vill folk sitta och titta på folk som är dumma i huvet? Fullständigt sjukt alltihop!

Men sen. "Våra vänners liv" - vilken trevlig serie! Lite lagom, ungefär som ett svensk liv kan se ut på riktigt, inga lallande idioter som på reality-TV utan ganska normala problem och ganska normala tillkortakommanden paketerat till trevligt drama med lite lagom, välplacerad humor. Och bra skådespeleri icket att förglömma.

Sedan Grotesco. Det är ganska skruvad humor presterad av en humorgrupp men det är när Henrik Dorsin syns i rutan som den skimrar. Jag har inte sett den norske rockmusikerns Cornelis men jag kan inte tänka mej att den är bättre än  Dorsins. Pluspoäng för att man noterat att fetasalladen numer är en omistlig del av den svenska husmanskosten.

Sedan en sådan där film som inte handlar om just nånting speciellt och ändå handlar om allting. "Huset vid Tara road". En amerikansk kvinna vars son har omkommit i en olycka vill kommma till Irland. Hon försöker på något sätt förtränga sonens död och har något slags dimmig föreställning om att något ska förbättras om hon får komma till Irland som hon besökte när sonen var nyfödd. En Irländsk kvinna vars man väntar barn med sin älskarinna vill bara komma bort så de byter hus med varandra. Så småningom flätas deras liv samman och de växer och finner utvägar och alla kommer som vidare. Inte ens den notoriskt otrogne mannen är helt igenom osympatisk. Man hittar till och med Stephen Rea som mysig nykter alkoholist. Såg ut som om han övat en hel del på den rollen.

Och allt detta utan reklam. Tack gode Gud för statstelevisionen!

Jag hatar bra TV

Gårdagskvällen tillbringades i vegetativt tillstånd framför "Byggfällan" - ett sånt där program där man letat reda på någon fuskbyggare, piffar till nåt hus och jagar en skum hantverkare.

Min nyfikenhet väcktes då man sade att "man aldrig sett så många fel gjorda" i en och samma renovering. Eftersom en av mina hobbies är att bygga fel så ville jag se exakt vad det var för fel man hade gjort. Men av sådant fick man se väldigt lite. Ventilationen i badrummet hade dragits rakt ut genom väggen, man hade inte dragit takpappen ända in i hörnet vid takkupan och ytterisoleringen var bristfällig. Det var ungefär det man fick se. Däremot fick man 34 gånger se byggledaren gå runt i en vit hjälm och säga "Jag har aldrig sett så många fel i hela mitt liv".

Vad man däremot fick se var förannonsering om att man skulle jaga den ansvarige fuskbyggaren med mikrofon och kamera. Om och om igen. Inför varje reklampaus, vilka finnes i riklig mängd, efter varje reklampaus och någon gång mitt emellan. Kommer ni ihåg filmen Memento med en huvudrollsinnehavare som bara kunde minnas 15 minuter i taget? Hans lillebror jobbar som redigerare på Meter film och har ett minnesspann på två minuter! Sätt den jäveln i en guldfiskskål!

Det är tydligen varje journalists våta dröm att få sticka en mikrofon och en kamera i nyllet på någon och denne springer iväg. Dessutom verkar man ha fått för sej att detta är "bra TV". Innan man kom fram till det ihärdigt förannonserade klimaxet hade jag börjat hålla på fuskbyggaren. Jag satt i en timme och fick se ungefär 10 minuter unik film resten var omtugg och då förhandsvisningar om en fuskbyggare som fick springa gatlopp.

Checklista halkskydd

Häromdagen när jag skulle gå hem från jobbet så var det ett ymnigt snöfall. Det bar sej inte bättre än att det hade lagt sej ett lager av nysnö på den glattaste blankis jag skådat vilket slutade med en quadruppel mollbergare med pik vilket gjorde mer ont än vad jag vill uthärda på väg hem från jobbet.

Det brukar bli sådär. Halkskydd är så patetiskt så jag tar aldrig på dem före årets första större konstvolt. Vilket antagligen också är patetiskt men på något annat sätt.

Så jag letade fram dem ur någon låda där i hallen. Det är någon sorts gummisnoddsanordning med några dubbar på som man drar under sin sko. Men jag tyckte inte att de gav riktigt bra effekt i år. Det var lite småhalt och skvimpigt att gå trots halkskydden. När jag skulle dra av dem från skorna så var de jättesvåra att få lös.

Checklista för halkskydd: Dubbarna ska sitta utåt.

Nämen vafan! Miss i år igen!

Det är ju idag det är stora Orangutangdagen. Tänk på orangutangen så att du hedrar den!

Den tolfte är den stora dagen

Snart är det orange

Nu är det dags att ta av sej de lila brallorna och byta ut dem mot orangea ..

Falsk anklagelse

Följ min blogg med bloglovin

Jag sitter och slötittar på något program på någon reklamkanal. Det är mycket chokladreklam. Toblerone annonserar med en kvinna som ros runt i honung och det ser bara äckligt ut. Sen är det sådana där fantastiska chokladmästare från Lindt, som faller bort därför att navelludd heter BellyButton Lint på engelska. Sen annonserar Marabou för några sådana där moderna mörka chokladkakor. Jag gillade den där gamla rejäla mörka chokladkakorna - de här moderna har jag provat lite för mycket "Havtorn med havssalt" och "Melon och vinäger" så det står mej lite upp i halsen. Det är klart - hittar man rätt sån där kaka är de riktigt goda men ...

Men så gör dom reklam för typ "Vilken är din favorit" där man bara får se färgsättningen på förpackningarna och texten är något annat. Mitt intresse väcks alldeles oerhört. Dock störs jag av att Dennis gnäller, ja, han rent ylar. Det förstör lite av min koncentration på den viktiga informationen från Marabou. Men plötslig inser jag att mina anklagelser mot Dennis är falska. Det är min mage som ylar!

Nu på 300338:de plats

Jag konstaterar att jag numer ligger på 300338:plats av svenska bloggar.

Finns det så många bloggar?

Där solen aldrig ler del 5 - Hämnden: Logdans

På något sätt hade Persson lyckats luska ut att det gick bussar från I19 till någon logdans. Efter allt jag utsatt honom för så kände jag mej förpliktigad att göra honom sällskap. Det var riktigt skraltiga gamla gröna saker som veteransamlare idag skulle yvats över. De var väl från vänstertrafikens tid om jag minns rätt så man gick in från fel sida. Inne i bussen konstaterade jag att vi var de enda flygsoldaterna. Alla var mycket sammanbitna och drack ur små pluntor.

Jag vet inte riktigt var jag var någonstans. Det var en oproportionerligt stor loge med ett gigantiskt dansgolv. Kanske trettio meter tvärsöver. på andra sidan kunde jag skymta en handfull kvinnor. På våran sida stod vi en tvåhundra killar. Jag förstod inte riktigt vad det var frågan om för det var en linje vid stolparna som man blev bryskt tillbakadragen om man passerade. Alla killarna var blanka i ögonen och hade tung andhämtning. Exakt när musiken började spela så rusade alla killarna som en skenande buffeljord över dansgolvet mot de stackars flickorna.

De killar som inte lyckades fånga någon flicka (dvs nästan allihop) fick liksom snurra runt i luften och låtsas som de var ute och promenerade och fick lufsa tillbaka utan att avslöja vad som egentligen hade hänt. Det var som något från National Geographic Nature där den hane som inte fått tag på någon hona att para sej med fick sorgset vandra bort. Jag gjorde senare ett försök i tjurrusningen och kom trea från slutet.

Med böjt huvud gick jag till baren för att göra det bästa av situationen men det fanns ingen alkoholförsäljning utan jag fick försöka berusa mej på lättöl. Jag gav upp det också efter sex stycken. När jag skulle gå ut och lufta mej fick jag vända tillbaka för därute skulle man visst slåss. Så det blev några timmars väntan på bussarna tillbaka och i bussen gällde det att inte möta någons blick.

Dom säger att det som inte dödar en gör en starkare men det vete fan.

(Hur är kvinnorna klädda frågar ni er? Ja, vad har årgång 56 har gjort för ont egentligen för att straffas på detta vis, men när vi kom upp i den ålder då vi på allvar kunde komma i kontakt med det andra könet på ett mer handfast sätt så ersattes det kort-korta kjolmodet med maxi-kjolen. Män i Saudiarabien får se mer kvinnoben än vad vi fick göra.)

Återandvändning av gamla inlägg

Med tanke på jordens knappa resurser så ska jag idag återanvända en gammal teckning. Saken är nämmeligen den att de första bilderna från den nya Tintin-filmen börjar läcka ut.

Svårt att säga om det är bra eller dåligt. Hursomhelst så flaggade jag för denna film redan i bloggens elfte inlägg i januari 2009. Det är så att det är Kapten Haddock görs av Andy Serkis som vi känner igen som Gollum i Sagan om Ringen-filmerna. Så här roligt hade jag åt det för snart två år sedan.

Feministisk måttstock och statestik

Jag det blev ju en ganska omfattande cineastisk utvikning här. Precis när man funderar varför man ser en film så råkar man via en FB-vän på följande klipp:



Vilket ju är tankeväckande. Men man funderar litegrann på vilka filmer det är man skulle vilja se som passerar testet. Då tänker jag osökt på de där filmerna som gick på natten på Canal +. Titlarna har förlorats för mitt minne men varför skulle inte en sådan film kunna heta "Lesbian lumberjackers"?

Nu kopplar mina associationsbanor lite på frihand här men så sitter jag och tittar på besöksstatistiken. Först vilka inlägg som toppar senaste månaden:

Folk läser alltså inte mina nya inlägg i första hand utan mina gamla. Och notera femteplatsen där "Lesbiska skogshuggare" ligger, ett år efter publiceringen. Men om man då tittar på vilka som läser på bloggen så ser man ett förbluffande förhållande.

På något märkligt sätt har Ryssland seglat upp som tvåa i besöksstatistiken. Vad är det nu som pågår? Man anar ett samband mellan intresset för lesbiska skogshuggare och ryska besökare eller är det bara mina fördomar?

Där solen aldrig ler del 4 - De dödas vän

De närmaste veckorna fick jag gå ensam på filmstudion. Jag ägnade min tid åt att teckna, läsa böcker och att gå på intressanta föredrag. Och på torsdagarna gick jag på filmstudion. Det var någon film om tjeckiska textilarbeterskor som bodde i en stad med bara kvinnor. Det verkade ungefär som Boden förutom att de som lyckades få tag på de motsatta könet ofelbart blev gravida med möjligast tragiska utveckling. Det var någon svår Ungersk film också.

Nu skulle filmstudions stora nummer komma. Man förutspådde att sydamerika skulle bli nästa stora filmland. Nu skulle den amerikanska dominansen äntligen brytas. Det kommersiella, ytliga bjäfset skulle ersättas med storslagna episka berättelser om lantarbetares resning mot godsherrarna och annat uppbyggligt. Och man hade fått tag på en film som vunnit massor av priser på filmfestivaler världen över och fått kurrar, stjärnor, klappar och filmstolar så det stod härliga till. Filmen hette "Antonio das Mortes - de dödas vän". Filmen omgavs av sådana rykten att Persson frångick sitt löfte att aldrig mer sätta sin fot på filmstudion.

Publiken såg fin ut. Det var Bodens fem intellektuella och så ett gäng revolutionära krafter jag kände igen från bokcaféet. De hade tjärat sina finaste gåbortsnäbbkängor och hade välansade dalmasfrisyrer och små försök till Leninskägg. Luften var fylld av förväntan.

Filmen började rätt hyggligt. Det var som en psykotisk spagettivästern. De sköt ganska vilt men väldigt oklart varför. Efter tjugo minuter så lämnade revolutionärerna biografen muttrande något om bristande klasskampsanalys. Det var alldeles omöjligt att förstå varför någon i filmen gjorde någonting eller vad det gick ut på. Men jag minns det som vackra bilder. Vid pass halva filmen så började de intellektuella troppa av. När det bara var jag och Persson kvar i lokalen så var Persson desperat.

Nu vidtar en bisarr scen. Av oklar anledning så går en skäggig man med dammig kostym runt i öknen med sin älskades lik. Omkringstapplandet sker med överdrivna rörelser som  om det vore en gammal stumfilm. Efter att ha stapplat runt och bedyrat sin kärlek till liket så börjar han kyssa henne. Det hela utvecklas till en väldigt intensiv tungkyss och plötlsigt verkar han sätta i halsen så han sprutar ut levrat blod. Då gick Persson. Därmed tog vårat gemensamma filmintresse abrupt slut.

En scen jag minns speciellt är när Antonio går nerför en stor trappa ut mot ett torg. Men det visar sig att hundratals, om inte tusentals, soldater från brasilianska armen har lagt sej i bakhåll på taken runt torget. Man har kulsprutor, gevär och pistoler i drivor. Man matar på med alla amunition man har. Antonio drar sina två sexskjutare och för varje skott han skjuter så trillar det ner ett tiotal soldater. Som genom ett under så undviker han att bli träffad samtidigt som han skjuter ner samtliga soldater utan att ens behöva ladda om.

Ibland funderar man på hur recensenterna gör när de sätter högsta betyg. Här undrade man om de öht har sett filmen.

Där solen aldrig ler del 3 - Sjörövarna

Nästa gång jag skulle på filmstudion frågade Persson vad det var den här gången. "Det är en dokumentär om Jimi Hendrix" sade jag. Persson blev villrådig. Jimi Hendrix? Hur skulle det kunna gå fel?

När vi närmade oss bion blev vi varse att det var väldigt många bilvrak. Det var någon sådan där amerikanare som någon tänkt rusta upp men insett att det var roligare att åka runt och dricka öl. Eller ungefär vad som helst som gav en stunds fördunkling åt synapserna. Det stod några vanskötta PV:ar och Amazoner där också.

Inne på biografen så hade den redan börjat fyllas. Av Bodens fem intellektuella syntes inte en skymt men där var unga kåkfarare, rishögsburen ungdom och någon jag kände igen som gick på sjön direkt dom gick ut nian. Det var några som kvalificerat direkt till A-laget från nian också. Det var den värsta ansamling drägg man kunde uppbringa i hela Norrbottens län. Bion fylldes för andra gången i filmstudions historia till sista plats.Tre gånger i mitt liv har jag suttit i en fullsatt bio med bara män. Det var när jag såg "Långt ner i halsen", "Mannen med järnhanden" och denna.

Det var lite märkligt att de satt och rökte inne på bion men det var å andra sidan inte tobak de rökte. Persson satt som vanligt och drog mej i armen.

Det var en riktigt bra film - det fick till och med Persson erkänna efteråt.

Där solen aldrig ler del 2 - En kärlekshistoria

Persson fortsatte att längta efter det täcka könet. När han hörde att jag skulle gå på filmstudion frågade han vad det var för film. ”En kärlekshistoria” sade jag. ”Är inte det en tjejfilm?” frågade Persson. ”Ja, absolut” sade jag och insåg att jag skulle kunna förföra honom att följa med en gång till. ”Bion är säkert fullsatt med tjejer” bredde jag på. Men det fanns ingen andledning för Persson började vädra mus och då fanns det inget som kunde vara för förnedrande.

Och jag hade rätt! Förutom jag, Persson och Bodens fem intellektuella så var det bara tjejer och salongen var fylld till sista plats. Problemet var bara att ingen av flickorna var över 14 år.

Persson var förtvivlad och ville gå därifrån. 

Där solen aldrig ler del 1

Överallt på alla offentliga toaletter där värnpliktiga kunde komma åt stod det skrivet "Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler, den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer".

Genom ödets allra bittersta nyck så hade vi placerats i Boden. Vi var flygsoldater, treveckorsgrundutbildade i Luleå, sjuveckors vidareutbildade i Halmstad. Gud hade varit god och placerat oss i Tylösand i augusti och jag tror inte att vi låg så hemskt långt efter den där skandalsåpan. Men nu hade vi hamnat i Boden.

Vi som kände till Boden visste att vi stod inför ett 9 månaders långt celibat. Boden är en rätt speciell plats. Kvinnorna kan läsa av en mans tjänstegrad genom en blick. Och ingen under överfurirs grad får doppa. Det är lagen.  De flesta av oss hade väl inte haft något översvallande kärleksliv innan så vi fann oss i vår lott, duschade i kallvatten, bar tagelskjorta och ägnade oss åt bön - eller i mitt fall kultur. Men Persson ville inte acceptera ödet. Jag tror rent att han hade gjort slut med flickvännen för att få röja under lumpen - och så hamnade stackarn i Boden.

Persson var en jagad man och visste inte vad han skulle ta sej till. Undertecknad köpte rabattbiljetter till Bion och det visade sej att det kostade bara några kronor att gå på filmstudion med rabattkort. Vanlig film blev lite dyrt även med rabattkort så Persson blev lite intresserad när han hörde talas om mina filmstudiobesök. Så han följde med.

Filmstudion visade intellektuell film. Gärna från östeuropa eller allmänt svår film. Jag minns inte vad det var för film som vi såg först men Persson såg skeptiskt på den övriga publiken som bestod av Bodens alla fem intellektuella. Efter tio minuter började Persson rycka i min arm och ville gå därifrån.

Men jag är inte den som går ut från en film bara för att den är osebar och Persson satt frustrerat och genomled filmen.

Full och naken igen

Jag går runt och pratsjunger. Det är Lundells gamla "Kär och galen" som lyckats stiga upp till ytan av senilvindlingarna. Plötsligt hör jag mej själv ha ändrat texten - jag går och sjunger "Full och naken igen". Hallå där! Var kom det ifrån?

Man får lite kalla kårar när man åminner sej åren inom äldrevården där senila ofta började fulprata. Värst var ofta predikanter och präster som efter ett liv av självförtryck och frustration kunde excellera i fulprat i senilitetens töcken.Var detta första tecknet?

Men det var någon artikel i VK:s nätupplaga som jag skulle tvärögna på och så ser jag ovanför tidningens logga en braskande rubrik "Full och naken" - det var därifrån jag fick det! Det var Charlie Sheens senaste upptåg det handlade om.

Jeff Goldblum

Jag har haft ett halvt gott öga till Jeff Goldblum alltsedan han förvandlades till en fluga på åttiotalet. Sedan har han räddat världen från utomjordlingar och dinosaurier med den äran.Men på senare tid har det varit tyst om honom. Men så dyker han plötsligt upp i Law&Order Criminal intent - en epig och billig kriminalare.

Först blev jag förskräckt. Law&Order måste ju vara sista stadiet innan man får jobba för TV-Shop. Vad har hänt egentligen? Men han funkar skitbra som kriminalare. Både lite egen och lite tuff. Jag har hitintills undvikit Law&Order men hädanefter ska jag kollla när den går ...

Glädjelös alkhol

Det finns så mycket fin alkohol. Visserligen anser jag att man ska bruka sådant med respekt. Man har sett allför många som dukat under. Men jag fullständigt älskar öl i alla dess former. Vrålstarka belgiska brygder, konstiga engelska ales, weissbier, en kall heineken en sommardag, outalbara tjeckiskna pilsnrar, svenska blasköl, allt skulle kunna slinka ner. Rödvin är också fint. Jag kan lätt se mej själv åka med en vespa och inhandla mat i en brun pappåse där en baugett och en purjolök med ett par pavor rött i en nätkasse för att slinka upp i en vindsatelje i Paris där jag målar oljor av nakna fruntimmer. En god whisky eller konjak framför en brasa när vinterstormen rasar utanför.

Ja, det finns så mycket fint. Problemet är bara att jag inte mår riktigt bra på sånt nuförtiden. Efter någon pilsner kan jag drabbas av migränliknande huvudvärk. Samma med rödvin och färgad starksprit. Den enda alkohol jag mår riktigt bra på är vitt vin. Men finns det någon mer glädjelös form av alkohol?

Yttrandefriheten krymper

Alltsedan Nils Bejerots bok "Barn, serier och samhälle" från 1954 så har samhällets goda krafter jagat den tecknade serien med blåslampa. Oftast har man försökt använda lagar som är tänkta till helt annat där det värsta exemplet var när någon resonerad fram att erotiska serier var barnporr eftersom "serier är för barn, innehåller de sex så är det porr för barn -alltså barnporr" utan att ta hänsyn till att tidningen hade angett rekommenderat läsarålder från 15 år på omslaget. Men hitintills har det mesta slagit slint.

Men plötsligt har moralens väktare fått oväntat gott grepp. På nittiotalet så lyckades man utvidga barnporrbegreppet till att gälla även tecknade alster och nu har Ask-regimen utvidgat det hela åldersmässigt så att det numer räcker med att en medverkande seriefigur "kan tänkas vara under 18" vilket i princip omöjliggör skildrig av ung kärlek då de flesta i dagens samhälle har sin sexuella debut innan 18 års ålder och japanska erotiska Mangaserier där alla figurer ser ut att vara under 18. Detta har gjort att barnporr inte längre bara handlar om vuxna som utnyttjar barn utan har gjort i princip alla seriesamlare till barnpornografibrottslingar.

Detta framgick med obehaglig tydlighet då man beslagtog en Mangaöversättares dator i ett annat ärende och hittade Mangabilder på hans dator och fällde honom för barnpornografiinnehav.

Nu har de goda krafterna funnit en annan angreppspunkt på den tecknade serien. Nämmeligen "antisemitism". Seriefrämjandet inbjöd ett antal serieskapare att göra sin egen hyllning/pastish/kommentar till Art Spiegelmans strålande förintelsekskildring "Maus" så var det ett av bidragen som satte en bild av tyska soldater som dirigerade några judar med ett gevär under andra världskriget vid en bild där en israelisk soldat dirigerar några palestiner i Palestina 2010. Det andra var en serie där den koleriske "Arga Kaninen" orerade om att det var andra grupper än judar, som exempelvis zigienare och homosexuella, som sattes i läger under andra världskriget. Det är två mycket duktiga serieskapare. Visserligen kan man som någorlunda påläst om konflikten i mellanöstern tycka att serierna förenklar sammanhang och är något ensidiga men det är svårt att se att de på något sätt skulle vara "antisemitiska". Det har pågått en sådan där bloggbävning om detta under en tid där många kräver att de utpekade verken ska plockas ner.

För det är alltså så att yttrandefriheten är inte total. Man får inte sprida barnporr, idka hets mot folkgrupp och ägna sig åt förtal. Problemet är bara att man utvidgar begreppen för vad som är barnporr och vad som är hets mot folkgrupp långt bortom begriplighetens gränser.särskilt när det gäller tecknade serier som tydligen ska placeras i en särskild strykklass.

Några inlägg:
Även konsten ska ha gränser för hets mot folkgrupp
Varför upprepas det fullständigt påhittade angreppet mot yttrandefriheten som ett mantra
Bidragsdriven propaganda ingen yttrandefrihetsfråga

Skifs i Örnsköldsvik

Min hustru är en entusiastisk Skifs-anhängare. Så av den anledningen så var jag på en Björn Skifs-konsert på lördagen - ja, faktiskt mitt på blanka lördagseftermiddagen. Några minuter innan 15 bänkade man sej i Fjällräven Arena, Modos hemmaarena, för att avnjuta lite musik tillsammans med en försvarlig del av Ångemanlands befolkning.

Om han fyllde ishallen fyra gånger om. Väldigt märkligt att han blivit en sådan publikmagnet.

Konserten började på slaget 15:00, Skifs kör inte med några divalater han. Konserten är ohyggligt proffsig, ljud, ljus och scenbygge är så bra som det kan bli i Sverige. Han har med sej dansare och luftakrobater(!?) och en rejält tilltagen orkester. Har var det ett aber för våran del därför att en del av luftakrobatiken försvann ur vårt synfält eftersom vi satt så långt ut på kanten. Dessutom skymde högtalarna en del av den luftakrobatiken som vi kunde se.

Finns det någon konsert där man kan alla låtarna så är det på en Skifs-konsert. Han varvar högt och lågt, mjukt och hårt, högstämt och vulgärt på ett sätt som jag inte vet om någon annan artist överhuvudtaget är mäktig. Det är sextitalspop, femtitalsrock, sjuttiotalsdisco, revybuskis, melodifestival och kungliga bröllopssånger - allt klanderfritt utfört ofta i halsbrytande arrangemang. Ordet arenarock känns lite missvisande så vi får mynta uttrycket "arenasvensktopp". När "Michelangelo" ljöd i en mäktig ös-version så styrde publiken bort rullatorerna och gav stående ovationer.

Ja, för detta var den märkligaste konsert-publik jag suttit bland. Oftast så är jag numer ett gammalt fossil på konserter som ensam vithåring brukar jag stå bland larmande ungdomar. Denna gången var det omvänt. Det var den mest ålderstigna publik jag varit med om och då såg jag en av Harry Brandelius sista konserter. Det är sällan man ser stora mängder 80- och 90-åringar på konsert men där var de. Och de var glada.