Jädrar vilka tjädrar i Forsmark

Det var ett intressant inslag i Västerbottensnytt igår. Man har en sådan där reporter - Berno Jonsson - som ser ut ungefär som om man kände honom. Lätt överviktig och white and nerdy. Faktum var att jag var övertygad om att jag kände honom när jag träffade honom på Gammlia men kunde bara inte placera honom. Men han var rutinerad med folk som tror att de känner honom men inte kan placera honom.

Hursomhelst så skulle han göra ett sådan där väderinslag som de brukar ha och så träffade de på en tjädertupp efter blå vägen. Vid Forsmark av alla ställen (inte det i Uppland utan det i Lappland). Tjädertuppen var ganska "cocky" (finns det inget sånt ord på svenska? "Tuppig" låter lite löjligt.) och jagade Berno efter vägen.

Själv har jag all respekt för tjädrar. En gång försökte jag ta mej från Laisvallby till det Forsmarkska residenset genom skogen nattetid. Det var mot höstsidan till och det fanns bara ett svagt ljus från himlen och jag saknade ficklampa. Men det är ju en sådan väg som jag borde kunna gå med slutna ögon. Mitt i mörkret så exploderar hela världen. En fasansfull varelse exploderar runt omkring mej jag kan uppfatta att varelsen har fjädrar och är gigantisk. Alltihop försvinner i mörket och det tar en stund innan jag förstår vad det är jag råkat ut för. Hjärtat har inte lämnat min halsgrop än fast det gått en tretti-förti år.

Being Zeb Macahan

Det hela berodde på någon form av infektion i det högra benet. Det svällde upp på insidan av låret och gjorde ont, sved och brände. När jag gick så var jag tvungen att gå med benen brett isär, jag haltade svårt på ena benet och eftersom det gjorde rätt ont så var mitt ansikte förvridet i en bister grimasch. Om jag talade så gjorde jag det med tänderna hopbitna och med endast den ena mungipan. Det hela kändes så väldigt bekant. Det var helt enkelt så att jag kände mej som Zeb Macahan.

”Gather round me folkses …especially you yongsters … let me tell you about how things went down back in the ol´ days”. Jo, Det var nog runt 78-79 nånting. Det hade gjorts en TV-serie i USA som hette “How the West was won” som gick sådär I USA, men i Sverige var det en formidabel succé. Hysterin var så stor att det blev kris på landets dansställen. Serien gick på lördagarna och dansgolven lyste tomma. Universum införskaffade en jättetvskärm för att få folk att ge sej ut på dans. Aldrig har man sett så många hjulbenta dansörer på ett dansgolv. Det var till och med så att de många insnöade sjuttitalskollektiv som fortfarande fanns tillfälligt bröt sina TV-förbud och införskaffade gamla svart-vita apparater som de hade i ett förråd och bara tog fram på lördagskvällarna för att se på familjen Macahan.

Det var den sista gången som Sverige var ett enat land med ett och samma intresse.

Självgoogling

Någon gång per år testar jag med självgoogling. Vanligtvis blir man förskräckt över vilken mängd smörja man skrivit i de mest ovidkommande ämnen. Men ett resultat fångar mitt intresse:

De första skisserna tillkom på bordsdukar och matsedlar(!) på Bacchi Wapen i Stockholm i maj 1943. Företagets direktör, Åke Forsmark, bjöd Erik Bratt och ingenjörerna Björn Törnblom och Erik Hilfing på middag för att ta del av planerna.

Det låter ju rackarns intressant. Men det handlar inte om en tecknad serie utan om aerodynamiska målflygplan. Åke Forsmark var tydligen något slags flygingenjör.

http://www.norrteljetidning.se/nyheter/debatt/id/3968