onsdag 16 november 2011

Män som heter Åke

Det är något sådant där dumt på Facebook:

‎1. Öppna Google bildsökning
2. Skriv in ditt förnamn
3. Ta den första bilden som kommer upp och lägg ut den på facebook
4. Så kommer du se ut om 5 år

Man kan naturligtvis inte låta bli. Resultatet blir väl sådär ...


Okej, jag ser ut som en sammansmältning av de två översta och de två nedre är väl inte omöjliga framtidsscenarion.

Men sedan kommer en oändlig rad av mesiga, fåraktigt leende personer. Helt klart så är män som heter Åke jordens Seltin.



Men sen blir det lite blandade karameller:


Åke Hodell är ju ingen dum namne. Tvåan sätter jag på min kylsskåpsdörr. Trean är den sämste av bröderna Surf. Och ...öh ...hrm. Men sedan kommer en gäng kändisar:


Haha! Han ser ut som han är tecknad av Jack Kirby! Oh ... Åke Sköld! Respekt. Sedan kommer Leonards lillebror Åke Nimoy - men vänta han ser bekant ut. Det är Kjell Alinge - det är fotografen som heter Åke - ibland suger Google. Nämen vafan!

Men dagens vinnare blir:


onsdag 9 november 2011

Historiens vingslag

Vi har haft ett visst Tradera-missbruk i hushållet en period. Oumbärliga glas och porslinspottor har uppenbarat sig och vi har slagit till på flera intressanta objekt. Visserligen så har jag slutat köpa serier men det råkar väl slinka förbi ett och annat oumbärligt där också. Häromveckan så råkade jag på några tidiga ex av Seriemagasinet från 1949. Jag har knappt sett sådana här tidigare. Jag har haft några ex från senare halvan av femtiotalet och något sorgligt exemplar där omslag och mittuppslag försvunnit från första halvan av femtiotalet. Och plötsligt så finns flera 49:or i förnämligt skick. Hade vi talat om Kalle Ankor så hade det handlat om tusentals kronor men gamla maggan kan man få för ett par tior.

Förnämligt skick som sagt. Något rullade ryggar, något lite rostandydning runt någon klammer men hela och fina med bra doft.


Lite besviken blev jag när jag såg att något nöt satt en stämpel på förstasidan. Mitt på Kilroys gode vän.


Men besvikelsen förbyttes strax i häpnad. Stämpeln tillhörde Jan Lööf! Den fantastiske mästertecknaren!


Det här är liksom ... bara för mycket. Jan Lööf är ju en av de stora förebilderna bland oss nördar. Här i Sverige har han samma nimbus som Robert Crumb ungefär. Man ser framför sej hur klassiska nördar som Lööf och Lasse Åberg varsamt skött om sina serietidningar med pirater och panterflickor samtidigt som de skrivit brev till varandra med hjälp av Fantomens hemliga alfabete.

Men historievingarna har inte flaxat färdigt än. Kilroy var en italiensk serie som hade stor framgång i Sverige. Så stor att när seriens upphovsman plötsligt avled så lät man teckna den i Sverige med den extremt begåvade Rolf Gohs. Egentligen den enda stora äventyrsserietecknaren vi har haft i Sverige. 1949 var han blott en pjalt och skrev ett brev till Seriemagasinets redaktion:


"Rolf Gohs, Hägerstensåsen - ni har anlag för teckning och bör slå in på den banan genom at studera och rita flitigt. Sänd oss gärna några flera prover så skall vi tala om vad som felas för att de skall vara bra."


Wow!

måndag 7 november 2011

Sveriges fulaste badrum

Min dotter aspirerar på att hennes badrum ska erhålla denna ärorika titel.


...och jag tycker att hon har en rätt schysst kandidat. Rösta här!

Man kan rösta en gång om dagen så det är bara att klicka på.

Frusen värld

När vi var i Laisvall så låg termometern runt nollstrecken. En dag kröp den några dagar under och det blev en sådan där gnistrande dag då allt var gjort av glaskristall och luften stod stilla.



Vi knallade en bit efter stranden. Dennis gillar väl inte kyla så där jättemycket nuförtiden...


Grästuvorna på stranden såg ut som frusna igelkottar ...


Men dimman ville aldrig riktigt släppa sitt grepp.


söndag 6 november 2011

McGyver, Catwoman och ett loppisfynd

Igår fick vi ett överraskande besök. Det var McGyver och Catwoman som tvärtittade förbi för att justera delar av sin outfit.



När vi skulle äta så kände sej Dennis som vanligt ensam på golvet. Han brukade få sitta i något knä men han har börjat stjäla mat på gamla dar. Hustrun gick och hämtade dagens loppisfynd och satte Dennis i den. Han var hur nöjd som helst.


Ja, förutom att han hade svårt att nå maten förstås. Sonen så lite bekymrad ut och sa -
"Menar ni allvar! Har ni köpt den där?". Varken jag eller hustrun förstod riktigt hur han menade.
"Den är väl fin..." sade vi lite prövande.
"Men vi får väl se hur den funkar till Judith sen ...".
"Jaha - den är till Judith!"
Jag och hustrun tittar frågande på sonen.
"Jamen fattar ni inte hur ni är ... det skulle inte alls vara konstigt om ni köpt den till Dennis!"