Det finns bra TV

Igår var jag tillfälligt indisponerad så jag låg framför TV:n större delen av dagen. Jag började med två filmbagateller, först Cloverlfield som jag inte riktigt var förberedd på vad det skulle vara när jag såg den. Det är väl något slags skräckfilm om något utomjordiskt som landar mitt på Manhattan. Men filmen är subjektivt filmad, det är en kille som ska dokumentera en fest där personer har olika relationer till varandra, en del av relationerna är filmade på det band som killen filmar över så återblickarna sker med sådant som inte blivit överspelat på bandet. Smart och elegant. Det som eljest skulle ha blivit en tafflig katastroffilm blir lite kul genom den subjektiviteten. Den andra filmen var Congo som lättast kan beskrivas som en charmig bagatell.

På kvällen så var det först en påminnelse om hur usel TV kan vara - nämligen "ung & bortskämd" - varför vill folk sitta och titta på folk som är dumma i huvet? Fullständigt sjukt alltihop!

Men sen. "Våra vänners liv" - vilken trevlig serie! Lite lagom, ungefär som ett svensk liv kan se ut på riktigt, inga lallande idioter som på reality-TV utan ganska normala problem och ganska normala tillkortakommanden paketerat till trevligt drama med lite lagom, välplacerad humor. Och bra skådespeleri icket att förglömma.

Sedan Grotesco. Det är ganska skruvad humor presterad av en humorgrupp men det är när Henrik Dorsin syns i rutan som den skimrar. Jag har inte sett den norske rockmusikerns Cornelis men jag kan inte tänka mej att den är bättre än  Dorsins. Pluspoäng för att man noterat att fetasalladen numer är en omistlig del av den svenska husmanskosten.

Sedan en sådan där film som inte handlar om just nånting speciellt och ändå handlar om allting. "Huset vid Tara road". En amerikansk kvinna vars son har omkommit i en olycka vill kommma till Irland. Hon försöker på något sätt förtränga sonens död och har något slags dimmig föreställning om att något ska förbättras om hon får komma till Irland som hon besökte när sonen var nyfödd. En Irländsk kvinna vars man väntar barn med sin älskarinna vill bara komma bort så de byter hus med varandra. Så småningom flätas deras liv samman och de växer och finner utvägar och alla kommer som vidare. Inte ens den notoriskt otrogne mannen är helt igenom osympatisk. Man hittar till och med Stephen Rea som mysig nykter alkoholist. Såg ut som om han övat en hel del på den rollen.

Och allt detta utan reklam. Tack gode Gud för statstelevisionen!

Kniven mot strupen - den slemmige kocken

Det går liksom inte att värja sej. Skräp-teven kryper in överallt. Senast hamnade jag framför den där arge-kocken-programmet Kniven mot strupen. Det ska vara något slags svensk Gordon Ramsey som åker runt och styr upp restauranger som håller på att haverera. Underhållningsvärdet är väl så där. Naturligtvis kan våran svenske arge kock inte riktigt mäta sej med Gordon Ramsey men jag gillar liksom konceptet. Det där uppstyrandet är på något sätt universiellt. Finns många arbetsplatser som skulle behöva nån som kom och styrde upp.

Men jag har lite svårt för huvudpersonen. På något olyckligt sätt har han fått för sej att det är en god idé att kamma sej med gårdagens frityrolja. Hjälp mej ni som är unga: Kan ni förklara varför han gör så? Finns det någon som tycker att det är snyggt?

Han skäller förstås ut de stackars nötterna som försöker bedriva matställen av olika slag. Men det är lite ospirituella utskällningar, det går mest ut på olika varianter på "Det här är skit", "Det här smakar skit", "Det ni håller på med är skit" och så vidare. Dock är han lite mer sympatisk än Ramsey på det sättet att han är mer medkännande med de stackars restaurangpuckona. Han lider verkligen med dem som inte får ihop sina saker. Dessutom är jag inte säker på om Gordon Ramsey skulle vara laglig att ha på en svensk arbetsplats.