Som perverst politikintresserad så har jag följt valresultatet med petimetrisk noggrannhet. I likhet med många andra är jag lite omtumlad av valresultatet.
Naturligtvis är det tråkigt att SD har lyckats komma in i riksdagen. Jag har suttit en halv dag och försökt rita en rolig bild av Jimmie Åkesson men det går inte. Han är så outsägligt trist. Men egentligen är jag ganska lite rädd för SD för de är så splittrade inbördes så partiet kommer inte att kunna hålla samman när de utsätts för det tröga parlamentariska systemet. Man måste våga lita på det parlamentariska systemet och trots att det är frestande låta bli att försöka manipulera ut dem. Man ska "
ta debatten" med dem men styra bort den från invandringsfrågan, det var tydligt vid de få tillfällen som han kom fram i valdebatten att han försökte styra varje fråga till invandringen men man ska inte falla i fällan och diskutera sådant med dem. Styr diskussionen till sånt där de är förvirrade och okunniga.
Det är väl också roligt att folk engagerar sej men som den evinnerlige motvalls kärring jag tydligen är dömd att vara så har jag svårt att riktigt trivas i den plötsliga enhälliga talkören som skanderar "
Vi gillar alla olika", nånstans inom mej frågar en
irriterande röst "får man också tycka olika?" men sånt är det bäst att man låter bli att tänka.
Det parlamentariska läget då? Jag tycker faktiskt att det var bra att det blev som det blev. Oavsett om Alliansen regerar som minoritetsregering eller man lyckas snärja miljöpartiet som stödparti så kommer man inte att på samma sätt kunna öka utförsäkringen av sjuka och överföra samhällets medel till de rikaste i Stockholm på samma sätt som man skulle kunnat annars.
Och Socialdemokratin ska förnya sej. Mitt stalltips är att man kommer att satsa hårt på Mona Sahlin och Thomas Bodström, man kommer att fortsätta det rödgröna samarbetet men man kommer att satsa 300 miljoner på att ta fram en ny logga.
Inlägg
