Manlighet II: Pudeln

Jag vet inte någon varelse som är så övertygad om sin egen manlighet medan omgivningen har svårt att se den. Han bröstar sej och är kaxig men han är liksom fluffig och gosig på ett sätt som är lite omanligt. Den där fluffiga pälsen gör att man helst bör sätta på honom en dräkt när det är blött och smutsigt ute. Dottern har skickligt sytt ett par dräkter. Olyckligtvis så är den allra bästa gjord i ett glansigt, leopardmönstrat tyg. Det understryker inte direkt hans manlighet. Vissa man möter verkar osäkra på vad slags djur de är som de möter.



Jag träffade en av travkamraterna. Direkt han såg pudeln i leoparddräkt ropade han till mej: "Jag känner inte dej!". De är lite känsliga för sådana där saker, travpojkarna. För att ytterligare spä på så ljög jag att jag hade en matchande leopardoverall i tvätten.

Vad är manlighet?

Veckans bloggtema skulle alltså vara manlighet. Det är ett ämne man närmar sej med viss tvekan. Allt som har med kön att göra kan explodera helt ologiskt. Det är ungefär som att diskutera invandring.

Vad är det då som är manligt. Den bild som först kommer för en är något slags Karelinliknande figur, stor och muskulös. Jag upplever Howlin Wolf som manlig medan jag upplever Michael Jackson som omanlig.

Det blir väl lite så att man definierar manligt och kvinnligt genom att göra dem till varandras motsatser. Kvinnligt är omanligt och manligt är okvinnligt. Ju fler drag man har som anses typiska för det egna könet om otypiska för det andra gör att man upplevs som särskilt könsrepresentativ. Själv tycker jag att det är bra att vi är två olika kön. Det gör livet intressantare och så undrar jag hur mycket vi egentligen skulle få gjort om vi var bara ett kön. Hursomhelst så tänkte jag bara som hastigast titta på några manliga fenomen. (Detta kommer att vara kåserande. Naturligtvis ska vi ha samma rättigheter, samma lön, samma möjlighet att bli vad vi vill oavsett kön.)

Rädsla: En man bör inte vara rädd. Alltså försöker han övervinna sin rädsla för olika saker. Som en följd av detta får vi den manliga Jackass-mentaliteten.

Kärleken: Män skyr inga medel när det gäller att lägra det motsatta könet.



Bob Dylan: Det är inte alla män som delar detta intresse men det finns många av oss. Vi slänger Bob Dylan-citat omkring oss och vet vilka låtar som finns på vilken skiva.

Actionfilmer av låg halt: Vi älskar usla actionfilmer. Vi ser Steven Seagal, Dolph Lundgren och Van Damme trots att vi vet att dom är usla skådespelare. Ville vi se skådespeleri skulle vi gå till nån jävla teater.

Äta: Vår smak för föda är i det närmaste suicidal. Pizza med bearnaissesås, Pytt i panna med extra fett och flera ägg och dubbelplusmeny på närmaste hamburgerhak.

Klädsmak: saknas.

Litteratur: Tveksamt. Fantomen är inte så dum.

FavoritTV: sådana där program med fantastisk ingenjörskonst där man bygger jättestora broar på konstiga ställen.

Spottloskor: Varför laddar vi iväg rejäla spottloskor mitt bland folk? Vederstyggligt!

Pruttning: Ja, det är inget vidare heller. Men det kan ju vara skönt för egen del.

Ja, det är märkligt att kvinnorna står ut med oss. Men jag fick en liten inblick genom någon sådan där kvinnotidning jag läste. Kan den ha hetat Q? Hursomhelst var det några mycket framstående feminister som uttalade sej om hur män ska vara. Män ska förstås vara mjuka, förstående, karriärfrånvända, barnvänliga och så vidare. Men detta var för allmänheten, för egen del så ansåg de att de som feminismens aristokrati kunde vara förtjänta av välhängda alfahannar.

Vi män bör akta oss för dammsugaren

Ny intressant forskning visar att män bör undvika dammsugaren så långt det är möjligt. Det visar sej att elektriska fält skadar spermieproduktionen. Lite synd för jag är ju en entusistisk dammsugare.


Men det finns ju så mycket annat att syssla med. Man kan ju göra grejor. Det är kul om man har bra grejor. Som den här bäbisen med trefasmatning. Tuggar sej genom armerad betong som om det var varmt smör! Den har en djävulskt stark elmotor. Fina grejor.

....eller så kan man jobba vid datorn. Jag har stoppat i en 3000 watts nätdel. Med parallelkopplade grafikkort så är det som att sitta med en kupévärmare under bordet. Man måste stoppa in massor av fläktar i chassit.

Men kom som sagt var ihåg att akta er för dammsugare!

Manlig fåfänga

Jag tecknar jämt. Men jag har sällan någon sådan där skissbok. Det sitter något slags trauma i bakhuvudet med någon kamrat som satt och skissade i en sådan där skissbok på caféer för att på något sätt attrahera det motsatta könet. Iklädd en scarf. Kanske till och med en basker. Riktigt hur attraherandet skulle gå till begrep jag aldrig. Men jag begrep att det var mycket patetiskt.

Så därför brukar jag gå och skissa på vanligt skrivarpapper. Om man viker ett A4-papper två gånger så får man ett lagomt litet skisspapper. Om man vänder och vrider så får man plats med 8 små teckningar. Nu samlade jag ihop ett gäng och satt och betraktade. Vissa teman kommer igen. skojiga figurer, barbarer, mongolkrigare och damer. Men nu ser jag ett tema som jag inte riktigt uppfattat tidigare: Manlig fåfänga.


Någonstans här och någonstans där finns det någon löjeväckande representation av manlig fåfänga. Lustigt att jag inte insett vad jag har gjort medan jag höll på.


Manligt mode är ju ett kapitel för sej. Våra marginaler är mikroskopiska. Skulle man ta på sej en bred sjuttitalsslips eller en trådsmal åttitalsslips så skulle man se psykotisk ut. Likväl så är det oftast vi män som har infört olika bisarra inslag som silkesstrumpor och smink. Men vi har övergett dem allteftersom. Kanske är det så att vi idag har kommit fram till modeevolutionens toppunkt. Sunkiga jeans och t-shirt.

Idag skulle jag mycket väl kunna använda sådana där skissböcker. Ingen människa kan väl tro att en man i min ålder skulle använda sej av en sådan fånig raggningsmetod. Men man funderar lite över dammodet. I våras fick jag se min hustru i en långklänning med en gigantisk rosett på ryggen. Det såg ut som Karlsson-på-taket:s ryggpropeller. Men helt okej.
Och en kvinna skulle mycket väl kunna sitta på ett kafé med en skissbok. Iklädd en scarf. Och en basker. Och det skulle bara se fint ut.

Hur gör dom?

Kvinnans lister övergår mannens förstånd

Det finns vissa saker som på något sätt undantas jämnställdhetsfrågan och en sådan sak är listspikning som av någon anledning anses vara en manlig plikt. Att listspikning dessutom är en sådan verksamhet som lyder under Murphys lag mer än något annat gör att det är en sådan sak som lätt blir lämnad åt sidan. Den där rubriken skulle väl vara vitslig på något sätt och det blir lätt så att det är en sådan sak som hustrun gärna påminner om och en sådan sak som jag gärna lämnar halvgjort.

Jag ser att många proffssnickare nuförtiden struntar i gersågning. Dörrfoder görs med två raka foderlister rakt upp och så en tvärt över. Fult som bara den. Men snabbt och enkelt. "Varför gör inte du så?" säger hustrun. "Ser jag ut som en idiot?" brukar jag svara. Hustrun har inte riktigt förstått att det inte är meningen att man ska svara på retoriska frågor. Gersågning är det alltså som gäller och så brukar jag köpa billiga grejor på Jula eller Clas Ohlson. Dom är nästan lika bra.


Men när det gäller gersågning så gills inte "nästan lika bra". Min kanske största stund i hemsnickarlivet var när jag lånade hem en deWalt inredningssåg. Vilken satanisk precision! Jag klädde in trappen med träparkett. Inte två trappsteg är likadana och samma vinkel återkom aldrig två gånger.


Så blr det ofta. Jag hänfaller åt ovidkommande dravel istället för det som räntar. Det blev lite knepigt att lista in kring trappen. Jag visst inte hur jag skulle lösa det så jag gjorde så här:


Sitter som ett smäck! Behöver inte ens fästa listen utan den sitter som gjuten! Här var det bågfilen som fick komma till pass. Den får ofta göra tjänst när det handlar om precision.

Men bortsett från sådana där små njutbara ögonblick så blir lister mestadels liggande. Man blir så frustrad för de har ett meterpris ungefär motsvarande en starköl på puben och så djävlas de bara med en.

Min salig gamle far fick för sej att han skulle klä in köket i panel. Han hade försökt göra taket snyggt (takskivor är också något sådant där som lyder under Murphys lag) och kom på att takpanel var träigt och bra. Han klädde in väggar och golv i panel och satte upp lister. Alla lister utom en. Den listen var färdigsågad och klar men kom aldrig upp. Såvitt jag vet så stod listen lutad i samma hörn som den stått i tio år när de flyttade från huset.

Kjolar för män

För några dagar sedan nåddes vi av nyheten att H&M lanserar en kjolmodell för män. Det var några tidningsartiklar men det blev inget större väsen och, handen på hjärtat, vem bryr sej. Förra gången jag tillät mej att förnedras av modeindustrin var på sjuttiotalet med V-jeansen. Om någon vilsekommen själ ger sej in på detta lär det inte spela någon större roll heller. Det är ju trots allt bara en bit tyg.

Men så började jag fundera på saken. Alla offentliga toaletter verkar ha försvunnit. Ska man på stan gäller det att förrätta sitt tarv hemma. Det finns ju inte heller några bra buskar att söka sej in i. Det är en rätt stor risk att bli upptäckt av lagens långa arm också. Inte utan anledning heller. Jag körde bil i centrala stan när en busschaufför bara kliver framför bussen, halar fram en rejäl chorizo och släpper sitt vatten. Det ser faktiskt rätt förargelseväckande ut. Men nu får vi ju en ny chans. Vi kan lära av den moderna konsten och modeindustrin i skön förening.

Svenska män är mesiga

Det kommer en ny film på bio som jag är lite nyfiken på. Det handlar om ett par där den ena parten inleder ett förhållande med en annan person. Men de försöker vara förnuftiga och komma fram till en rationell lösning så de flyttar ihop allihop. Manuset lär vara skrivet av Obbola-sonen och gamle seriefanzinisten Jens Jonsson. De recensioner jag läst är ganska ljumma. De avfärdar repliker som "Det är ju trots allt bara känslor" som "överslätande". Vi svenskar är ju så dåliga på konflikter. vi borde lära av mellanöstern. Där kan de hålla liv i en konflikt!

Det är lustigt hur saker och ting liksom tycks hänga ihop fast de inte gör det.

Nu har jag läst på lite om Anna Anka. Jag talade med en kvinna med bestämda åsikter som menade att den svenska upprördheten berodde på att den svenska relativa jämnställdheten ändå var såpass skör så att man hugger vilt på varje uttalande som kan tänkas hota den. Och det låter väl rimligt. Själv är jag mest upprörd över att familjen Ankas livsstil kräver att det finns en fattig slavbefolkning för att systemet ska fungera och att vi försöker på olika sätt införa samma system här.

Men så läste jag på nätet diverse historier som påstods vara invandrares historier om svenskar. Temat var tämligen enahanda. Svenska kvinnor är lätta på foten och svenska män är mesiga. De låter ungefär så här.



När en amerikansk man finner sin hustru i sängen med en annan man skjuter han dem bägge.
När en Saudisk man finner sin hustru i sängen med en annan man så tar han henne till torget och låter henne stenas.
När en svensk man finner sin hustru i sängen med en annan man så säger han "Vad har jag gjort för fel?"

Tanken med historien är väl att visa hur mesiga vi svenska män är. Men när jag sitter och tänker på saken. Vilken av de tre modellerna är den minst korkade?

Ragnar vill amma

Det var ju bara en tidsfråga. I aftonbladet/Wendela så är det en snubbe som heter Ragnar som vill amma sitt barn. Det är vid sådana här tillfällen som man inte riktigt är stolt över att vara svensk.

Men saken tål lite att funderas på. När jag läste genusvetenskap (Umeå universitet hade en tanke att man inte skulle släppas ut med en examen om man inte hade läst genusvetenskap - så jag läste genus för datavetare eller vad det nu hette) så brukade de flesta föreläsningar se ut på samma sätt. Föreläserskan påstod en massa saker som jag ifrågasatte och sedan ifrågasatte hon mitt förstånd. Mina kurskamrater bad mej vara tyst - "snälla kan vi inte bara få göra bort det här så vi har det bortgjort". Den enda gången hon inte omedelbart idiotförklarade mej var när jag ifrågasatte - framför allt hur man kommit fram till de slutsatser man ansåg sig kommit fram till - om vi någonsin kommer att uppnå exakt 50-50 fördelning på barnledigheten. Ett av mina argument var att det kändes lite konstigt att avbryta amningen i förtid bara för att uppnå ett socialpolitiskt mål. Visst går det med bröstpumpar och infrysning att lösa det praktiskt men det känns väldigt krystat.

Å andra sidan så var nog folk i gemen lika förbryllade inför tanken när Lennart Hyland lanserade "Frufridagen" i radioprogrammet Karusellen. Tanken var att männen en dag om året skulle sköta fruns sysslor och laga mat, diska och tvätta. Det hela var väldigt konstigt och obegripligt. Kommer vi om femtio år att tycka att det är lika normalt och vettigt att männen sköter sin del av ammningen? Och kommer folk att tycka att min reaktion mot den här artikeln är lika stofil och försoffad som de äkta männens reaktion på frufridagen?

Hursomhelst skulle jag säkert varit en naturtalang på amning också om det varit aktuellt.

Dragkroken som manlighetssymbol

För någon dag sedan grubblade jag över synen på den norrländske mannen. Det var en kvinna på radion som hade något slags föreställning om att dragkrok var så vanligt förekommande på norrländsk landsbygd jämfört med i södra Sveriges tätorter berodde på att man ville markera manlighet. Själv hade jag ditintills föreställt mej att det mest var praktiska orsaker men resonemanget rörde vid en tanke som legat och gnagt i mitt undermedvetna ett tag. Hur kan det komma sej att om man kör en sån här bil ...
...så ser dragkroken ut så här:


... men kör man en bil som ser ut på detta sätt ...
...så ser dragkroken ut så här:


Man behöver inte vara alltför freudianskt skolad för att man ska tänka att det är någon form av kompensation det handlar om. Men vad är det som ska kompenseras och av vem?

Vi måste utrota gorillorna

När jag var som mest igång i stugan så blev arbetsdagarna rätt långa. Såpass långa att de drog ut ända till Karlavagnen - ett sånt där pratprogram på radion där mestadels fulla människor ringer in och pratar osammanhängande. Denna kvällen - den 4 augusti närmare bestämt- så ska programledaren Marcus Birro prata om mansrollen. Han är upprörd över hur vi män är. Tydligen går vi på fotboll, är drängfulla, sviker våra barn och brölar. Det är ett väldigt tjat om att vi män är som apor istället för att lyssna på poesi som vi män borde göra. Nu hör jag inte riktigt allt men jag tycker mej i alla fall höra att den gamla mansrollen måste utrotas - "Vi måste utrota gorillorna!". Det här gick och malde i mej och jag började tänka på saken i form av blogginlägg. "Nu ska du få Birro-jävel!", tänkte jag och smidde drastiska formuleringar och hade bilden klar för mej:
Så nu när jag kom hem så lyssnade jag på programmet på webben. Det var mycket bättre diskussioner än vad jag mindes. Men jag blev i alla fall lite irriterad när han väver ihop en slags ålderstigen mansbild bestående av fotbollshuliganer, norrlänningar i rutig skjorta och svikande fäder. För mej är inte de här riktigt samma sak. De norrländska männen fick en ganska stor släng av sleven. Det var en kvinna som hade något slags uppfattning om att norrländska män har dragkrok på bilen som en manbarhetssymbol, kopplar aldrig lös släpvagnen som är tom eller innehåller en röjsåg och bär som sagt var en rutig skjorta.

Jag måste utreda det där närmare. Dragkroken är så pass intressant så att jag ska ägna den ett eget inlägg. Men det grundläggande är att bor man på landsbygden så fraktar man runt saker. Ved, gamla möbler, murbruk, dräneringslangar och gud vet vad. En dragkrok är inte en symbol utan en förutsättning för att fungera. Man har heller inte släpvagnen påhakad för att vara macho. Tvärtom så sabbar släpvagnen för machokörning och är ett jävla besvär. Har man en tom släpvagn så har man lämnat något eller ska hämta något. Man kör inte många kilometer i onödan med en släpvagn på. Att man har en ensam röjsåg på släpvagnen är för att de inte är speciellt kul att ha i kupén. Annars så har en röjsåg väldigt lite machopoäng. Jag har aldrig hört någon benämna sin röjsåg vid märke eller vilken effekt den har. Machoprylar som snöskotrar får sitt namn efter märket ("Jag tar lyngschen och kommer över") och alla vet exakt vilken effekt de har på motorn. Det var uppenbart att radiopratarna inte begrep någonting av den grupp de försökte beskriva. Hursomhelst så är de flesta rutskjortemännen rätt hyggliga om man lär känna dem närmare och inte alls så fastlåsta i konventioner som man tycks tro i södra Sverige. Man har fått något slags sammansatt bild av "Jägarna" och "Pistvakt" som närmast är en parodi på olika företeelser.

Och ännu gåtfullare var kopplingen mellan rutskjortorna och fotbollshuliganerna. Som jag ser det så är fortbollshuliganerna en ny mansroll som har kommit till på senare år. Man har säkert lånat beteenden från inbillade vikingabeteenden och sådant men själva rollbildningen är något som hör städerna till och är för mej snarare ett desperat sökande efter något slags manlig gruppidentitet än ett uttryck för en identitet som har funnits. Rutskjortorna har vuxit upp med manliga förebilder medan huliganerna oftast har vuxit upp utan.

För rutskjortorna må vara patetiska på många sätt. De är ju heller inte samma sort allihop heller även om de kan förefalla likartade för en utomstående. Men skiljer de sej på ett avgörande sätt från Stockholmsmännen så är det att rutskjortorna inte sviker sina barn.

Men när jag lyssnat genom programmet hittade jag inte uttalandet om att utrota gorillor. Visserligen hade jag den mesta uppmärksamheten åt annat håll och hörde bara delar men det var ändå underligt att jag hade en sån klar minnesbild. Förlåt Birro. Men rubriken var så klatschig så jag behåller den ändå ...

Vardagens superhjältar - Dammsugarmannen

Forsmark presenterar: Vardagens superhjältar! Dagens superhjälte: Dammsugarmannen!

Manligt versus Kvinnligt i bloggosfären

Vi lär oss att gammelmedia och politiker har spelat ut sin roll. Det är bloggosfären som bestämmer. När bloggosfären rasar så darrar makthavarna. Jag är själv tämligen utdaterad och har lite svårt att se att bloggofsfären på något avgörande sätt skiljer sej från en sur gubbe på insändarsidan som gnäller över snöröjningen. Den enda skillnaden är att bloggosfären kan samordna sina attacker mot sina mobbingoffer på ett sätt som insändarsidans sura gubbar inte kan göra.

Men vilka är då dessa nya makthavare. Det är ju liksom bara en ansiktslös massa. Och hur ser genusperspektivet ut? Helt ovetenskapligt så plockade jag ner profilbilderna på tre av de mest tongivande bloggmännen och tre av de mest tongivande bloggkvinnorna. Begrunda resultatet:


Ser ni sambandet? Ser ni tendensen? Männen vänder sej åt höger och kvinnorna vänder sej åt vänster! Det är så intressant när man ser sådana där mönster.

Uppdrag: Marängbottnar.

Igår fick jag ett uppdrag av hustrun: Gör tre marängbottnar! Hon skulle baka på kvällen och tiden räckte inte till för alla moment så det tidskrävande marängbottnandet överlämnade hon åt mej. "Vilken idiot som helst kan klara det" sa hon förklarande.

Med stort allvar grep jag mej an uppdraget. Ganska snart fick jag klart för mej att jag har gjort det här förut. Många gånger till och med. Jag kände igen alla misstag. Det är lite märkligt det här att man som man förväntas klara vad som helst. "Grunden behöver dräneras", "Rören behöver bytas", "Hängrännorna behöver bytas", "kolen i fördelningsdosan behöver bytas" och så ska man bara veta hur man gör. Det där med kolen i fördelningsdosan brukade jag gilla. Det är nånting sexigt med bladmått. Men jag behöver aldrig göra det nuförtiden. Har det försvunnit med den elektroniska insprutningen? Borde jag begripa det för att jag är man? Fast nu var det marängbottnar jag pratade om.


Det är någonting skumt med marängbottnar. När man drar ut smeten så är den så fantastiskt jämn och när man tar ut den färdiga marängen så ser den mest ut som någont man skulle kunna använda som landskap för en modelljärnväg. Hur länge håller maränger? Kan man använda dom som landskap? Jag skulle verkligen vilja bygga upp en modelljärnväg. Jag undrar hur det fungerar med datastyrning av tågen? Det borde ju ha utvecklats oerhört sedan sextiotalet. Fast nu var det ju marängbottnar jag pratade om.

Fast när jag tänker efter så var jag nog färdig med marängbottnarna.

Den diskreta skönheten hos män i kostym.

Ofrånkomligt sitter jag och klottrar överallt. Vissa saker min hand hittar på förvånar mej själv men ofta är det vissa teman som återkommer. Mongoliska krigare är en sådan sak som jag ofta klottrat ihop. En sak som återkommit allt oftare på senare tid är män i kostym som gör något. Av någon anledning så framstår det som så komiskt om en man i kostym faktiskt gör någonting.Bara att se en man i kostym stå på alla fyra strider tydligen så hårt mot våran uppfattning om hur sådana ska bete sej så att det framstår som komiskt. Tar man då en idrottsutövning som skridskoåkning...


Eller att cykla på enhjuling.


Varför är vi så ogina mot män i kostym? Unnar vi dem inte lite skoj?