Där solen aldrig ler del 5 - Hämnden: Logdans

På något sätt hade Persson lyckats luska ut att det gick bussar från I19 till någon logdans. Efter allt jag utsatt honom för så kände jag mej förpliktigad att göra honom sällskap. Det var riktigt skraltiga gamla gröna saker som veteransamlare idag skulle yvats över. De var väl från vänstertrafikens tid om jag minns rätt så man gick in från fel sida. Inne i bussen konstaterade jag att vi var de enda flygsoldaterna. Alla var mycket sammanbitna och drack ur små pluntor.

Jag vet inte riktigt var jag var någonstans. Det var en oproportionerligt stor loge med ett gigantiskt dansgolv. Kanske trettio meter tvärsöver. på andra sidan kunde jag skymta en handfull kvinnor. På våran sida stod vi en tvåhundra killar. Jag förstod inte riktigt vad det var frågan om för det var en linje vid stolparna som man blev bryskt tillbakadragen om man passerade. Alla killarna var blanka i ögonen och hade tung andhämtning. Exakt när musiken började spela så rusade alla killarna som en skenande buffeljord över dansgolvet mot de stackars flickorna.

De killar som inte lyckades fånga någon flicka (dvs nästan allihop) fick liksom snurra runt i luften och låtsas som de var ute och promenerade och fick lufsa tillbaka utan att avslöja vad som egentligen hade hänt. Det var som något från National Geographic Nature där den hane som inte fått tag på någon hona att para sej med fick sorgset vandra bort. Jag gjorde senare ett försök i tjurrusningen och kom trea från slutet.

Med böjt huvud gick jag till baren för att göra det bästa av situationen men det fanns ingen alkoholförsäljning utan jag fick försöka berusa mej på lättöl. Jag gav upp det också efter sex stycken. När jag skulle gå ut och lufta mej fick jag vända tillbaka för därute skulle man visst slåss. Så det blev några timmars väntan på bussarna tillbaka och i bussen gällde det att inte möta någons blick.

Dom säger att det som inte dödar en gör en starkare men det vete fan.

(Hur är kvinnorna klädda frågar ni er? Ja, vad har årgång 56 har gjort för ont egentligen för att straffas på detta vis, men när vi kom upp i den ålder då vi på allvar kunde komma i kontakt med det andra könet på ett mer handfast sätt så ersattes det kort-korta kjolmodet med maxi-kjolen. Män i Saudiarabien får se mer kvinnoben än vad vi fick göra.)

Där solen aldrig ler del 4 - De dödas vän

De närmaste veckorna fick jag gå ensam på filmstudion. Jag ägnade min tid åt att teckna, läsa böcker och att gå på intressanta föredrag. Och på torsdagarna gick jag på filmstudion. Det var någon film om tjeckiska textilarbeterskor som bodde i en stad med bara kvinnor. Det verkade ungefär som Boden förutom att de som lyckades få tag på de motsatta könet ofelbart blev gravida med möjligast tragiska utveckling. Det var någon svår Ungersk film också.

Nu skulle filmstudions stora nummer komma. Man förutspådde att sydamerika skulle bli nästa stora filmland. Nu skulle den amerikanska dominansen äntligen brytas. Det kommersiella, ytliga bjäfset skulle ersättas med storslagna episka berättelser om lantarbetares resning mot godsherrarna och annat uppbyggligt. Och man hade fått tag på en film som vunnit massor av priser på filmfestivaler världen över och fått kurrar, stjärnor, klappar och filmstolar så det stod härliga till. Filmen hette "Antonio das Mortes - de dödas vän". Filmen omgavs av sådana rykten att Persson frångick sitt löfte att aldrig mer sätta sin fot på filmstudion.

Publiken såg fin ut. Det var Bodens fem intellektuella och så ett gäng revolutionära krafter jag kände igen från bokcaféet. De hade tjärat sina finaste gåbortsnäbbkängor och hade välansade dalmasfrisyrer och små försök till Leninskägg. Luften var fylld av förväntan.

Filmen började rätt hyggligt. Det var som en psykotisk spagettivästern. De sköt ganska vilt men väldigt oklart varför. Efter tjugo minuter så lämnade revolutionärerna biografen muttrande något om bristande klasskampsanalys. Det var alldeles omöjligt att förstå varför någon i filmen gjorde någonting eller vad det gick ut på. Men jag minns det som vackra bilder. Vid pass halva filmen så började de intellektuella troppa av. När det bara var jag och Persson kvar i lokalen så var Persson desperat.

Nu vidtar en bisarr scen. Av oklar anledning så går en skäggig man med dammig kostym runt i öknen med sin älskades lik. Omkringstapplandet sker med överdrivna rörelser som  om det vore en gammal stumfilm. Efter att ha stapplat runt och bedyrat sin kärlek till liket så börjar han kyssa henne. Det hela utvecklas till en väldigt intensiv tungkyss och plötlsigt verkar han sätta i halsen så han sprutar ut levrat blod. Då gick Persson. Därmed tog vårat gemensamma filmintresse abrupt slut.

En scen jag minns speciellt är när Antonio går nerför en stor trappa ut mot ett torg. Men det visar sig att hundratals, om inte tusentals, soldater från brasilianska armen har lagt sej i bakhåll på taken runt torget. Man har kulsprutor, gevär och pistoler i drivor. Man matar på med alla amunition man har. Antonio drar sina två sexskjutare och för varje skott han skjuter så trillar det ner ett tiotal soldater. Som genom ett under så undviker han att bli träffad samtidigt som han skjuter ner samtliga soldater utan att ens behöva ladda om.

Ibland funderar man på hur recensenterna gör när de sätter högsta betyg. Här undrade man om de öht har sett filmen.

Där solen aldrig ler del 3 - Sjörövarna

Nästa gång jag skulle på filmstudion frågade Persson vad det var den här gången. "Det är en dokumentär om Jimi Hendrix" sade jag. Persson blev villrådig. Jimi Hendrix? Hur skulle det kunna gå fel?

När vi närmade oss bion blev vi varse att det var väldigt många bilvrak. Det var någon sådan där amerikanare som någon tänkt rusta upp men insett att det var roligare att åka runt och dricka öl. Eller ungefär vad som helst som gav en stunds fördunkling åt synapserna. Det stod några vanskötta PV:ar och Amazoner där också.

Inne på biografen så hade den redan börjat fyllas. Av Bodens fem intellektuella syntes inte en skymt men där var unga kåkfarare, rishögsburen ungdom och någon jag kände igen som gick på sjön direkt dom gick ut nian. Det var några som kvalificerat direkt till A-laget från nian också. Det var den värsta ansamling drägg man kunde uppbringa i hela Norrbottens län. Bion fylldes för andra gången i filmstudions historia till sista plats.Tre gånger i mitt liv har jag suttit i en fullsatt bio med bara män. Det var när jag såg "Långt ner i halsen", "Mannen med järnhanden" och denna.

Det var lite märkligt att de satt och rökte inne på bion men det var å andra sidan inte tobak de rökte. Persson satt som vanligt och drog mej i armen.

Det var en riktigt bra film - det fick till och med Persson erkänna efteråt.

Där solen aldrig ler del 2 - En kärlekshistoria

Persson fortsatte att längta efter det täcka könet. När han hörde att jag skulle gå på filmstudion frågade han vad det var för film. ”En kärlekshistoria” sade jag. ”Är inte det en tjejfilm?” frågade Persson. ”Ja, absolut” sade jag och insåg att jag skulle kunna förföra honom att följa med en gång till. ”Bion är säkert fullsatt med tjejer” bredde jag på. Men det fanns ingen andledning för Persson började vädra mus och då fanns det inget som kunde vara för förnedrande.

Och jag hade rätt! Förutom jag, Persson och Bodens fem intellektuella så var det bara tjejer och salongen var fylld till sista plats. Problemet var bara att ingen av flickorna var över 14 år.

Persson var förtvivlad och ville gå därifrån. 

Där solen aldrig ler del 1

Överallt på alla offentliga toaletter där värnpliktiga kunde komma åt stod det skrivet "Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler, den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer".

Genom ödets allra bittersta nyck så hade vi placerats i Boden. Vi var flygsoldater, treveckorsgrundutbildade i Luleå, sjuveckors vidareutbildade i Halmstad. Gud hade varit god och placerat oss i Tylösand i augusti och jag tror inte att vi låg så hemskt långt efter den där skandalsåpan. Men nu hade vi hamnat i Boden.

Vi som kände till Boden visste att vi stod inför ett 9 månaders långt celibat. Boden är en rätt speciell plats. Kvinnorna kan läsa av en mans tjänstegrad genom en blick. Och ingen under överfurirs grad får doppa. Det är lagen.  De flesta av oss hade väl inte haft något översvallande kärleksliv innan så vi fann oss i vår lott, duschade i kallvatten, bar tagelskjorta och ägnade oss åt bön - eller i mitt fall kultur. Men Persson ville inte acceptera ödet. Jag tror rent att han hade gjort slut med flickvännen för att få röja under lumpen - och så hamnade stackarn i Boden.

Persson var en jagad man och visste inte vad han skulle ta sej till. Undertecknad köpte rabattbiljetter till Bion och det visade sej att det kostade bara några kronor att gå på filmstudion med rabattkort. Vanlig film blev lite dyrt även med rabattkort så Persson blev lite intresserad när han hörde talas om mina filmstudiobesök. Så han följde med.

Filmstudion visade intellektuell film. Gärna från östeuropa eller allmänt svår film. Jag minns inte vad det var för film som vi såg först men Persson såg skeptiskt på den övriga publiken som bestod av Bodens alla fem intellektuella. Efter tio minuter började Persson rycka i min arm och ville gå därifrån.

Men jag är inte den som går ut från en film bara för att den är osebar och Persson satt frustrerat och genomled filmen.