måndag 30 november 2009

Manlig fläck

Hustrun frågade mej vid frukostbordet: Varför byter du inte tröja? - Vaddå? - Jag har just tagit den från tvätten invände jag. Varpå hustrun pekade på en fläck på axeln och menade att jag haft samma fläck för en vecka sen.


Och där var det en fläck!. Jag skrapade lite på fläcken och luktade försiktigt. Det var en härlig doft av kåda! Den kändes märkligt fräsch! På något sätt måste tröjan ha undkommit ruljansen ända från i somras och plötsligt kommit i roteringen två gånger på samma vecka. Det är inte lätt att skilja den ena från den andra om man har femton svarta undertröjor. Jag hade fortfarande inte röjt fläckens ursprung för hustrun så jag sade åt henne att sniffa på den fläcken. Hon snustrade lite misstänksamt men klarnade upp och utbrast: "Oooh! Det är nästan lite manligt!"

fredag 27 november 2009

Svenskhetens innersta väsen

Under ett fullmäktigemöte någonstans i Blekinge så skulle man avhandla svenskheten (Dryftar man sådana frågor på fullmäktigemöten?!?). En representant från Miljöpartiet sammanfattade svenskheten och kännetecknade svenskheten på följande sätt (Känsliga läsare uppmanas att blunda för nästa mening): "slicka fitta på morgonen och suga kuk på kvällen om man har lust". (Känsliga läsare kan öppna ögonen nu). I kraft av stigande ålder håller jag på att stå på allt vänskapligare fot med ordning så jag måste ju lufta en grund upprördhet (dvs något mindre upprörd än när man är djupt upprörd). Ska man tala på det sättet i ett fullmäktigemöte? Ungefär som en fyllekväll hos bröderna Landby - vad ska vi då klottra på toalettväggen? Vad ska vi tissla och tassla om bakom dassväggen?


Jag tycker också att det är allt oftare som man får höra liknande saker på radion. Är det kanske det som är svenskhetens innersta väsen? Kollektivt Tourettes syndrom?

torsdag 26 november 2009

Farfar

När jag var liten så höll pappa och mamma på och pluggade. Det fanns liksom inte så mycket utrymme för mej. Dessutom hade vi flyttat från Jokkmokk till Lund vilket var ett fasansfullt ställe. Det fanns ingen snö utan bara något svart slask. Jag blev mer eller mindre deprimerad så man skickade mej till Farmor och Farfar i Kåbdalis. Farfar hade just pensionerats så det blev han som tog hand om mej.
Han hade varit affärsföreståndare och hjälpte folk med olika former av pappersarbete. Hans käraste ägodel var en portfölj där han hade viktiga papper. Hans byxlinning gick ovanför hans bollrunda mage, han väntade alltid högvatten, hade sådana där ärmhållare och bar alltid hatt. Han var inte särskilt lång men hade jättestora fötter. Hans ögonbryn var stora som Stalins mustascher vilket gjorde att han alltid såg arg ut. Men han var aldrig någonsin arg.

Näg han skulle göra något praktiskt så tog han omsorgsfullt på sej en blå overall. Han arbetade långsamt och metodiskt. När jag själv ska göra saker så djävlas allting men det verkade aldrig göra det för honom. Eller så löste han det bara tålmodigt.

Eftersom de var tre bröder och inga systrar så hade de alla fått lära sej att sticka som barn. Farfar fortsatte med det, jag vet inte om det berodde på att farmor saknade tålamod för sånt tjafs eller om det bara var för att han gillade att göra det. Det var långt senare jag förstod att det var en udda sysselsättning för en gubbe.

På somrarna var vi i Laisvall där han trivdes. Han vandrade runt med hammaren och arbetade nästan oavbrutet. Varje kväll lade vi ut nät och varje morgon tog vi upp dem. Mathållningen var lite enahande med fil till lunch och kokt fisk med potatis till middag varje dag. Men säkert nyttigt.

Men det blev inte så mycket bollspelande de här åren. Undrar om det är därför som jag saknar bollsinne?

EDIT: Teckningen på farfar var väl inte helt hundra. Kroppen var lyckad men ansiktet var inte helt likt. Så här såg han ut och så här såg hans bröder ut.

Och så hittade jag den här pärlan från hans ungdom. Han och kamraterna spisar skivor i det gröna. Kolla in trattgrammofonen! Livet är sej trots allt bra likt trots att det gått en åtti-nitti år sedan bilden togs.

onsdag 25 november 2009

Manlighet II: Pudeln

Jag vet inte någon varelse som är så övertygad om sin egen manlighet medan omgivningen har svårt att se den. Han bröstar sej och är kaxig men han är liksom fluffig och gosig på ett sätt som är lite omanligt. Den där fluffiga pälsen gör att man helst bör sätta på honom en dräkt när det är blött och smutsigt ute. Dottern har skickligt sytt ett par dräkter. Olyckligtvis så är den allra bästa gjord i ett glansigt, leopardmönstrat tyg. Det understryker inte direkt hans manlighet. Vissa man möter verkar osäkra på vad slags djur de är som de möter.



Jag träffade en av travkamraterna. Direkt han såg pudeln i leoparddräkt ropade han till mej: "Jag känner inte dej!". De är lite känsliga för sådana där saker, travpojkarna. För att ytterligare spä på så ljög jag att jag hade en matchande leopardoverall i tvätten.

tisdag 24 november 2009

Vad är manlighet?

Veckans bloggtema skulle alltså vara manlighet. Det är ett ämne man närmar sej med viss tvekan. Allt som har med kön att göra kan explodera helt ologiskt. Det är ungefär som att diskutera invandring.

Vad är det då som är manligt. Den bild som först kommer för en är något slags Karelinliknande figur, stor och muskulös. Jag upplever Howlin Wolf som manlig medan jag upplever Michael Jackson som omanlig.

Det blir väl lite så att man definierar manligt och kvinnligt genom att göra dem till varandras motsatser. Kvinnligt är omanligt och manligt är okvinnligt. Ju fler drag man har som anses typiska för det egna könet om otypiska för det andra gör att man upplevs som särskilt könsrepresentativ. Själv tycker jag att det är bra att vi är två olika kön. Det gör livet intressantare och så undrar jag hur mycket vi egentligen skulle få gjort om vi var bara ett kön. Hursomhelst så tänkte jag bara som hastigast titta på några manliga fenomen. (Detta kommer att vara kåserande. Naturligtvis ska vi ha samma rättigheter, samma lön, samma möjlighet att bli vad vi vill oavsett kön.)

Rädsla: En man bör inte vara rädd. Alltså försöker han övervinna sin rädsla för olika saker. Som en följd av detta får vi den manliga Jackass-mentaliteten.

Kärleken: Män skyr inga medel när det gäller att lägra det motsatta könet.



Bob Dylan: Det är inte alla män som delar detta intresse men det finns många av oss. Vi slänger Bob Dylan-citat omkring oss och vet vilka låtar som finns på vilken skiva.

Actionfilmer av låg halt: Vi älskar usla actionfilmer. Vi ser Steven Seagal, Dolph Lundgren och Van Damme trots att vi vet att dom är usla skådespelare. Ville vi se skådespeleri skulle vi gå till nån jävla teater.

Äta: Vår smak för föda är i det närmaste suicidal. Pizza med bearnaissesås, Pytt i panna med extra fett och flera ägg och dubbelplusmeny på närmaste hamburgerhak.

Klädsmak: saknas.

Litteratur: Tveksamt. Fantomen är inte så dum.

FavoritTV: sådana där program med fantastisk ingenjörskonst där man bygger jättestora broar på konstiga ställen.

Spottloskor: Varför laddar vi iväg rejäla spottloskor mitt bland folk? Vederstyggligt!

Pruttning: Ja, det är inget vidare heller. Men det kan ju vara skönt för egen del.

Ja, det är märkligt att kvinnorna står ut med oss. Men jag fick en liten inblick genom någon sådan där kvinnotidning jag läste. Kan den ha hetat Q? Hursomhelst var det några mycket framstående feminister som uttalade sej om hur män ska vara. Män ska förstås vara mjuka, förstående, karriärfrånvända, barnvänliga och så vidare. Men detta var för allmänheten, för egen del så ansåg de att de som feminismens aristokrati kunde vara förtjänta av välhängda alfahannar.

måndag 23 november 2009

Varför vill vi tro på Hokus-Pokus?

På senare tid så kommer det fler och fler märkliga påståenden som får märkligt stort genomslag i media. Vi har diskussionerna kring World Trade Center där vissa ljushuvuden kommit fram till att det måste vara George W Bush som ligger bakom, några djupa tänkare har kommit fram till att klimatproblemen inte existerar utan är en hopljugen konspiration. Karin Bojs skrev en rätt intressant kolumn i DN om saken.


Jag såg ett inslag i något nyhetsprogram där man intervjuade fransmän om de skulle vaccinera sej och en universitetsstuderande säger på fullt allvar "Nej, jag tar naturmedel istället". Vad tror hon att sånt ska göra för nytta? Vi har ju också den ständigt återkommande journalistpropagandan mot ECT, eller elchocker som illvilliga journalister föredrar att kalla det.

Men vi föredrar att tro på tomtar och troll framför sådant som vi kan kontrollera och verifiera. Fast å andra sidan brukar jag spela på lotto fast jag kan räkna ut hur stor chansen är att jag verkligen ska kunna vinna någon storvinst...

fredag 20 november 2009

Vi svenskar är ödmjukast

Jag läste en artikel i Aftonbladet om när Sissela Kyle möter någon amerikan hos Skavlan och är så där drygt svenskt antipatriotisk. Jag försökte göra en karikatyr av henne när hon var dryg men den får jag jobba mer på ...


Dels retar jag mej naturligtvis på stöddiga amerikaner. Dom har ju ingen som helst känsla för jante-lagen! Men det är något med Kyles attityd som retar mej också, jag har lite svårt att sätta fingret på det men jag tror att det är någonting i stil med "Vi svenskar är världens mest ödmjuka folk...och vi får alldeles för lite cred för det!"

Världstoalettdagen

Det har varit världstoalettdag. Jag firade den med Jan Guillou genom att läsa hans nya bok som mina barn vänligt försett mej med.


Det är en mycket underhållande bok. Ibland ofrivilligt när Guillou varit dryg i tio sidor och pösguppat över sin egen förträfflighet, man kan inte ana hur många komplexa politiska situationer i Sverige som kunnat gå riktigt fel om inte Guillou var där och med sin eminenta journalistiska skicklighet ställt allt tillrätta, och så får han plötsligt för sej att vara ödmjuk! Men i långa stycken är den underhållande därför att Guillou är rolig.

Boken var faktiskt så fängslande att jag glömde bort var jag var och domnade.

torsdag 19 november 2009

Cajsa Weibull

När jag började gymnasiet i Piteå så var jag lite på kant med tillvaron. Jag hade kommit in i ett sådant där ungt manligt svårmod. Det glada sextiotalet hade övergått till något bittert baksmällesjuttiotal. Det kryllade av bisarra vänstersekter och det låg revolution i luften.



Vi var den första kullen i den nya Strömbackaskolan. Det var ett nybyggt jättekomplex i stål, glas och plast. Vi var tvåtusen elever och mitt sätt att skingra anonymitetens mörker var att bära en swingpjatthatt. De flesta lärarnas pedagogiska glöd hade falnat och undervisningen dominerades av något slags glädjelös pragmatism och allmän meningslöshet. Det enda lärarna och eleverna hade gemensamt var att de flesta ville vara någon annanstans.

Men det fanns ett underbart undantag. Vi hade en teckningslärare som hette Cajsa Weibull. Hon var några år över sextio och var något slags relik från läroverkstiden och osade av klassisk bildning. Varje lektion var en fröjd och hon drog sej inte för att sabla ner något man gjort. "Jag har aldrig träffat någon som varit så bra på att teckna och så dålig på att måla" var faktiskt den upplysning jag behövde. Jag gjorde en oerhört komplicerad teckning som myllrade av detaljer. Det gick liksom inte att se vad det var egentligen. Cajsa gick runt och tittade på den där och hade känslan av att hon missade något. Till slut slet hon teckningen av mej och satte upp den på väggen och backade fem meter och insåg att alla detaljer tillsammans formade en gigantisk penis. Det här var inte en tid då man gjorde sådant ostraffad. Den lilla tanten skrattade tills dess hon fick något slags astmaanfall.

Nu surfar jag som vanligt in på Piteå-tidningens familjesida och ser att Cajsa Weibull har dött 95 år gammal. Jag som trodde att hon dött för länge sen. Det är lite för sent, Cajsa, men jag vill bara hälsa att jag visserligen aldrig blev något men jag lärde mej åtminstone att ha roligt.

Googeltest

Ni trogna läsare kan bortse från den här texten. Den är bara här för forskningssyfte.

statestik blogdrotning kläning tjol smingk blate kisie stejaps
misanpasad skokla fita disskuterade diskution hårmos knula skvaler
blakbery shopa shoping förhandsvinsing männsika I realy do förbanad
seksy pus nitendo chiuaua pised läp männsikor driker gulungar dresman
jacuzi botoks salad krysning pit pipa premijär tefelon

Tillägg: Lespisk

onsdag 18 november 2009

Tannu Tuva

Ett av de frimärken som fascinerade mej mest som barn var ett rombformat frimärke från Tannu-Tuva. Det var någon som mjölkade en jak på bilden och det var vackert ornamenterat runtom.



Det var inte lätt att räkna ut var det låg någonstans heller. Som tur var så hade mamma kvar en kartbok från trettiotalet så att man kunde hitta igen det. Men det var stört omöjligt att hitta information om landet. Men det gick att hitta frimärken därifrån. Eftersom det bara gick att hitta igen vissa märken i frimärkskatalogerna så trodde jag mej ha funnit ena riktiga rariteter. Men det var mycket som var besynnerligt. Men Air Mail med Zeppelinare över mongoliska och sibirsika stäpper stimulerade verkligen fantasin!



Men med internets hjälp har jag till sist lyckats förstå ungefär vad det handlade om. Tannu Tuva är ett område som gränsar mot Mongoliet. Det har varit under både ryskt och kinesiskt styre. I mellankrigsperioden så hade landet visst självstyre under sovjetiskt överinseende. Någon gång under tjugotalet så gjorde man några frimärken som var färgglada för sin tid och med skildringar av vanligt liv i Tuva.

De här märkena blev populära bland unga samlare i västvärlden. Men Tuva bestod till 90% av nomader där väl de flesta var anafalbeter. Med endast 70000 invånare så var behovet av frimärken väldigt litet. Men problem är ju till för att lösas så man tryckte helt enkelt upp nya serier av frimärken i Moskva som man sålde till västvärlden. Filatelister har sedan haft kärt besvär för att utreda om dessa märken någonsin använts vid normal postgång. Men mycket lite går att utreda om landet och det är svåråtkomligt. Själv gillar jag verkligen dessa märken även om deras filatelistiska värde är tveksamt. Bara en sån sak som att de har en grävling på ett frimärke! (Ni har väl läst min serie Gösta Grävling!)


På senare tid så har man försökt bli mer självständiga från Ryssland och har ånyo gett ut frimärken som dessvärre inte är godkända. Sedan har regelrätta banditer gett ut märken med exempelvis Steven Seagal på som inte har någonting med Tuva att göra.

Idag har intresset för Tuva ökat genom det internationella genombrottet för den Tuvanesiska strupsången:

Sockerchock

Jag gillar verkligen socker. Godis och läsk gör mej verkligen lycklig. Men på något sätt så förändras smaken när man bli äldre. Nu köpte jag en liter lättyoghurt, för det brukar ju vara gott. Men när jag började äta så var det så sött så att håret reste sej i nacken!



Det är 8 gram socker per 100 gram i lättyoghurt. Ungefär som i Coca-cola alltså. Och Coca-cola dricker man ju för att man verkligen vill ha en sockerchock! Undrar hur mycket socker det är i tung-yoghurt?

tisdag 17 november 2009

Ingenting är någonsin så dåligt att det inte kan bli värre

Man trodde att den absoluta botten var nådd men man tvingas inse den gamla norrbottniska sanningen att ingenting är någonsin så dåligt att det inte kan bli värre:


Det enda man kan trösta sej med är att de stackars Tannutuvanerna förmodligen aldrig behövt se eländet.

Vi män bör akta oss för dammsugaren

Ny intressant forskning visar att män bör undvika dammsugaren så långt det är möjligt. Det visar sej att elektriska fält skadar spermieproduktionen. Lite synd för jag är ju en entusistisk dammsugare.


Men det finns ju så mycket annat att syssla med. Man kan ju göra grejor. Det är kul om man har bra grejor. Som den här bäbisen med trefasmatning. Tuggar sej genom armerad betong som om det var varmt smör! Den har en djävulskt stark elmotor. Fina grejor.

....eller så kan man jobba vid datorn. Jag har stoppat i en 3000 watts nätdel. Med parallelkopplade grafikkort så är det som att sitta med en kupévärmare under bordet. Man måste stoppa in massor av fläktar i chassit.

Men kom som sagt var ihåg att akta er för dammsugare!

måndag 16 november 2009

Hur att knyta fast en hund

Jag var på Coop Forum i lördags (såg ni att jag inte skrev Obs? Jag lär mej även om det går långsamt) Först gick jag på apoteket och passerade en kille med tre hundar. Inget speciellt med det. När jag gjort mitt ärende på apoteket så gick jag till minuten-automaten. Där stod samma kille med de tre hundarna och talade med en kvinna. Han stod ungefär 4 meter från automaten men med tre hundar som hade 2,5 - 3 meters koppel så är man ganska svår att komma runt. Lite irriterande men man ska inte döma en man innan man gått en mil i hans skor eller vad det heter.

När jag så handlat färdigt skulle jag gå ut genom stora utgången. Tror ni inte att karln hade knytit fast den största hunden precis vid dörren så att han mer eller mindra spärrade utgången för alla.


Jag är själv inte hundrädd. Snarare är jag kanske lite mindre hundrädd än vad som egentligen är nyttigt. Så jag klev bara förbi. Men jag funderade efteråt. Hur kan man binda fast en hund på det stället. NU kan jag döma honom: vilket nöt!

lördag 14 november 2009

Manlig fåfänga

Jag tecknar jämt. Men jag har sällan någon sådan där skissbok. Det sitter något slags trauma i bakhuvudet med någon kamrat som satt och skissade i en sådan där skissbok på caféer för att på något sätt attrahera det motsatta könet. Iklädd en scarf. Kanske till och med en basker. Riktigt hur attraherandet skulle gå till begrep jag aldrig. Men jag begrep att det var mycket patetiskt.

Så därför brukar jag gå och skissa på vanligt skrivarpapper. Om man viker ett A4-papper två gånger så får man ett lagomt litet skisspapper. Om man vänder och vrider så får man plats med 8 små teckningar. Nu samlade jag ihop ett gäng och satt och betraktade. Vissa teman kommer igen. skojiga figurer, barbarer, mongolkrigare och damer. Men nu ser jag ett tema som jag inte riktigt uppfattat tidigare: Manlig fåfänga.


Någonstans här och någonstans där finns det någon löjeväckande representation av manlig fåfänga. Lustigt att jag inte insett vad jag har gjort medan jag höll på.


Manligt mode är ju ett kapitel för sej. Våra marginaler är mikroskopiska. Skulle man ta på sej en bred sjuttitalsslips eller en trådsmal åttitalsslips så skulle man se psykotisk ut. Likväl så är det oftast vi män som har infört olika bisarra inslag som silkesstrumpor och smink. Men vi har övergett dem allteftersom. Kanske är det så att vi idag har kommit fram till modeevolutionens toppunkt. Sunkiga jeans och t-shirt.

Idag skulle jag mycket väl kunna använda sådana där skissböcker. Ingen människa kan väl tro att en man i min ålder skulle använda sej av en sådan fånig raggningsmetod. Men man funderar lite över dammodet. I våras fick jag se min hustru i en långklänning med en gigantisk rosett på ryggen. Det såg ut som Karlsson-på-taket:s ryggpropeller. Men helt okej.
Och en kvinna skulle mycket väl kunna sitta på ett kafé med en skissbok. Iklädd en scarf. Och en basker. Och det skulle bara se fint ut.

Hur gör dom?

fredag 13 november 2009

Orangutangdagen

Nu har jag förberett mej länge. Men när den stora dagen kom så glömde jag bort det. Igår var det Orangutangdagen då det var meningen att man skulle bära något orange för att visa engagemang i Orangutangfrågan.


Ja,ja. bättre lycka nästa år ...

torsdag 12 november 2009

Tvättstugan - svenskhetens sista bastion

Man blir ofta förbryllad. Invånarna i landets näst rikaste kommun, Vellinge, vill inte ha flyktingbarn i sin kommun. Gärna solidaritet men inte på min bekostnad! Det hör till saken att Vellinge har landets lägsta kommunalskatt medan Södertälje, som är en av landets generösaste kommuner när det gäller flyktingmottagande, hör till högskattekommunerna. Pinsamt i allra högsta grad!

Indignationen är med rätta stor på många håll men jag blir också förbryllad när jag ser hur man kopplar ihop saker. Mymlan lyckas på något sätt koppla ihop Vellinges snålhet med den svenska tvättstugan. Svenskar är osolidariska och det hänger ihop med att vi är snåla och trista i tvättstugan och kräver att folk ska städa efter sej och hålla tiderna. Men jag tycker att hon har fått allt om bakfoten. Hon säger "Men om världen är så jäkla skrämmande och full av främlingar som man inte kan lita på - ni kan väl barrikadera er i era tvättstugor då och stanna där, så behöver ni inte vara oroliga att nån ska rubba era cirklar, ok?" avseendes då Vellingeborna. Nu är jag inte så orienterad i Vellinge men jag misstänker att det är en av de orter i landet som har minst antal kollektiva tvättstugor per capita. För i Vellinge har nog alla sin egen ägandes tvättstuga just för att slippa dela med andra.

För det är det som den kollektiva tvättstugan handlar om: att dela med andra och att ta sin del av ansvaret. Har vi röstat fram en regering som bestämmer att vi ska ta emot si och så många flyktingar så ska landets kommuner solidariskt dela på det ansvaret. Att göra som Vellinge är dåligt tvättstugehyfs.

Låt oss istället vara stolta över den svenska kollektiva tvättstugan. Låt oss besjunga den istället för stolliga krigsupptåg i förment fornstora dar.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge

Som ung samlade jag frimärken. Det var inte de värdefulla och samlarvärda frimärkena jag åtrådde utan färgglada märken från länder som ingen hört talas om som Khor Fakkan, Fujeira, Abu Dahbi, Kathiri State in Hadramuth och Malaku Selatan.

En gång när jag var in i en bokhandel, som hade en särskild avdelning för frimärken, stod en man och skällde ut affärsinnehavaren. Mannen, som var militär, tyckte att man ledde in ungdomen på fel väg med dessa färgglada frimärken. Frimärken skulle vara enfärgade, stämplar var viktigt, helst från regementsorter, och var det utländska märken skulle det vara fältpost. Jag förstod inte riktigt allt han sa. Han skällde ungefär som Kapten Haddock. Jag hade några sådana där fältpostmärken. De var ju inte särskilt roliga. Jo, en detalj hade jag roligt åt men ...


Häromsistens berättade jag hur jag efter dryga förtio års längtan till sist fick tag på de runda frimärkena från Burundi med guldreliefer. Men ett par frimärken som jag åtrådde ännu mer var de tredimensionella märken från Bhutan.


Det handlar om rymdmotiv. Det var väl efter månlandningen som rymden verkligen var i ropet. Det lär väl knappast handla om Bhutans eget rymdprogram. (Bhutan ligger i Himalaja, inklämt mellan Kina och östra delen av Inden och är stort som Nederländerna ungefär)


Trots, eller möjligen tack vare, märkenas litenehet så funkar tredimensionaliteten utmärkt. Bättre än på sådana där vykort och liknande. Men rymden är väl också tacksam för 3D.


Jag såg dem en gång i en affär någonstans i Europa. Jag ville köpa dem men jag hade just tiggt till mej en omgång med trekantiga frimärken med dinosaurier på, dessutom var de där Bhutan-frimärkena ganska dyra. Men så hittade jag igen dom på Tradera. Tolv kronor fick jag betala för att uppfylla en livslång dröm.

onsdag 11 november 2009

Det här med mobiltelefoner ...

Allt oftare så är det någon som ringer och det ända man hör är skrap och slammer. Man inser att det är någon som har råkat trycka igång mobilen och automatringa upp någon ur telefonboken. Då brukar jag försöka påkalla uppmärksamheten genom att vissla i telefonen och ropa. Jag har aldrig lyckats hitills kan jag säga.

Nu fick jag ett sånt där samtal och jag hörde ljuden så klart så jag tänkte att denna gången skall jag lyckas så jag satsade järnet och visslad och ropade. ropade och visslade. Men det var väldigt mystiska ljud. Så hör jag en klar spolning. Oj. Bara att lägga på.

En ding ding värld

Precis när man tänkte att nu kan världen inte bli konstigare så läser jag att Dolph Lundgren ska leda melodifestivalen. Man undrar vad de egentligen tänker att han ska tillföra ....



Kanske vill man ha mer action?

tisdag 10 november 2009

Kvinnans lister övergår mannens förstånd

Det finns vissa saker som på något sätt undantas jämnställdhetsfrågan och en sådan sak är listspikning som av någon anledning anses vara en manlig plikt. Att listspikning dessutom är en sådan verksamhet som lyder under Murphys lag mer än något annat gör att det är en sådan sak som lätt blir lämnad åt sidan. Den där rubriken skulle väl vara vitslig på något sätt och det blir lätt så att det är en sådan sak som hustrun gärna påminner om och en sådan sak som jag gärna lämnar halvgjort.

Jag ser att många proffssnickare nuförtiden struntar i gersågning. Dörrfoder görs med två raka foderlister rakt upp och så en tvärt över. Fult som bara den. Men snabbt och enkelt. "Varför gör inte du så?" säger hustrun. "Ser jag ut som en idiot?" brukar jag svara. Hustrun har inte riktigt förstått att det inte är meningen att man ska svara på retoriska frågor. Gersågning är det alltså som gäller och så brukar jag köpa billiga grejor på Jula eller Clas Ohlson. Dom är nästan lika bra.


Men när det gäller gersågning så gills inte "nästan lika bra". Min kanske största stund i hemsnickarlivet var när jag lånade hem en deWalt inredningssåg. Vilken satanisk precision! Jag klädde in trappen med träparkett. Inte två trappsteg är likadana och samma vinkel återkom aldrig två gånger.


Så blr det ofta. Jag hänfaller åt ovidkommande dravel istället för det som räntar. Det blev lite knepigt att lista in kring trappen. Jag visst inte hur jag skulle lösa det så jag gjorde så här:


Sitter som ett smäck! Behöver inte ens fästa listen utan den sitter som gjuten! Här var det bågfilen som fick komma till pass. Den får ofta göra tjänst när det handlar om precision.

Men bortsett från sådana där små njutbara ögonblick så blir lister mestadels liggande. Man blir så frustrad för de har ett meterpris ungefär motsvarande en starköl på puben och så djävlas de bara med en.

Min salig gamle far fick för sej att han skulle klä in köket i panel. Han hade försökt göra taket snyggt (takskivor är också något sådant där som lyder under Murphys lag) och kom på att takpanel var träigt och bra. Han klädde in väggar och golv i panel och satte upp lister. Alla lister utom en. Den listen var färdigsågad och klar men kom aldrig upp. Såvitt jag vet så stod listen lutad i samma hörn som den stått i tio år när de flyttade från huset.

måndag 9 november 2009

Godishuset

Jag vet inte hur dom resonerade när dom bestämde var de skulle placera godishuset. Min misstanke är att de frågade "Var bor Forsmark?" och därmed placerade det på Mariedal. Det är någon slags tvångstanke jag har att jag måste ha en av varje sort. Och helst några till av de godaste.

De initierade vet att jag har frufritt så det var dags att se en av filmerna som inte frun kan se. Det blev Watchmen som jag faktiskt inte kommit åt att se än. Det är ju lite knepigt att se en film när man kan förlagan ordagrant. Som väntat blev det lite väl pretentiöst mellan varven men man lyckades ändå bra med de knepiga figurerna Rorsach och Dr Manhattan. Man få ändå var nöjd utan bläckfisk och allt.


Och förstås en skamligt stor godispåse.

söndag 8 november 2009

Varför bryr sej ingen om Togo?

Nu när jag satte in mina fina frimärken från Burundi i mitt frimärksalbum bäddrade jag runt lite grann. Det är lustigt hur många afrikanska länder som gett ut frimärken från vinter-OS. De verkar inte heller ha riktigt full koll på ämnet heller. Titta på det här märket från Togo:


Han har ju Hockey-klubba men det finns ingen sarg så det ser ut som bandy. Figuren ser allmänt konstig ut också.

Men då kommer jag in på nästa fundering. Har ni någonsin hört ett nyhetsinslag från Togo? Jag tror mej ha hört nyhetinslag från världens alla länder men aldrig något från Togo. Häromsistens så hörde jag ett inslag om den bekymmersamma aids-situationen i grannlandet Benin men vad jag har kunna utröna så är det minst lika illa i Togo. De andra grannländerna Ghana och Burkina Faso hör man om titt som tätt. Men just Togo verkar ligga i nyhetsbyråernas skugga.

Wii shall overcome

En av kamraterna klev också upp i femtioårsåldern igår och blev därmed vuxen - eller då PRO:are med de nya måttstockarna. Framåt nattkröken hamnade travgänget framför ett Wii-spel. Jag har aldrig spelat Wii förut och det var en angenäm bekantskap.

Golf gick inget vidare. Hur jag än höll den där kontrollen så skruvade jag som Beckham. Till sist accepterade jag tingens ordning och siktade 10 grader till vänster och slog banan-slag. Men Bowling var mer min grej. Jag fick 239 poäng.


Med dubbelhandsfattning.

lördag 7 november 2009

Utan pudel

Jag är utan pudel i helgen. Dottern besöker den kungliga huvudstaden och jag har fått förtroendet att vårda hennes två cairneterrier. Dessvärre löper den ena och pudeln blir så pilsk att det blir outhärdligt för alla inblandade. Därför har jag inackorderat pudeln hos Larsson.

Cairneterrier är rätt märkliga varelser. Det är en del terrier, en del igelkott och en del grävling. Namnet cairne betyder stenröse och jag gissar att man trodde att djuren var stoppade med stenar. Det är kompakta och massiva saker.

Kontrasten med en pudel är - hisnande. När pudeln vill gosa så sätter han sej i knät, lutar sitt huvud mot ens bröst, stryker sin kind mot min. Och han vill liksom aldrig sluta gosa. En cairneterrier gör så att den tar sats från fem meter, accellererar ohyggligt och träffar en som en rugbyboll rakt i veka livet. Det är lite som att stå som handbolls målvakt utan susp. Sedan sticker den iväg lika glatt igen. Det är alltihop. Inga finesser, inget kramande, bara en brutal träff.


Jag vet inte om det är någon slags jaktinstinkt som omvandlats till modernt gos. De siktar gärna på kroppsdelar som kan vika sej. En favorit är när man står upptagen. Då satsar cairnen hundra mot knävecken. Allt man hinner ana är ett lätt muller och tjabong ligger man på golvet. Då offret ligger så kan cairnen faktiskt göra en följdattack - med ett slick rengör den hörselgången ända in i botten. Sen skuttar den glatt iväg till gud vet vad.

Kjolar för män

För några dagar sedan nåddes vi av nyheten att H&M lanserar en kjolmodell för män. Det var några tidningsartiklar men det blev inget större väsen och, handen på hjärtat, vem bryr sej. Förra gången jag tillät mej att förnedras av modeindustrin var på sjuttiotalet med V-jeansen. Om någon vilsekommen själ ger sej in på detta lär det inte spela någon större roll heller. Det är ju trots allt bara en bit tyg.

Men så började jag fundera på saken. Alla offentliga toaletter verkar ha försvunnit. Ska man på stan gäller det att förrätta sitt tarv hemma. Det finns ju inte heller några bra buskar att söka sej in i. Det är en rätt stor risk att bli upptäckt av lagens långa arm också. Inte utan anledning heller. Jag körde bil i centrala stan när en busschaufför bara kliver framför bussen, halar fram en rejäl chorizo och släpper sitt vatten. Det ser faktiskt rätt förargelseväckande ut. Men nu får vi ju en ny chans. Vi kan lära av den moderna konsten och modeindustrin i skön förening.

fredag 6 november 2009

Kändisskapet

Jo, så kom den där artikeln. Jag verkar inte har varit så debilt lallande som jag kände mej. Man vill väl gärna spjärna mot tanken att man sorteras till PRO direkt man passerat femtio men sådan är tydligen den nya ordningen.

Jag tror det var Andy Warhol som hade något slags teori om att alla människor var kända en kvart av sitt liv. Den där artikeln i VK torde väl ha förbrukat åtminstone 10 sekunder av den kvarten kan jag tänka. Besökarna har förstås rasat in. Säkert tio läsare mer än vanligt. Det blir till att ta limmon till jobbet ...

Snön faller

Det föll snö inatt. Det pågick fortfarande när jag gick hem från jobbet. Det är så otroligt skönt när det där trista svartgråa täcks med ren, fin, vit snö. Man blir liksom lite lekfull och sprattig.


Men inget varar för evigt och absolut inte snötäcket vid den här tiden på året. Redan när jag var hemma så började snön upplösas till surslask.

torsdag 5 november 2009

Lycklig, lycklig!

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge heter det. När jag var barn var det vissa saker jag åtrådde djupt. Det var några Märklin-lok, det var några serietidningar och framför allt: De runda frimärkena från Burundi!


De frimärken jag ville ha var de som de riktiga frimärkssamlarna föraktfullt rynkade på näsan åt. Jag ville ha färgglada och roliga frimärken. Burundi hade en omfattande utgivning av frimärken som förmodligen inte hade någon motsvarighet i faktiska postala behov.

Men Burundi betydde så mycket mer för mej än bara färgglada frimärken. Jag minns inte längre hur det började man jag samlade klipp från Burundi väldigt tidigt. Det var något som fascinerade mej med detta lilla fattiga land i mörkaste afrika. Farmor och Farfar hade en bok om världens länder där man kunde se en Tutsi-hövdings gräspalats.


När jag var äldre, någon gång på högstadiet fick jag tag på en skiva med musik från Burundi, det var hur fantastiskt som helst. Bäst gillade jag någon sorts trumövning som de hade där de ställde stora trummor i en halv ring med en trumma i mitten. Så flyttade man runt och de fick turas om att gå fram till mittrumman och där gällde det att visa sej på styva linan.

Men jag hade aldrig råd att köpa de där runda frimärkena. Men nu råkade jag på dem på Tradera. Jag köpte hela serien för tretton kronor! Nu stoppade jag in dem i mitt gamla frimärksalbum som jag inte rört på många år. Och jag är så lycklig.