Tannu Tuva - 1927

Trots att min frimärkssamling ligger i träda sedan 40 år kunde jag inte låta bli att köpa de här märkena när jag såg dem på Tradera. Det är en serie från 1927 och om jag förstått det hela rätt så har dessa märken faktiskt använts på riktigt. Det är inte lätt att säkert veta eftersom all dokumentation från Tuva beslagtogs när landet införlivades med Sovjetunionen.


Det är en märklig bildvärld. Det påminner lite grann om serietecknaren Kolbein Karlssons besynnerliga värld. Frimärkena är formgivna av Olga Amosova och är väl gjorda i Sovjet. Man kan väl förmoda att Amosova utgått från fotografier från Tuva.

I brist på uppgifter om postmästaren i Kyzyl kan jag inte undanhålla er ett fotografi på postmästaren i Lop-Noor (i Mongoliet alltså) som ju trots allt är i grannskapet.

Tannu Tuva

Ett av de frimärken som fascinerade mej mest som barn var ett rombformat frimärke från Tannu-Tuva. Det var någon som mjölkade en jak på bilden och det var vackert ornamenterat runtom.



Det var inte lätt att räkna ut var det låg någonstans heller. Som tur var så hade mamma kvar en kartbok från trettiotalet så att man kunde hitta igen det. Men det var stört omöjligt att hitta information om landet. Men det gick att hitta frimärken därifrån. Eftersom det bara gick att hitta igen vissa märken i frimärkskatalogerna så trodde jag mej ha funnit ena riktiga rariteter. Men det var mycket som var besynnerligt. Men Air Mail med Zeppelinare över mongoliska och sibirsika stäpper stimulerade verkligen fantasin!



Men med internets hjälp har jag till sist lyckats förstå ungefär vad det handlade om. Tannu Tuva är ett område som gränsar mot Mongoliet. Det har varit under både ryskt och kinesiskt styre. I mellankrigsperioden så hade landet visst självstyre under sovjetiskt överinseende. Någon gång under tjugotalet så gjorde man några frimärken som var färgglada för sin tid och med skildringar av vanligt liv i Tuva.

De här märkena blev populära bland unga samlare i västvärlden. Men Tuva bestod till 90% av nomader där väl de flesta var anafalbeter. Med endast 70000 invånare så var behovet av frimärken väldigt litet. Men problem är ju till för att lösas så man tryckte helt enkelt upp nya serier av frimärken i Moskva som man sålde till västvärlden. Filatelister har sedan haft kärt besvär för att utreda om dessa märken någonsin använts vid normal postgång. Men mycket lite går att utreda om landet och det är svåråtkomligt. Själv gillar jag verkligen dessa märken även om deras filatelistiska värde är tveksamt. Bara en sån sak som att de har en grävling på ett frimärke! (Ni har väl läst min serie Gösta Grävling!)


På senare tid så har man försökt bli mer självständiga från Ryssland och har ånyo gett ut frimärken som dessvärre inte är godkända. Sedan har regelrätta banditer gett ut märken med exempelvis Steven Seagal på som inte har någonting med Tuva att göra.

Idag har intresset för Tuva ökat genom det internationella genombrottet för den Tuvanesiska strupsången:

Ingenting är någonsin så dåligt att det inte kan bli värre

Man trodde att den absoluta botten var nådd men man tvingas inse den gamla norrbottniska sanningen att ingenting är någonsin så dåligt att det inte kan bli värre:


Det enda man kan trösta sej med är att de stackars Tannutuvanerna förmodligen aldrig behövt se eländet.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge

Som ung samlade jag frimärken. Det var inte de värdefulla och samlarvärda frimärkena jag åtrådde utan färgglada märken från länder som ingen hört talas om som Khor Fakkan, Fujeira, Abu Dahbi, Kathiri State in Hadramuth och Malaku Selatan.

En gång när jag var in i en bokhandel, som hade en särskild avdelning för frimärken, stod en man och skällde ut affärsinnehavaren. Mannen, som var militär, tyckte att man ledde in ungdomen på fel väg med dessa färgglada frimärken. Frimärken skulle vara enfärgade, stämplar var viktigt, helst från regementsorter, och var det utländska märken skulle det vara fältpost. Jag förstod inte riktigt allt han sa. Han skällde ungefär som Kapten Haddock. Jag hade några sådana där fältpostmärken. De var ju inte särskilt roliga. Jo, en detalj hade jag roligt åt men ...


Häromsistens berättade jag hur jag efter dryga förtio års längtan till sist fick tag på de runda frimärkena från Burundi med guldreliefer. Men ett par frimärken som jag åtrådde ännu mer var de tredimensionella märken från Bhutan.


Det handlar om rymdmotiv. Det var väl efter månlandningen som rymden verkligen var i ropet. Det lär väl knappast handla om Bhutans eget rymdprogram. (Bhutan ligger i Himalaja, inklämt mellan Kina och östra delen av Inden och är stort som Nederländerna ungefär)


Trots, eller möjligen tack vare, märkenas litenehet så funkar tredimensionaliteten utmärkt. Bättre än på sådana där vykort och liknande. Men rymden är väl också tacksam för 3D.


Jag såg dem en gång i en affär någonstans i Europa. Jag ville köpa dem men jag hade just tiggt till mej en omgång med trekantiga frimärken med dinosaurier på, dessutom var de där Bhutan-frimärkena ganska dyra. Men så hittade jag igen dom på Tradera. Tolv kronor fick jag betala för att uppfylla en livslång dröm.

Varför bryr sej ingen om Togo?

Nu när jag satte in mina fina frimärken från Burundi i mitt frimärksalbum bäddrade jag runt lite grann. Det är lustigt hur många afrikanska länder som gett ut frimärken från vinter-OS. De verkar inte heller ha riktigt full koll på ämnet heller. Titta på det här märket från Togo:


Han har ju Hockey-klubba men det finns ingen sarg så det ser ut som bandy. Figuren ser allmänt konstig ut också.

Men då kommer jag in på nästa fundering. Har ni någonsin hört ett nyhetsinslag från Togo? Jag tror mej ha hört nyhetinslag från världens alla länder men aldrig något från Togo. Häromsistens så hörde jag ett inslag om den bekymmersamma aids-situationen i grannlandet Benin men vad jag har kunna utröna så är det minst lika illa i Togo. De andra grannländerna Ghana och Burkina Faso hör man om titt som tätt. Men just Togo verkar ligga i nyhetsbyråernas skugga.

Lycklig, lycklig!

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge heter det. När jag var barn var det vissa saker jag åtrådde djupt. Det var några Märklin-lok, det var några serietidningar och framför allt: De runda frimärkena från Burundi!


De frimärken jag ville ha var de som de riktiga frimärkssamlarna föraktfullt rynkade på näsan åt. Jag ville ha färgglada och roliga frimärken. Burundi hade en omfattande utgivning av frimärken som förmodligen inte hade någon motsvarighet i faktiska postala behov.

Men Burundi betydde så mycket mer för mej än bara färgglada frimärken. Jag minns inte längre hur det började man jag samlade klipp från Burundi väldigt tidigt. Det var något som fascinerade mej med detta lilla fattiga land i mörkaste afrika. Farmor och Farfar hade en bok om världens länder där man kunde se en Tutsi-hövdings gräspalats.


När jag var äldre, någon gång på högstadiet fick jag tag på en skiva med musik från Burundi, det var hur fantastiskt som helst. Bäst gillade jag någon sorts trumövning som de hade där de ställde stora trummor i en halv ring med en trumma i mitten. Så flyttade man runt och de fick turas om att gå fram till mittrumman och där gällde det att visa sej på styva linan.

Men jag hade aldrig råd att köpa de där runda frimärkena. Men nu råkade jag på dem på Tradera. Jag köpte hela serien för tretton kronor! Nu stoppade jag in dem i mitt gamla frimärksalbum som jag inte rört på många år. Och jag är så lycklig.