fredag 6 december 2013

Skolhaveriet

Råkade slå över på debatt i någon minut igårkväll utan att ha blodtryckstabletterna till hands. Dumt. Det handlade om den svenska skolans förfall. Det var bland annat någon reklamare från Stockholm som förfäktade att matte var fullständigt oviktigt. Även om visionärerna kanske inte behöver räkna misstänker jag att en och annan räknenisse krävs för att se till att även deras avtal är fördelaktiga.

Nå. Frågan som verkar uppta alla är vems fel det är? Flumskolans? Sossarnas? Kommunaliseringens? Borgarnas? Friskolereformens? Jag läste till och med någon sverigedemokrat som hävdade att det var invandringens fel enligt känt mönster.



 (Den är tecknad av mästerlige Mikael Grahn. Verkar bara bli aktuellare med tiden)

Men vem har rätt? Jag vill nog mena att alla har rätt. Det är ett omfattande och konsekvent arbete att av olika skäl montera ner kunskapsförmedlingen i skolan.

Flumskolans uppkomst fick jag avnjuta på första parkett. När jag började skolan 1963 så marscherade vi i dubbla led till matsalen, agan var avskaffad sedan några år men en del tanter med vit hårknut hade svårt att överge gamla vanor. När jag hade nått nian så var alla normer borta och vi klättrade i lampkronorna som babianer.

Vilket passade mej själv väldigt väl eftersom jag var helt ointresserad av allt som innebar någon form av ansträngning. Jag satt av åren.

Jag vet inte riktigt hur resonemangen gick men sossarna ville väl på något sätt omforma skolan så att även arbetarbarnen skulle få en chans. Nu blev det väl väldigt mycket tvärtom eftersom när det gäller att inhämta kunskap av eget intresse så har man en stor fördel av att komma från ett hem där det är en naturlig företeelse.

Kommunaliseringen var också en riktigt dålig idé. Skolans ekonomi blir hopblandad med alla möjliga intressen plus att varje liten kommun måste hålla sej med en egen administration för skolorna. Den lokala administrationen är väl heller inte alltid helt kompetenta att fatta alla de beslut som hamnar på deras bord.

Men var det inte lite stelbent med en enda skolform i hela landet? Jag kan absolut förstå borgarnas idé. Däremot kan jag inte förstå naiviteten i friskolereformen. Riskkapitalet hade i decennier köpt upp företag, slaktat bort mindre lönsamma delar och sålt vidare. Nu vankades skattemiljarder att snika åt sej åt de som var samvetslösa nog. Som det hela sett ut i Umeå där den kommunala skolan tvingats hyra dyra och dåliga lokaler så har friskolorna fritt fått välja och dessutom fått dispens från sånt tjafs som slöjdlokaler.

Men är det invandringens fel då? Ja, kanske till och med det. Har man bott i ett flyktingläger i tre år utan skolgång och kommer till ett nytt land och nytt språk samtidigt som anpassningen till det nya landet dessutom omges av en ofta rätt uppslitande asylprocess så kanske det avspeglar sej i att läsförståelsen inte blir den bästa. Om man som framgångsrika kommuner som Danderyd och Täby stänger dem ute så tjänar man förstås på det, både ekonomiskt och i statistiken. Invandrare som kan hosta upp 5 miljoner+ till en bostad är förstås välkomna.

Så nu står vi där med en utbildningsminister som verkar ha sina idéer komna från den utbildning han begrep bäst, officersutbildningen och en pedagogisk forskarvärld som tycker att hans idéer är befängda. Men jag är skeptisk även där. Det verkar vara ett av de där forskarområdena där den mesta forskningen brukar komma fram till de slutsatser som stöder de åsikter som forskaren hade innan.

Så det är allas fel och ingens ansvar att ställa till rätta eftersom det är de andras fel.

fredag 29 november 2013

Alla är arga

Senaste tiden så har folk varit väldigt arga - för att inte säga ursinniga. Nu senast så är det Birro som stuckit ut hakan. "Många feminister siktar på fel saker" säger han. Jag gissar att de i framtiden kommer att sikta på något som har "B" i början, "O" på slutet och ett irr-bloss centralt.

Själv har jag alltid varit lite reserverad mot Birro. Lite självgod, lite självcentrerad och lite nedlåtande mot de med andra åsikter. Men han har bytt åsiktskorg - från att vara sån där allmän pk-mupp har han blivit moral-konservativ. Många upplever det som att han begått något slags förräderi därmed. Själv ser jag inte stor skillnad på den gamle Birro och den nye. Ja, förutom att han alltmer börjar se ut som om han var tecknad av Don Martin.


Nästa blodtryckshöjare var en "Gabriella Bark" som skrev en krönika som hette nåt i stil med "Ge mej en grottman och ingen jävla hen". Själv tycker jag att det låter jättebra. Vi grottmän har det inte lätt nuförtiden.


Jag har läst krönikan och det var väl inget briljant stycke litteratur. Någon ropade på yrkesförbud för upphovskvinnan. Den där krönikan äger rum någonstan i ett oanseligt hörn av internet som normalt inte drar till sej någon uppmärksamhet. Jag trodde att kvinnan var någon sån där modern kändis av Big-Brother-typ men det visar sej att det vara var en praktikant som man lät skriva en krönika. Antagligen deras största succé någonsin klick-mässigt.

En annan var någon journalist vars namn jag glömt som skriver nånstans som jag aldrig märkt förut. Han var inne på något om anorektiker, jag behöver inte gå in på det vidare.

Hursomhelst så spänner dessa krönikor mellan rena stolpskott till snedträffar. Egentligen inte mycket att bry sej om. Men i de mått som räknas är de formidabla succéer. Aldrig tillförne har det klickats så.

Men de känns som de är förödande för debatten. Folk fattar posto i sina värn.


En period försökte jag skriva inlägg på Flashback. Det var långa välformulerade inlägg med dubbelkollade fakta och ordentlig research. De bemöttes med total ignorans. Diskussionerna går igång på illa genomtänkta åsikter, bristande fakta och rent trams. Det känns väl som om hela samhällsdebatten är på väg i den riktningen.

tisdag 8 oktober 2013

Hanne-Kjöller-halad

Det måste ha varit någon gammal svart-vit film. I vart fall så är mitt hjärta övertygat om att en journalists viktigaste uppgift att föra fram sanningen. Även om det går mot den egna övertygelsen och den egna karriären så måste sanningen fram.

Därför var det en kulturchock för mej när jag gjorde skol-praktik på en tidning och insåg att journalister ser sanningen som en modellera som de ska skapa en egen form av. De kallar det för vinkling eller numer att deras journalistik ska vara agenda-sättande. Eftersom det dominerande partiet bland journalister är MP med V som tvåa så blir det en viss diskrepans mellan den journalistiska sanningen och den som folket skulle kommit fram till om de fått reda på alla fakta.

En journalist, eller snarare krönikör, som jag brukar läsa med skräckblandad förtjusning är Hanne Kjöller. Hon företräder inte sanningen på något vis - hon företräder en annan vinkel. När hon är som värst är hon en dryg och empatilös översittare som föraktar svaga och ser sjuka som simulanter. När hon är som roligast sticker hon hål på någon åsiktssufflé.


Men så tar hon sej för att skriva en bok om offerjournalistiken. Det hade faktiskt varit roligt att diskutera den på allvar. Hela det här upplägget med ett utsatt offer och några utvalda onda är många gånger riktigt suspekt. Ibland brukar jag följa Flashback när det är som värst där en tredje form av "sanning" kommer fram. Som god medborgare får man då sitta och försöka kalibrera fram någon slags egen sanning.

Men boken innehöll en del fakta som inte höll måttet och helt plötsligt blev landets journalister förvandlade från propagandarör till sanningstalibaner. Och Hanne Kjöller kastade första stenen fast hon hade syndat och satt dessutom i ett glashus. Så det blev en offentlig kjölhalning med påföljande pudel. Det ligger väl något slags ironi att för första gången ser hon skakad ut, jag tycker riktigt synd om henne tills jag inser att hon blivit ett offer.

Men sen går det riktigt illa. Till hennes försvar rycker Jan Guillou ut. Mannen som gjort faktoiderna med rekyl till sin paradgren. Det vill säga att han lyckas övertyga med sin pondus att något är en faktoid men om någon tar sej för att granska det hela så visar det sej att det är fakta i alla fall. För att inte uppröra någon så tar jag ett oförargligt exempel: det brukar ju påstås att Guillou sitter och guppar i rutan i rutig skjorta. Han tillbakavisade det med "Jag har aldrig ägt en rutig skjorta", vilket jag gick på och förde vidare i ett forum. Tog inte fem minuter innan det dök upp bilder på honom i rutig skjorta.

Men som inte det vore illa nog så dyker Elisabeth Höglund upp till Kjöllers försvar. Med såna vänner behöver man inga fiender. Om det nu rått någon brist på sådana.

onsdag 3 juli 2013

Ekorrhjulet fortsätter

Lyssnar lite på radion när jag är och gräver i en grop. Jag brukar av tradition avnjuta varma sommardagar i en jordgrop. Vi husägare slutar allihop i gropen.

Dagens gäst i P4-extra var min gamle antagonist Behrang Miri. Osökt kom diskusisonen in på Tintingate.


Som vanligt tar han upp albumet "Tintin i Kongo" - ni vet det där albumet som inte fanns på den ungdomsavdelning där Miri rensade bort Tintin-album. Det är svårt att säga om han faktiskt inte förstår att Tintin i Kongo inte fanns där eller om han blåljuger svenska folket rakt i ansiktet.



Inslaget

Några inlägg jag skrivit om saken

tisdag 11 juni 2013

I Astrid Lindgrens värld

Vissa saker irriterar mig. En sådan sak var ett slags danskt-svenskt gnäll-battle där en dansk gnällde på svensk feminism och en svensk feminist gnällde på danskarna. Det jag mer än allt ogillar med Sverige är det här att vi ska vara en moralisk supermakt och tala om för alla andra vad som är rätt och fel. Det jag ogillar med danskarna är att de anser att de är bättre än andra för att de är omoraliska på pin kiv.

Den där debatten brydde jag mig inte om. Men så vaknade jag inatt och började fundera på saken. Gud vet var det kom ifrån. Men så fick jag en bild för mitt inre där Sverige är en nation av Prussiluskor och Danmark en nation av Karlsöner på taket. Den inre bilden roade mig så mycket att jag somnade med ett leende på läpparna.



tisdag 30 april 2013

Manliga män säger tuffa saker i Walkie-talkies

Jag läste en filmrecension. "OLYMPUS HAS FALLEN är en film för medelålders grabbar som gillar när det smäller mycket medan manliga män gör manliga saker. Som att prata tufft i walkie-talkies.". Ja, ni fattar ju att det inte är någon av de vanliga skitnödiga, pretantiösa, måtte-jag-nu-tycka-rätt-ängsliga recensörerna utan Pidde.

Men det slår mej hur viktigt det är att man har rätt utrustning. Tuffa saker ska sägas i en Walkie-talkie. Det går inte att säga i en mobiltelefon. Och absolut inte i en handfree.



torsdag 4 april 2013

Äntligen

...har Folkbladet kommit sig för att skriva om en av Västerbottens viktigaste kulturpersonligheter - nämligen undertecknad. Det känns lite sådär att läsa om sig själv. Sen finns det en uppgift om att jag skulle vara avlägset släkte med Sara Lidman vilket är en avlägsen släkt med sanningen.


Det är så att alla stora västerbottensförfattare som Lidman, Lindgren och Enkvist alla härstammar från samma bonde - Zachris Nilsson i Kvavisträsk. Själv så härstammar jag från hans bror Johan. Så tio generationer tillbaka så delar vi en ana. Nu har jag inte sett Sara Lidmans fullständiga antavla och misstänker att det finns fler beröringspunkter med tanke på de geografiska omständigheterna.

Sjöhästar

När första larmrapporterna kom om hästkött i Findus lasagne så behagade jag skämta att Findus drog tillbaka sina fiskpinnar efter att ha funnit sjöhäst i dem.

Nu kommer det rapporter om att Fish n Chips innehåller något annat än torsk och kolja som det borde vara ...kom ihåg att ni hörde det först från mej!

tisdag 2 april 2013

Apartheidbussar

Jag har fortfarande inte riktigt begripit vad apartheidbusshistorien gick ut på. Det verkar lite egendomligt att svenska busschaufförer på eget bevåg ska inrätta ett svensk apartheidsystem å andra sidan kan jag mycket väl tänka mig att den faktiska orsaken kan vara mindre snygg - ungefär "Nisse - du som kan engelska får ta alla svartskallarna på din buss". Enligt vad man kan läsa på nätet så verkar snussmuggling vara inblandad på något sätt.

Några apartheidbussar hade vi aldrig i Gösta Grävling. Det närmaste var den här lilla saken:


I morgonens VK läste jag en artikel om en Umeå-professor som uttalat sig i apartheidbussfrågan vilket har lett till hot från högerextremister. Det är förfärligt att man inte kan uttrycka sig fritt i det här landet utan att mötas av hot och trakasserier. Ytterst är det ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Skamligt milt uttryckt.

Men när jag läser vad han skrivit så blir jag lite fundersam. Han menar på att den äldre generationen har en större förståelse för apartheid och det kommer att upphöra först när den äldre generationen dött ut. Jag har läst det påståendet förut - då gällande vilka som röstar på Sverigedemokraterna kryddat med påståendet att de som röstar på SD är folk som bor i glesbygd, spelar banjo och är harmynta. Problemet är bara att de undersökningar man gjort visar på att SD-väljarna är unga storstadsväljare. Tittar man på SCB:s undersökning efter valet 2010 ser det ut så här:

Det pekar på att verkligheten verkar se ut precis motsatt mot professorns slutsatser (här antar jag att SD:s väljare och personer med djupare rasistiska övertygelser är något så när samma personer - i vart fall inte precis de motsatta). Så då undrar jag vad denne professor som ska vara expert på xenofobi egentligen bygger sina slutsatser på? Jag förutsätter att en professor har väl underbyggda fakta innan han påstår någonting sånt här.


måndag 25 mars 2013

Memoarerna ...

Egentligen borde man göra sina memoarer. Frågan är om man är intressant nog ...


fredag 22 mars 2013

Tiggare

När vi gjorde Gösta Grävling på slutet av åttiotalet så var vi i mångt och mycket visionärer. Mycket av dagens samhälle hade vi redan skissat ut hur det skulle te sig. Bland annat så gjorde vi en serie om tiggeriet långt innan det blev ett inslag i den svenska samhällsbilden.


Hela avsnittet finner du här:


Det hela togs upp på SVT:s debatt igår och man vet inte vad man ska tro.

torsdag 21 mars 2013

Preben Prickbyxa

Reta Preben Prickbyxa man inte bör
för han har så ryseligt humör


tisdag 12 mars 2013

En gubbe till

Ja, det kommer ju små gubbar strömmande ur pennan. Den här fick arbetsnamnet "Bumpa-Berra" väl medveten om att en sådan redan finns.


måndag 4 mars 2013

Pugh

Pugh har haft ett litet hörn i mitt hjärta sedan jag hörde honom första gången. Han var den första representanten i Sverige för Progressive Rock. På något sätt så blev han startskottet för den svenska proggrörelsen fast den avvek ganska snabbt från den internationella definitionen på progg.

Men Pugh har liksom harvat på i sin egen lilla nisch. Det är rockigt, Det är lite småstökigt. Det är charmigt.

Man antar att det måste vara en mardröm spela en söndagseftermiddag framför sittande publik i en konserthall. Men Pugh sköter det hela med den äran. Han nyttjar den utsökta akustiken och tillåter sig ett lite mer långrandigt mellanprat än vad han normalt gör. Eftersom den vithåriga publiken antagligen var fullvuxen redan när debutskivan kom 1969 så räds den knappast lite gamla anekdoter.


Bandet i övrigt bestod av elektrisk ståbas och trummor. Så det hela var liksom avskalat och gav ett nästan spartansk intryck. Men Pugh kan sina riff utan och innan och det lät ändå fullödigt på något sätt.

Frun tyckte att det hela var lite stelt jämfört med när han var på Scharinska. Men jag var tyvärr inte där så jag var jättenöjd med gårdagen. Mina höjdpunkter var "Marion" - världens vackraste hyllning till en grävmaskin, "Små lätta moln" - på fet tolvsträngad gittarr och "Jag är en lite gosse" - som framfördes på ett sätt som påminde om gamla psykedeliska sextitalsband.

De onda

Själv brukar jag beskriva mig som grå-sosse.Det ska vara ett parti för alla och tillvarata intressen för de stora grupperna i samhället. Därför skorrar det lite illa i mina öron när förra ordföranden för socialdemokratiska kvinnoförbundet hävdade att man inte behövde vita heterosexuella män i partiet.

Ett liknande utfall läser jag i Aftonbladet.

Nu ska jag inte fördjupa mig i det ämnet annat än konstatera att viss obalans råder. Men det är en skillnad mellan att "vita män ska bort" och "vi behöver fler kvinnor på ledande poster". På sätt och vis är slutsatsen liknande men det finns ett slags värdering att det på något sätt skulle vara fel att vara vit, gammal och gubbe. Det är inte därför det behövs andra sorter också utan därför att vi går miste om andra erfarenheter.


Edit: Jag läser i en annan blog som har bilder på partiledningen. Intressant nog visar det sig att hälften av de vita äckliga gubbarna är vita gummor. http://svinhuggen.blogspot.se/2013/03/grabbig-ung-och-vit.html

torsdag 14 februari 2013

Slaktdata

Det blir lite lustigt när släktforskare huserar på nätet så försvinner de små prickarna och man får konstiga adresser som "slaktdata", "slaktforskning" osv vilket lett till en del tämligen långsökta vitsar i bakvattnet efter hästskandalen.

Nu tittade jag bland sökorden på min blogg och bland de vanliga sökningarna som "håriga underliv", "svenska män mesiga" och "lesbiska skogshuggare" så kom det en sökning på "släkten Kramer i Sorsele".

Tyvärr så fick de inget vettigt svar på min blogg men det leder tillbaka till farfars farmor Sara Albertina Månsdotter som jag nämnt tidigare.

Det var så att Sara Albertina Månsdotter (Kårek) föddes i Grans sameby 1832 som dotter till Måns Månsson Kårek (1779) och Anna Magdalena Ersdotter (1802)

I första äktenskapet med Nils Persson (1836) fick hon dottern Anna Maria Nilsdotter (1860) Nils Persson drunknade 1863,

Sedan fick hon oäkta sonen Viktor (1867) troligen med Karl Forsmark i Forsbacka. Det är min farfarsfar alltså.

Sedan då en oäkta son som fick namnet Johan Herman Kramer (1868) som sedan blev någon form av affärsidkare. Jag minns inte om namnet Kramer kom från den förmodade fadern.

Sedan gifte hon sig med Karl Johan Wikström i Staggträsk och fick där
Oscar Wikström 1871
Carl Oscar Wikström 1872
Helena Albertina Wikström 1874
Eva Margareta Wikström 1874
Sigismund Wikström 1876




onsdag 13 februari 2013

Merabs skönhet

När min svärfar till sist accepterat mig så visade han mig stenen. Tydligen är det så att varje västerbottnisk man har en sten som han har utsett till sin fiende. Den ligger på fel ställe och ska nödvändigtvis flyttas på.

Inuiterna lär ska 243 olika ord för snö. Västerbottningarna har säkert 343 ord för latmask. Vet inte riktigt vad de ska ha dem till för det är lite som att har 343 ord för snömannen. Skulle det vara så illa att en lat person verkligen fanns så tar det generationer att botgöra. När jag började inom vården hade jag en kollega vars far inte ansågs idog nog. En patient strax under hundra sade inte mycket men när han såg kollegan skrek han förtjust "Hä jär laat-Lundmarks laatpojkn från Laatvattnet!"

Nedströms vårat hemman finns en gudsförgäten plats som hetter Dellikvallen. En Antonsson från Norsjö kom dit någon gång för att bryta mark för en gård. Idag finns det spångad väg dit men som barn brukade vi gå något som pappa kallade för sommarvägen. Stigen var brant, på sina ställen sank och ibland på sommaren kan det vara så mycket mygg att sikten bara är tio meter. Där mitt i backen möts man av något som ser ut som en småländs stengärdsgård. Det är stenar som han grävt ur en liten äng på strax över hundra kvadratmeter.

Det finns ingen som kan skildra den västerbottniska folksjälen som Torgny Lindgren,


När jag var hos svågern så hade han en hylla med böcker som han konstaterade att han aldrig skulle läsa. "Ta vad ni vill ha" - sade han. Det mesta var umbärligt. Stora romaner från sjuttio- och åttio-talet känns förskräckligt daterade. Men det fanns tre Lindgren-böcker så dem tog jag med mig.

Det är möjligt att jag läst "Merabs skönhet" någon gång tidigare. Men i så fall var jag nog inte mogen.

Det är en bok med de mest fantastiska noveller. En sån där svensk deckare läser jag på två timmar. Vem som är mördaren framgår i kapitel ett men jag kan inte låta bli att plåga mig genom dem i alla fall. Merabs skönhet fick jag ägna två veckor åt. Varenda mening är liksom komprimerad och kan vecklas ut till sin tiofaldiga storlek - som en ZIP-fil ungefär.

Så man kan förundras över ordens skönhet och inte minst Merabs skönhet.


tisdag 12 februari 2013

De vita älgarna

Debattens vågor går höga när det gäller näthatet. Det finns en sak i detta som gnager min själ så det är väl bästa jag försöker få det ur mitt system. Det var i Katarina Mazettis krönika i ICA-Kuriren som liksom var startskottet till detta.

"En statistiker i bekantskapskretsen säger att det är mycket svårt att finna en ”svensk” som i tre generationer inte har en enda utlänning. Som att hitta en vit älg i skogen ungefär. De finns, men få har sett en."


Antingen så är den statistikern Sveriges mest inkompetenta yrkesman, har Mazetti fullständigt missförstått densamme eller så har Mazetti hittat på dennes existens för att ge sin text mer tyngd.

Själv är jag en vit älg, min hustru är en vit älg och vad jag förstår så är åtminstone de grannar jag umgås med vita älgar och merparten av de släktträd jag kommit i kontakt med i min släktforskning består av vita älgar.

Nu är det svårt att bedöma men jag skulle säga att allraminst 25% av Sveriges befolkning är att karakterisera som vita älgar, förmodligen över hälften.

Jag diskuterade det här på några ställen på nätet. På Flashback kom man fram till att Mazetti var ful, fet och gammal. Om så vore så vad har det med saken att göra? De som har ordning på sina fakta brukar vara just fula, feta och gamla.

Sedan försökte jag diskutera med de politiskt korrekta på Facebook. De frågade varför man skulle vara en sämre människa för att man har invandrare inom tre generationer bakåt. Vad har det med saken att göra? Frågan är ju om hon har rätt eller inte. Eller den mystiske statisktikern kanske? Man kan väl vara bra eller dålig var än man kommer ifrån. Och vad är "bra" och "dålig" förresten?

måndag 11 februari 2013

Telefonkopplingsblues

Den där vita kåpan över telefonuttaget gick sönder för nåt år sen. Plast blir ju skört med åren och splittras till småsmulor. Sen dess har telefonkontakten suttit i råkontakten och sett så där fult och försummat ut. Jag har gått och tittat på nya uttag men jag ser inget som ens liknar det som sitter i väggen. Det finns liksom ingenting att skruva i nuförtiden utan man ska bara sticka in trådar i gudvetvad.

Till sist köpte jag nån skit på Jula och täntke väl att det löser sig. Innan jag började - vis av erfarenhet så gjorde jag en liten teckning av hur det såg ut. (Man tar ju mobiltelefonen och fotar - skriker ni - men jag är lite av traditionalist.)

 Allt sånt här är så svårt nuförtiden eftersom progressiva glas gör att man ser skarpt nere vid magen. Allt elkopplingsarbete sker därför i blindo. Så småningom så fick jag väl ihop det. Telefonen funkar men man drömmer sig tillbaka till den tid det fanns rejäla skruvar att dra fast sladdar med. Jag litar inte på de här snabbkopplingarna.

Men när jag med min suddiga blick ska försöka finna igen min anteckning ser jag bara en konstig gubbe. Det tar en stund innan jag förstår att det är min anteckning.




Så det blev ju en återkoppling till min telefonkoppling och då kommer jag osökt att tänka på Jemerton Jönssons.





Den hör man inte varje dag nuförtiden.

fredag 8 februari 2013

Näthatstoppen

När jag med anledning av den aktuella debatten googlade på "näthat" så tittade jag också på bilder - jag är ju trots allt någon form av bildskapare - och fann till min överraskning att jag hade två bilder på topp 20. Den här fanns på nionde plats:


och på tolfte plats fanns denna:


Först på femtonde plats kom Adolf Hitler.

onsdag 30 januari 2013

Mitt filmmanus

Jag hade haft den där historien i mitt huvud ett bra tag. Än var det en bok, än var det en tecknad serieroman och än var det ett filmmanus. Det hade åkt upp och ner i papperskorgen åtskilliga vändor och genom åren hade det förfinats. Till sist var det så bra att jag ville visa upp det för någon. Jag pratade lite med folk och blev hänvisad än hit och än dit. Jag hade skickat in ett synopsis och blev nerbjuden till Stockolm. Jag var i den där grå betongbunkern på Gärdet och fick det något besynnerliga beskedet att jag skulle gå till ett visst fik på Östermalm.

Där satt jag med mitt manus framför mig och så kommer Peter Haber in. Han berättar att han vill regissera en film och någon har tyckt att han borde lyssna på mitt manus. Jag börjar förklara vad historien går ut på. Vid bordet brevid sitter den där psykiatrikern David Eberhart och han sitter och lyssnar. Efter ett tag så flyttar han helt sonika till vårt bord.


Den där Haber sitter med uppdragna axlar och ser alltmer skeptisk ut. Jag pladdrar allt mer nervöst. Men å andra sidan så verkar den där Eberhart bli allt mer intresserad. Historien är en blandning av romantisk komedi och drama. Nästan lite sådär brittiskt med intrikata intrigvändningar och ett psykologiskt spel. Jag har gömt in massor av sådana där psykologiska försvarsmekanismer som projektion, överföring och så vidare. Eberhart nickar belåtet för varje sådan där som diskret passerar förbi.

Men Haber - den satans karljäveln säger inte ett ord - ställer inte en enda fråga utan sitter bara och stirrar på mig. När jag till sist pladdrat mig genom hela handlingen sitter han och tittar på mig i minst 3 minuter och andas tungt genom näsborrarna. Till sist reser han sig upp och säger "Bravo! Det där var det bästa jag hört i hela mitt liv".

Och där vaknade jag.

Normalt brukar mina drömmar se ut som den där Musse Pigg-filmen "Trollkarlens lärling". Jag försöker göra något smart och något går väldigt fel och jag får desperat försöka lappa ihop allting.

De närmaste dagarna efter drömmen så försökte jag minnas vad manuset gick ut på. Nåt litet kunde man väl få använda till en lite serie åtminstone?

Men sen förbyttes den funderingen snarare till "Varför Peter Haber och David Eberhart?".

tisdag 29 januari 2013

Möte i skogen

Igår kväll var jag på väg till arbetet. Till all lycka så går det att gå nästan alla två kilometrarna genom skog. I allra mörkaste Mariehemsskogen nedan vattentornet ser jag en kvinna komma mot mig. Jag tror att det var en rätt stilig dam - skam till sägandes så la jag  inte mycket intresse på hennes utseende - jag var försatt i det halvt meditativa tillstånd som jag brukar förbereda ett arbetspass med.

Jag hör henne mumla lite och tänker att det är någon som talar i en handsfree. Eller någon som befinner sig i kontakt med en alternativ verklighet. Precis som vi ska till att passera varandra ser hon mig i ögonen och utbrister:


Ja, det är ju inte helt ologiskt. Trots allt så är jag ju en stilig karl i mina bästa år - men just där och just då kändes det lite överraskande.

Det tar en stund innan det liksom börjar sjunka in och jag stannar mina steg och vänder mig om efter henne - kanske för att få mottaga ytterligare lite lovsång. Men hon pinnar iväg i ökande takt sjungande allt högre. Hon sjöng rätt bra faktiskt. Skulle suttit fint med en cool och tillbakalutad jazz-orkester.

fredag 4 januari 2013

Men hitta på ett bättre namn då!

2012 dominerades av en rad rasistbävningar. Eller vad man nu ska kalla det för många av de där frågorna som pepparkaksdebaklet hade inte så mycket med nånting att göra och Tintingate hade just inget med saken att göra heller.

Nu börjar 2013 med att Facebook fylls med uppmaningar att inte säga negerboll. Lite svagt påminns jag om steningsscenen i Life of Brian. Jag skulle just göra mig lustig över att de som uppmanar en att inte säga negerboll just råkade säga negerboll själva. Men nu har jag ju lyckats skriva negerboll flera gånger i ett och samma stycke.

Någonstans så läste jag någon som hävdade att rätten att säga negerboll är Sverigedemokraternas kärnfråga. Är det kanske rent utav så att detta är pudelns kärna?

Den lilla bollen är på något sätt en nationalklenod. Ett smart litet bakverk - eller inte ens ett bakverk. En liten utsökt sak som kan varieras med små subtila varianter. Blandas, mixas, kallt eller rumsvarmt smör. Eller i de obildades fall margarin. Man kan krydda med lite chili eller en anstrykning apelsin. Man kan minska sockerhalten och blanda i lite morot.

Men namnet är ju ett bekymmer. Inte så få aupairer har vållat förlägenhet på andra sidan havet. Nu har man försökt med andra namn som "havregodis" eller "chokladbollar" men de namnen är så oerhört trista och intetsägande. Vi behöver helt enkelt ett bättre och konkurrensdugligare namn. Vi kanske ska samla landets skarpaste hjärnor för att komma på ett lika klatschigt och anslående namn som ...nu höll jag på att skriva det igen.


onsdag 2 januari 2013

Nyårstraditioner

Egentligen är jag inte så mycket för traditioner. Det mesta är egentligen ganska fånigt. Man stressar i två månader för att slå in presenter och laga en massa mat och godis som man ska trycka i sig på några få timmar på julafton. Sen ska någon stackare stå där med lösskägg och försöka tyda grötrim på alldeles för små etiketter. På nyårsafton ska man köpa en alldeles för dyr champagne som man i paniken då man håller på att missa tolvslaget eller huttrande i kylan ska försöka hälla upp utomhus och koordinera packade människor att skåla ungefär samtidigt. Sedan ska man se på alldeles för dyra raketer skjutas upp i dimma och dunkel.

Men det finns en tradition som jag värnar ömt. Och det är det traditionella bakfylletittandet på Ivanhoe. Vilken briljant sed. Först ser man på den traditionella backhoppningen i Garmisch-Partenkirchen och sen ser man på Ivanhoe. Backhoppning är en bra nyårsdagssport. Ingen risk att man blir upphetsad eller något annat opassande. Sist jag såg backhoppningen låg den på nån kanal så långt bort i kanaltabellen att jag aldrig tror att jag varit där förut. I år var jag lite trött i tummen så jag skippade backhoppningen och satsade allt på Ivanhoe.


Sen kommer det traditonella "måste vi verkligen se det här igen". Jag tror inte att jag har fått se slutet sedan svärfar levde. Jag har glömt bort hur det gick på slutet.