fredag 25 mars 2011

Elizabeth Taylor

När jag var liten så samlade man på filmisar. Jag minns inte riktigt varför. Men det var rätt sjysst läge för tjejerna bytte gärna bort kanonfina Hossbilder mot mesen Little Joe. Jag hade några bilder på Elizabeth Taylor också. Hon låg lite utanför min intressesfär men jag tror att jag tycket att hon var lite tjusig redan då.


På den tiden så hade vi det lite torftigt - vi hade bara filmstjärnor. Idag finns ju supermegastjärnor som 2pac och 50cents som man inte ens har en aning om vad de antas vara berömda för.

Men den som förkroppsligade den gammaldags diviga filmstjärnan mest av alla var Elizabeth Taylor. Hennes liv var kantat av bråk och skandaler. Gärna tillsammans med busen och maken Richard Burton. En sak som ingick i hennes leverna var att hon alltid var 15 minuter sen. Därför hade hon instruerat att begravningenceremonin skulle inledas 15 minuter efter utsatt tid. Till skillnad från Fritjof Nilsson Piraten så bättrade hon sej inte på slutet.

På kvällstiningsspråk hette detta "Försenad till sin egen begravning". Jag inser att jag aldrig ens tänkt tanken på att man skulle kunna missa sin egen begravning. Det väcker ju en idé om en strategi om hur man kan komma undan.
- "Hörrudu! Var var du på din begravning? Där stod vi med blomkvastar och begravningskaffe!"
-  "Nae, jag kunde inte. Jag hade tvättstugan."

onsdag 23 mars 2011

Stolt Morfar

Som de initierade redan hört så har jag blivit Morfar och därtill en särdeles stolt sådan.


Så därför så promenerar jag numer med tre hundar. Det är en stor konst att ta sej runt med två påstridiga Cairneterriers och en hysterisk pudel. Det tar en bra stund sedan man kommit in tills dess man lyckats reda ut alla hundar och alla koppel.

Men som tur är så är det fint väder. Nästan så att det har varit lite vår i luften de senaste dagarna. Jag såg att någon rent utav hade tagit fram lite trädgårdsmöbler så att man kan sola.

fredag 11 mars 2011

Winds of change - Håkan Juholt

Så blev det klart till sist. Man förordar Håkan Juholt som ny partiledare för socialdemokraterna. Han var tydligen den kanditat som fick minst många reservationer från distrikten -  de hade väl glömt bort att han existerade.



Partiets urvalsprocess väcker minnen av gamla Sovjetunionen. Plötsligt dök det upp en ny gubbe med grått hår och buskiga ögonbryn som ingen hade hört talats om tidigare. Helt uppenbart vill man markera att här ska det bli oförnyelse. Och vad kan väl vara tryggare än en pampfet, gråhårig äldre man med ögonbryn som skulle fått de gamla sovjetledarna att gråta av avund.

När efterträdaren till Göran Persson skulle utses så fanns det bara ett enda kriterium som räknades. Det måste vara en kvinna -oklart riktigt varför. Man har fortfarande inte förstått i partiet vad det var som var problem med Mona Sahlin. Och man kommer inte att vilja förstå. Det nya kriteriet är - lika oklart varför - vi måste ha en gubbe. Tomas Östros gick bort på grund av att han är så mager och färglös. Mikael Damberg kändes för syntetisk. Det var som om man korsat Palme och Ingvar Karlsson och kört det hela genom ett boxer-Robertfilter.

Folkbladet
Expressen
Aftonbladet

fredag 4 mars 2011

Lasse Eriksson

Min syster brukade ofta släpa hem underliga figurer - eller rättare sagt hon vaktade inte sin tunga utan sa åt folk att de kunde komma och hälsa på. Värsta gången var när hon sa åt en dansk som hon träffade i London att han gärna kunde hälsa på i Älvsbyn. En dag dök det upp en okänd figur som visade sej vara hans kompis - "Preben kunde inte komma så jag kom istället". Han åt som en häst och vi höll aldrig på att bli av med honom. Syrran flydde fältet ganska snart och pappa visste ingen råd vad vi skulle göra av honom. Jag tror att det slutade med att vi drog iväg honom på en fjällvandring till Kramafjället under värsta myggperioden och därefter dröp han av.

En gång var syrran på dans i Älvsbyn. Dansrestaurangen i Älvsbyn hette Sparta vilket väl ger en fingervisning om lyxnivån. Men det här var nog på Forum som var den alternativa dansscenen i Älvsbyn. I alla fall så hittade hon två vilsekomna själar när hon gick hem. Det var vinter, de var dansklädda och deras chaufför hade försvunnit. Om han fått vittring på nåt eller så. Min generösa syster tvekade aldrig att ta stackarna under sittt skydd och tog hem dem. Hursomhelst så var sådana här figurer sällan speciellt intressanta men de här två var riktigt roliga. På morgonen efter så spelade jag in några filmsnuttar när de fånade sej framför kameran. Jag gillade att filma men det brukade aldrig vara någon som ville agera. Men de här två lirarna älskade kameran. Speciellt den ena. När vi långt senare satt och såg på gamla superåttafilmer så säjer mina systrar "Men det är ju Lasse Eriksson" och vi lyckades långsamt erinra oss när det spelades in. Själv kände jag då bara till honom som storebror till Anders Eriksson men kort därefter så blev Lasse Eriksson så kallad kändis.

Jag har ofta tänkt att jag skulle leta reda på snutten och skicka den till honom men nu ser jag att han avlidit. På scenen. Allt för tidigt förstås men det måste ju trots allt ha varit en man som fick hålla på med det han ville hålla på med.

Aftonbladet , Expressen

Big Brother

Jag hör till den glesa skara som aldrig sett Big Brother. Jag avskyr dessa eländiga dokusåpor som försöker slå mynt av ungdomars bristande insikt. Man erbjuder en möjlighet att bli kändis till ungdomar som saknar begåvning för att göra något som man kan bli känd för. Igårkväll så debatterades Big Brother i debatt - ett roligt program som ibland ställer till det för blodtrycket.



Allt dåligt som sägs om Big Brother håller jag naturligtvis med om. Men det var en kvinna där som hette Linda Thelenius, som tydligen var med första säsongen,. som varnade för konsekvensera att delta i något sådant - än idag tyckte hon att hon blev konstigt bemött. Men jag kunde inte låta bli att tänka att det kunde bero på något annat ...

onsdag 2 mars 2011

När man är en glad pensionär

Det är väldigt olika vilken reklam som talar till en och inte. Det som gör mej allra mest arg är pensionfondsreklamen. Om de satans krämarna använde pengarna till annat än reklam och egna bonusar kanske vi skulle få några pengar kvar till pensionen men om man tittar i det röda kuvertet så lär man få ägna sin pension åt att samla burkar. Så jag blev lite förvånad över det sug jag kände från SPP:s senaste reklam. Först inleder man med en gubbe som ägnar sej åt modelljärnväg - och det skulle jag gärna ägna min ålderdom åt. Problemet är bara det att en månadsinkomst lär räcka till ungefär ett lok. Jag var och tittade hos modelljärnvägshandlaren här om månaden. Han hade rätt bra utbud med många fina lok. De flesta jag var intresserad av låg runt tiotusen. Och så hittade jag en rälsbuss, precis sådan som jag åkte till Kåbdalis i när jag var liten, i skala Z. När jag ystert frågade om priset på den så svarade han bara "behöver du fråga så har du inte råd".

Men nästa del i reklamen är nästan ännu mer sug i. Till tonerna av något Jan Lindbladspektakel så åker ett par rullbräda nakna i en park. Man ser inte var det är men någonstans associerar man med Central Park. Det är lite så att det nästan är en sådan där sak som finns på ens Bucket List att åka rullbräda naken i Central Park.


Först så inser man, med tanke på det röda kuvertet, att man isåfall får nöja sej med Döbelns park som är ganska osexig. Och apropå osexig - hur fräscht är det med nakna sjuttioåringar som åker rullbräda i parker?