Döda serietecknares sällskap

När jag var barn så var jag inte precis någon känslouttryckande person. Därför kom det som en chock när jag greps av förtvivlan när Walt Disney dog och grät i timmar.

...och så där har det väl fortsatt. Inget griper mej med sånt vemod som när serietecknare dör. Nu håller man väl sakta på att bli nernött - varje vecka är det någon gammal favorittuschare från sjuttiotalet som kastar in handduken. Men ibland så slår det genom som när Al Williamson dog. Då insåg jag att jag förslösat hela livet utan att lyckats ta mej över till USA för att kyssa hans fötter.

Men som sagt var så börjar man vänja sej. Nu senast så var det Lars Mortimer- Hälges skapare - som lade ner pennorna. Den serien är ju lite kul som kulturfenomen. Den är väldigt populär på landsbygden men stadsborna är helt oförstående.

Hursomhelst så träffande jag Lars Mortimer just när han började med Hälge. Det var på något slags seriemässa. Det året tror jag att det var Bill Sienkiewich och några till som var superinne. Det var stor entusiasm på de flesta håll. Men man hade inte riktigt bestämt sej för vad man skulle göra med Hälge så Lars Mortimer stod där övergiven i något som liknade en tidningskiosk. Han visade sej vara en mycket trevlig man och vi fick stå där mitt i mässvimlet och språka om ditt och datt, kring hur de jobbat med Knasen-tidningen när han ingick i redaktionen, om Gnuttarna och nu Hälge utan att någon störde.

Nu ska man fint nog göra ett minnesnummer av Hälge och det ser ut som att även jag ska medverka.

De namn som nämnts i övrigt talar för att det borde bli ett givet köp.

Eftertankens kranka vilsenhet

Vissa nyhetsinslag lämnar en aldrig. Ett som sitter i mitt minne är när Birgit Friggebo tar kommandot och har en lösning och en strategi. Men ska sjunga "We shall overcome". De här sekunderna medan åhörarskaran inte tror sina öron tills dess buandet bryter ut är rätt mäktiga som upplevelse. Det kändes som om Friggebo råkat kliva av på fel planet.

Nu var jag borta precis över valet men det lilla jag kunde följa kändes precis likadant fast i fasansfull slow-motion. Alla visste precis hur situationen skulle hanteras. Vänstern ville kasta fler flaskor på poliser, Liberalerna ville att man skulle ... ja, jag vet inte precis vad men dom ville i alla fall. Landets kolumnister tävlade om att idiotförklara de som röstade på SD - ja, egentligen alla som bodde på landet och satt där och spelade banjo med gomspalt.

På något sätt hade Sverige rämnat utan att någon riktigt märkte hur. Själv upplever jag det som att de krönikörer som är ilsknast på lantisarna själva kommer från landet utanför Stockholms innerstad äntligen fått makt att hämnas på Kenta med Puch Dakotan genom att skriva syrliga krönikor.

Så stod man upp inför valet för att lugna massorna och sade: "kom - låt oss gemensamt sjunga We shall overcome".

...och som en tågolycka i slowmotion kom så valresultatet.

Förklaringarna och bortförklaringarna kom men känns väldigt luddiga. Lite märkligt känns det att liberalerna och vänsterns kärnpartier FP och V inte ens tillsammans nådde upp till samma nivå som SD.

Det känns svårt att tro att de som röstat på SD gjort det för att de känt sådant förtroende för de som de valt in trots att de har belastningsregister fulla med obehagligheter. Av någon anledning verkar de folkvalda Sverigedemokraterna ha ägnat sej åt skitstövelsbrott som hot, misshandel och förföljelse på ett sätt som inga andra partier kommer i närheten av.

Så nu står vi med tre grupperingar som alla har blivit nedröstade. 83% har röstat mot SD, 61% har röstat mot Alliansen och 56% har röstat mot de tre partierna i vänsterblocket - om det nu finns ett sådant. Så nu ska de försöka tråckla ihop en kompromiss där man verkar vara desto mer självsäker ju lägre väljarstöd man har.

En till som är kränkt.

Det verkar som om de inflyttade Stockholmarna är de mest fanatiska landsortsfienderna. Nu går nästa intellektuelle gigant till angrepp. Även denna gång är det något slags väldigt-långsökt-guilt-by-association. Johan Croneman läser lusen av Janne Josefsson. "Åke hem till Göteborg, Janne Josefsson".

Jag tror att han själv tror att han kritiserar SVTs fåniga valprogram. Hade han koncentrerat sej på det så hade det kanske varit mer intressant - för det är verkligen inget vidare. Men han spårar hela tiden ur i illa dolt utanför-Stockholm-förakt.

" Belinda Olsson (hon bor själv i det intellektuella medelklassreservatet och Göteborgsstadsdelen Masthugget) måste ha fått en studiolampa i ögonen under alldeles för lång tid – hon ser ingenting längre. Helblind. Och bara full av revanschism och nollåttaavsky. Det är inte ens dålig Göteborgshumor."

Jag har ingen aning om vad som ligger bakom det där. Antagligen har inte Belinda, ja han gör sej lustig över hennes namn också, fått de fina jobben i Stockholm och är tvungen att jobba i det sämre Göteborg.

Om Josefsson:
"Han åker (släpar sig) till Södermalm i Stockholm, den stadsdel han avskyr mest i hela världen, träffar en ung nybitter politisk redaktör från Östersund, som flyttat, och flytt tillbaka till vischan (”klart att man vill hem, där man trivs bäst” – allvarligt talat?!),"

Sen nämner han i förbifarten nåt i stil med "Jag bor på Hornsgatan så det är något med vad jag säger".

Man undrar lite vad de råkat ut för i sitt ursprung när de blivit så bittra mot allt som ligger bortanför tunnelbanestationernas ändhållplatser?

Virtanen

Det var ett konstigt inslag i TV1:s valprogram. Janne Josefsson hade med sej en landsortsjournalist som skulle konfronteras med Fredrik Virtanen.

Virtanen är ett sånt där prakt-arsel som man inte vill ska krypa in under ens skinn. Visst. Jag vet att det är hans jobb att skriva irriterande krönikor som dels innehåller något som stämmer hyggligt och så nån liten knorr som gör att man retar sej och säger något som låter dumt på sociala medier.

Nåja. Det hela handlade om att stora delar av media-sverige koncenteras till några enstaka hektar på Söder i Stockholm. Ansamlingen av journalister och proffstyckare är grotesk. En liten rolig grej med inslaget var att kameravinkeln gjorde Josefsson till en hobbit.

Vilket då ger Virtanen den briljanta ingången till att förminska kritiken mot tyckar-elit-koncentrationen till Söder. Virtanen förkunnar att Josefsson är en liten människa och som bekant så har små män inte rätt att ha åsikter.

Sen kommer en märklig logisk härledning. Josefsson delar Sverigedemokraternas världsbild. Vilka rasistiska och främlingsfientliga åsikter är det då Josefsson för fram? Njae. Det handlar om att de där landsortsborna är avundsjuka på Stockholm. För där drar Virtanen en annan märklig logisk slutsats. Plöstligt talar han om att det bor 2 miljoner människor i Stockholm coh genom journalisters unika representativitet så är Söder Stockholm. Stockholm - cést moi. Och genom att någon framför kritik mot den här koncentrationen så försöker man splittra mellan Stockholm och landsorten vilket då på något sätt ska vara sverigedemokratiskt.

TT  och TV4 har övergett Norrland. Kan vara värt att nämna i sammanhanget.

Inte en katt

Världens stora händelser just nu verkar vara att folk häller ishinkar över sej och Hello Kitty sägs vara en icke-katt.

Rör

Gamla Bettan har lämnat oss. Tålmodigt har hon tagit hand om våra värsta lämningar och vi har haft många sköna stunder ihop. Men nu har hon påbörjat färden mot Dåvamyran.

Men när jag skulle sätta dit det nya porslinet så greps jag av grubblerier. Ska jag verkligen skruva fast den här nya fina stolen i de här bedrövliga rören. Till saken hör nämligen att vi på Mariedal har de tunnaste rör som marknaden sett. Jag har tidigare varit på Savex (Salig i åminnelse) och frågat efter övergångar från 6 millimeter till 15. "Bor du på Mariedal?" skrattar försäljaren rått. Sen samlar han ser raskt ungefär som när vårdpersonal skämtar med patienter som ligger döende i cancer och säger något som antagligen är tänkt som tröstande "Det var en dansk arkitekt". På den tiden byggvaruförsäljare fortfarande visste vad saker var fick man ofta höra saker om danska arkitekter. Det är därför jag trivs så bra på Byggmax. Personalen vet lika lite som en själv vad sakerna ska användas till.

"Ut med det gamla och in med det nya" vrålar jag som en sammanfogad Georg Rydeberg, Jarl Kulle och Jan Malmsjö". Jag åker iväg och inhandlar diverse rörjox och tar itu med arbetet. De gamla röreländena rivs bort.

Ungefär där börjar jag undra med vilken kompetens jag avser mej kunna utföra detta arbete. Jag inser att jag utgått från att personer med kromosomuppsättning XY naturligt kan dra rör.Till råga på eländet så har man vid byggandet av huset använt alla tänkbara rördiametrar av oklar anledning. Övergången från 6 millimeter till 15 ser rätt lustig ut.

Men nu skulle allt bytas till 12 millimetrar vilket jag bestämt i kraft av mina kromosomer. Men oavsett vad jag vill så måste jag ändå sammanfoga med alla anslutande saker så det blev en hel del övergångar.

Vilket lett till att jag cyklat som en tätting mellan Jula och Biltema för att införskaffa mystiska rörsaker. Jula går hyggligt att ta sej till men Biltema är det inte tänkt att man ska cykla till. Man ska köra bil. Det är därför det heter Biltema. Alltmer desperat för varje ny irrfärd, snubblande över de rumänska tiggarna som sitter över halva ingången. Vad var nu 3/8 hane övergång 1/2 hona mot 1/4 hane. Tacksam att inte Hen-reformen nått till rörvärlden. Då hade det blivit rörigt.

Sen ut och försöka cykla i röran bland väldigt stora bilar med flak och lite sympati för cyklister. Komma ihåg att Zebra-lagen inte gäller vid övergången vid godishuset. Där är det störst fordon har företräde som gäller. Sen konstatera att det blev fel med nya livsfarliga cykelfärder.

Nå. till sist har jag lyckats sammanfoga alltihop och kan till sist inviga nya Bettan.

Insikt

Det var något sommarprogram. Folk var upprörda, så jag tänkte bara lyssna lite men det var fullständigt outhärdligt. En sådan där antirasistisk, queerfeministisk rabiat människa.

När har det blivit så här? Man är väl antirasist och tycker att folks sexuella läggning är deras ensak därför att man är tolerant och öppensinnig? Hur kan det då ha blivit så att dagens antirasister och queeraktivister är sådana intoleranta fanatiker?

Rädda Socialdemokraterna

Det mesta i mediabruset går en förbi när man är i fjällen. En sak lyckades dock tränga genom och det var denna illavarslande ledare i Aftonbladet:  . Den förr popläre artisten Timbuktu säljer ut sitt ansikte och trovärdighet till det parti som kan ge honom en riksdagsplats. Som Jabar Amin ungefär. Tydligen ger man det sådan dignitet att man anser att partiet kommer att gå under om inte värvningen lyckas.

Det låter ju hemskt! Ska mitt parti, mödsosamt framarbetat av generationer av tålmodiga men målmedvetna försök att skapa ett bättre samhälle dö ut bara för att man inte lyckas värva Timbuktu?

Men allt behöver inte vara förlorat. Doktor Alban kanske är ledig?

Flykten från mittens rike

Man går runt med en stigande känsla av obehag. Efter ett antal års hård kamp i mittfältet då moderaterna maskerat sej till mittenparti och varit så framgångsrika i det att Reinfeldt och Löfvén liksom flyter ihop.

Men nu straffar sej det då i princip vad som helst förefaller duga som alternativ. Sverigedemokraterna hade stora framgångar i EU-valet. Men en olycka kommer sällan ensam för nu verkar det som om alla småpartier till vänster har vuxit sig starka. Nu kommer Fi med starka förväntningar, vänstern vill ha ut mer än något enstaka åtslängt köttben den här gången och Miljöpartiet vill ha ut rejäla resultat för sitt stöd. Men det räcker inte med det utan även inom S är förväntningarna stora bland diverse särintressen. Man vill ha alla möjliga återställare i försäkringssystem och liknande.

Kort sagt så är kreativiteten för att finna kostsamma reformer hundrafaldig idéer om hur att finansiera desamma.

Ta fastighetsskatten som exempel. Effekten av drastiskt sänkt fastighetsskatt i attraktiva områden tillsammans med låga räntor har givit en prisspiral av sanslösa proportioner. Det kostar mer idag att bo i ett nyköpt hus trots de låga räntorna. Men pengarna är för alltid flyttade från statens inkomstsida till bankerna. Det går inte att återställa hur gärna man än skulle vilja.

Folk vill inte ha fortsatta jobbskatteavdrag men det skulle troligen bli ett ramaskri om man skulle försöka återställa de gamla nivåerna. Och hur ska man då finansiera ett återtåg till ett generösare bidragssystem?

De gamla skivbackarna

Få av er minns den gamla goda tiden då ett stadsbesök inte var komplett utan att bläddra bland skivbackarna i stadens skivaffärer. Det var lite som att lösa problemet med Königsbergs sju broar när man skulle lägga upp färdplanen mellan Domus skivavdelning, Åhlens, Burmans, den konstiga skivaffären bortanför nuvarande hotell Plaza och - om man var cykelburen - skivbörsen.

Men det här albumet var nog redan på Piteå-tiden. Jag stod och funderade på den här skivan om den kunde vara något baserat på omslaget. Redan då trodde jag på nyttan av att släppa ut sitt inre djur genom att dricka sej drängfull och lyssna på Howling Wolf så högt att grannarna kom och klagade (då fick man förstås koppla sin inre djur). Nå hur som helst så tilltalades jag av det här omslaget.

Men min kassa tillät inte på den tiden att köpa en skiva på måfå så den fick förbli i skivbacken. Nu råkade jag på den via Facebook. Jag skulle nog ha gillat den.

(Nu ser jag att den är från 1970 så det borde ha varit på skivbörsen jag såg den. )

Klotter i gryningen

På något sätt så hade jag tänkt mej att jag skulle teckna serier när jag gick i pension. Men det verkar bli allt mer kört. Ersättningen lär snart inte ens täcka papperet. Idag handlar det mer om att marknadsföra sej själv och tjäna pengar på annat.

Man kanske skulle börja måla istället tänkte jag. Det ligger väl några oljefärger i förrådet. Men det kändes lite bökigt att ge sej in på det mitt i natten så jag får väl prova digitalt istället. Först tänker man ju på nakna damer men på något sätt känns det mystiskt om jag satt med nakna damer på skärmen när frun vaknar om en stund. Men partiledare! Det är ju aktuellt. Så jag började med Lövén. Jag gillar honom lite grann. Han är en sån där riktig gammaldags politikergubbe. Jag förstår att hans stora belastning är att han är just gammaldags politikergubbe.

Nu känner jag igen känslan varför jag inte ägnat mej mer åt måleri. Det är inte jättedåligt men det är liksom inte bra. Och så kan jag inte lämna skämtgubbeformen.

Sköna Maj välkommen.

Igår var det 12 grader och strålande sol. Ni förstår alla vad det innebär...Grilltime! Hastigt införskaffande av lite plågad och torterad dansk gris och på med kolen. Där står jag och njuter i solskenet när jag inser att det snöar från klar himmel.

Ännu en recension

Nu kom det en recension i Folkbladet också. Antologin är spretig igen. Vi fattar. Men sen kommer en sak som jag inte fattar alls.

Ännu en gång konstateras att vi inte är Liv Strömkvist. Vad har Liv Strömkvist med någonting att göra? Finns det någon i albumet som ens försöker göra någonting som liknar något av det Liv Strömkvist gör? Om nu herrar recensenter tycker att alla serier ska vara som Liv Strömkvists - varför inte bara läsa serier av henne då?

Serieantologi 2014

Jo, jag är ju med i en lite mer elegant serieantologi. Serien hör kanske inte till mina ljusaste stunder men den är i alla fall roligare än vad den var att göra (det brukar vara tvärtom). Jag fick i alla fall leka lite med verkligheten.

Det är ett projekt som Jonas Lidström dragit igång. Norrland är lite av en vit fläck på den svenska seriekartan. Det finns några tecknare med norrlandsbakgrund som emigrerat till storstäderna. Men de brukar klippa banden med sitt ursprung eller så småningom återvända till fragmentariska minnen. Sen har vi några stackars eremiter som lever i osplendid isolation. Norrland är långt ifrån homogent med flera språk, kulturer och andra skiktningar. Här i Umeå är vi exempelvis inte riktigt klara över om vi ska vara malliga som de värsta stockholmare eller om vi ska vara bonniga. Lite grann av den här divergerande norrländska identiteten skiner genom i Antologin.

Jag ska försöka beskriva de ingående serieskaparna någon annan gång men antologin recenseras i Västerbottenskuriren och det är alltid roligt att recensera en recension. Mycket riktigt kommer recensenten Anders Sjögren fram till att antologin är spretig. Han nämner några namn och framhåller särskilt Ludwig Franzén och det är väl rätt vettigt hela vägen. Men det är en passus som fastnar för mej:

"Dessutom illustrerar några av bidragen att man inte blir en Martin Kellerman eller Liv Stömkvist bara för att man pepprar rutorna fulla med text. Det krävs mer: en idé, en stil, ett eget perspektiv"

Nu är det ändå så att jag skulle känna igen en seriesida av de flesta av de här tecknarna på tio meters håll. Sedan är Martin Kellerman och Liv Strömkvist väldigt begåvade personer men ingen av dem är seriemagiker - sådana där som skapar den där fantastiska känslan som bara kan uppstå i en tecknad serie - där det uppstår en animerad film i det egna medvetandet. Kellerman har visserligen en väldigt cartoony stil men det händer liksom inte så mycket, med åren har Rocky blivit alltmer försoffad och det är väl hög igenkänningsfaktor bland den första generationen som vuxit upp med fjärrkontroll.

Det finns många serieskapare jag sörjer att jag inte är: Barks, Hergé, Uderzo, Franquin, Kirby, Raymond, Williamson osv i all oändlighet. Kellerman och Strömkvist finns inte på den listan. Hur kan man ens komma på de namnen i det här sammanhanget?

Blev lite störd där. Men bry er inte om det. En bra recension i övrigt.

Opatriotisk

Jag känner mej lite opatriotisk ... men jag kan inte låta bli att tycka att det är roligt att de är så duktiga och att det går så bra för dem i Skellefteå.

Sommarens mode

Hörde nyss på radion något slags diskussion om hur modet skulle påverkas av att TV-serien Mad Men nu kommer in mot slutet av sextiotalet. Man tror att storblommigt, stora hattar och utsvängda byxor ska komma stort. Som modeorakel och modebloggare så rekommenderar jag en gitarr som man inte kan spela på som accessoar.

Nytt mansideal

Jag tycker mej förnimma att vi har fått ett nytt mansideal och för en gångs skull så är jag i fas.