Helgens fynd

Jag rengjorde duschavloppet i helgen. Tiden går mycket fortare nuförtiden och trots att jag tycker att jag har gjort detta med jämna mellanrum verkar det ha varit ett tag sedan sist. Jag tänker kalla honom Henry.

I de dödas sällskap

Det är mycket dödsnack nuförtiden. Det kommer sig dels av att jag besökt kyrkogårdar och dels av att jag läst några bouppteckningar. Det kommer fram små överraskningar som kusiner som jag inte visste att jag hade och sådant. Nu har jag tydligen bouppteckningen efter min morfars första fru, Lyydia Rautiala, som mormor bara refererade till som "den där finskan". Hon var mor till min mammas halvbror Gösta Stjernborg. Jag har inte vetat mycket om henne men tack vare internet så finns allt tillgängligt. Hon kom från Pyhäjärvi i Finland. Hennes far hette Samuel Rautiala och hennes mor hette Karolina Matintytär Maliniemi. "Matintytär" har jag aldrig hört förr.

Det som var lite intressant var att allt verkar ha gått väldigt fort. Lyydia avlider 18 februari 1926. Min morfar gifter sig redan 26 oktober 1927 och mamma föds 11 mars 1928. Verkar ha varit bråttom. Min morfar har alltid omnämnts som "snäll" eller "Stjernborg var en väldigt vänlig man", vilket låter nästan mesigt. Men nu fick jag en ny bild av honom.

Ser han inte ut som en spelevink?

Det är både intressant och spännande att kolla in de här gamla döingarna. Man förstår inte riktigt rädslan och obehaget som folk känner kring allt som har med död att göra. Jag läste någon gång att folk på Madagaskar behöll sina döda i mumifierad form och tog fram dem till familjefester. Nu vill jag själv inte övergå till detta bruk, vårt klimat kanske är lite för fuktigt för att det ska vara en god idé, men det känns ändå sympatiskt på något sätt.

Vi kanske behöver förändra vår bild av döden. Det ska vara lite mer lattjolajbans.

Dyrt att leva - dyrt att dö!

Vi var och skötte om gravar i helgen. Det vill säga jag bar jord och gödsel. Det är sånt jag är bra på. Av jord är man kommen, jord skalla man åter varda, men det måste tillsättas lite gödsel också. På något sätt har min generation samlat på sig en massa gravar. Helst också på annan ort. Därför så har vi haft sådan där gravskötsel på hustruns döingar. Men nu skulle de förnyas och har levnadskostnaderna skjutit i höjden så är det inget mot vad dödnadskostnaderna har gjort.

Ska man behöva bekymra sig för sådant nu också. I förra inlägget så bad Blind Lemon om att hans grav skulle skötas om. Det var rätt typiskt för den generationen. De ansåg att skuld, dåligt samvete och otillräcklighetskänslor var karaktärsdanande så därför gick de runt om planterade dåligt samvete hos sina efterlevande. Min föräldrageneration fick då åka runt och sköta gravar. "Se då åtminstone till att min grav är mer välskött än fru Rynells". Själv är jag okänslig för sådant där och har knappt besökt mina föräldrars grav. Jag hyllar dem genom att lösa melodikrysset - varje gång jag råkar på en operettlåt tänker jag på min mor - eller så gräver jag lera i Laisvall och tänker på min far. Jag hoppas att mina systrar (som ofta passerar där graven finns) tittar till den. Eller att vi har gravskötsel.

Själv gillar jag ändå kyrkogårdar. Det är något härligt kitschigt över gravstenar. Duvor, änglar och jag vet inte vad. Får jag bestämma tror jag att jag vill ha Hulken på min.

Eller Janne Långben kanske.

Eller så kremering. Vi satt och pratade, Hustrun, svågern och jag, om hur vi skulle vilja hanteras. Vi var alla inne på att kremeras och spridas för vinden. För att vi inte skulle besvära våra efterlevande. Efter en stund började vi skratta åt oss själva. Den ultimata curling-generationen. Vi vill inte ens vara till besvär när vi dör.

Håll min grav snygg!

För att fortsätta listan av väsentliga blueslåtar från mellankrigstiden. Det är svårt att förbigå Blind Lemon Jefferson. Han föddes som Lemon Henry Jefferson någonstans runt 1893 i Texas. Han var född blind och började spela som tonåring. Han blev tämligen framgångsrik och var den förste bluesartisten som gjorde en skivkarriär.

Han repertoar var ganska bred och det var sådant som antagligen var bluesstandards vid den tiden, lite religiöst och samtidskommentarer. Den som jag tänkte ta upp idag är "See that my grave i kept clean" som var en stor succé.




Den har senare spelats av en drös människor som Bob Dylan, Lou Reed, BB King , Grateful Dead, och Totta Näslund.

Jefferson dog 1929. Berättelserna går något isär om hur. Han sägs ha fått förgiftat kaffe av en svartsjuk älskarinna, frusit ihjäl, dödats och rånats av sin ledsagare eller blivit dödad av en hund. Hursomhelst så begravdes han på Wortham negro cemetary. Hans grav blev snart försummad men har på senare tid rustats upp och gravplatsen heter numer Blind Lemon Memorial cemetary.

Klotter - Tarzan

Jag sitter ju och klottrar mest hela tiden. En seriefigur som jag älskade som barn/yngling var Tarzan. När man idag har möjlighet att skaffa allt det man vill så finner man till sin sorg att de här gamla Tarzanhistorierna är urtrista att läsa. Men man önskar att man hade fått teckna en.

Etniska svenskar?

Lite lustigt det här med Reinfeldts klavertramp.

Lite lustigt att han inte fattar att han inte får säga på det här sättet. Det är också lite lustigt att man FÅR säga att människor med invandrarbakgrund har högre arbetslöshet men att man INTE FÅR säga att etniska svenskar har lägre. Det ena ger ju liksom det andra. Nu är det kärt besvär att tycka rätt och att tycka med rätt formulering bland proffstyckarna. "Reinfeldt har rätt men säger det fel".

Nu hade jag tänkt tycka något om allt det här men inser när jag försöker skriva hur svårt det är att formulera sig rätt. Poängen jag skulle ha kommit fram till var i alla fall att lösningen på att problem med invandring enklast löses genom att folk kommer i arbete.

Edit: nu hittar jag en artikel. "Vi presenterar ingen sådan statistik" säger SCB.

Big Brother-Camilla

I år har jag entusiastiskt följt med i Big Brother. Inget mer sitta och inte förstå vad folk pratar om när det talar om Big Brother-Nettan,  Big Brother-Bubben,  Big Brother-Marcello,  Big Brother-Hampus och  Big Brother-och-så-vidare.

Det är intressant att se generationen som ska ta över efter oss på nära håll. De kan så mycket nuförtiden, de har rest och de har sett saker. Igår berättade  Big Brother-Camilla om när hon var i Tel-aviv. En fantastisk stad berättar hon.

Och Amish-folket finns överallt där, säger hon. Fantastiskt. Det hade jag ingen aning om.

Varför blev jag terrorist?

En sång som jag hatade mer än allt annat på Peps skivor var "Varför blev jag terrorist?". Det var ett förskräckligt pekoral med nödrims om skulle fått ett lokalt dansband att skämmas.


Varför blev jag terrorist?
Vad har gjort mej sån till sist?

Va det för att bli populär?
Va det för att jag va kär?
Va det för att morsan svär?
Va det för att leva som miljonär?

Varför blev jag terrorist?
Vad har gjort mej sån till sist?

Va det höga droger i det blå?
Va det för att stjäla från de små?
Va det för att flippa då och då?
Va det för att ställa till ett sjå?

Varför blev jag terrorist?
Vad har gjort mej sån till sist?

På den tiden så var det framför allt Baader-Meinhof-ligan man associerade till när man diskuterade terrorism. Och den olycklige Norbert Kröcher.

Nu har jag lyckligtvis förträngt vad det egentligen var vi tyckte på den tiden men jag har ett vagt minne av att man på något sätt tyckte att det var lite spännande med de här figurerna. Det fanns en viss revolutionsromantik bland den tidens vänster och jag tycker mig minnas att det ansågs att de i alla fall "gjorde något". Men de flesta tyckte nog att allt det här var störande och ett stickspår. De var trots allt våldsmotståndare som hade en ganska ljusblå föreställning om något slags fredlig revolution.

Men idag är vänsterterrorismen ett minne blott. Länge har vi fruktat för muslimsk terrorism och vi har väl fått några små försök men de har varit så förvirrande inkompetent genomförda. De som skulle sätta eld på Lars Vilks hus lyckades bara sätta eld på sitt eget skrev. Självmordsbombaren i Stockholm lyckades visserligen spränga sin bil men utan att skada någon eller ställa till någon förvirring och själva självmordsbomben tog knappt kål på honom själv.

Berivik hade i princip samma upplägg men hans bilbomb demolerade halva regeringskvarteret och ställde till en förfärligt oreda. Sedan så är hans följdattack obehagligt effektiv. Men motivet för attacken som han beskriver i sitt manifest framstår mer eller mindre som ren rappakalja.

När jag nu läser om den misstänkte serieskytten i Malmö, Peter Mangs, så blir man lika förbryllad. Han hade lika gärna ha kunnat spela med Timbuktu idag tillsammans med sina musikerkamrater som att vara den nya lasermannen. Han har läst högerextrema tidningar samtidigt som han läst vänstertidningar. Han gillar svart musik och har inrett sitt hem med etnoprylar. En av de motivbilder som nämnts är att han skulle ha dödat för att bli känd så att han skulle få brev från tjejer när han sitter i fängelse.

Det finns några av hans inspelningar på tuben. Det är drömskt och inte helt oävet. Som hans version av Erik Gadds "Do you believe in me" eller hans version av gamle Lars Hollmers "Boewes psalm".

Så i perspektiv av detta så kanske texten till Peps Blodsband ändå på något sätt är relevant.

Edit: Det var just någon rättspsykiatrier i radion som pratade om ämnet och han kom in på en rätt intressant fråga i sammanhanget. Det är ju så att man diskuterar Breivik och Mangs utifrån perspektivet om de har en psykisk sjukdom eller om de är ett resultat av en politisk idé. Men det behöver ju inte vara antingen eller - det kan vara en kombination.

Dinosauriepruttar

Trogna läsare vet hur ivrigt jag följer vad som pågår i forskningsvärlden. Nu är det en evolutionsforskare som kommit fram till att växthuseffekten inte är en ny företeelse utan skedde redan på dinosauriernas tid. Det stora växtätarna var så vanliga att forskarna grubblat över hur maten kunnat räcka till. Så man har kommit fram till att det fanns betydligt mer biomassa på den tiden och slutsatsen är att dinosarna har pruttat så mycket att det ledde till en växthuseffekt.

Genast börjar jag ana varför dinosaruierna dog ut. Det var Chili con carne på matsedeln den veckan ...

Vardagens superhjältar - Däckbytarmannen

Jag är fortfarande tagen av Avengersfilmen. Jag ser superhjältar överallt. När jag skulle byta till sommardäck på lördagen var det snöstorm. Det är ju brukligt att man sätter på vinterdäcken i en storm som skulle passa på Frostmofjället men att sätta på sommardäcken bjöd mig mot. Men för mitt inre öga såg jag förstås hur jag strävade mot vinden, skyddade mina frostbitna kinder från den blästrande snön ...

En superhjälte i vardagen. Men det kändes lite kymigt att ta itu med och på olika sätt lyckades jag förhala hela dagen så det blev aldrig av. På söndagen var jag mentalt förberedd. Inget skulle stoppa mig!

Men det var uppehåll på söndagen och solen smälte bort den mesta snön så när jag pimplat kaffe färdigt var det riktigt behagligt ute.

Som norrbottning blir man lite bekymrad när saker blir bra. Är inte det en förvarning om att något riktigt helvete är på gång? Man får aldrig ta ut någon glädje i förskott. Mysa kan man göra i graven.

Som tur var så djävlades ett däck ordentligt så att jag kan vara lugn.

Avengers - vilken bra film!

Sonen lurade iväg mig på bio igår. Avengers. Jag har väl aldrig gillat superhjältegrupper - med undantag av Fantastiska fyran. På film så har trots allt X-Men funkat hyggligt - mest tack vara fina skådisar. Avengers har aldrig varit kul som serie så det är väl med viss tvekan som man satte sig i salongen. Filmerna med Hulken och Thor har inte övertygat. Iron Man har ju däremot varit utsökt tack vare Robert Downey jr. Iron Man har inte varit riktigt bra som tecknad serie så man vet aldrig hur det blir.

Men det här är riktigt roligt. Smarta repliker, handlingen går hela tiden framåt och det finns många roliga bilder. Däremot var 3D:en sådär men det kan vara problem med salongen eftersom texten ibland var knivskarp och ibland hade obehagliga skuggor.

Jag tyckte mycket om den nya Bruce Banner. Han kändes mer övertygande och funkade bra i omvandlingen.

Hulken är rätt speciell för mig. Han hade dykt upp några gånger i svensk Marvel, men bara som förbryllande och oförklarad bifigur. Till råga på eländet så hette han "Åbäket". Men som fjortonåring råkade jag på honom i en dansk Demonen-tidning. Det var ett härligt ultrakosmiskt äventyr:

Jag läste danska med norskt uttal i huvudet så det blev lite extra festligt. "Den usandsynlige Hulk". "Shanghajet i rummet!". Avsnittet var tecknat av den lite träige Herb Trimpe men tuschat av Dan Adkinsk vilket gav en härligt stämning.

Supermegaskurken hette den här gången "Galaxymasteren". I cliffhangern så lovar han att knuse Hulk.

Sen var jag mer än såld. Så småningom skaffade jag de här tidningarna i original. Fortfarande så gör jag små Hulkar här och där.