Att vilja men inte ha den blekaste aning

Vet ni hur statyn på Renmarkstorget ser ut? Nej, inte jag heller. Men det kommer ingen till er och vill att ni ska rita den. Jag hade en blurrig digitalbild av torget att tillgå där man kunde se fisken utan detaljer.

Då får man liksom bara försöka återskapa statyns "idé". Det är fisken och nån blomma som ser ut som Pacman. Tror jag.

Här kommer det en viking

Jag råkade på en gammal seriebekant, Pidde, i något sådant här kommentarsfält i någon blogg nånstans. Då skriver han ungefär: "Herregud. Vi har inte träffats sedan - någon fest nånstans - då du sjöng 'Här kommer det en viking' i deathmetalversion och vi hade druckit Martini ur askopparna på Optimalmontern på bokmässan". Ja, dessvärre är det för många specifika detaljer för att jag ska kunna hoppas på att han blandar ihop mej med någon annan.


Men då tänker man på vikingar. Jag känner att den gamla hederliga hårdrocksvikingen är hotad av någon sådan där historiskt korrekt smörja. Vi måste vårda vår bild av vikingen så att den inte förflackas.

Edit: Det är ganska många som söker sej hit sökandes "Här kommer det en viking". Jag antar att det är texten ni söker efter och den lyder såhär:

Våra flickor gillar gärna jänkare som hit
Far på blixtvisit men dom ska låt bli´t
Vi vill våra flickor värna när dom får invit
Bör dom mot dem spjärna för annars så gör vi´t

Här kommer det en viking
och ingen liten pluddevuddevutt
Här kommer det en viking
och ingen liten plutt

Han rör sej obesvärat
och gnolar på en truddeluddelutt
Men är det sisådäratt
du råkar ta det putt

Fracken bär han
med den äran
lika bra som kaddevaddevaj och keps
och han tänker när han
lös och ledig släpps

Här kommer det en viking
och ingen liten pluddevuddevutt
Här kommer det en viking
och ingen liten plutt

Vi som far på stora haven
Darrar ej på hand
När vi går i land
På en fjärran strand
Fast den kyss som flickan gaven
Hjärtat satt i brand
Vänder skandinaven
Tillbaka till sitt land

Här kommer det en viking
och ingen liten pluddevuddevutt
Här kommer det en viking
och ingen liten plutt

Han rör sej obesvärat
och gnolar på en truddeluddelutt
Men är det sisådäratt
du råkar ta det putt

Fracken bär han
med den äran
lika bra som kaddevaddevaj och keps
och han tänker när han
lös och ledig släpps

Den finns utgiven på en del samlingsplattor av olika slag.

Hur är det möjligt?

Jag köpte Aftonbladet förra helgen för att få Disney-filmen som följde med. Jag har inte hunnit titta på den förrän nu. Det var fruktansvärt roligt att se de här gamla filmerna igen.



Den första filmen "Wise little hen" som var Kalles debut kom 1934. Det låter ungefär hur länge som helst sen. Men så börjar jag att räkna. Herregud! Den är bara 22 år äldre än mej själv! Hur är det möjligt? Filmen ser ju antik ut. Terminator är ju för bövelen 25 år gammal!

Den goda lögnen

För några år sedan gjorde jag en strip där ett par äter viktväktarmat tillsammans och sedan smyger ut och äter varsitt skrov varandra ovetandes.



Jag har fått några lustiga kommentarer på den. Man tolkar det som att de hycklar eftersom de ljuger för varann. Min egen tanke var att de gjorde det av kärlek. Man ville stödja den andra partens goda avsikter och ville inte dra ner den andre med sin egen dåliga karaktär.

Zombiematlagning

När jag jobbat natt brukar det emellanåt hampa sig så att matlagningen hamnar på min lott. Det är lite knepigt att kliva upp och laga mat i det tillståndet. Om någon försöker prata med en så talar man som Kristina Lugn gjorde förr i tiden.

Och i detta tillståndet ska man laga mat. Zombiematlagning.


Jag har några få rätter som jag kan göra medvetslös. Det är framförallt spagetti och köttfärssås. Nån fisk, nån kyckling och korv stroganoff funkar också. Sist skulle jag göra Chili Con Carne och hade missat att kolla om det fanns vita bönor i tomatsås vilket det inte gjorde. Jag fick ta några andra bönor: En burk vita, stora bönor och röda kidneybönor. Det blev den godaste chilin jag någonsin gjort.

Lögnens ädla konst

I något tidigare inlägg var jag inne på Liza Marklund som hamnade i ett besvärligt drev kring boken "Asyl". Man kan ju diskutera vad som egentligen är ett problem eller inte. Å ena sidan kanske det var lite grumligt kring bokens titel, Asyl, hade kvinnan verkligen fått asyl i USA på de grunderna och stämde de övriga uppgifterna. Å andra sidan så är ju bokens tema kring misshandel av kvinnor och vissa mäns förföljelse av tidigare makar fullt giltigt. Problemet ligger väl egentligen när riksdagsledamöter håller fram boken som en absolut sanningsskildring.


Intressantare tycker jag är Marklunds skickliga förmåga att ljuga med hjälp av sanning.

Ett annat projekt som hon drivit har varit skatteutjämningssystemet. "Dom tar våra pengar" trumpetade hon ut när förment det stals pengar från hederliga Stockholmare och fördes över till lömska norrbottningar som åtnjöt ren lyxvård. Som exempel anförde hon hur boende i Tensta fick betala pengar till badhus i Piteå.

Varför Tensta? Varför inte Botkyrka eller Södertälje? Jo, saken är den att Botkyrka och Södertälje åtnjuter bidrag ur utjämningssystemet. De kommuner i Stockholm som betalar till systemet är sådana som Danderyd och Lidingö. Men de pengar som de betalande Stockholmskommunerna betalar till systemet har förbrukats 4 gånger om redan i Stockholms län. Resten av pengarna kommer från staten.Och rent krasst så passar det inte att använda Danderyd och Lidingö som offer. Däremot så låter ju Tenstabor som lämpliga offer. Eftersom Tensta hör till Stockholms stad så blir man rent tekniskt betalande till systemet. Fast det är ju så att om Tensta varit en egen kommun så hade man varit en bidragstagande kommun. Därför valde Marklund Tensta. Rent tekniskt sant men väldigt manipulativt.

Dennism

Nu sneglade jag på den där topplistan av sökord och äntligen hade något väsentligt kommit på tal. Dennism, dvs den ideologiska rörelse som förhärligar pudeln Dennis.

Nu såg jag nåt nöt som hette Dennis M trodde att det var hans patetiska herrmodeblogg som folk sökte efter. Kom igen. Finns det någon människa med ens tvåsiffrig IQ som läser en herrmodeblogg? Varför skulle man läsa sånt? När det gäller dammode kan man ju alltid titta på damerna som är i kläderna men varför skulle man bry sej om herrmode?

Based on a true story

En av de författare jag har läst mycket av är Liza Marklund. Det var någon palaver för ett tag sedan angående hennes relation till fakta.


Det här gör mej lite fundersam. Allt jag skriver på den här bloggen är naturligtvis sanning. Men ibland så har verkligheten vissa dramaturgiska brister som jag brukar hjälpa upp lite grann. Jag kallar det för att "förbättra verkligheten". Eller "Enhanced reality" som di säger i amerikat. Men det är nog bäst att jag öppet redovisar att jag fixar till lite så numer är den här bloggen "based on a true story".

Visionären

Jag skulle göra något slags praktik på en webstudio på en kommun. Vi hade en mindre nyhetsbevakning också så när den nye kulturchefen skulle dra upp sina visioner för sina medarbetare så fick vi tillfälle att närvara. Denna kommunen var väldigt alert och riktad mot framtiden så man hade engagera en visionär kulturchef. Han hade blivit utköpt från sin tidigare arbetsplats vilket man tog som ett tecken på hans geniala visioner. Klart att mindre progressiva arbetsgivare inte skulle uppskatta en sådan person.


Visionären gick ut hårt. Vi på webben fick en skopa direkt. Vi var tråkiga. Det behövdes mer Rock ´n Roll. Och roliga animationer. Min arbetsledare invände att det inte rymdes inom nuvarande ekonomiska ramar. "Lappri", utropade visionären, "Det är bara att ta vilken sjuttonåring som helst och be dom göra det. Dom kan sånt. Dom gör det gratis". Jag anade att min arbetsledare i huvudet skummade genom styrdokumenten om tillgänglighet, mått och färgval för logotyper, kodstandarder och annat trist och ovisionärt.

Sedan rasade han ut mot all tråkig och gammaldags kultur. Bibliotek och museer var förlegat. Perfomance var det man skulle satsa på. Överallt i staden skulle det uppföras perfomanceverk. Han hade många spännande förslag. Jag har glömt exakt hur det skulle gå till men som jag minns det så gick de flesta av hans förslag ut på att på något sätt få kommunens kvinnor att gå nakna på stan.

Tyvärr svek modet för denna kommun och man försökte inte ens förverkliga hans idéer. Synd. Jag hade uppskattat dem.

Forsmark i stora världen

Farbror Åke har varit i Köpenhamn på ett nytt tecknarläger. Den här gången har ni en unik möjlighet att bilda er en egen uppfattning då jag antog utmaningen om en så kallad 24-timmars-serie. Ni kan läsa min serie här .


Jag har fortfarande inte orkat skriva någon kommentatorsfunktion så ni får skriva här om ni har något att lätta från ett hjärta ...

Who watches the Watchmen?

Det är en bild som fascinerade mej mer än alla andra när jag läste Watchmen. Det var när Ozymandias tar puls på världen genom att sitta och glo på hundra TV-skärmar samtidigt. Det är inte innehållet i något som räknas utan bara den ögonblickliga ytan.


På senare tid har jag liksom blivit sån själv. Jag orkar inte läsa artiklarna, jag läser bara rubrikerna. "Man körde på sin ex-fru i Uddevalla", "Hjortar löper amok i ölbutiken", "Grillad kändis på bästa sändningstid" och "Har jag för liten kuk för att ha dominantsex?". Artiklarna blir aldrig någonsin lika intressanta som rubrikerna. Så för att inte förstöra äventyret i tillvaron så kan man nöja sej med rubrikerna. Enda problemet är att jag inte verkar kunna dra några geniala slutsatser som Ozymandias. Men jag nöjer mej med lite.

Den finaste sjukhusrocken

Då jag ändå är inne på ämnet sjukhuskläder. När jag en gång gick elev på somatiska avdelningar hade jag problem med att hitta kläder i min storlek. Det var lite arbetsamt att gå runt i ständigt trånga kläder. Det kan också vara känsligt när man är lite rund att gå runt i obscent åtsmitande kläder.

På ett ställe så fann jag en rock i min storlek. Det var inte bara min storlek. Den var figursydd för mej. Det enda konstiga var att den var så svår att knäppa. Det tog ett tag innan jag insåg att den var knäppt åt fel håll. Då var den en sköterska som såg på mej med den där dryga sjuksköterskeminen och frågade: "Varför har du en mammarock på dej?"

It´s (not always) a mans world

Min nattjänst konverterades från så kallat sovande vak (Det var lika motsägelsefullt som det låter) till en vanlig nattjänst. På en sådan verksamhet så ska det förhoppningsvis inte vara så mycket aktivitet på nätterna så man lade ut städningen på natten. Vid den tiden gick så ut ett påbud om det skulle vara slut med att psykpersonal skulle gå och slaska runt i civila kläder när man utförde hygieniska sysslor. Jag hade fått anvisat att klädseln skulle bestå av landstingets undertröja och vita sjukhusbyxor.

När jag så skulle mundera mej så fanns det bara sådana kläder i storlek small. Det är bara det att jag klär inte så bra i small. Jag är inte stor på något sätt. Jag är 180 som väl ska vara genomsnittslängd vid de senaste mönstringarna. Jag är heller inte tjock. Jag har bara grov benstomme.

Det gick en historia på den tiden det var inne med tajta byxor och Tom Jones hade de tajtaste byxorna av alla. "Tom Jones har tre storlekar på byxor. Alldeles för trånga, ännu trängre och intravenösa". Skurhandskarna var av Tom Jones tredje storlek. Efter bara någon minut dunkade det obehagligt i händerna.

Men det saknas ungefär 25 centimeter för att få igen byxorna. Redan där fick jag kompromissa och använda ett civilt bälte. Det känns absolut inte bra. Så jag går för att se mej i spegeln på toaletten i personalens omklädningsrum. Jag har tidigare funderat varför spegeln sitter så lågt. Men nu framträder det i sin fulla absurditet. Spegelns högsta punkt är på 155 centimeter. Vad är de som de tänkt att man ska se i den spegeln?


Men den slutliga förnedringen kommer när jag ska rulla fram städvagnen. Den är uppenbart begagnad, som vanligt nuförtiden, men var? Hobsala?


Nu vet jag inte hur lång preskribtionstid det är på sånt här men jag bröt mot påbudet. Skulle någon patient vakna och möta mej i den utstyrseln skulle de aldrig mer kunna ta mej på allvar. Jag beskrev situationen för min chef. I den här verksamheten går ingenting snabbt men nästa natt fanns kläder i vuxenstorlek.

Nazipudeln

Hustrun lever ett liv i glitter och glamour. Hon sveper runt i bostaden med den ena fjäderboan efter den andra, sjungandes "Diamonds are a girls best friend", "Material Girl", "La vie en rose" och annat tjusigt. Men det vore att överdriva att säga att hon dansar runt med champagne. Det är mest sån där Cinzano Asti. Min egen glamour begränsar sej till att jag får slurpa upp allt grannare dammtussar med dammsugaren. Rosa och glitter.

När jag så går runt med min dammsugare så blir jag varse ett liten barsk varelse. Jag kan liksom inte med blicken fixera vad det är jag ser. Det är ungefär som att se på en sån där 3D-bild utan att kunna få ihop bilden. Efter ett tag så kommer jag fram till att det jag tittar på är en - Hitler-pudel! En sån obegriplig sammansmältning. En närmare inspektion visade att mustaschen bara var en avsöndring från en svart fjäderboa.

Alkoholens faror

I höstas var undertecknad på en vinprovning i munskänkarnas regi. Eller det var väl något slags vinprovningsfestival. Man fick lösa ett häfte med kuponger som man kvittade mot en smakskvätt vin. Ju dyrare vin, desto fler kuponger. Jag ska inte neka till att jag uppskattar ett glas mellan varven. Att ikläda drickandet en så här civilserad omgivning tilltalar mej också. Jag tog min uppgift på stort allvar.

Ganska snart så blev jag ordentligt varm i kläderna och gjorde omfattande undersökningar av olika druvsorter och odlingsdistrikt. sällan har det smackats och nosats så galant. Emellertid så falnade något av elegansen mot slutet av dagen.


När jag råkar bläddra bland gamla synder råkar jag på den här lilla saken från Restaurang Orangutang som ju faktiskt handlar om samma ämne:


Tydligen är det så att trots att jag gillar det här civiliserandet av drickandet kan jag inte låta bli att häckla detsamma. Den man älskar agar man tydligen.

Den diskreta skönheten hos män i kostym.

Ofrånkomligt sitter jag och klottrar överallt. Vissa saker min hand hittar på förvånar mej själv men ofta är det vissa teman som återkommer. Mongoliska krigare är en sådan sak som jag ofta klottrat ihop. En sak som återkommit allt oftare på senare tid är män i kostym som gör något. Av någon anledning så framstår det som så komiskt om en man i kostym faktiskt gör någonting.Bara att se en man i kostym stå på alla fyra strider tydligen så hårt mot våran uppfattning om hur sådana ska bete sej så att det framstår som komiskt. Tar man då en idrottsutövning som skridskoåkning...


Eller att cykla på enhjuling.


Varför är vi så ogina mot män i kostym? Unnar vi dem inte lite skoj?

Dräp dina älsklingar

Länge hade jag planerat att gestalta en tatuerare. Av någon anledning har jag fått för mej attt det skulle vara roligt att låta tatueraren få sin fysionymi från Göran Greider. Jag har gått och småskrattat i en månads tid åt det lustiga i den situationen.

Men när jag ska teckna blir det inte alls roligt. Det blir bara dumt. På engelska heter det att "killl your darlings" - "Dräp dina älsklingar". Det var just det jag gjorde och påörjade en ny figur. Detta är tatuerar-Otto:



Ottos tatueringar kommer vid färgläggningen.

Kommer ni ihåg när man fick köa till Krogen Krogen?

Kommer ni ihåg när man fick köa till Krogen Krogen? Det märkligaste när man ser på det idag är att jag en gång på sjuttiotalet har köat i timmar i isande kyla för att komma in på trubadurkväll med Lasse Tennander. Idag låter det fullständigt osannolikt.


Jag gjorde en serie om det där förstås. Lite roligt idag att se var postkontoret låg. Vill du läsa serien kan du klicka på bilden. Eller här .

Fredagens farbror

När jag gick genom sökordsstatistiken var det en sökning som förbryllade. Någon hade irrat sej hit genom att söka på "söndagens farbror". Vad är det för nåt? Då ser jag att bland de bloggar som jag länkat till fanns ett inlägg från duktige finske teckaren Sebastian Nyberg som hette "Söndagens farbror". Noterar Google även mina länkar? Klart dom gör, men det är inte sånt man tänker på.


Hursomhelst är det dags för undertecknad att ta hand om hemmet. Så detta är fredagens farbror:

Don´t eat yellow snow

På ett sätt är vårvintern en underbar tid. Härligt att gå ut med hunden. Men det finns ett problem. Det är en hane. Man tycker inte att en pudel ska finna det meningsfullt att låtsas vara macho men tydligen gör dom det. Han lyfter benet var tredje meter och slänger iväg en neongul skvätt. Spåret efter en är en lysande gul driva.


Jag försöker föra genuspedagogiska samtal med honom för att övertyga honom om vilken vinst det skulle vara för både honom och alla andra om han tikkissade. Han skulle ju kunna umgås med tikarna på ett mycket mer otvungen och jämnställt sätt.

Nu börjar jag mer fundera på något slags elkoppel.

("Don´t eat yellow snow" är en Zappa-låt för er som undrar.)

Snowboard är ett djävulens påfund

För ett antal år sedan fick jag för mej att jag skulle prova på att åka snowboard. Det var en förskräcklig upplevelse. Fötterna sitter ju fastbundna! Det finns ingen möjlighet att lägga sej ner som på slalomskidor utan varje misstag kostar ett magplask på hårdpackad snö i trettio kilometer i timmen. Det går inte att åka långsammare heller. Min lärare var tio år äldre än mej, då femtiofem. Idag är han några över sextio och har kraschat ordentligt. Ironiskt nog därför att ena foten lossnade från brädan. Ett benbrott blev det av det. Vi får hoppas att han hinner komma i ordning till windsurfingsäsongen.

Om du klickar på bilden får du läsa serien som den ska läsas.

Bitarna faller på plats

Jag har tänkt fel. Jag har tyckt att det varit roligt att sätta ihop lite konstrasterande rubriker, ungefär som "Stay-ups i Gaza" men nu inser jag att det finns ingen vettig människa som söker på just de sökorden. "Stay-ups" går ihop med "lingerie", "spetsar" och "body". Eller något ekivokt men det lämnar jag åt er egen fantasi. "Gaza" går ihop med "Nöd" och "förtvivlan". Det enda som jag har parat ihop rätt ät "paltdag" och "paltkoma".

Det är komplicerat det här bloggandet.

All work and no play makes Åke a dull boy

Kära dagbok.

Idag händer ingenting. Normalt brukar det vara mitt favorittillstånd men ska man kåsera så krävs det ju någon form av intryck. Sitter man och tecknar en hel dag blir det inte så mycket ingående intryck.


Till råga på eländet verkar industrins kris verkar ha övergått i ren depression. Jag får inte ens sådana där konstiga mejl med tokroliga filmer med ekivokt innehåll på mejlen.

Modern ångest

När man på internet ska rösta fram vilken som är den sämsta tecknade serien brukar alltid Laban vinna stort. Själv är jag som gammal Bassetinnehavare lite lätt oförstående till varför man är så avog till denna uppvisning i brittisk knastertorr humor. Ilsknast på Laban brukar man vara i alternativseriekretsar varför jag en gång gjorde denna fusion mellan alternativ och Laban.


Jag tycker att en Bassets uppsyn borde passa alternativscenen.

Låt oss rulla hatt

Denna dagen har jag ägnat åt färgläggning. Dessvärre har en ny vild sandlådesbatalj utbrutit i Seriefrämjandet. Det är en klanfejd mellan olika grupperingar. Som riddaren av den sanna sandlådan så var det förstås min plikt att delta. Men man blir alltid lite trött av de här historierna och nu känner jag faktiskt själv lite glamourbrist. Men som man har man ju ganska begränsade utrycksmöjligheter. Men man kan ju alltid rulla hatt.
Tjo, vad det var livat!

Fjorton år och oschysst

Som serietecknare kan man bli förvånad över hur vissa figurer kommer till liv på ett sätt som överraskar en själv. Oftast sitter man och skissar och skissar. När man till sist blivit nöjd med sin figur tecknar man upp den noggrant för att till sist tuschlägga den. Oftast så tappar ens figur liv från skisserna och blir en futtig skugga av den ursprungliga geniala tanken. Men så kommer vissa figurer som man inte har mycket hopp om att de ska bli något speciellt och blir till liv på papperet och tillför något i varje steg i processen.

Nu skulle jag göra en tonårig flicka som skulle föra resonemang enligt den där typiska tonårslogiken. Det var väl inte meningen att det skulle vara något speciellt med figuren. Skisserna lovade inte mycket och jag lade inte ner mycket engagemang på uppteckningen.

Men när jag tuschar så är det som om handen gör sina egna val och figuren blir mycket bättre än vad som egentligen var möjligt.

Det påminner nästan lite om Bagge, vilket är en referens som väl blott förstås av de värsta serienördarna, och sämre förebilder kan man ju ha.

Men det var inte Bagge som var den egentliga inspirationskällan. Det fanns en serie i gamla ärevördiga Seriemagasinet som hette Steve Roper & Mike Nomad. Serien hade tidigare hetat bara Steve Roper men bifiguren Mike Nomad som var en kompis till Roper hade blivit allt viktigare för serien. I slutet på sextiotalet hade serien en slags höjdpunkt där Mike Nomad, en chaufför med polskt ursprung som rörde sej i en White Trashmiljö decennier innan uttrycket blivit begripligt för en själv, handlade först och möjligen tänkte sen. Ropers uppgift i serien blev till sist bara att eftersläcka efter Nomads framfart. I ett av avsnitten var det en översminkad blondin av billigaste slag som hade ögon som vara var en svart massa där pupillerna var ritade som vita prickar. Den bilden har lagrats i min inre bildbank för att plötsligt hoppa upp.


Serien ska heta "Nazimorsan" och handla om en lätt dysfunktionell relation mellan mor och dotter. Rubriken kommer från mina egna tonår då man brukade svara på frågan "hur gammal är du" med ungefär "sexton år och okysst". Jag vet inte var det kan komma från. Jag gissar begreppet "okysst" är helt obegripligt för den uppväxande generationen.

Ett liv i glamour

Häromnatten hade jag tagit med mej en trevlig matsäck. Särskilt såg jag fram emot en banan som jag tagit med mej. Det finns inget som sitter så bra som en banan för en hungrig nattskötare. Men när jag tog fram min banan blev jag varse något mycket svart och mycket lurvigt. Man har ju haft bekanta som jobbat på bananlagret så man är mycket vaksam mot allt som är svart och lurvigt bland bananerna. En närmare okulär besiktning gav vid handen att det i vart fall inte var en levande varelse. När jag något senare plockade fram mackor ur min lilla påse fann jag mer svart lurv. Sådär mitt i natten kan saker förefalla väldigt underliga och jag börjar en noggrann inspektion av hela min packning. Jag finner mer svart lurv och så lite rosa lurv med en glittersvans!?


För en kort sekund virvlar tankarna vilt tills jag kommer ihåg att min hustru köpt några fjäderboor på tradera. Den plastkasse jag stoppade min matsäck i måste varit den boorna varit förpackade i. Jag måste tala med min hustru om vikten av att man destruerar allt förpackningsmaterial när man handlar från tradera.

Men när man så sitter i nattens stillhet och reflekterar över livet kan man inte låta bli att undra varför i fridens namn man köper fjäderboor. Vill min hustru på det sättet markera att hon tycker att livet har ett visst glamourunderskott?

Exakt hur dåligt kan ett skämt bli?

Ett kärt besvär för mej brukar vara att utforska de uslaste skämten. Här är en gammal goding som kan sitta bra på en söndag.