Deep Feeling vs Albatross

Igår hade diskussionsklubben möte igen. Vi avhandlade som vanligt ett stort antal ämnen. Vi berörde till exempel fejden Tamara Spiric(V) och Lennart Holmlund(S) - där undertecknad med bestämdhet hävdade att Spiric inte vet mer om Kungens porrklubbsbesök än vad vi gör och får motfrågan - "Hur vet du att hon inte vet? Hon är ju också jugge". Där blev jag svaret skyldig.

Men ett av mina favoritämnen kom upp. Nämmeligen den påtagliga likheten mellan Fleetwood Macs brottarhit "Albatross" och Chuck Berrys obskyra b-sida "Deep feeling". Inte ens en såpass påläst person som Ralle kände till "Deep Feeling" så vi lyssnar på det igen:



och:



Det är skönt när diskussioner handlar om viktiga och angelägna ting.

Nazareth i Umeå

Jo, jag var er skyldig något slags närmare redogörelse för Nazarethkonserten. Det hela skulle alltså äga rum i Scharinska villan i Umeå. Det handlar om en ohyggligt liten lokal som med lite optimism och vaselin rymmer 230 personer. I ett sådant här läge så handlar det om förväntingar och farhågor. Jag stod för farhågorna och den övriga publiken verkade stå för förväntningarna. För förväntansfulla var dom. Det är lite rörande men också något skrämmande att se överviktiga män i sextioårsåldern spela luftgitarr.

Lokalen är kanske 100 kvadratmeter. Scenen och mixerbordet tog kanske upp 25 kvadratmeter. Det hela kändes väldigt lite hårdrock. När det var dags att dra igång så kom det först ett sådant där ljudspektakel som vissa band brukar ha innan och en liten rökmaskin och några kulörta lampor skulle piska upp stämningen. Bandet kom in och såg väl ut ungefär som något gammalt proggband eller coverband.

Och så äntrar sångaren scenen. Han är en av de två kvarvarande ursprungsmedlemmarna. Hade jag inte haft farhågor innan så fick jag det nu. Det var en liten karl som såg ut som en förlupen sjörövare eller möjligen en sån där figur som står i ett tält på Kiviks marknad där man ska skjuta prick och vinna en rosa nalle. Jag tror att jag i min förtvivlan åkallade en något mer känd Nazarethbo. På något sätt måste jag ha blivit bönhörd för när den skabbige figuren börjar sjunga så låter det precis som på de gamla skivorna. Rösten verkan inte ha mattats alls. Bandet i övrigt ger jag inte mycket för men det var mäktigt att höra Dan MacCafferty sjunga.

Den hysteriskt minimala lokalen blir plötsligt en fantastisk poäng. MacCafferty står bara en sex-sju meter framför mej fast jag befinner mej mitt i  lokalen. Jag ser varje min, varje gest och varje blinkning med ögat. För det här är en riktig charmknutte. Ljudet är riktigt, riktigt bra. Hade han inte varit skotte hade man hört varenda ord han sa.

Bandet river av ett gäng låtar, många gamla hits som Razzamanazz och liknande. Tre låtar också från någon ny skiva som jag inte har hört. Sedan kom den sedvanliga förnerdrande ritualen när man måste klappa in bandet. Som extranummer hade man bland annat "Love Hurts", MacCafferty försökte dra igång lite allsång men publiken var oförstående. Vad de än var där för så var det inte "Love Hurts". En stackare framför mej försökte vagga med en tändare men han blev en ohörd ropande i öknen.

Jädrar vad bra det var.

Fyra grävlingar:

Edit:
Ryktet säger att bandets kravlista innehöll en leg sjuksköterska och syrgasutrustning. Vi blir alla äldre.

Bob Dylan 70 år!

Idag blir tydligen gamm-Bobban 70 år! Otroligt! Det är bara att erkänna att vattnet omkring oss verkar ha stigit.

En kort kort stund så existerade det en slags rivalitet mellan Bob och Donovan där runt 64. Ungefär som mellan Elvis och Tommy Steele. Donovan hade ett litet vagt övertag i och med att han hade sytt en egen jeans-keps. Själv höll jag på Donovan. Jag har väl fått se mej överbevisad hundra gånger om i det fallet. Det är otroligt vilken sanslös mängd briljanta låtar den mannen har fått ur sej genom åren. Det måste vara något slags världsrekord.

Rätt låt vann

Det påstås att Super Bowl ska vara årets TV-händelse, men tydligen så har Melodifestivalen fler tittare. Halva världen bänkar sej för att se mediokra artister från Uzbekistan. Själv är jag entusiastisk följare. Hur kunnig jag egentligen är hade jag ingen aning om. Förrän igår.


Saken är den att vårat travgängs respektive har en egen spelklubb. Min hustru deltar på något sätt men saknar varje form av spelintresse. En gång så passerade vi en kiosk och jag köpte en trisslott. Hustrun hade ingen aning om vad detta var för något. Jag skrapade en lott, vann två nya, skrapade dem, vann en ny, skrapade den, vann fyra nya, skrapade den osv. Till slut hade jag skrapat mej genom ett stort antal lotter men var som vanligt 25 kronor fattigare. "Vad var det för poäng med det där?, frågade hustrun. "Jag har skrapat för åtskilliga hundra kronor men betalade bara 25", svarade jag. Med hennes uttrycksfulla blick idiotförklarade hon mej utan att säga ett ord.

Nu skulle hustrun spela för sin spelklubb. När vi i en konversation kom fram till att man kunde spela på Melodifestivalen så tyckte min hustru det var en briljant idé. "Spela på Tyskland och något annat", sade hustrun. I vild tidsnöd så lyckades jag lägga en femtilapp på Tyskland och skulle spela ett snabb antal spel på tian vardera. "Danmark bland de tio bästa", "Turkiet bland de fyra bästa", "Turkiet som bästa Balkland", "Turkiet kommer före Grekland" och "Danmark som bästa nordiska land". Alla spel gick in och 270 spännulier till klubbkassan. Man är ett schlagergeni!

Expressen, Aftonbladet

Fiasko

Ja, så hade man bänkat sej framför teven. Det har varit en lång vinter och i deltävling efter deltävling har man man vaskat fram ett svenskt bidrag. Det slår en naturligtvis att en svensk deltävling från Säffle är ungefär lika häftig som själva europafinalen. Jag har väl varit lite skeptisk mot Sveriges bidrag. Den behöver en ungefär fem genomlyssningar innan den fastnar. I ESC får man bara en chans.

Efter det ena förfärliga bidraget efter det andra så var det så till sist Annas tur. Där de andra satsade på nakenchocker och glitterkalsonger så framstod Sverige som en sorts antites. Hennes kläder ser ut som en fyraårig flicka som klätt sej i mammas underklänning. Skör och sårbar stod hon där väldigt ensam på en väldigt stor scen. Hennes stödjande kör var placerat långt. långt bakom henne i någon slags unisexuniformer som de hittat i rekvisitan från Månbas Alfa 1999. Det var lite konstigt alltihop men där de andra länderna hittat sin estetik från sajter som "Lesbian Hungarians" så framstod det som fräscht och välgörande.


De svenska förväntningarna var som vanligt hysteriskt högt uppskruvade och i det perspektivet var det naturligtvis ett fiasko. Men om man ser på exempelvis Ukrainas bidrag så inser man att det viktiga inte är att ta sej långt i tävlingen utan att inte representeras av förfärlig smörja.

Expressen - vi borde skickat Salem al Fakir
Aftonbladet - Sverige inte till final

Dag Vag på droskan

Som tidigare aviserat så skulle bloggskribenten gå på lokal. Vi var ett gäng som skulle se Dag Vag på droskan. Vi anlände i god tid och avnjöt Droskans buffé som bestod av diverse laxvarianter och sedan en grillbuffé med oxfilé, fläskfilé och kyckling. Det var riktigt gott.

Dessvärre så började inte Dag Vag att spela förrän 22 vilket gjorde att en del av publiken var överförstärkta som vanligt på Droskan.

Dag Vag är en märklig blandning av allt möjligt. De spelar med ett oavvisligt gung som sätter den stelaste vrist i gungning. Stig Vig pratsjunger dråpliga nödrim a la hejaramsor, med ordlekar och billiga vitsar. Textinnehållet är något slags postprogg med samhällskritik, drogromantik och olika dystopier i en skojsig blandning. Bandet är givetvis blekare och gråare än det band som rockade röven av konungariket en sommar för trettio år sedan men det var fortfarande roligt att se. Puristen inom mej tilltalades också av att man kör med den klassiska rocksättningen två gitarrer, en bas och trummor.

Stig Vig har något slags loj och dryg attityd som stundom retar mej men när man hör Beno Zeno sjunga så inser man att Stickan har något visst. Han är nyligt njurtransplanterad och är i riktigt god form. Hans utseende håller alltmer på att glida mot den galne professorn i "Tillbaka till framtiden".

Och Beno Zeno ... Snacka om att hålla sej i god form. I mitten på sextiotalet besökte vi min moster i Stockholm. De bodde i något sådant där stort bostadsområde och när vi promenerade runt så stod det en liten släpvagn med texten "Mecki Mark Men". Vi som kom från Vidsel var ju tagna av att vara så nära riktiga kändisar så vi tog ett kort av släpvagnen. Jag undrar om syrran har kvar det än? Hursomhelst så gick jag alltså på lågstadiet och Beno Zeno var redan etablerad popstjärna. Jag är tvungen att slå upp och han är alltså född 1945. Jag träffade förresten min gamle kompis Lasse och jag sa att jag såg när Kebnekajse, med Beno Zeno som huvudaktör, spelade i sporthallen i Piteå. "Var det när han spelade i A-hallen eller när han spelade i B-hallen" frågade han. Det är alltid skönt att det finns större nördar än en själv. Lasse hade på sej en Kebnekajsetröja.

Beno Zeno spelar naturligtvis briljant. Det hände ibland när han och Teka Pukk verkligen fick till det så att han sprack upp i ett leende. Vissa människor ska inte le. Han borde inse att det finns en orsak till att badrumsspegeln spricker när han försöker le mot den.

Jag är glad att jag gick och såg dem.

Dag Vag

Jag har sett några av världens stora artister och jag har sett en del riktigt bra konserter. Men den bästa någonsin var när jag såg Dag Vag den sommaren de var som bäst. Jädrar i det vilken rökare det var.

Ikväll spelar dom på droskan och jag kommer naturligtvis att vara där. Mina förväntningar är klädsamt låga men det finns en liten, liten önskan att jag ska få se litet av den enorma glöd som fanns 1979-80, när det nu var ..

Poppoppitoppopp

Det är svårt att få något vettig gjort en sån här dag så varför inte youtubesurfa? Det var många fantastiska pärlor men jag fastnade speciellt för en gammal Thore Skogmanhit:



Vilken låt, vilket dansnummer!

Melodifestival

Det bidde så illa att jag missade Let´s Dance i fredags och kan alltså inte kora veckans "vad har människan på sej". Jag har fått ivriga tips om något pannsmycke som ska ha varit imponerande men jag har som sagt var inte sett något. Hustrun hade syskonmiddag som drog ut långt in på natta. Som vanligt hade hustrun överträffat allt med en överdådig middag. Det drog långt ut på natten vilket brukar ge utrymme för vinpimplande men jag visste att jag skulle köra tidigt på lördagen så jag var klädsamt modest i mitt intag. Efter tre timmars sömn ringde väckarklockan och vi åkte för att rensa ur det gamla förrådet. Efter en dags hårt arbete så åkte vi till dottern för att äta där. Dottern hade väl hoppats på att få civiliserat sällskap till melodifestivalen men jag öppnade med att spela Gutiar Hero med mågämnet. Iron Maiden. Sedan bjöd dottern på en överdådig middag (det är inte undra på att jag ser ut som jag gör!)

Strategiskt satte jag mej i en fåtölj för att inte somna men det bar sej inte bättre än att jag somnade i något slag fosterställning i fåtöljen, en sittställning som aldrig ville lämna min kropp under kvällen.


Och så började programmet. Allt var som förra året fast sämre. Det var någon sorts rymdtema av det där olyckliga slaget då man väntar sej att Anders Linder ska hoppa fram i något slags rymddräkt. Olas bidrag var väl svag okej men jag vill aldrig mer höra honom prata. Menlösa ballader av hårdrockare har vi hört förr och bättre. Försök att popularisera rappare har vi sett för men detta var ohyggligt hemskt. Al Fakir var väl halvt OK men vi har sett honom bättre förr. Glöm och gå vidare är vad jag har att säga om detta.

Sedan var det några programledare. Christin Meltzer har utnämnts till komiker av någon anledning - förmodligen för att hon skulle platsa hos Stefan&Krister utan att behöva lösnäsa och löständer - men jag vet inte. Måns underströk att han i vart fall inte går under rubriken komiker. Dolph är ju förstås ett väldigt stort och vältränat skämt och framstod väl i omgivningen som något alldeles extra. Men jag föredrar förstås när han slår folk på käften.

Äh! Jag kan väl återanvända en teckning från när nyheten nådde mej att Dolph skulle vara med:

Trodde ni att Hiphop var något nytt?

Naturligtvis var det en Jularbo som var först:

Kate McGarrigle är död

Jag hör till dem som aldrig gav upp vinylskivan. Trots den fysiska tyngden har jag burit dessa genom livet. Idag är väl mängden reducerad till kanske 500 och alltihop skulle väl rymmas på ett USB-minne kan jag tänka. Men utan det behagligt murriga ljudet förstås. Och utan de fantastiska omslagen. En liten pärla som jag vårdat ömt sedan sjuttiotalet är en skiva med de kanadensiska systrarna Kate & Anna McGarrigle. Det är sådan där folkmusiksinspirerad musik ibland på franska och ibland på engelska.


Låten Complainte pour Ste-Catherine var en ganska stor hit 1974 fast den skivan har jag inte. I Sverige blev låten en ganska stor framgång för Marie Bergman under namnet "Ingen kommer undan politiken".

Men nu har alltså en av systrarna lämnat in.

Allt är relativt

Det går någon sån där ihärdig reklamkampanj i reklam-TV:n där något pensionssparande försöker inbilla oss att de på något sätt skulle vara bättre än de andra genom att spela upp företeelser från 1994: "Vi har haft högst avkastning av alla sedan ..." och så kommer Loket i Bingo-lotto eller Dr Alban så att man ska förstå att det gått väldigt lång tid.


Okej, de grabbarna kanske känns lite daterade men Ravelli? Är det inte bara 5 år sedan han slutade? Det var Ravelli och sedan Isaksson, har det varit någon däremellan? Och TV-serien tre kronor, det måste väl vara 25 år sedan? Tydligen upplever man tid olika beroende på vad det gäller för något.

För en tid sedan fick jag ett mejl från Per, lillebrorsan till en gammal klasskamrat. Han skrev om ditten och datten och Vidsel och min pappa. Det som var egendomligt var att han skrev att jag introducerat honom för Sugarcubes. Jag vet med säker att jag inte träffat Per sedan 1978 och det lät konstigt att Björk skulle ha varit i farten redan då. Men de där åren är lite i ett töcken för mej så okej. Genom lite olika omständigheter kom jag att leta fram Sugarcubes gamla hit "Regina".




Fruktansvärt vad fräscht den lät för att vara 1978! Det är ju 31 år sedan! Gå 31 år till så hamnar man på 1947. Då var det Ulla Billquist och Sven-Olof Sandberg som gällde och det första numret av Kalle Anka hade inte kommit ut än. Men det där har gått och malt i mej hela natten. Kunde det vara möjligt så nu googlade jag fram deras diskografi. Den kom 1989! Per måste ha pratat i nattmössan! Så jag letade fram Pers mejl. Så står det "Satt vid datorn och tittade på Björks hemsida (den där Isländska sångerskan), när jag kom att tänka på den märkliga musik du förde in mig på i din lilla 1:a i Piteå. (Hur fick du själv rum med alla hundratals obskyra LP skivor?)" . Det var SÅ det var. Jag hade lett in honom på spåret som ledde honom till Sugarcubes! Låten var bara från 1989 så den är praktiskt taget ny! Bara ... öh ... 20 år ...plötsligt börjar jag känna mej gammal.