Röda ballonger

Utvecklingen i arabvärlden får en att tänka på många saker. En sak som naturligtvis ligger i bakhuvudet är oljan. Västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet har haft en ganska tveksam inverkan på demokratiutvecklingen i regionen och många gånger verkar det vara så att dåliga beslut har många gånger berott på att man velat säkra tillgången på olja. Men det är ju också svårt att förstå varför vi tillåter oss att vara så beroende av olja. Umeå Energi eldar fortfarande med olja trots tillgången på alternativ.

Häromdagen så åt jag en banan. Men det gick så fort att jag hann aldrig känna smaken men eftersmaken var så angenäm att jag åt en till. Så ska man ju inte göra som en balanserad och mogen man. Efter ett tag så inser jag varför. Tydligen så är det så att matsmältningsapparaten förändras och sådant man kunde göra som ung går inte längre för sej. Man förstår varifrån uttrycket "pruttgubbe" kommer ifrån.

Då inser jag att jag är något på spåren. En människa producerar ungefär 2 liter tarmluft per dygn. Det är prima naturgas av bästa märke. Det handlar alltså om tiotals miljoner kubikmeter naturgas som varje dygn går rakt upp i atmosfären och bidrar till växthuseffekten. Det hela går ju också att öka på genom viss kosthållinging. Ni som gjort lumpen minns ju att det var livat på luckan på torsdagskvällarna.

Det borde väl gå att samla upp i ballonger på något vis? Då borde det ju också synas vilka som bidrar till samhället. Samtidigt så går jag och när en annan fundering. Tittar man på naturen så är det ofta hanarna som prålar med fjäderdräkter, har stora hornkronor och är färggranna för att tjusa honorna. Männen är också de i människovärlden som först pyntat sej med smink, färggranna strumpor, smycken och färggranna fjädrar. Till och med vikingarna lär ha varit förtjusta i glansiga och färggranna tyger. Men på något sätt har kvinnorna alltid lyckats överta alla de här sakerna.

Men här samlas de två tankarna till en. Tänk vad vissa män kan pråla med sin duktighet om vi samlar tarmluften (vi måste komma på ett sexigare namn) i röda ballonger.

Öh, det är alltså sånt jag går och funderar på.

Bluestexter genusperspektivet

Det var ett jävla tjat om bluestexter tänker den eventuellt kvarvarande läsaren av bloggen. Men jag hade faktiskt något jag skulle komma fram till och jag måste på något sätt måla upp den sexistiska fonden för att det hela ska framstå i rätt sammanhang.

Jag ser som sagt var på kulturnyheterna varje kväll klockan sju om tillfälle gives. Det är kul och intressant att hålla sej ajour med vad som pågår. En del kan man ju göra skämt av också. Hursomhelst så var det ett inslag om sångerskan Marie Sehlander som talade om att skriva om musikhistorien eftersom kvinnorna blir styvmoderligt behandlade. Nu kan jag för lite för att kunna bedöma hur rätt hon har men när det gäller bluesmusiken så har hon vissa poänger.

Många bluesvänner, mig själv inräknad, är väldigt förtjusta i kringvandrande manliga bluesmusiker som liftade runt i den amerikanska södern och spelade för småslantar. Men vi som är någorlunda pålästa vet att det i städerna var populärt med lite större band som ofta frontades av en sångerska. Namn som Ma Rainey, Bessie Smith och Memphis Minnie är lika tunga i blueshistorien som någon annan. Men på något sätt blir de inte lika intressanta. Det finns många perverterade kalenderbitare som jag själv som läser böcker och håller reda på vilken bomullsfamr Tommy Johnson var född på och vilka musiker han luffade med men av någon anledning som är det inte lika intressant att skärskåda damernas förehavanden.

Nåja, jag har ju nu redogjort lite för vad de manliga bluessångerna handlade om. Det är korv som läggs i hennes stekpanna, cigaretter som sugs på hela natten och orgelpipor som blåses rena. Men kvinnorna då? Vad sjunger de om? Som exempel ska vi titta på Lil Johnson som jag inte vet något om och inte heller har sett någon bild på. Jag illustrerar henne med godtyckligt klotter ur skissblocket.

De var ju ofta rejäla bitar. De skulle ju kunna överrösta en blåsorkester utan mikrofonförstärkning. Hon spelade i alla fall in en låt som hette "Press my Button Blues" och jag får be er att ta fram er allra snuskigaste fantasi.




My man thought he was raising Sam 
I said Give it to me baby, you don't understand 
Where to put that thing 
Where to put that thing 
Just press my button, give my bell a ring! 

Ja, ni hör ju. Här är det en kvinna som kan formulera sina sexuella behov och skäms inte för dem.

Come on baby let's have some fun 
Just put your hot dog in my bun 
And I'll have that thing 
That thing-a-ling 
Just press my button give my bell a ring 

Lägg din varmkorv i mitt bröd. Här är det inget snack.

My man's out there in the rain and cold 
He's got the right key but just can't find the hole 
He says Where's that thing? 
That thing-a-ling? 
I been pressin' your button, and your bell won't ring! 
(spoken: 
Beat it out boy! 
Come on and oil my button! 
Kinda rusty!) 
Now tell me daddy what it's all about 
Tryin' to pinch your spark plug and it's all worn out 
I can't use that thing 
That thing-a-ling 
I been pressin' your button and your bell won't ring! 
Hear my baby all out of breath 
Been working all night and ain't done nothing yet 
What's wrong with that thing? 
That thing-a-ling 
I been pressin' your button and your bell won't ring 
Hear me baby on my bended knee 
I want some kind daddy just to hear my plea 
And bring me that thing 
That thing-a-ling 
Just press my button give my bell a ring 


Diskret som jag är så lämnar jag er att begrunda resten av texten.

Vi blir alla gubbar när vi blir äldre

Det var i mittersta sjuttiotalet. Vi var några i Piteå som ville starta en proggresiv musikförening men vi visste inte hur man skulle göra. Den som var lite äldre av oss var teaterpedagog och kände en kille i Luleå som minsann hade koll på sånt där. Vi anordnade ett möte och den här killen tog mej med storm. Han och teaterpedagogen nojsade och kelade fast det var uppenbart att de inte var tillsammans utan bara kompisar. Bara en sån sak var välgörande i en livsperiod där ihop eller inte ihop var en fråga om liv och död. Och vad han kunde prata den killen! Han var full av vänsterfloskler och sade alla de rätta fraserna. Den här mannen var verkligen en förebild. Både alfahanne och jämnställd och feministisk på samma gång. Han hette Kjell Sundvall och jag beundrade honom.

Med tiden så blev han demonregissör och uttalade sej häromdagen om kvinnliga regissörer: "Det är ju inte mitt eller Colin Nutleys fel att de gjort dåliga filmer som inte attraherar. Det får de ta ansvar för själva". Låter inte det lite gubbigt?

Internationella kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen. Det skiter väl jag i, internationella Orangutangdagen är min dag. Jag satt istället och funderade över olika bilmodeller och hur igenkännbara de är. Och litet grand tänker jag på hur män uppfostrar män.

För ganska många år sedan så hade vi en Renault 12 TL. Jag älskade den bilen. Lätt och meka var den också, det fanns nästan inga rörliga delar och det satt något slags gräsklipparmotor i den så man kom åt överallt i det överdimensionerade motorrummet. Om jag minns rätt så var motorn på 47 hästkrafter, inga problem att hålla hastighetsgränserna alltså. Men motorn skar av någon anledning och jag köpte en Renault 12 TS. De var i stort sett identiska förutom att man hade satt på en Weberförgasare så man kunde skrämma ut 55 hästkrafter ur motorn. Det kändes faktiskt skillnad. Hursomhelst så skulle vi avliva den gamla TL:en och jag skulle plocka någon del ur den som faktiskt var i bättre skick. Så jag stod på en parkering med båda bilarnas motorhuv öpnna och bägge backluckorna.

Det kanske såg lite lustigt ut och en liten pojke ropar högt till sin far "Titta pappa! Två likadana bilar som båda har motorhuvarna och bakluckorna öppna!"


Pappan tillrättavisar sonen: "Dom är inte likadana. Dom har olika förgasare."

Manligt vs kvinnligt del 4238

"Män är inte djur - män är barn" trumpetar Aftonbladets Karin Magnusson ut. Denna slutsatsen drar hon genom att ha tittat på två humorprogram på TV. Männen uppträder fånigt. Men jag undrar om det inte ganska ofta händer att folk av alla möjliga kön uppträder fånigt i humorprogram. Det är ju inte så att karaktärerna i "På solsidan" är tänkta som förebilder för hur människor ska vara utan snarare är karikatyrer av folk som man kan träffa på. Själv tycker jag att den är rätt kul. Många av karaktärerna och situationerna är rätt träffande.


Mest fascineras jag av Karin Magnussons dråpliga generaliseringar. På något sätt verkar det som om hon tror att hennes könstillhörighet gör henne till en bättre människa. Jag hör själv till ett kön som har närt liknande tankegångar om vårt eget köns förträfflighet men vi har till största delen gett upp dem. Det är inte så att intelligensen sitter i lille Nisse. Men det betyder inte att intelligensen sitter i hallongrottan heller - den sitter nog någon annanstans.

Själv försöker jag mej som sagt var ibland på att teckna serier - med varierad framgång. Om man ser hur det ser ut på den svenska seriescenen så har det under senare år skett en dramatisk utveckling. Det har kommit fram massor av roliga och duktiga kvinnliga serietecknare. Det är som överallt annars - vill man ha nåt gjort får man göra det själv. Vill man ha humorserier på TV där folk är goda genusförebilder och samtidigt är roliga får man väl göra dem själv.

Fallet Kapten klänning bevisar vad jag sagt hela tiden

Debatten kring Polischefen Göran Lindberg a.k.a. Kapten Klänning har ju pågått ett tag nu. Jag har följt den sådär. Men vad som slagit mej är att många proffstyckare lyckas dra slutsatsen att fallet bevisar vad de alltid har sagt oavsett vad det nu är som de sagt.

Ta antifeministen Per Ström som i ett inlägg på newsmill nånstans drar slutsatsen att fallet Kapten Klänning bevisar vad han alltid har sagt. Man kan inte lite på män som kallar sej för feminister.

Genusprofessorn Eva Lundgren inlägger också på newsmill och kommer fram till att fallet Kapten Klänning bevisar det hon alltid har sagt. Man kan inte inte lita på män.

För er som hade oturen att råka ut för "Hej Matematik!" i skolan är det uppenbart att Ströms utsaga är en delmängd av Lundgrens utsaga. Lite lustigt är att dessa två personer med gedigen högskolebakgrund, Ström är civilingenjör och Lundgren är som sagt var professor, utan att tveka använder ett enskilt fall som bevis för en allmängiltig tes. Man får inte ett simpelt hemarbete på A-nivå godkänt om man skulle bära sej åt så som student.

Själv skulle jag bara vilja säga att fallet Kapten Klänning bevisar att man inte ska tro på folk som verkar vara perfekta. Det har jag alltid sagt.

Syster Jane

Jag nås av skrämmande tidender. Hollywood har tänkt filmatisera Thor. Som ju alla självklart vet så är Thor en del av Kirbyversum, det vilda menageri av seriefigurer som skapades av Jack Kirby. Några mindre skvättar har nått oss i filmatiserad form som Hulk, Fantastic Four, Silversurfaren och X-Men. Men där dessa är tämligen realistiska och jordnära är Thor hysteriskt ultrakosmisk med en fantasi och visuell kaskadkräkning som inte gärna kan fångas i ett annat medium än den tecknade serien. Filmmakarna fegade ju till exempel när de skulle skildra Galactacus i "Rise of the Silver Surfer". Galactacus är den mest fasansfullt skrämmande varelsen i Marvels multiversum, som fullkomligt kryllar av kosmiskt fasansfullt skrämmande varelser. Men i serien är han klädd i en lila kjol, har fluffringar på vaderna, en papperskorg på huvudet och nån sorts antennvingar på öronen. Det är svårt att få sånt skrämmande på film.

Thor handlar hursomhelst om den halte och lytte läkaren Don Blake som vid ett besök i Norge råkar hamna i en grotta när han ska undfly några stenvarelser från yttre rymden. I grottan finner han en askstav som när han slår den i marken förvandlas till Tors hammare Mjolnir och han själv förvandlas till Thor. Jag läste härförleden ett tiotal tidningar. Man blir alldeles vimmelkantig av alla underjordsvarelser, förkomna halvgudar, galna röda diktatorer med skägg och superskurkar som i ett oändligt ymnighetshorn strömmar ur sidorna. Efter ett tag blir det bara för mycket så jag börjar intressera mej för de vardagliga elementen. Det är nämligen så att Dr Blake har en sköterska som heter Jane Foster som lägger ut sina lovar för Dr Blake. Och som allt annat i serien så är det maxvolym som gäller. Syster Jane är den vitaste och mest stärkta sköterska som tänkas kan.



Hennes känslor för Dr Blake har han inte möjlighet att besvara på grund av sitt kall som läkare. När den mäktige Thor dyker upp så blir hon förälskad i honom i stället. Hon tycker att Dr Blake är lite småfeg. Inte ens när han kastar sej framför en exekutionspatrull i San Diablo tycker hon att det är särskilt märkvärdigt. Hon drömmer sej mer och mer bort i kärleken till Thor.

Den här serien tuschlades av Vince Coletta som inte var den vassaste penseln i lådan. Ser ni att han har satt en vänsterhand på Thors högra arm? Som nordbo blir jag lite kränkt när hon vill klippa håret av honom. Han ser ut som en amerikansk collegestudent.

Men är det inte lite väl kyska drömmar att nära om man hoppas kunna snärja mannen i sina drömmar? Mja, finns det inte en erotisk underton?

Don´t eat yellow snow

På ett sätt är vårvintern en underbar tid. Härligt att gå ut med hunden. Men det finns ett problem. Det är en hane. Man tycker inte att en pudel ska finna det meningsfullt att låtsas vara macho men tydligen gör dom det. Han lyfter benet var tredje meter och slänger iväg en neongul skvätt. Spåret efter en är en lysande gul driva.


Jag försöker föra genuspedagogiska samtal med honom för att övertyga honom om vilken vinst det skulle vara för både honom och alla andra om han tikkissade. Han skulle ju kunna umgås med tikarna på ett mycket mer otvungen och jämnställt sätt.

Nu börjar jag mer fundera på något slags elkoppel.

("Don´t eat yellow snow" är en Zappa-låt för er som undrar.)

Porrsurfaren

För ett antal år sedan fick jag för mej att jag skulle läsa datavetenskap. Detta var under genusvetenskapens gyllene vertex så det var minst sagt upprörda känslor när några unga män porrsurfat i datasalarna. Vi hade en kvinnlig studierektor som var tuff. Det gjordes helt klart att om någon fler skulle ertappas skulle det vidtagas åtgärder. Riktigt exakt vilka åtgärder det skulle handla om framgick inte men man förstod att det skulle vara tragiskt för en man att råka ut för nåt sånt i så unga år.

Jag log överlägset åt det hela. Med min mogenhet var det helt absurt att tänka sej att sitta och porrsurfa i en datasal.

Nu har datavetenskap en policy att man ska använda så komplicerade och svårhanterade system som möjligt. Därför skulle vi lämna in våra dokument i La Tesh. Ett otroligt svårarbetat och karaktärsdanande system. Det var så illa att jag bestämde mej för att ladda ner en manual fast det är omanligt.

Dessvärre var det upptaget i pojksalarna så jag fick gå till en av flicksalarna (Det är strikt könsuppdelning. Linux- och Unix-salarna är för pojkar och Windowssalarna för flickor.) Jag satte mej ner för att googla efter La tesh. Det stavas Latex. Jag brukar säga att allt vore så mycket lättare om jag inte var dum i huvudet. Detta var ett sånt tillfälle. Jag klickade på första länken utan att läsa närmare.

Det här var alltså datorer med Gigabitkort, som man själv knappt kunde ta in hur snabba de var, och helt jävla öppet spjäll mot internet. Och ingen pop-upblockerare. Det går inte att föreställa sej med vilken hastighet och vilken ohygglig mängd det öppnades nya porrfönster på datorn. Det fanns inget sätt att stoppa det på och efter en halv minut valde datorn att helt enkelt bara svartna. Under den halvminuten hann jag antagligen porrsurfa mer än hela universitet gjort på ett normalt år.


Jag brukar ibland tänka på den stunden när jag ser politiker stå stammande och se skyldiga ut. Tänk om de är lika rosenrött oskyldiga som undertecknad. Bara offer för sällsynt olyckliga omständigheter. Hela den hösten gick jag och kastade oroliga blickar över axeln.

Könsmaktsordning

Könsmaktsordningen förändras succesivt. Det är idag svårare att försvara varför kvinnan ska åka buss, handla och hämta barn på dagis medan mannen i elegant ensamhet glider till jobbet i familjens bil. För vår del har det aldrig varit aktuellt eftersom jag bor på promenadavstånd från jobbet och frugan har två mil och bussförbindelser av norrländsk typ. Men kampen flyttas till nya slagfält. Själv var jag inte riktigt vaken när det hände. Det handlar om fjärrkontrollen.



Sitter man ensam med fjärrkontrollen går det utmärkt att följa två filmer samtidigt. Men sitter man brevid är det otroligt frustrerande. Det går heller inte att få fjärrkontrollskötaren att inse att det är onjutbart. Det är som att få en rökare att förstå varför man inte ska stå i dörröppningen och röka.