Någonting har hänt

När jag gick hem från jobbet hade det kommit upp en mängd lappar på allt som gick att sätta upp lappar på i skogen. På varje lapp stod det "Plocka upp efter hund!!"







Man kan inte låta bli att undra vad personen råkat ut för. Dessutom - det har ju varit brännbollshelg - är vederbörande säker på att det är hund som är skyldig?

Hundbajsfuskare

För några år sedan så var jag ute och gick. Det hade regnat på morgonen så att jag hade rullen med hundbajspåsar i regnjackan och när jag stod där med jeansjackan på mej så hade jag inga påsar. Detta är en dödssynd för hundägare, åtminstone i stadsmiljö såhär. Desperat så sökte jag efter någon glömd påse någonstans i jackan. Mitt i det jag står där och söker desperat så står det en ilsken kvinna bakom mej och frågar: "Har du inte tänkt ta upp det där?".


Jag kunde inte annat än erkänna att jag hade glömt påsarna i den andra jackan. Hon fortsatte och domdera och dömde ut hundägare som inte brydde sej om att ta upp efter sej. Jag försökte lite lamt förklara att jag visst hade tänkt ta upp efter mej men att SOM SAGT hade glömt påsarna i min andra jacka. Efter en ganska lång tids munhuggande frågade jag om hon inte hade en påse till övers eftersom hon hade en egen hund och hon talade om för mej att det inte var hennes ansvar att hålla mej med påsar utan det fick jag ta ansvar för själv. Det gick helt enkelt inte att komma vidare utan jag gick därifrån och hon hängde skällande efter mej en bit.

Min hustru däremot är det ordning på. Hon missar ALDRIG att få med sej hundbajspåsar. Emellertid så var hon ute häromdan och stackars Dennis var inte bra i magen. Han klämde ut en hallonstor knort och två teskedsstora klickar diarré. Hustrun tog upp knorten och sparkade över lite jord över klickarna. Då dyker det upp en karl bakom henne och talar om att man ska ta upp efter hunden. Min hustru blir kränkt och går fram mot karln och talar om att hon minsann alltid tar upp efter sej men att det inte var riktigt lätt att sörpla upp diarré så hon hade gjort det näst bästa i hennes ögon. Men karln bara gick på. Så hustrun gick väldigt nära och talade väldigt högt. Då cyklar karln iväg en femton meter och fortsätter att skrika. När hustrun går mot honom så cyklar han en bit till och fortsätter. Nu känner jag den där karln och vet att charm inte är ett av han mest framträdande karaktärsdrag men det känns liksom inte som ett vettigt sätt att kommunicera vuxna människor emellan.

När vi diskuterade incidenten med dottern så berättade hon att hon brukade trampa ner hundkiss från snödrivan för att det ser så tråkigt ut med gulmarinerade snödrivor. Då dök det upp en figur och anklagade henne för att trampa ner hundens bajs. Det gick inte att övertyga vederbörande för denne "hade sett" hur hunden hade bajsat.

För det är tydligen så att man ska inte se osäker ut. Kan man inte ta reda på hundens bajs så är det bara att vandra därifrån med näsan i vädret. Ser man osäker ut eller försöker fixa till något så hugger samhällets stöttepelare direkt.

Nu tycker jag inte att det är något jätteproblem. Det är väl så att de som syndar syndar ofta och de som sköter sina hundlämningar gör det ganska konsekvent.

Det som göms i snö ...

Så här års när det börjar tina på allvar så inser man att inte alla hundägare plockar upp. En tecknarkollega beskrev vårpromenaden som en "quick-step". Jag drar mej till minnes att fordomdags i fjärran östern, på den tiden man inte hade någon form av avloppssystem utan slängde att träck ut på gatan, hade en slags styltsandaler som höjde upp en någon decimeter ovan det värsta.

Kanske vore något att ta efter.

Hundbajsetikett

Jag undrar om jag inte begått någon form av etikettsbrott. Saken är den att jag är ute och går med pudeln Dennis. Även om mitt område är ett av stadens lugnaste så bor vi kant i kant med den fruktade Björnvägen där vare sej bilist, cyklist eller fotgängare är säker. Så bilister som kommer upp för Vargvägen har fortfarande storstadens puls när de väller fram. Dessutom har gatukontoret av någon märklig anledning gjort trottoarer som förleder fotgängare på väg mot Björnvägens affärsområde att gå efter Vargvägen där trottoarerna upplöses i tomma intet där fotgängarna får försöka ta sej över en gata med lynniga bilister utan att ha något övergångsställe att förlita sej till.

Genom stor skicklighet och sådan där streetsmartness lyckas jag än en gång ta mej helskinnad över gatan mot infarten till våran parkering. Just i detta ögonblick så möter jag en bilburen granne som bor ungefär 50 meter från mitt hus. Vi brukar vara mycket måna om att hälsa på varandra och kanske till och med säga något trevligt om vädret. Men nu är det möjligen så att jag kan ha missat att hälsa på honom nån gång på grund av den där jädrans MP3-spelaren. Ibland blir jag liksom fångad av vissa musikstycken. Jimi Hendrix "Voodo Chile - Slight return" kan få mej att vakna upp i ett annat bostadsområde utan att veta hur jag hamnat där. Så därför är det väldigt viktigt för mej att hälsa på honom trots den stressiga situation jag befann mej i. Så med Dennis i vänster hand slänger jag upp högern i en överdriven rörelse.


I just detta ögonblick inser jag att jag i högerhanden har en ilsket blå hundbajspåse i handen. Är det verkligen god etikett att vifta med en hundbajspåse åt folk?