Hollywoodfruar

Jag har dottern på besök vilket har gjort att mitt kulturinflöde har breddats något. Ikväll såg jag på Svenska Hollywoodfruar. Det slog mej att det är lite märkligt att det har varit så lite merchandising kring en sådan succé. Jag har ett förslag på en produkt som åtminstone jag skulle ha behövt.

Det finns bra TV

Igår var jag tillfälligt indisponerad så jag låg framför TV:n större delen av dagen. Jag började med två filmbagateller, först Cloverlfield som jag inte riktigt var förberedd på vad det skulle vara när jag såg den. Det är väl något slags skräckfilm om något utomjordiskt som landar mitt på Manhattan. Men filmen är subjektivt filmad, det är en kille som ska dokumentera en fest där personer har olika relationer till varandra, en del av relationerna är filmade på det band som killen filmar över så återblickarna sker med sådant som inte blivit överspelat på bandet. Smart och elegant. Det som eljest skulle ha blivit en tafflig katastroffilm blir lite kul genom den subjektiviteten. Den andra filmen var Congo som lättast kan beskrivas som en charmig bagatell.

På kvällen så var det först en påminnelse om hur usel TV kan vara - nämligen "ung & bortskämd" - varför vill folk sitta och titta på folk som är dumma i huvet? Fullständigt sjukt alltihop!

Men sen. "Våra vänners liv" - vilken trevlig serie! Lite lagom, ungefär som ett svensk liv kan se ut på riktigt, inga lallande idioter som på reality-TV utan ganska normala problem och ganska normala tillkortakommanden paketerat till trevligt drama med lite lagom, välplacerad humor. Och bra skådespeleri icket att förglömma.

Sedan Grotesco. Det är ganska skruvad humor presterad av en humorgrupp men det är när Henrik Dorsin syns i rutan som den skimrar. Jag har inte sett den norske rockmusikerns Cornelis men jag kan inte tänka mej att den är bättre än  Dorsins. Pluspoäng för att man noterat att fetasalladen numer är en omistlig del av den svenska husmanskosten.

Sedan en sådan där film som inte handlar om just nånting speciellt och ändå handlar om allting. "Huset vid Tara road". En amerikansk kvinna vars son har omkommit i en olycka vill kommma till Irland. Hon försöker på något sätt förtränga sonens död och har något slags dimmig föreställning om att något ska förbättras om hon får komma till Irland som hon besökte när sonen var nyfödd. En Irländsk kvinna vars man väntar barn med sin älskarinna vill bara komma bort så de byter hus med varandra. Så småningom flätas deras liv samman och de växer och finner utvägar och alla kommer som vidare. Inte ens den notoriskt otrogne mannen är helt igenom osympatisk. Man hittar till och med Stephen Rea som mysig nykter alkoholist. Såg ut som om han övat en hel del på den rollen.

Och allt detta utan reklam. Tack gode Gud för statstelevisionen!

Ika i rutan

Den generation som har barn som är födda på åttiotalet somnar reflexmässigt så fort de hör Bollibompasignaturen. Man hade en lucka på tjugofem minuter att ta igen förlorad sömn på och den statliga televisionen tillhandahöll godkänd barnkultur. Det här var innan internet så det fanns fortarande barn i sexårsåldern som ännu inte hade sett sin första gruppvåldtäkt med motorsåg.

Det fanns två saker som kunde förmå mej att hålla mej vaken, det ena var när Björne gästades av Robert. Robert Gustavsson var då, åtminstone för mej, ett helt nytt ansikte och jag gillade honom direkt. Det här tafatta lite fumliga och samtidigt välvilliga var så charmigt.

Det andra var Ika i rutan. Jag tyckte att den här figuren var fascinerande på något sätt. Jag minns speciellt en gång när hon gjorde något småelakt och accelererade upp elakheterna tills det blev helt bisarrt och så hamnar hon plötsligt i självrannsakelse "Oj, nu var jag rriktigt eelaak". Jag kände precis igen mej själv när jag som barn plågade en myra och greps av dåligt samvete och försökte återuppväcka myran. Möjligen var mina omsorger ännu plågsammare men jag kände precis igen mej själv som barn i den situationen.


När jag var barn så hade vi det inte särkskilt roligt med Teven. vi stannade uppe varje kväll på torsdag för att få se den lilla tecknade snutten med solens uppgång och nedgång. Så roligt hade vi det. Generationen strax efter mej fick roa sej med "Vilse i pannkakan" vilket tydligen möjliggjorde etableringen av privata psykologmottagningar i Sverige när folk skulle bearbeta sina barndomsminnen från Vilse i pannkakan.

Jag har pratat med en del personer födda på åttiotalen om "Ika i rutan" och det verkar som om den är den generationens "Vilse i pannkakan". Man uppfattade tydligen inte Ika som en barnliknande figur utan som en väldigt obehagligt galen vuxen. Men psykologerna ska väl ha något att leva av de också ...

OS-paus

Tydligen har jag övertrasserat min kontroll över fjärrkontrollen så det blev inget OS för mej igårkväll. Istället så satt jag och såg någon film som ... Ja, det var en 40-årig frånskild kvinna som skulle åka till Hawaii på semester tillsammans med en vännina men väninnan fick förhinder så hon for själv och blev förälskad i en surflärare som var femton år yngre. Sedan missade jag en hel del men jag tror att det hela gick ut på att hennes omgivning inte riktigt kunde tro på den kärleken men den sanna kärleken övervinner förstås allt. Det bestående minnet av filmen var att huvudrollens överläpp hade fått en överdos av botox och den svullnade alltmer ju längre filmen gick. Eller om hon hade något sorts ödem.


Hade inte min hustru haft som princip att aldrig läsa en TV-tablå så hade jag misstänkt att det var någon form av hämnd.

Men jag läser i tidningen att Anja tog brons. Imponerande!

Soffpotatis

Ännu en kväll framför teven. Först stjärnorna på slottet med Kjell Bergkvist som centralgestalt. Han är ju lite rolig och visar upp en behaglig distans till skådespelaryrket. Han berättar hur han lite nonchigt gick genom scenskolans antagningsuppspelning ("Och där satt Ingemar Bergman") till kollegornas storögda häpnad. Årets upplaga är ganska behaglig. Jag är ganska ointresserad av de där konflikterna som Jonas Gardell och Börje Ahlstedt höll på med och årets upplaga verkar relativt fri från sådant.

Sedan följde något liknande som hette "Teatersupé" där ensemblen från "Vem är rädd för Virginia Wolf?" lagade mat och umgicks på ett sådant där otvunget sätt. Pia Johansson ger alltid ett trevligt intryck och så var där Dan Ekborg. De två andra personerna vet jag inte vad de heter och inte blev jag mer intresserad efter detta.



Dan Ekborg är en sådan där figur som intresserar mej. Han är nåt sånär jämnårig med mej och son till en av de stora personligheterna när jag var liten: Lars Ekborg. Lars Ekborg var fräck och arrogant på en tid när folk hämtade andan om någon sade "klantarsel" på teve. Vi brukade memorisera hans framföranden och upprepa dem för varandra på skolgården. "Bunta ihop dom" var en sådan där klassiker som vi kunde utantill. Men sedan dog Ekborg rätt ung, bara 43 år så vi har inte fått se honom prata sönder sej själv i tevesofforna utan han omges av någon form av gåtfullhet. Hur lever man upp till att ha en sådan pappa?

Ibland får jag en känsla av att Dan Ekborg bara "painting by numbers", han går in och levererar precis det som krävs och inget mer. Å andra sidan vet jag inte att han någonsin gjort något riktigt dåligt. Bäst är han förstås när han spelar skitstövel och just den här rollen måste ju vara som klippt och skuren för honom.

Men så började också han på orera om antagningsuppspelningen, det verkar vara skådespelarnas stora livsupplevelse, jag undrar om inte Ingemar Bergman satt där också. Eller så har dom bara en docka utklädd till Ingemar Bergman för att skrämma livet ur de stackars aspiranterna. Men då fick hustrun nog av antagningsuppspelningsbekännelser och zappade vidare. Eftter en stunds zappande hamnade vi till sist på Van Dammes "Double Impact". Vad trevligt det är med filmer där folk slår varandra på käften. Jag kommer på mej själv med att längta efter en Steven Seagal-film. Där satt det minsann ingen Ingemar Bergman i publiken när han skulle provspela!

Lets dance - vad har människan på sej?

Ja, den frågan brukar man ju få ställa sej en och annan gång under Lets Dance. Dagens pris går till fruntimmret som står och intervjuar stackarna efter de fått sina poäng. Det har oturat sej så att hon råkade få behån utanför klänningen.


Shit happens! Och för det här missar jag På spåret ... Nu ska jag gå över till kamraterna och diskutera travet.

Trängtan efter platt-TV

Jag var hos några grannar igår. Det är inte ofta jag förfaller till avund men de har nu köpt en 40-tums platt-TV till barnen. Som komplement till deras egen 42-tummare. Vi var ett helt gäng som satt och konverserade så de hade satt på en sådan där DVD-brasa. Jag satt som förhäxad. Det var så härligt att få se vad som faktiskt försegick på TV:n, även om det bara var en brasa.

Själva har vi en en sådan där tjock-TV. Jag vet inte riktigt om det är en 25-tummare eller vad det kan vara. Men allt widescreen blir ohyggligt litet. Det förtar liksom det mesta av upplevelsen. Själv vill jag ha stor bild och stort ljud medan hustrun tycker att det är mycket bättre med en sådan här gammal TV än en sådan där ful modern sak.


Dessutom så är ju TV:n i stort sett ny. Den är från 1995.

En man i ständigt motljus

Pissiga deckarserier är ett av mina favoritnöjen. En av de pissigaste är Miami CSI. Jag har länge fascinerats av den ofrivilliga humorn när huvudpersonen Horatio Caine ser svårmodig ut i motljus och fipplar med solglasögonen. Man kan inte låta bli att fundera över vad meningen med de där övningarna egentligen kan vara. Allteftersom har jag kommit till den slutsatsen att regissören måste vara förälskad i skådespelaren David Caruso som spelar Horatio, eller H som de så fräckt säger i serien.


På sätt och vis fick jag min misstanke bekräftad. David Caruso bestämmer i stort sett själv hur serien ska göras.

Hur mycket värdelöst vetande är lagom?

Någonstans läste jag att någon ansåg sej ha fått i sej för mycket värdelöst vetande när han insåg att han kunde namnet på alla Carl Bildts barn. Själv minns jag bara Blanche-flor. Men hursomhelst så antyder det ju att det skulle finnas något slags lagomnivå. Själv är jag portad från att spela Trivial Pursuit hemma. Men inga kunskaper kommer gratis. Inte ens värdelöst vetande. Man måste hela tiden ta in ny ovidkommande kunskap och underhålla gammal.

Jag kom att tänka på JR Ewing. Men jag kunde inte minnas skådespelarens namn. Patrik Duffy, Victoria Principal, Barbara Bel Geddes och Linda Gray satt som smäck. Men vad hette han som spelade Cliff Barnes. Han som spelade del lengräddade halvbrodern kan jag undvara men Cliff Barnes? Då slog det mej att JR Ewings skådespelare hette Larry Hagman. Det var väl för skönt att jag kom ihåg det. Men Cliff Barnes?

Det kom till mej mitt i natten. 3:14 (pi). Ken Kercheval! Så vansinnigt skönt att jag kom ihåg det.





Under en sån där konversation om ingenting berättade jag om detta för en bekant. Jag var nog lite stolt att jag kom på det. Då säger nötet: "varför googlade du inte bara fram det?". Jag var så chockad över kommentaren att jag inte kunde säga nånting just då. Googla fram? Såna människor kan inte ha ett fullvärdigt liv.