Hågkomst

Ibland kommer jag på mej med att sakna Bassey. Det finns ingen hundras som jag har haft så roligt med och så ivrigt avråder från som Basset...

Hundliv

Den senaste veckan har varit mer hundfylld än normalt. Det har varit rondellhundar, hundutställning och hundbröd. Hundbröd? Jo, dottern, känd traderamissbrukare, hade köpt en kakform i form av en Bassett och gav den som födelsedagspresent till mej. Hon hade bakat bröd med den också, mobilkameran gör dem inte rättvisa:

Jag håller fortfarande på och bearbetar minnesbilder från hundutställningen. Det var många stora hundar och utställningsområdet var beläget på blöt sand vilket gjorde att många hundar såg rätt ruffiga ut. Hundägare är i gemen rätt så ruffigt klädda, så jag blev lite paff när jag plötsligt såg denna skönhet.


Jag blev så häpen så jag han knappt se matte men det lilla jag hann se gav ett intryck av ett väl samlat ekipage. Det var många utställare som inte riktigt insåg att de själva var en del av visningen så det var välgörande att se. Dessvärre var den andra hunden i det sällskapet något ljushylt och hade inte smorts in med tillräcklig solskyddsfaktor så stackarn var alldeles illröd och flammig.

Jag har ju berört Vilks i några inlägg och det har gett mej en liten skjuts på topplistan bland Umeåbloggare. Bråk är intressantare än roligt. Hursomhelst så är jag stolt över att ha passerat storheter som "Annelis fitnessblogg" och "Edward Riedl (M)" mitt nästa mål är att vara så bråkig och irriterande att jag passerar "Angelica - fyrbarnsmamman".

Nu är det vår och alla är pilska

Innan vi for på hundutställningen i lördags putsade dottern lite på sin cairne och lämnade lite hår i papperskorgen. Cairnen löpte så Dennis var ganska så på under lördagen. Sedan löper en blandrasare mitt emot också så Dennis har haft trängtansfyllda dagar.

Nu hade jag glömt dörren öppen till toaletten på övervåningen och jag hör plötsligt en ylande pudel. Det är en del slammer också men jag har inte möjlighet att gå på en gång så när jag kommer fram så kan jag bara beskåda förödelsen. Hår från en löptik är tydligen nog för att Dennis ska gå igång.


När vi så skulle gå ut och gå så är det två småfåglar som är så inne i sina parningslekar så de rullar ut rakt framför Dennis som mest bara verkar förnärmad. "Hmf, vilka är ni att vara ivägen där jag ska gå" ungefär.

Hans jaktinstinkt är lite begränsad. Hade det varit någon av cairnarna så hade det bara återstått ett litet fjädermoln.

Hundutställning i Sjulsnäs

Dottern skulle ställa ut sin Cairne på hundutställningen i Sjulsnäs. Man vill ju inte gärna missa ett tillfälle att återse Norrbotten så jag erbjöd mej som chaufför. Det är ju en rätt speciell kulturmanifestation med en hundutställning i sig och då speciellt att höra folk diskutera fjollpudelklippning på breda norrbottensdialekter är en upplevelse som överträffar det mesta.

För dagen hade jag köpt en låg stol så jag nästan halvlåg vid en ring. Man hade av någon anledning trängt ihop hela utställningen på en fotbollsplan med blöt sand så min stol skönk djupt ner samtidigt som man fått tränga ihop ringarna så att det blev en ohyggligt smal passage mellan ringarna. Det var mer än en gång jag kände en blöt varm andhämtning mot min nacke för att vända mej om mot ett tandrikt gap mot någon Dobermann eller något som verkade vara blandras mellan björn och Mastiff.

Men det är något beklämmande med dessa bedömningar av hundarna. Själv skulle man inte klara sej särskilt långt i en utställning och tas ur avel direkt. Vilket vore en stor synd när man ser på hur fina valpar jag fått.

Och då ska man veta att jag är en enastående skönhet jämfört med de flesta på ett sådant här evenemang. Övervikten i Sverige har verkligen blivit ett problem. Åtminstone bland hundägare.

När vi så skulle åka hem så talade jag med hustrun som förespeglade grillning med tanke på det fantastiska vädret så jag började fantisera om öl. Jag ilade in till Piteå för att köpa några. De har ju byggt om så mycket så jag körde in på måfå och hamnade på Tempoparkeringen - eller det som var Tempoparkeringen 1978. Perfekt tänkte jag, det är ju alldeles bredvid bolaget. Men jag blev lite bekymrad när jag närmade mej Lillbrogatan. Jag såg inte skäggiggubben som sålde Proletären. Det var ett stående inslag i gatubilden 1978. En skäggig man som försökte sälja proletären utanför bolaget. Det var lika roligt varje gång därför att Kfml(r) hade kurser där de lärde sej att uttala "Proletären" på göteborgska och blandningen av pitemål och göteborgska var oefterhärmelig. När jag kom fram såg jag att att bolaget var ersatt av en mäklarrackare. Plötsligt blev det lätt panik för klockan var oroande nära tre. Jag frågade en tatuerad yngling om vägen och han tog mej helt sonika i armen för att leda mej rätt. Jag måste ha sett desperat ut.


Killen skulle själv på bolaget för ikväll skulle det bli "kroosing". Det är lite märkligt motsats mellan Umeå och Piteå. Umeå är en livaktig stad, relativt sett, under vintern för att fullständigt dö under sommaren medans Piteå är en dyster illaluktande håla under vintern för att under sommaren blomma upp på ett fantastiskt sätt. Den trista raggarrundan går runt Sundsgatan, lite runt stan för att avslutas på Tempoparkeringen där man står och skränar som en apflock. På sommaren utökas rundan med en och annan tur till Piteå havsbad. Turen till havsbadet i en öppen amerikanare i en ljum sommarkväll är oförglömmelig.

Hunduppfostran

Som ett sedvanligt pucko hamnade jag framför TV:n. Det var lite lyxfällor och Hollywoodfruar och jag vet inte vad. Men plötsligt blev det intressant för det var en familj som hade en bortskämd Grand Danois och någon sådan där hundpsykolog eller vad det var skulle dit och styra upp. Dennis är ju inte någon Grand Danois precis men han har fått något slags pudel-bjäbbighet som är mindre sympatisk. Det var visst viktigt att ge ett tydligt kommando gärna åtföljt med lättläst kroppsspråk. Jag satt där framför TV:n och övade ...

Så nästa tillfälle som Dennis bjäbbade på det där irriterande sättet så var jag beredd. Kommando "NEJ" samtidigt som jag håller upp handen som en polis stopptecken.



Men då är det ju förstås någon annan i familjen som tycker att det är kul med en lättlärd pudel och har lärt honom High Five!


Där försvann det projektet ...

Ett av mitt livs pinsammaste ögonblick

Platsen var Älvsbyn. Jag var i tonåren. Vi skulle ta hand om en hund åt en bekant för en vecka eller så. Hundpromenader var liksom min uppgift i hushållet och jag hade fri tillgång till serietidningar i utbyte. Jag mins inte riktigt vad det kan ha varit för ras. Hunden var stor, sträv och i det närmaste helt okontrollerbar. Enklast är att beskriva hunden som en strävhårig tsunami. Det borde ha varit en strävhårig Vorsteh men min minnesbild stämmer inte med hur dom ser ut. Men det kanske fanns någon inblandning av något annat. Själva Fenrisulven kanske.


Just vid denna tid hade jag fått ett par lappskor. Det var någon Labba som var mästerlig på att göra lappskor och dessa var helt fantastiska. Lätta, smidiga och varma. Jag älskade dem.

Så en vacker vinterdag så spatserar jag iväg med hunden, som hette Ricky. Jag sökte mej ner mot stadskärnan i Älvsbyn för att passa på att köpa en serietidning. Vid denna tid så köpte man serietidningar via en lucka på en kiosk. Det fanns två bra kiosker i Älvsbyn vid denna tid och båda låg vid Storgatan. Den jag skulle besöka nu låg i samma hus som OK. Lappskorna gav egentligen inte något riktigt bra fäste för att hantera Ricky men han var så enastående yrsig så han var på väg i minst åtta riktningar varje sekund så det blev liksom en balans. Allt gick jättefint tills när jag släppte på uppmärksamheten för ett ögonblick när jag skulle titta på vilka nya tidningar som kommit. Plötsligt satsar Ricky allt i en och samma riktning. Plösligt finner jag mej liksom åkandes vattenskidor på lappskorna. När jag rundar hörnet så vräks jag omkull.



Jag tror förstås att han fått vittring på en löptik och det kan nog stämma på ett sätt. Bakom hörnet på huset så står en telefonkiosk. Ricky satsar järnet mot telefonkiosken där en kvinna står och pratar i telefonkiosken. Det låter otroligt men min minnesbild är tydlig. Detta var under de korta kjolarnas tid och Ricky trycker upp sin gigantiska nos upp under hennes kjol med sådan kraft att hennes fötter lättar från marken!


Det märkligaste är att kvinnan inte ger minsta tecken från sej att hon ens märkt vad som hänt. Hon pratar helt oberörd på i telefonen. Jag lyckas genom att ta tag i något slags jordkabel på väggen dra bort Ricky därifrån. Jag lyckas ta mej vidare runt hörnet till en stolpe där jag snor runt Rickys koppel och står och håller honom stadigt. Jag ser inte telefonkiosken därifrån jag står men några minuter senare så ser jag henne långt bort gå nerför Storgatan utan att ens slänga en blick åt vårt håll. Det hade känts bättre om hon skällt ut mej så att jag hade fått be om ursäkt.

Jag berättade senare för mina kamrater om incidenten. De hade fått en gedigen sexualundervisning genom porrtidningar och föreslog entusiastiskt att "Hon kanske gillade det?". Inte ens som tonårig gosse kunde jag tro på den förklaringen.

Rådjurshuvud och choklad

Min dotter har två sådana där Cairneterrier, små kompakta grävlingsliknande saker. Man brukar beskriva dem som en stor hund i liten förpackning. De här två hundarna har ganska olika karaktär. Tuva är lite reserverad och skulle nog helst trivas framför en varm brasa. Hilma är entusiastisk och äventyrslysten och väjer inte för något. När dottern var i skogen häromdan försvann Hilma glatt. Hon hade visst sjå att kalla tillbaka Hilma. När Hilma efter många om och men slutligen dök upp hade hon ett flått rådjurshuvud i munnen.


Nallebjörn lär väl ha gått och lagt sej vid det här laget så det borde väl vara en lo som varit framme. Som vanligt när Hilma har funnit något riktigt fint så blir folk sura.

Hilma ger ett inte speciellt begåvat intryck om jag ska vara ärlig. Hon har samma fånigt lyckliga uppsyn vad hon än gör. Vilket mest är att springa fram och tillbaka och ställa till ofog. Men på något konstigt märkligt sätt så har hon lärt sej att dra upp dragkedjor. Igår blev det spännande fyndet en chokladkaka. Cairneterrier har en märklig förmåga att sortera saker i munnen så när dottern fann handväskan så hittade och en halv chokladkaka med nötterna från den andra halvan liggande i den uppslitna förpackningen. Chocklad är ju inte nyttigt för hundar så dottern var lite stressad igårkväll. Men alla veterinärer var upptagna. Vi får hoppas att det gick bra.

Men rådjurshuvud med choklad? Låter inte det som någon sådan där chic gourmetmaträtt som man skulle kunna få på en finare restaurang?

Hur att knyta fast en hund

Jag var på Coop Forum i lördags (såg ni att jag inte skrev Obs? Jag lär mej även om det går långsamt) Först gick jag på apoteket och passerade en kille med tre hundar. Inget speciellt med det. När jag gjort mitt ärende på apoteket så gick jag till minuten-automaten. Där stod samma kille med de tre hundarna och talade med en kvinna. Han stod ungefär 4 meter från automaten men med tre hundar som hade 2,5 - 3 meters koppel så är man ganska svår att komma runt. Lite irriterande men man ska inte döma en man innan man gått en mil i hans skor eller vad det heter.

När jag så handlat färdigt skulle jag gå ut genom stora utgången. Tror ni inte att karln hade knytit fast den största hunden precis vid dörren så att han mer eller mindra spärrade utgången för alla.


Jag är själv inte hundrädd. Snarare är jag kanske lite mindre hundrädd än vad som egentligen är nyttigt. Så jag klev bara förbi. Men jag funderade efteråt. Hur kan man binda fast en hund på det stället. NU kan jag döma honom: vilket nöt!

Utan pudel

Jag är utan pudel i helgen. Dottern besöker den kungliga huvudstaden och jag har fått förtroendet att vårda hennes två cairneterrier. Dessvärre löper den ena och pudeln blir så pilsk att det blir outhärdligt för alla inblandade. Därför har jag inackorderat pudeln hos Larsson.

Cairneterrier är rätt märkliga varelser. Det är en del terrier, en del igelkott och en del grävling. Namnet cairne betyder stenröse och jag gissar att man trodde att djuren var stoppade med stenar. Det är kompakta och massiva saker.

Kontrasten med en pudel är - hisnande. När pudeln vill gosa så sätter han sej i knät, lutar sitt huvud mot ens bröst, stryker sin kind mot min. Och han vill liksom aldrig sluta gosa. En cairneterrier gör så att den tar sats från fem meter, accellererar ohyggligt och träffar en som en rugbyboll rakt i veka livet. Det är lite som att stå som handbolls målvakt utan susp. Sedan sticker den iväg lika glatt igen. Det är alltihop. Inga finesser, inget kramande, bara en brutal träff.


Jag vet inte om det är någon slags jaktinstinkt som omvandlats till modernt gos. De siktar gärna på kroppsdelar som kan vika sej. En favorit är när man står upptagen. Då satsar cairnen hundra mot knävecken. Allt man hinner ana är ett lätt muller och tjabong ligger man på golvet. Då offret ligger så kan cairnen faktiskt göra en följdattack - med ett slick rengör den hörselgången ända in i botten. Sen skuttar den glatt iväg till gud vet vad.

Bassey

Pudlar kan ju som sagt gärna skapa illusionen av intelligens. En hundras som är dess absoluta motsats är Bassetten. Jag tror inte att det finns någon varelse överhuvudtaget som manifesterar ointelligensen på ett lika fullgott sätt.


Det här djuret kom på något sätt in i våra liv. Vi döpte henne till Bassey efter sångerskan Shirley Bassey som var i ropet på den tiden. Det var väl tänkt som något slags hyllning men jag tror inte att hon hade uppskattat den. Hon var tre decimeter hög och vägde 35 kilo. Hennes intressen var mat och att producera biogas. Det var mycket som var märkligt med den här varelsen. En av dem var att hon helt verkade sakna kroppsuppfattning. Hon trodde sej nog vara en Chiahuahua eller möjligen en liten tax. Hon fastnade överallt för att hon försökte krypa genom alldeles för små hål.

Motion var inte heller något av hennes intressen. Hon rörde sej så lite som möjligt undantaget oförutsägbara och intensiva utfall.

Jag och min äldsta syster var ut och gick någonstans på en myr (Jag vet inte varför men jag verkar ha tillbringat en stor del av min tidiga ungdom vandrande på myrar). Bassey sackade efter som vanligt. Det gick ett stort krondike tvärsöver myren och vi hade en del besvär att passera diket. Det var två meter djupt och vattenfyllt till hälften. När vi vänder oss om så ser vi Bassey långt borta. Det är svårt att säga varför men hon kanske trodde att hon tappat bort oss och blev glad över att hitta igen oss. Eller nåt. Plötsligt sätter hon en magnifik fart. Hon galopperar över myren i en aldrig tidigare skådad hastighet. Hennes öron fångas av fartvinden om fäller ut som vingar. Hon såg ut som Dumbo.

Möjligen hade hon sett den filmen också för hon kastar sej över diket. Hon skjuter ut som en fläskkorvsmissil genom luften. Ganska precis halvvägs så vrider hon exakt 90 grader rakt ner. Hon klyver vattenytan i en brun kaskad av inte helt fräscht myrvatten. Helt oberörd klafsar hon sedan upp ur diket. Exakt samma procedur upprepar sej när vi går tillbaka.

Men det egendomliga var att hur enastående korkad hon än var så lyckades hon alltid lura av oss mat.

Toappappersmarodören

Så länge jag hade tonåringar i huset reflekterade jag aldrig över konsumtionen av toapapper. Gud vet hur tonåringar fungerar överhuvudtaget. Jag bar hem bal efter bal med toapapper. Men nu när vi bara är två i hushållet så har det fortfarande förbrukats mycket papper. Så därför så bestämde jag mej för att på försök köpa lite dyrare dasspapper istället för balar av billigt papper. Döm om min förvåning när jag inser att vi inte förbrukar något dasspapper alls. En rulle räcker i evighet.

Den enda som är irriterad är pudeln. Han har nämligen en ritual att när pappret är slut så vill han att man ska stoppa Frolic i pappersrullen och gömma den. Sedan ska han söka efter den. Med stigande irritation så har han väntat nedanför toapappershållaren. Han gillar verkligen inte det här nya, dryga toapapperet.

Men så kommer han stolt med en tom pappersrulle. Både jag och hustrun är lite förvånade för vi tyckte att det var ganska mycket kvar på rullen (Har man en toappappersullepudel så är man alltid medveten om hur mycket som är kvar på rullen). Vi gick och stoppade Frolic i rullen i vanlig ordning för vi har ju en slags kontrakt att uppfylla.

När jag så går in på toaletten så är det lite märkligt. Det ligger en massa papper på golvet. Jag är lite föbryllad men vi sätter dit en ny rulle. Efter en stund hör vi ett oväsen från toaletten.



Det är svårt att veta vad en pudel egentligen begriper men ibland blir man förvånad över hur händig han är när han bestämmer sej för någonting.

EDIT:
Efter att ha varit noga med att hålla toalettdörren stängd så hör jag ett nytt oväsen. Då finner jag en sur pudel som har lyckats krångla ut en rulle hundbajspåsar från en back på en hylla på hundratjugo centimeters höjd. Jag begriper inte hur han gör.

I pudelns våld

Pudeln har en mycket fix idé. Han bevakar hur mycket papper det är kvar på toarullen. När det börjar sina med papper på rullen så börjar han bevaka den. Lämnar man rullen med ett eller två ark kvar blir han ordentligt uppretad!


Saken är den att när rullen är tom så ska man fylla den med Frolic, nypa igen den och gömma den i vardagsrummet. Sedan ska han lera rätt på den. Den ritualen går inte att smita undan för han har absolut koll på pappersrullarna.

När det är sommar och altandörren är öppen kan han smita iväg till någon granne och stjäla tomma pappersrullar.

Pudeldiarré

Natten har varit lugn. Förutom pudeln som har varit magsjuk. Det är märkligt att en så söt varelse kan se så otroligt ful ut när den bajsar.


Apropå det vill jag gärna puffa för bloggen "En man med ett skägg" som idag skriver om Christina Jutterström . Ni kan ju för ett ögonblick fundera varför det ligger inom ämnesområdet innan ni klickar på länken. "En man med ett skägg" är en fantastisk blogg. Han är liksom jag intresserad av gamla gubbar (det låter som en sexuell läggning men det är nog precis tvärtom). Där avhandlar han kära gamla gubbs som Arne Weise, Ulf Lundell och Povel Ramel.

Dennism

Nu sneglade jag på den där topplistan av sökord och äntligen hade något väsentligt kommit på tal. Dennism, dvs den ideologiska rörelse som förhärligar pudeln Dennis.

Nu såg jag nåt nöt som hette Dennis M trodde att det var hans patetiska herrmodeblogg som folk sökte efter. Kom igen. Finns det någon människa med ens tvåsiffrig IQ som läser en herrmodeblogg? Varför skulle man läsa sånt? När det gäller dammode kan man ju alltid titta på damerna som är i kläderna men varför skulle man bry sej om herrmode?

Nazipudeln

Hustrun lever ett liv i glitter och glamour. Hon sveper runt i bostaden med den ena fjäderboan efter den andra, sjungandes "Diamonds are a girls best friend", "Material Girl", "La vie en rose" och annat tjusigt. Men det vore att överdriva att säga att hon dansar runt med champagne. Det är mest sån där Cinzano Asti. Min egen glamour begränsar sej till att jag får slurpa upp allt grannare dammtussar med dammsugaren. Rosa och glitter.

När jag så går runt med min dammsugare så blir jag varse ett liten barsk varelse. Jag kan liksom inte med blicken fixera vad det är jag ser. Det är ungefär som att se på en sån där 3D-bild utan att kunna få ihop bilden. Efter ett tag så kommer jag fram till att det jag tittar på är en - Hitler-pudel! En sån obegriplig sammansmältning. En närmare inspektion visade att mustaschen bara var en avsöndring från en svart fjäderboa.

Don´t eat yellow snow

På ett sätt är vårvintern en underbar tid. Härligt att gå ut med hunden. Men det finns ett problem. Det är en hane. Man tycker inte att en pudel ska finna det meningsfullt att låtsas vara macho men tydligen gör dom det. Han lyfter benet var tredje meter och slänger iväg en neongul skvätt. Spåret efter en är en lysande gul driva.


Jag försöker föra genuspedagogiska samtal med honom för att övertyga honom om vilken vinst det skulle vara för både honom och alla andra om han tikkissade. Han skulle ju kunna umgås med tikarna på ett mycket mer otvungen och jämnställt sätt.

Nu börjar jag mer fundera på något slags elkoppel.

("Don´t eat yellow snow" är en Zappa-låt för er som undrar.)

Modern ångest

När man på internet ska rösta fram vilken som är den sämsta tecknade serien brukar alltid Laban vinna stort. Själv är jag som gammal Bassetinnehavare lite lätt oförstående till varför man är så avog till denna uppvisning i brittisk knastertorr humor. Ilsknast på Laban brukar man vara i alternativseriekretsar varför jag en gång gjorde denna fusion mellan alternativ och Laban.


Jag tycker att en Bassets uppsyn borde passa alternativscenen.