Tomten avslöjad!

Vi lyckades ta det här kortet på tomten när han tog av sig lösskägget!

God Jul!

Saknar den i alla fall

Den första bilen vi hade var en skåp-saab. Det var en sådan där två-taktad sak. Det var min mor som köpte den. Hon visste inte hur man köpte bil utan gick in i bilaffären och sade: jag vill ha en sådan där blå som står i fönstret. Försäljaren blev lite bortkommen och började på att lägga upp avbetalningsplanen : "Hur ska vi då lägga upp avbetalningen?" Varpå min mor lade upp sedlarna kontant på bordshörnet.

Vi hade väl en del goda stunder med den bilen som gjorde oss mobila på ett helt nytt sätt. Senare blev vi oplare och körde Opel i många år. Men jag kunde aldrig släppa kärleken till Saab. Jag köpte så småningom en av de sista V4:orna. Det var förmodligen den sämsta bil jag haft. De brukar säga att gammal kärlek rostar aldrig men den bilen var motbeviset.

Men kärleken är blind och jag gjorde det här idolporträttet av Saaben jag aldrig fick äga ...

Jag är dagens mupp!

Undertecknad har fått ett ärofullt uppdrag - nämmeligen att teckna Dagens Mupp på Scandinavian Muppet Art.

Jag har en rätt nära och lång relation till Kakmonstret. På något sätt så är jag förbunden till honom på ett nästan preverbalt plan. Det hela startade som allt psyko-junk i barndomen. När jag var liten så rådde mycket strikta regler. Man skulle blint lyda allt som vuxna sa. Och man fick för Guds skull aldrig ta den sista kakan på kakfatet. Så man lotsades runt bland vithåriga tanter på exotiska orter som Vuollerim, Torrivaara och Murjek och den vithåriga tanten trugade på en den sista kakan. Man skulle ju lyda vuxna. Men meningen var att man skulle visa sin goda uppfostran genom att säga nej. Jag kan säga att det blev fet-fail varje gång. Det var helt omöjligt att se logiken i det hela. Jag har ett dunkelt minne att jag en gång löste kakfats-problemet ungefär som kakmonstret. Innan det var sagt varsågod ens. Och detta var runt 1960 då alla barn var väluppfostrade. Utom jag tydligen.

Den här bloggen har faktiskt haft uppe kakmonsterfrågan en gång tidigare:

PS. Det är ett litet jubileum idag. Det här är faktiskt mitt sjuhundrade inlägg. Jag tror att det ska firas med en lite kaka.

Det finns sånt som blir bättre

Under en lång tid så har vi haft det dåligt på radiofronten. Vi kan inte förmå oss att kasta våra gamla radioapparater med kassetspelare samtidigt som det är svårt att ställa in kanalerna. Det som går hos oss är P¤ och jag vill ju gärna lyssna på P1 men det är så iriiterande svårt att hitta tillbaka till P4 igen. Det ligger tätt med hjärnamputerade reklamkanaler runt om.

Jag har länge sneglat på en internetradio. Som regel brukar de vara tämligen fula. Antingen inriktade mot tonåringar med epilepsiframkallande cyanidblå led-lampor eller övertekniska.

Men så råkade jag på den här bäbyn på Tradera.

Ser ut som en traditionell radio, liten, enkel. Och vad det är häftigt att kunna lyssna på all världens radio. I morse lyssnade jag på radio från Jamaica och från Burundi. Hur läckert som helst. St Kitt och Nevis var värdelöst däremot.

Men jag har ett annat bekymmer och det är Tradera. På pokern så kan man sätta spelgränser på sej själv. Varför kan man inte ha det på Tradera. "Tyvärr, Åke, du har nu överskridit din gräns för stolliga inköp".

Snöbristen avhjälpt

Man kan konstatera att snöbristen äntligen är slut. Gud hör bön.

Däremot känner han inte till ordet lagom.

Vardagens superhjältar - Teliapojken

Man blir lite trött när man blir äldre. Man orkar inte längre kontrollera alla källor och följa upp allt. Under en social samvaro så hörde jag en berättelse om sådant som hänt på Stureplan. För mej är Stureplan en gata i Monopol. En bra gata dessutom - hög sannolikhet att bli gådd på och bra ratio byggkostnad/hyra.

Hursomhelst så blev jag inspirerad av detta. Dessvärre så kan jag inte låta bli att gå genom de extrafakta som man kan finna via nätet och min bild kanske inte var helt adekvat. Men tanken var sådd så här är den.

Soffmupp ritar mupp

Nu börjar det väl sjunka in det för mig skrämmande inslaget som jag länkade igår. Tycker i och för sig att jag skulle göra mig som soffmupp. Jag har ju åsikter om allt från modelljärnvägar, filförpackningar till genusfrågor. Mitt tempo borde ju göra sej på morgon-TV dessutom.

Nu julkalendras det ju över hela bloggvärlden. Här borde jag lägga upp länkar men jag har just avslutat ett arbetspass så jag är lite mör. Hursomhelst så kommer jag i år att delta i the Scandinavian Muppet Art Blog. Nu skulle jag ju vilja visa bilden här men hur fuskigt skulle inte det vara att tjuvkika i julkalendern. Så jag återpostar teckningen jag gjorde till förra årets fanart-rally Karl-Alfred:

Vilken mupp tror ni att jag valt förresten? Och apropå muppar.

Skäggig gubbe mal på

Det var något slags mediautbildning på universitetet. De behövde några ovidkommande personer att intevjua och genom Herrens outgrundliga vägar kom valet att falla på undertecknad och Isegrim.

Jag har lite svårt att förstå att den där gubben ska vara jag. Och vad är det för dialekt? Det låter som Jokkmokks-dialekt ungefär men vi flyttade därifrån 1963 typ. I alla fall vad jag minns efter Kalle Anka-tidningarna som vi köpte i den lilla kiosken i Jokkmokk och de vi sedan köpte i Helmers Kiosk i Vidsel.

Nu är det jul igen ...

Och då är det ju julkalendrar överallt. Själv har jag tecknat en julkalender till Umeå kommuns web. Jag har alltså gjort själva teckningen - vad de sedan gör i luckorna vet jag inte.

Det är det nya kulturhuset ungefär som det kan tänkas komma att se ut.

På stor fot ..

Var tog han vägen den där bloggaren kanske någon av er frågar sig. Eller jag vet inte. Det är lite märkligt för ju färre inlägg jag skriver desto fler besökare får jag. Bara det är väl i sig en anledning  så god som någon att inte skriva någonting. Men det är inte det som är orsaken till min relativa tystnad. Jag håller som sagt var på att odla tomteskägg och jag kan ju bara göra en sak i taget. De flesta som träffar mig får numer brådskande ärenden på andra sidan gatan. De som nu frågar mig vad jag egentligen håller på med och jag redogör för "projekt tomte" brukar invända "det finns lösskägg". Det är det som är problemet med samhället nuförtiden. Det är ingen som gör någonting ordentligt.

Förutom jag då. Det går väl över förväntan så här långt. Jag har nu lämnat Leif GW-stadiet.

Nu är det mer ...öh ... typ Bigfoot.

Män som heter Åke

Det är något sådant där dumt på Facebook:

‎1. Öppna Google bildsökning
2. Skriv in ditt förnamn
3. Ta den första bilden som kommer upp och lägg ut den på facebook
4. Så kommer du se ut om 5 år

Man kan naturligtvis inte låta bli. Resultatet blir väl sådär ...

Okej, jag ser ut som en sammansmältning av de två översta och de två nedre är väl inte omöjliga framtidsscenarion.

Men sedan kommer en oändlig rad av mesiga, fåraktigt leende personer. Helt klart så är män som heter Åke jordens Seltin.

Men sen blir det lite blandade karameller:

Åke Hodell är ju ingen dum namne. Tvåan sätter jag på min kylsskåpsdörr. Trean är den sämste av bröderna Surf. Och ...öh ...hrm. Men sedan kommer en gäng kändisar:

Haha! Han ser ut som han är tecknad av Jack Kirby! Oh ... Åke Sköld! Respekt. Sedan kommer Leonards lillebror Åke Nimoy - men vänta han ser bekant ut. Det är Kjell Alinge - det är fotografen som heter Åke - ibland suger Google. Nämen vafan!

Men dagens vinnare blir:

Historiens vingslag

Vi har haft ett visst Tradera-missbruk i hushållet en period. Oumbärliga glas och porslinspottor har uppenbarat sig och vi har slagit till på flera intressanta objekt. Visserligen så har jag slutat köpa serier men det råkar väl slinka förbi ett och annat oumbärligt där också. Häromveckan så råkade jag på några tidiga ex av Seriemagasinet från 1949. Jag har knappt sett sådana här tidigare. Jag har haft några ex från senare halvan av femtiotalet och något sorgligt exemplar där omslag och mittuppslag försvunnit från första halvan av femtiotalet. Och plötsligt så finns flera 49:or i förnämligt skick. Hade vi talat om Kalle Ankor så hade det handlat om tusentals kronor men gamla maggan kan man få för ett par tior.

Förnämligt skick som sagt. Något rullade ryggar, något lite rostandydning runt någon klammer men hela och fina med bra doft.

Lite besviken blev jag när jag såg att något nöt satt en stämpel på förstasidan. Mitt på Kilroys gode vän.

Men besvikelsen förbyttes strax i häpnad. Stämpeln tillhörde Jan Lööf! Den fantastiske mästertecknaren!

Det här är liksom ... bara för mycket. Jan Lööf är ju en av de stora förebilderna bland oss nördar. Här i Sverige har han samma nimbus som Robert Crumb ungefär. Man ser framför sej hur klassiska nördar som Lööf och Lasse Åberg varsamt skött om sina serietidningar med pirater och panterflickor samtidigt som de skrivit brev till varandra med hjälp av Fantomens hemliga alfabete.

Men historievingarna har inte flaxat färdigt än. Kilroy var en italiensk serie som hade stor framgång i Sverige. Så stor att när seriens upphovsman plötsligt avled så lät man teckna den i Sverige med den extremt begåvade Rolf Gohs. Egentligen den enda stora äventyrsserietecknaren vi har haft i Sverige. 1949 var han blott en pjalt och skrev ett brev till Seriemagasinets redaktion:

"Rolf Gohs, Hägerstensåsen - ni har anlag för teckning och bör slå in på den banan genom at studera och rita flitigt. Sänd oss gärna några flera prover så skall vi tala om vad som felas för att de skall vara bra."


Wow!

Sveriges fulaste badrum

Min dotter aspirerar på att hennes badrum ska erhålla denna ärorika titel.

...och jag tycker att hon har en rätt schysst kandidat. Rösta här!

Man kan rösta en gång om dagen så det är bara att klicka på.

Frusen värld

När vi var i Laisvall så låg termometern runt nollstrecken. En dag kröp den några dagar under och det blev en sådan där gnistrande dag då allt var gjort av glaskristall och luften stod stilla.

Vi knallade en bit efter stranden. Dennis gillar väl inte kyla så där jättemycket nuförtiden...

Grästuvorna på stranden såg ut som frusna igelkottar ...

Men dimman ville aldrig riktigt släppa sitt grepp.

McGyver, Catwoman och ett loppisfynd

Igår fick vi ett överraskande besök. Det var McGyver och Catwoman som tvärtittade förbi för att justera delar av sin outfit.

När vi skulle äta så kände sej Dennis som vanligt ensam på golvet. Han brukade få sitta i något knä men han har börjat stjäla mat på gamla dar. Hustrun gick och hämtade dagens loppisfynd och satte Dennis i den. Han var hur nöjd som helst.

Ja, förutom att han hade svårt att nå maten förstås. Sonen så lite bekymrad ut och sa -
"Menar ni allvar! Har ni köpt den där?". Varken jag eller hustrun förstod riktigt hur han menade.
"Den är väl fin..." sade vi lite prövande.
"Men vi får väl se hur den funkar till Judith sen ...".
"Jaha - den är till Judith!"
Jag och hustrun tittar frågande på sonen.
"Jamen fattar ni inte hur ni är ... det skulle inte alls vara konstigt om ni köpt den till Dennis!"

In i dimman

Jag är just hemkommen från en vecka i Laisvall. Det stod och vägde mot vinter och dimman låg tät.

När man var ute på sjön fick man inte åka för långt från stranden för då tappade man bort var man var någon stans.

Det var dimma i stort sett hela tiden. Men ibland så lättade det upp lite grann och man såg andra sidan sjön.

Till sist så bröt Nebsourt ut ur molnslöjorna för några minuter ...

Giv oss vår kisstant!

Kulturhuvudstadsåret lyser på något sätt fortfarande med sin frånvaro. Det talas om det ena eller andra bygget som ska färdigsställas men själva det kulturella innehållet lyser fortfarande med sin frånvaro. Så jag blev lite glad när jag hörde om det första stolleförslaget. Det gick ut på att man skulle ställa upp ett 54 meter högt plåtbeläte ute i älven.

Det är förstås en strålande idé. Jag skulle gärna se en staty av Holmlund i älven men så kul lär man väl inte få ha det. Dessutom har det alltid känts konstigt med jättestatyer av korta människor. En kul grej vore ju om man kunde göra belätet av bimetall så att det ändrade form med temperaturen. På sommaren en båld fallos som svullen sträcker sej mot skyn och på vintern en skrumpen vinterbadare ...

Annars så lär man kunna köpa Sundsvalls jätte-Y billigt...

Men det självklara motivet för en staty till kulturhuvudstadsåret är förstås den mest karakteristiska bilden av Umeås kulturliv - nämligen kisstanten!

Teckningar biter

Det är märkligt vilken sprängkraft teckningar har. I svallvågorna efter Muhammed-karikatyrerna så är det Panchos kommentar jag minns bäst:

Ett av de seriealbum som kanske gjort störst intryck på mej under senare tid är Persepolis av Marjane Sartrapi. Med enkla men synnerligen effektiva teckningar så berättar hon om sina upplevelser under den Iranska revolutionen och det som hände efteråt.

Det är spännande för de gånger man försöker läsa en iransk författare eller ser en iransk film så slås man av hur svårbegriplig och främmande deras kultur är. Man saknar referensramar. Vilket man inte alls besväras av i Persepolis - teckningar verka kunna överbrygga alla barriärer.

Det gjordes en tecknad film av den som nyligen visades i Tunisien - där den arabiska våren började. Men tydligen så är hösten redan här ...

EM-guld, EM-guld!

Ja, då var själva avansemanget klart. Själva guldet är väl mer en formsak. Nästan onödigt att spela om.

Ja, jag erkännar att jag var lite nervös i slutet av matchen.

Sen vet man hur det går. Sverige blir lottade mot ett urlätt motstånd. Vi ska möta Bulgarien men det har gått så illa att hela bulgariska laget blivit smittade av något konstigt på en bordell så de måste ersättas av Dobritj pojkar 97. Vi kan inte förlora. Sportjournalisterna räknar ut hur vi ska avancera sedan. Frankrike kan väl inte vara något problem. Spanien - bah! Och så vidare. Men så åker vi på 0-8 i första matchen och det är bara att packa och åka hem.

Nu låter det här som om det skulle vara ett exklusivt svenskt beteende men det är det inte. Jag har råkat turista i både Grekland och Turkiet när de deltagit i fotbolls-VM. Innan varje match var vinsten självklar. Nästa dag var allt glömt.

Felet med oss svenskar är att vi minns vad vi sagt.

Problemet med Mona ...

Det är inte roligt att vara sosse dessa dagar. Jag har vuxit upp med Tage Erlander och sådana där torra, trista hederliga gamla gubbar.

Jag avskydde verkligen Mona Sahlin. Kontokortsfifflet är precis sådant som jag absolut inte vill se hos en socialdemokratisk ledare. Nu hade jag för all del kunnat förlåta henne för det om hon visat uppriktig ånger men hon har gång på gång försökt bortförklara och förminska problemet med att tala om "den där tobleronen" när det trots allt handlade om tiotusentals kronor.

Nu har vi istället för en fiffel-Mona fått en fiffel-Håkan. Är det verkligen så att han har blivit varnad att sambon skulle betala halva hyran och han negligerat det så ska han bort från posten ögonaböj. De människor som röstar på S är ofta jorden salt som sliter med hundralapparna för att få ihop ekonomin alltmedan det är de som håller samhället rullande.

Rör inte min negerboll

...skulle jag ha sagt för några år sedan. Jag har vuxit upp med negerbollar och det hela kompliceras ytterligare av att jag med tiden utvecklat detta nödgodis till en slags gourmetvariant. Ordet "neger" var den gängse benämningen fram till mitten på sextiotalet. Även sådana som idag skulle beskrivits som politiskt korrekta benämnde ogenerat städade figurer som Josh White och Harry Belafonte som "negrer" i radion. Jag hade en bok med afroamerikanska poeter - varav en del dessutom var aktiva i den amerikanska medborgarrättsrörelsen - benämndes "Negerlyrik". Glassen Chokladpuck såg ut så här:

Den här serien är från 1949 - det vill säga 7 år äldre än jag själv - och den känns faktiskt ännu mer utdaterad än vad jag själv är.

trots att "skrattet" ändå är på den bortskämda vita flickans bekostnad. Men sedan så har verkligheten bakom också förändrats. Man har inte längre afroamerikanskt tjänstefolk. Man har latinos.

Som sagt så framhärdade jag länge med att säga negerboll och jag har hört en del roliga historier om svenska utbytesstudenter och au pairer som glatt skulle fixa ihop lite svenskt gofika i amerikat. Det är lite lustigt med namn som bli obrukbara. Under en period så fick vi inom psykiatrin inte längre säga "psykopat" eftersom man kom fram till att sådana inte fanns. Jag minns särskilt en rond där tre läkare för ett långt resonemang om en person där begreppet otvetydigt dök upp. De använde konsekvent begreppet "det som förr kallades psykopat". Själv började jag använda begreppet "det som förr kallades negerboll". Någon gång tror jag till och med att jag försökte beställa en "mångfaldsboll" på ett café. Men idag så har jag fått ge mej. Begreppet "neger" har till sist förlorat varje användbarhet. Synd bara att alla ersättningsord som "chokladboll" och "havregodis" är så flacka och oinspirerande.

Serien "Kitty Higgins" är lyckligtvis för medioker för att återutges men det blir problem med en sådan fantastisk serie som "Tintin". Serien är trots sina åttio år på nacken inte bara läsbar utan något av det bästa som står att finna. Då blir det problem med ett sådant album som "Tintin i Congo" där det nu ska avgöras i belgisk domstol om albumet ska förbjudas. Själv så ser jag albumet som en omistlig del av vårt kulturarv och kanske en nog så viktig beskrivning av det koloniala synsättet. Å andra sidan kanske det inte är det lämpligaste att okommenterat överhända till sina barn som barnlitteratur. Det finns som förslag att det i fortsättningen ska förses med ett band med varningstext.

Men jag blev lite brydd när man plockade bort kinesen från Fazers kinagodis. Visst är det en stereotyp men jag fann den inte särskilt nedlåtande. Ännu märkligare blev det när Byggmax fick dra tillbaka sin annons ..

min åttondel har lite svårt att känna sej kränkt. De borde ha dragit tillbaka den för att den var fånig.

Men då blir man lite nervös. Hur ska det gå med Tintin och blå lotus? Kineserna där är väl lite stereotypa. För att inte tala om japanerna. Japaner har förresten råkat illa ut genom åren i serieteckningar ...

Nu är ju jag notorisk nostalgiker och gillar gammalt mög. Sådana här försök att till revisionism av våran förflutna kulturhistoria stör mej. På något sätt tycker jag att det är viktigt att förstå det förflutna. Och för att förstå de här processerna med vi och dom.

Men det är inte lätt och det är inte lätt heller att ha en otvetydig hållning heller. Läste ett blogginlägg i sammanhanget: Barnporr- och negerbolls-frågan.

Min bucketlist

Jag hade en massa drömmar när jag var yngre. Tack vare Tradera så håller en del av dem att uppfyllas. Jag fick äntligen tag på de tredimensionella rymdfrimärkena från Bhutan, de runda frimärkena från Burundi och de rombformade frimärkena från Tannu Touva. Och nu: till sist har jag fått tag på de bananformade frimärkena från Tonga!!

Nu är det inte så mycket kvar på listan. Den där 100 kvadratmeters modelljärnvägen blir nog ett bra pensionärsprojekt. I min ungdom så önskade jag innerligt att jag skulle kunna anlägga mongolmustascher som var flätade. Jag skulle se stenhård ut. Alla mina anteckningsblock i skolan var fyllda av sådana här figurer:

Jag håller på att anlägga ett tomteskägg till julafton. Kanske jag har möjlighet att fixa flätade mustascher till nyår?

Det där med Mount Everest tror jag att jag skiter i. Det är ju jobbigt bara att gå upp på Nepsourt. Nu är bara frågan var jag ska få tag på en Jaguar E-Type ...

Hollywoodfruar

Jag har dottern på besök vilket har gjort att mitt kulturinflöde har breddats något. Ikväll såg jag på Svenska Hollywoodfruar. Det slog mej att det är lite märkligt att det har varit så lite merchandising kring en sådan succé. Jag har ett förslag på en produkt som åtminstone jag skulle ha behövt.

En målinriktad man

Vart tog Forsmark vägen undrar ni? Ja, det är så här att jag fick för mig att det skulle vara intressant att odla ett lite större skägg. Jag håller alltså på med skäggodling ...

Jag har ingen vidare simultankapacitet ...

Jägarna 2

Jag var och såg Jägarna 2 i lördags. Jag är fortfarande lite förstummad. Filmen som sådan var okej. Den var engagerande men 20 minuter för lång.

Regissören Kjell Sundvall har väl en bakgrund inte alltför olik min. Hans pappa hade en praktik i Älvsbyn och på något sätt hade han några känningar i länets östra delar. Så han kan miljöerna - inte tu tal om den saken.

Men exotismen blir stundtals så kväljande så det känns som att försöka dricka outspädd saft. Nu satt jag ju och såg på själva berättelsen så jag kan ha fel på någon punkt men jag tror inte att jag såg ett enda hus i filmen som var byggt efter 1965. Trots att det idag är fler kvinnor som tar jägarexamen än män så lyser kvinnorna med sin frånvaro. I en enda sekvens ser man en kvinnlig jägare där hon går i fjärde ledet bland en massa mängd, hon syns i en halv sekund, och man får känslan av att det klippet fick vara kvar för att det var så snyggt.

Trots att Kalix trots allt mönstrar 9% utrikes födda så lyser de med sin frånvaro. Inga adopterade koreaner, inga adopterade afrikaner, inga flyktingar, inga thaifruar och ingen pizzabagare från mellanöstern. Den enda som  helt klart var utrikes född var Irina som såg ut som hon hade ett förflutet på ICA-parkeringen i Haparanda. (Det fanns en ryska som tillhandahöll tjänster där. Det reste en busslast kvinnliga riksdagsmän till Haparanda för att se detta - men tyvärr så var Irina ledig den dan). Bröderna Lipponen kan förstås ha varit utrikes födda - de kallade vid något tillfälle bil för "auto". Bröderna Lipponen var ett kapitel för sig. Det känns som jag någon gång har besökt en sådan gårdsplan och jag tror att de som bodde där såg ut ungefär så där men som Esa Lipponen bar sej åt!

Sedan var det en märklig scen då Stormare och Lassgård far ut i älgskogen och lite tjohej skjuter en älg. Det var dunkelt om de hade kontakt med en jaktledare, hade Lassgård jägarexamen och skulle ett jaktlag acceptera att en Stockholmare fick skjuta en älg bara sådär?

Någonstans inbillar jag mig ändå att det någonstans är stärkande för Norrbottningarna. Bättre att skildras som en parodi än att vara osynlig. Det är bara att sprätta en ölburk och utropa "Jag tror Johns undulat har namnsdag!"

I saw her today at the reception

Det blir inte mycket vettigt ritat nuförtiden. Lite klotter kanske.

En rubriksättares våta dröm

Rubriksättare föreställer jag mej är cyniska bittra varelser som aldrig ser dagsljuset. Ingen berömmer dem om de gör ett bra jobb och de skälls ut efter noter om de gör något fel. Sedan misstänker jag att de får ta en del skit å andras vägar då jag hört både ansvariga utgivare och journalister skylla på rubriksättarna. De kan inte ha en roligt tillvaro.

Men någon gång så måste de få goda dagar och jag misstänker att en av de bättre var när de fick sätta rubriken om att Percy Fosters funnits död. Rubriken lyder " Gordon Ramsey porn dwarf eaten by badgers!". Rubriken är inte riktigt lätt att ta in och jag känner att jag måste förklara för er som om ni var idioter och jag var Jan Guillou. Det är så att i porrbranchen så har det blivit allt populärare med look-a-likes. Diverse kändisar har sina dubbelgångare i porrbranchen. Porr-dvärgar är en vedertagen företeelse som funnits så länge jag minns. Percy Foster hade just fått god fart på sin porrdvärgkarriär tack vare sin likhet med Gordon Ramsey. Det kan vara svårt att förstå att det kan finnas en marknad för porrfilmer med dvärgar som ser ut som Gordon Ramsey men så är det tydligen. Men nu har Percy funnits död i ett grävlingsgryt och har delvis förtärts. Ingen logisk förklaring har ännu kommit fram.

Nyheten läste jag först på Toppraffel som är en blogg med huvudsakligen filmrecensioner som betygsätts med onda dvärgar - hämtade från den danska sjuttiotalsklassikern "den syndiga dvärgen" antar jag.