Hagamannen

Det var ett TV-program häromkvällen om Hagamannen. Det kom tillbaka litet grand hur stämningen var i Umeå då. Det var i det närmaste en belägrad stad. Kvinnor som jobbade på psyket, som jag brukade hoppa upp i famn på om det blev obehagligt på avdelningen, blev alldeles bleka när de berättade att de hade bilen långt borta på parkeringen. Kvinnor som var hårdare än Enos Porks svärmor var ordentligt rädda.

Själv befann jag mej ganska ofta på Haga vid den här tiden. Dessutom vid alla möjliga tider på dygnet. Det kändes ganska obehagligt när kvinnor bytte till andra sidan gatan när man närmade sej eller började skynda på sina steg om man kom bakom dem. I värsta fall kunde de till och med börja springa.

Det enda som var känt om Hagamannen var att han hade 38 i skonummer. Själv har jag 44 men vid just denna tid så hade jag ärvt ett par Gore-Tex-kängor av min far. Det var förmodligen de fulaste skor som någonsin sålts, de var bruna, gröna, lila och möjligen rosa också. Och dessutom i storlek 47. De funkade att ha på sej för de hade en fenomenal snörning och var torra och varma vilken issörja man än klafsade genom. Fantastiska för det moderna Umeå-klimatet där is och issörja är det normala vinterväglaget.

Man ville förstås lungna kvinnorna och hojta ut sitt skonummer men det hade väl kanske bara blivit ännu konstigare.

Intelligenstest för cyklister

Igår gick jag till stan. Man har gjort om efter ÖK ännu en gång. Man har delat cykelbana och gångbana med en tjock heldragen linje. Finurligt. Lite undanskuffad känner man sej som fotgängare för vi får ungefär 120 centimeters bredd att gå på som vi dessutom får dela med elskåp och andra installationer längs gatan. Men vi har i alla fall en något sånär fredad zon. Trodde jag. Cyklister uppfattar naturligtvis den heldragna linjen som gränsen mellan cyklister som cyklar uppför gatan och de som cyklar nerför gatan.

Mest intressant blev det när man passerade tvärgator. Fotgängardelen hade en gigantisk kant mot själva övergångsstället ungefär högt som ett ordinärt trappsteg. Cykelbanedelen hade en mjuk stigningsdel. Cyklisterna löste det genom att åka ut i det andra körfältet eller som en stackars kvinna som försökte cykla upp mot den höga kanten. Det cykelhjulet blir nog aldrig sej själv igen. Man undrar lite grann hur tankarna går i deras huvuden. Uppfattar de att det är olika fält för fotgängare och cyklister och tänker "men så tokigt att de gjort en jättekant för cyklisterna och en mjuk kant för fotgängarna" eller hur går deras tankar?