Vad är ett troll egentligen?

Nu i den animerade debatten kring näthatet och de anonyma figurer som skriver rasistiska och/eller sexistiska texter på diskussionsforum så har de ofta högutbildade och välspråkiga proffstyckarna fått ett nytt favoritord - nämmeligen troll. Problemet är bara det att de har missuppfattat vad "troll" betyder.

Ett "troll" på internet är en person som skriver konstiga, provokativa, irrelevanta inlägg som är avsedda att få diskussionen att spåra ur och få folk att tappa fattningen. Namnet kommer från "trolling" dvs när man fiskar genom att sätta upp ett gäng spön på en båt och dra drag efter båten. Alltid nappar nån.

Bland journalister och andra tyckare med tyckarmakt så har det kommit att betyda "anonym person med högerpopulistiska åsikter".

Liten skillnad kan tyckas och den ena kan vara en delmängd av den andra men den förstärker bilden av att gammelmedia sitter på läktaren när det gäller nätet.

Edit: Jag läste någon krönikör som menade att hon visst visste vad "Troll" egentligen betydde men att ordet numer ändrat betydelse. Men nu är ju saken trots allt den att det är ett internationellt begrepp och även om svenska proffstyckare hellre ändrat på ett begrepps betydelse än på sin egen åsikts- och definitions-korg så blir det ju otympligt för oss som umgås även med utrikes boende på nätet att måsta hållas med flera olika definitioner på samma ord.

Yttrandefrihet innebär inte att vem som helst ska få yttra sej

Ja, ungefär så låter det när proffstyckarna sitter i TV-sofforna och är upprörda över att kreti och pleti har fått skriva relativt fritt på nätet. De legitimerade åsiktsrättighetsinnehavarna vill värna om sitt monopol mot nätets mörka makter.

Nu i morse satt den professionella morgonsofftyckaren Jessika Gedin och uttalade att "Folkets röst är överskattad".

Hennes resonemang gick mycket ut på att de här människorna som skriver i kommentarsfälten är inte legitimerat kunniga på det område där de uttalar sig. Den saken fick en brutal belysning när operaexperten Camilla Lundberg i samma panel med eftertryck konstaterade att Patti Smith saknade värde som musiker utan enbart var en poet. Den människan har inte befunnit sig på ett dansgolv i slutet av sjuttiotalet. Men är man tyckare så får man tycka fritt även om sådant man inte begriper.

Upprinnelsen är händelserna på Utöya där det står klart att gärningsmannens idéer och föreställningar är av det slag som man kan finna i internets undervegetation. Man har en föreställning om att om man gör dessa människor osynliga så kommer inte sådana händelser som Utöya att inträffa. Själv tror jag att det är viktigare med bra polisarbete och att man håller koll på stollar än att man försöker få dem att gömma sej. Trots allt så var det en vegetarian med tre jaktvapen som köper flera ton konstgödsel utan att odla något samtidigt som han kommunicerar med andra stollar på nätet och ställer en hyrd skåbil utanför regeringskansliet utan att någon klocka ringer någonstans.


Själv var jag i internetlöst land under efterdyningarna av Utöya och led av att endast kunna få information via Sveriges Radios nyheter. Numer är man van att kunna söka extrainformation via nätet. Man kan läsa internationella tidningar, diskussionsforum, bloggar etc och få en bredare men något brokigare informationsmassa - det gäller att vara källkritisk. Men jag litar inte längre på svenska media. 

Nu får man känslan av att journalister och proffstyckare gripits av panik. Oisin Cantwell skriver "Jag har ingen ­lösning, men ­känner i mörka stunder att jag skulle vilja dra ut kontakten till ­hela detta förbannade nät.". Johan Hakelius, som ibland skriver relativt vettigt, förklarar varför inte vem som helst bör få uttala sig: Tänk om alla hade var sin grävmaskin.  Som magsur besserwisser så kan jag inte låta bli att roas av att man använder termer som man inte begriper : Anonymiteten skapar trollen.   


Men jag har inget emot att tidningarna styr upp sina kommentarsfunktioner. Tvärtom är det obegripligt att det har fått se ut som det har gjort. Ett omdebatterat ämne får så många svar och så mycket är så oerhört tröttande att läsa som man ids inte. Kommentarerna borde ha utsatts för hård och tydligt moderering och också någon form av trådhantering så att man kan följa åsiktsutbyten.


Men det som oroar mej är att man får en känsla av att man vill rensa upp i hela nätet. De sociala mediernas roll i den arabiska våren har hyllats men sätter man sej upp mot den svenska politiskt korrekta konsensusen så har det tydligen gått för långt. De ångrar att de släppte anden ur flaskan ...

Hur gärna de nu än vill ta tillbaka makten över ordet så tror jag inte att de kommer att lyckas. Folk har fått smak på att få tycka själva.

Den där Julian Assange - Vad är det för tomte egentligen?

Ja, allt handlar ju om honom nuförtiden. Tonläget höjs överallt, inte minst på nätet där foliehattar i alla läger löper mer eller mindre amok.

Det finns ett problem med den här stora dumpningen av dokument. Alla vi som i vår barndom knäckte fantomenklubbens chiffer inser detta. Det var bara att räkna ut vilka ord som hade lika många bokstäver som Fantomen och så kollade man om de andra orden blev begripliga. Det här funkar lite på samma sätt - i och med att det finns så många dokument så kan någon som har samma dokument i krypterad och okrypterad form knäcka krypteringen - fast på en annan nivå än Fantomenklubbens chiffer förstås. Isåfall är Wikileaks kanske behjälplig till spioneri eller vad det kan heta.

Men det har ju varit lite intressant att läsa en del. Vi i Sverige, framför allt många på vänsterkanten, ser gärna amerikaner som korkade och enfaldiga. Men när man ser att de analyserar Carl Bildt som en "medium sized dog with a big dog attitude" så inser man att de trots allt kan tolka personer rätt bra.

En annan sak som man kan fundera över är hur detta kommer att inverka på nätets frihet. Galet nog så försöker vissa bevisa sin styrka på nätet genom att sabotera för sådant som svenska åklagarmyndigheten vilket i värsta fall kan bevisa just att det kan behövas regleringar av nätet i framtiden. Så WL kan innebära inskränkningar för friheten på nätet vilket väl knappast kan ha varit avsikten. Eller ...vi vet ju faktiskt inte vad avsikten är eller vilka som ligger bakom. Vilka är det som tjänar på det här spektaklet? Som jag ser det så är det framför allt Kina som genom att USA tappar ansiktet på detta sätt plus att Kina kanske plötsligt kan få större förståelse från USAs sida för att man tar ett "större ansvar" för internet.

Och detta med våldtäktsmålet ... vad handlar det om egentligen. Har Assange som en maktrusig man tyckt sej ha fribiljett att komma innanför alla trosor i närheten? Eller är kvinnorna på något sätt agenter som ska utnyttja förmodat låga krav på bevisning i sådana mål i Sverige? Eller är det hela en bakdörr för Assange så att kvinnorna drar tillbaka sina anklagelser när han är i Sverige så att Assange kan begära politisk asyl här, och svensk lagstiftning ska egentligen bara tillåta utlämning för brott som räknas som brott här. Assange visste förmodligen om att denna stora läcka var på gång när han besökte Sverige.

Aftonbladet ,

Babbel i debatt

Jag så på SVT:s debatt igårkväll. Det var synnerligen intressant. Först var det frågan om makthavarnas bristande bildning. När man frågar ledande politiker så svarar de sådant som "Camilla Läckberg" och "Stieg Larsson" eller i värsta fall, som Reinfeldt, "en väckarklocka". Detta upprörde den rasande kultureliten, Våra ledare borde vara förebilder och gå på Operan och läsa världslitteraturens storheter. Någon ungdom rasade och krävde istället att våra ledare skulle vara bevandrare i "True Blood" - hur ska de annars kunna kommunicera med ungdomen?

Det är slående hur saker har förändrats. Forna tiders världslitteratur var på ett annat sätt tillgänglig. Nobelpristagare som Lagerlöf och Hemmingway var läsbara för vanligt folk. Dagens nobelpristagare som Jelinek, Oe och Xingijan, för att ta några ur högen, är oftast bara konstiga och ointressanta. True Blood är inte så mycket intresantare för den vanliga Augusten, jag provade att se nåt avsnitt och kunde snabbt konstatera att jag inte hörde till målgruppen. Uppriktigt sagt så går det inte ens att läsa en vanlig superhjältetidning utan 240 högskolepoäng i final crisis, Hulk wars och paralelluniversum.

Det märkligaste var hur ihärdigt de olika grupperingarna krävde att alla andra var tvungna att sätta sej in i just deras trånga kultursfär för att de skulle gitta kommunicera.

Hade man inte insett splittringen i samhället innan så blev det tydligt bortom varje diskussion när man skulle diskutera pojken som hade tagit sitt liv framför en webkamera. Timmarna innan så hade han diskuterat det på internetforumet Flashback. Nu var det mestadels röster från den ena sidan som krävde inskränkningar och regleringar på nätet. Utan att en sekund försvara de psykopatiska babianer som härjar på Flaschback så frågar man sej hur man tänker sej att det ska regleras och kontrolleras. Vem ska finanisera den gigantiska kontrollapparat som skulle behövas? Och skulle man lagföra de som nu burit sej illa åt på Flashback - hur ska man lagföra anonyma signaturer? Man har släppt anden ur flaska när det gäller internet och det kommer att bli mycket svårt att lura in den igen om det ens är möjligt.

Tillbaka till vardagen

Jag försöker långsamt återanpassa mej till vardagen. Kissa inomhus och sådana där saker.

Alla fina serieidéer som jag höll på med när jag for verkar inte lika briljanta som när jag lämnade dem. Ganska enfaldigt det mesta.

Bloggen verkar besökas av ungefär lika många vare sej jag skriver inlägg eller inte. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag tittade lite på hur sökorden som dirigerat hit folk genom internet-träsket ter sig. "Statestik" ligger som vanligt på topptiolistan. Dessutom kommer det i olika smaktyper som "Statte stik kvinnor män". "Håriga underliv möts" var en finurlig sökning. Undrar vad de var ute efter? "Pluddevuddevutt" är en klassiker som håller i sig. Men jag förstår inte varför så många söker på "Pluddevuddevutt" men inte på "Kavvevaddevaj". En snygg variant var också "Lespiska dålig klädsmak".

Internet verkar i alla fall vara som när jag lämnade det.

Folket är olydigt

Det var så att jag försökte diskutera det så kallade pigavdraget med någon på nätet. Jag är skeptisk till avdraget och min kombattant försöker hela tiden anspela till sånt som "Det är bara vänsterteknokrater som tänker så om andra människor. Du har ett viktigt arbete men inte du för du städar. Vi har nämligen bestämt på den 8:e partikongressen att det är en ovärdig och oönskad arbetsuppgift." för det anses så att är man för pigavdraget så hör man till högerblocket och är man mot hör man till vänsterblocket. Men jag definierar mej inte som en blocktillhörande människa och jag bryr mej inte ett dugg om vad någon beslutat på någon partikongress. Det känns på något sätt som ett väldigt daterat tänkande.

Jag läser lite i medias reaktioner på händelsen i Landskrona. Den så kalllade "gammelmedian" är uppenbart frustrerade. Man kan inte längre styra vilken information som släpps ut utan allt och alla hängs ut på nätet. Som vanligt är det värst på Flashback men det sprids även på bloggar. Gammelmedianerna verkar på något sätt uppleva att det hela styrs av någon, de främlingsfientliga, Sverigedemokraterna ungefär. Eller läs artikeln : Populisterna vill utnyttja tragedien . Men det är inte någon som styr, det kanske är någon som springer runt och häller lite bensin på någon lovande brasa men ingen har någon kontroll över internetpöblarna. Det är frustrerade men förmodligen väldigt vanliga männniskor som sitter och skriver sådant där.

Den tiden är förbi när tidningarna och radio/TV kunde styra informationen som kom medborgarna till del. Nu sprids information och tio gånger så mycket desinformation med blixtens hastighet.

På ett sätt är det lite spännande men samtidigt väldigt oroande. En sanningskommission står sig väldigt slätt mot horder av galna konspirationsteorier. Ju vettlösare teorier desto större chans att få gehör på internet.

Flashbacksvinen

Författaren Carina Rydberg har något slags kampanj mot Flashback. Av någon anledning skulle hon besöka sajten och fann genast länkar till barnporr och prostitution. Nu har jag aldrig råkat på något sådant men jag håller ju mest till bland data-, kultur- och samhäll/politik- delarna.

Man måste ju orientera sej så jag tittade på prostitutionsdelen och ...öh...det är klart att när man läser trådämnena så blir man mörkrädd. Men känner man flashbackarna så vet man att det mesta är fejk. Jag fastnade för en tråd med en kille som inte kunde hitta prostituerade som ville knäa honom i skrevet. Han får raskt en massa goda råd. De brittiska kvinnorna ansågs ha särskild skicklighet i detta så han rekommenderades dit.

Men av en fick han rådet "Starta en tråd i Feminism och jämställdhet där du på något sätt förargar kvinnor, så kan det finnas en öppning". Det var ju faktiskt lite roligt. Fast inte helt trovärdigt för det finns inte något feministforum som så totalt domineras av bittra män.

Devalvera inte näthatet

Det är en artikel i DN om näthatet "Skillnad på mobbing och nätspråk" där en forskare i vanlig ordning kommer fram till att det inte är ungdomars grova tillmälen till varandra som är problemet utan att vi vuxna inte förstår att "Du ska dö ditt satans luder" i själva verket är normalt nätumgängesspråk och sagt i all välmening.

Det finns inget riktigt rätt och fel här. Å ena sidan så måste språket på nätet och språket i den vanliga världen betyda något så när samma sak. Annars får de som byter mellan världarna förr eller senare problem. Å andra sidan har vi fått ett räddhågsnare samhälle. Fackets försvagande och arbetsgivarnas framflyttade positioner har gjort att diskussionerna i fikarummen har blivit mycket ängsligare. Vissa samhällsfrågor som exempelvis jämnställdhet och invandring har polariserats så till den milda grad att skillnaden mellan diskussionerna som förs offentligt och de som förs mellan skål och vägg är nästan smärtsam. Och här kommer nätets anonymitet in. I skydd av anonymitetens mörka famn så får de förtryckta åsikterna fritt spelrum. Allra tydligast ser man internets mörka sida på Flashback där folk stundtals blir bindgalna av näthat.


I det långa loppet så tror jag att den här svårigheten att prata fritt i det offentliga rummet och möjligheten att riktigt excellerera i anonymt hat på nätet gör att många hamnar i ett slags dubbelliv som i förlängningen kan bli grorund för osunda rörelser i samhället. Och kunde vi inte pysa ut allt vårt missnöje anonymt kanske vi skulle tvingas höja våran stämma på den plats den borde höras om man nu har något att säga.

Så därför ska vi inte devalvera ordens mening för att de skrivs på nätet. Ordet "spade" måste betyda "spade" både på nätet och i verkligheten.

Hur gjorde ni innan internet?

Nu börjar snart den första generationen som aldrig varit utan internet på att bli vuxna. Mina barn har väl relativt tidigt fått ta del av datakommunikation. Jag skaffade ett stort hemskt modem på 300 baude som jag kunde kommunicera genom fidonet, som var ett slags nät uppbyggd av sk BBS:er. Man skrev sin epost och skickade den till sin BBS som då automatiskt överförde texten till den BBS som adressaten fanns på under natten och redan nästa dag kunde mottagaren läsa sin post och kunde skriva ett svar som då skickades påföljande natt. Vi var hänförda över snabbheten och lättheten i det nya sättet att kommunicera. Den BBS jag använde hette Fabbes BBS och han hade faktiskt två telefonlinjer så man kunde till och med chatta med den som var på den andra telefonlinjen. Fabbe hade en amiga vill jag minnas som han körde BBS:en på. Vid den här tiden så började internet växa, det hade ditills mest varit aktuellt för universitet och sådant och Carlt Bildt pratade om internet som "den elektroniska motorvägen". Folkhumorn döpte snabbt Fido-net till "den elektroniska grusvägen".

Före dess så deltog jag mycket i seriefanzinesvängen. Ett av fanzinen, Serieguide, hade en insändarsida som fungerade som ett diskussionsforum. Men skrev sin text, någon debattglad svarade i numret som kom nästa månad så då kunde man ge ett svar på det. Det var lite bra för man han tänka efter innan man skrev och känslorna brukade hinna svalna av om man nu var osams om något.

När jag var barn så brukade vi göra sådana där tråd-telefoner, man hade två burkar och satte ett snöre i botten och så kunde man prata i burkarna. Vansinnigt spännande tyckte vi. Jag utvecklade till och med en modell med upphängingsfjäder så att man kunde dra tråden runt hörn men det försämrade prestandan rätt mycket. Jag gillade ju elektricitet också så jag tog två radioapparater av sådan där gammal rörmodell där jag lät högtalarutgången gå till grammofoningången på den andra och vice versa. Den funkade nåt så när men det blev lätt rundgång och folk snubblade på kablarna jag drog mellan husen.

Men det är bara några få mansåldrar som vi har kunnat kommunicera på elektrisk väg. Innan dess fick man använda andra medel.


"formliga codebudskap", i "Länder och folk" fick man veta allt. Samtidigt så är vårt samhälle väldigt skört och det kan snabbt bli så att vi tappar den infrastrukturen som krävs för att kunna driva internet och telefon. Man kanske måste hålla konsten levande. Jag har också kvar min räknesticka. För säkerhets skull.

Internets mörka sida

Vännen Wise är upprörd över att Marcus Birro inte längre vill blogga. Han får så mycket skit på sin blogg att har inte längre tycker att det är värt priset.

Det här är en sak som jag tror inte riktigt står klar för alla. Men det finns en mycket mörk sida med friheten på internet som gör att det i princip är omöjligt att vara helt öppen med vem man är och vad man tycker. Ska man ha åsikter på Internet ska man vara anonym. Annars sitter det en oändlig mängd kryp och krälar under internets allra mörkaste stenar och angriper den som är oförsiktig nog att stå för sina åsikter.


Det värsta är att vi bara sett början av detta. Utvecklingen kommer att gå vidare i rasande fart tills det når en sådan nivå att anonymiteten och friheten på internet till sist kommer att ta kål på sej själv.

Det finns ett diskussionsforum som heter Flashback där diskussionerna flödar i stort sett fritt. Själv var jag oförsiktig när jag registrerade mej där och gjorde mej identifierbar. I min värld finns det liksom inget annat alternativ. Detta gör att stora delar av diskussionsämnena är omöjliga för mej att delta i. Diskuterar man integration, revisionism, Jugoslavienkrigen eller andra kontroversiella ämnet blir det snabbt mycket obehagligt.

Jag fick lite av samma känsla när jag kommenterade Piratpartiet tidigare i bloggen. Det kändes obehagligt när läsarantalet plötsligt tiodubblades utan att jag förstod varför. Nu var det lyckligtvis bara vanligt hyggligt folk som hörde av sej men man inser att man ska vara försiktig med vad man skriver om.