onsdag 31 augusti 2011

Med Nasse i sängen

Sista dygnet i Laisvall var tufft. Vi jobbade i princip nonstop från 07.00 till 02.00. Jag klättrade på stegar, slog in tiotumsspikar, bar 40-kilosstockar och slet i största allmänhet. Min axel som nästan var i ordning uppskattade inte min ambitionsnivå, min vänstra ischiasnerv hämnades och min vänstra höft ville ge igen. Nätterna sedan dess har varit ganska plågsamma och det har värkt bortom vad som går att dämpa med receptfria läkemedel. En viss lindring kunde uppnås med vetevärmare. Hustrun hade införskaffat ett tvättbart vetevärmarfodral i form av ett Nasse-liknande tygfodral av gosedjurstyp.

Jag hade haft den där i sängen efter ett nattpass och det första jag önskade när jag vaknade var Voltaren och en varm Nasse. Sonen satt och gick genom några kartonger från sin barndom när jag kom ut från min sovkammare och såg skeptiskt på mej.


När jag slängde in Nasse i mikron så sade han: "Åh, är det en vetevärmare?". Han såg lättad ut av någon anledning ...

Yttrandefrihet innebär inte att vem som helst ska få yttra sej

Ja, ungefär så låter det när proffstyckarna sitter i TV-sofforna och är upprörda över att kreti och pleti har fått skriva relativt fritt på nätet. De legitimerade åsiktsrättighetsinnehavarna vill värna om sitt monopol mot nätets mörka makter.



Nu i morse satt den professionella morgonsofftyckaren Jessika Gedin och uttalade att "Folkets röst är överskattad".


Hennes resonemang gick mycket ut på att de här människorna som skriver i kommentarsfälten är inte legitimerat kunniga på det område där de uttalar sig. Den saken fick en brutal belysning när operaexperten Camilla Lundberg i samma panel med eftertryck konstaterade att Patti Smith saknade värde som musiker utan enbart var en poet. Den människan har inte befunnit sig på ett dansgolv i slutet av sjuttiotalet. Men är man tyckare så får man tycka fritt även om sådant man inte begriper.


Upprinnelsen är händelserna på Utöya där det står klart att gärningsmannens idéer och föreställningar är av det slag som man kan finna i internets undervegetation. Man har en föreställning om att om man gör dessa människor osynliga så kommer inte sådana händelser som Utöya att inträffa. Själv tror jag att det är viktigare med bra polisarbete och att man håller koll på stollar än att man försöker få dem att gömma sej. Trots allt så var det en vegetarian med tre jaktvapen som köper flera ton konstgödsel utan att odla något samtidigt som han kommunicerar med andra stollar på nätet och ställer en hyrd skåbil utanför regeringskansliet utan att någon klocka ringer någonstans.


Själv var jag i internetlöst land under efterdyningarna av Utöya och led av att endast kunna få information via Sveriges Radios nyheter. Numer är man van att kunna söka extrainformation via nätet. Man kan läsa internationella tidningar, diskussionsforum, bloggar etc och få en bredare men något brokigare informationsmassa - det gäller att vara källkritisk. Men jag litar inte längre på svenska media. 

Nu får man känslan av att journalister och proffstyckare gripits av panik. Oisin Cantwell skriver "Jag har ingen ­lösning, men ­känner i mörka stunder att jag skulle vilja dra ut kontakten till ­hela detta förbannade nät.". Johan Hakelius, som ibland skriver relativt vettigt, förklarar varför inte vem som helst bör få uttala sig: Tänk om alla hade var sin grävmaskin Som magsur besserwisser så kan jag inte låta bli att roas av att man använder termer som man inte begriper : Anonymiteten skapar trollen  


Men jag har inget emot att tidningarna styr upp sina kommentarsfunktioner. Tvärtom är det obegripligt att det har fått se ut som det har gjort. Ett omdebatterat ämne får så många svar och så mycket är så oerhört tröttande att läsa som man ids inte. Kommentarerna borde ha utsatts för hård och tydligt moderering och också någon form av trådhantering så att man kan följa åsiktsutbyten.


Men det som oroar mej är att man får en känsla av att man vill rensa upp i hela nätet. De sociala mediernas roll i den arabiska våren har hyllats men sätter man sej upp mot den svenska politiskt korrekta konsensusen så har det tydligen gått för långt. De ångrar att de släppte anden ur flaskan ...




Hur gärna de nu än vill ta tillbaka makten över ordet så tror jag inte att de kommer att lyckas. Folk har fått smak på att få tycka själva.

måndag 29 augusti 2011

Fjortis

Dennis har nu nått den för en pudel respektabla åldern fjorton år.


Och som alla tonåringar så har han blivit besvärlig. I somras var han hopplöst förälskad i grannhunden Doris och satt på altanen och ylade. Minsta chans så smet han ut från oss och in hos dem. Som vanligt så blir resultatet av hans kärlekskrankhet att hans analsäckar täpps igen och han blir sjuk. Jag har aldrig sett honom så medtagen som den här gången. Trodde inte att han skulle få uppleva sin fjortonårsdag.

Men det fick han och nu är han pigg och glad igen.

fredag 26 augusti 2011

Hell week

Även om det kanske rått torka här på bloggen så har undertecknad varit utsatt för allt annat än torka. Vi skulle upp och ägna oss åt byggnationer på den sista semesterveckan. Men himlen öppnade sej när vi kom fram och förblev öppen till den näst sista dagen. Sjön steg drygt en meter på en vecka då den normalt brukar sjunka. Det lilla diket som går bakom ett av husen, som normalt brukar motsvara en stril liknande en ölstinn herres guldstråle, förvandlades till en brusande fors som Snoddas skulle besjungt om han sett den.

Det är det värsta som finns när man ska bygga i regn och vi fick bara en bråkdel av det som vi önskat åstadkomma ...


Helt klart var det någon som gjort kaos på vädret. Träden visste inte vad de skulle göra och björkarna släppte en del av sina löv samtidigt som mygg och knott vaknade till så fort det var uppehåll.


Sista dagen så blev det uppehåll och strålande väder. Vi byggde från 7 på morgonen till 2 på natten i ren ysterhet.

Det var lite märkligt att lämna den höga höstluften för att åka ner till Umeå och slås av den djupgröna sensommaren. Men när jag gick till jobbet igårkväll så hade jag regnjackan i tvättmaskinen. Men det såg inte ut som någon överhängande risk för regn. Naturligtvis så regnade det på morgonen när jag skulle gå hem. Men en bra karl står aldrig handfallen! snabbt fixade jag ett skydd som jag hade under jackan för att inte bli dyngsur ända in i märgen:


onsdag 10 augusti 2011

Gammal teknik möter ny.

Jag skulle lyssna på en låt. Den finns vare sej på någon fildelningssajt eller på Spotify. Så jag var tvungen att gå till den gamla skivspelaren. Det var spår 4 läser jag mej till men  jag inser att världen har blivit en mycket mörkare plats sedan den tiden vinylskivor var det enda anständiga sättet att lyssna på musik med. Det gick inte att se var spåren var. När det begav sig så hade man ganska bra koll på varje skiva men man har glömt. Då kom jag på att jag kunde lysa med mobiltelefonen och se var spåren gick.


tisdag 9 augusti 2011

Hur bygger man järnväg?

Som gammal modelljärnvägsbyggare funderar man ju över hur de gör när de bygger järnväg. När man ser rälsen så inser man att skillnaden inte är så stor. Men det måste vara en väldigt stor gubbe som sätter ihop rälsbitarna!


måndag 8 augusti 2011

Fantastic Four fyller 50!

Otroligt. De hippa och ultramoderna Fantastiska Fyran fyller femtio! Gissa vilken av dem som var min idol?


Nolia

Jag var på Nolia-mässan igår. Det är alltid en fantastisk upplevelse.

En gång var jag på en serie, moped och leksaksmässa i Stockholm. Mässan lockade imponerande 25 000 besökare. En av stockholmarna frågade mej: "Så här stora mässor har ni inte i Norrland, väl?". Jag fick göra honom besviken och säga att den största mässan norr om Hannover var Noliamässan med 500 000 besökare. Lite chockad frågade han vad som såldes på den mässan. "Öh, det är väl mest skogstraktorer, snöskotrar, fiskespön, dasslösningar, värmepumpar ... såna saker". Han sade inget mer men hans ögon röjde tvivel om min landsändas psykiska hälsa. Nu är väl inte Nolia störst längre men den är fortfarande hiskeligt stor.

Som den ordentliga gubbe jag är så hade jag med mej en miljövänlig tygkasse för alla broschyrer och dasslösningar, kaminer, träbåtar, logosolsågar och fyrhjulingar jag tänkt införskaffa.

Det enda jag visste att jag skulle köpa var en flytväst. Van logistiker så sparade jag det inköpet till sist. Det är hopplöst om man köper en stor grunka för att gå och trängas med den hela dagen.

Så när jag skulle gå ut så köpte jag flytvästen och fick nöjet att prata pitemål med försäljaren. Vid utgången träffade jag två bekanta herrar som såg uttröttade ut. De hade väntat på sina bättre hälfter i förtiofem minuter. Den ena skulle träna på kvällen men den andre föreslog jag att vi skulle gå och ta en pilsner. Har man väntat förtiofem minuter får man gå och ta en öl. Det står i äktenskapsbalken. Men damerna kom precis då.

Men när jag skulle cykla hem så insåg jag ett annat logistiskt problem. En flytväst och en överfylld broschyrkasse ryms inte på pakethållaren.


Nu är jag van att bli tråkad för att jag använder cykelhjälm. "För helvete Forsmark - ta av dej den där jävla hjälmen!" brukar mina vänner säga och när man cyklar brukar man höra barn ropa till sina föräldrar "Titta - en vuxen med cykelhjälm!". I det perspektivet tog det mot lite men det fanns bara ett sätt att få hem flytvästen.


Jag fattar nog vad folk tänkte men better safe than sorry ....

Dolda koder

Man säger sig ha funnit dolda koder i den där Behring Breiviks "manifest". Aftonbladet försöker kartlägga BB:s förebilder och inspirationskällor och har kommit fram till den svenska sångerskan Saga. Jag känner egentligen inte till henne förutom att jag i något sammanhang läst en diskussion om en handrörelse som hon gör på sina konserter är en Hitler-hälsning. Det ser ju onekligen ut så på den bild som Aftonbladet har till artikeln:


Men den lilla annonsen drar till sig mitt intresse:


Jag tycker att det ganska ofta inträffar sammanträffanden mellan annonser och artikelinnehållet. Eller är det någon form av dolda koder från Aftonbladet?

söndag 7 augusti 2011

Helikopterturism

När jag var i fjällen så var det en animerad debatt om helikopterturism i fjällen. En Mikael Karlsson från svenska Naturskyddsföreningen spydde galla över fenomenet och i varje replikskifte nämnde han att de hade öl med sej på fjället. Fjället ska exklusivt vara för fjällvandrarna.

Men jag inser ett litet problem här. Fjällvandrarna sitter i sina lägenheter i Stockholm och kuststäderna och planerar sina vandringar. De köper utrustning och torrsoppor i ute-butiker och på internet och väger noga sina packningar på grammet innan de ens reser iväg. När de väl kommer till fjällen spenderar de inte en krona. Blir de riktigt wild -and-crazy kan de köpa en glass när de passerar ett befolkat ställe.

Ölturisterna däremot kommer dundrande i feta SUV:ar som de tankar på de tynande glesbygdsmackarna, de köper ölflak på det lokala systemet, köper drag och flugor hos den lokala handlaren för att senare dundra iväg till lämpligt fiskevatten med helikopter.


Tydligen är den här kategorin också pigg på att äta på den bästa restaurangen efteråt också - för att fira sina tre infångade öringar.

lördag 6 augusti 2011

Adolfström

Högst upp i det sjösystem där jag brukar hålla till på somrarna ligger Adolfström. Man har tidigt satsat på fisketurism och man ligger på Kungsleden - så det är gott om aktivitet där.

Vi skulle ägna oss åt lite närturism och åka helikopter upp på en fjälltopp. Det är en rätt behaglig form av fjällvandring. Normalt så ligger det någon form av förväntan att ta sej upp på en topp och det brukar sällan motsvaras av upplevelsen och man har nedstigningen kvar. Här får man upplevelsen direkt och ner ska man ju hur som helst så då kan man ju passa på och uppleva naturen. När det dessutom vankas mat i slutet av promenaden så är det klart att det förgyller upplevelsen.


Att åka helikopter är en upplevelse i sig. Man har en enastående syn på landskapet runt omkring. Det kuperade landskapet ser märkvärdigt platt ut uppifrån.


Jag kände inte ett smack av min höjdrädsla utan var lycklig som ett barn.

Väl uppe på toppen så finns det bord och bänkar så att man kan ta sej lite kaffe - eller i vårt fall Spumati rossi - medans man avnjuter utsikten från Kjäksa.


Utsikten är rätt häftig och en klar dag kan man se hur långt som helst. Så här såg det ut mot Norge.



Både jag och syrran tycktes ha läst att det skulle vara en enklare vandring ner till Bäverholmen. Det var kanske inte en helt enkel vandring - i början var det ganska lungt men snart började det luta ganska brant utför.


Vi såg en del lämlar och en ripa med ungar men de ville inte låta sej fotograferas och jag ville inte störa mer än nödvändigt. Så småningom så kom vi ner i björkskogen där vandringen blev lite besvärligare då det var fortsatt brant men fullt av hala rötter och leriga stigar. Överallt är det små bäckar som porlar.




Så småningom kommer man ner i mer flodliknande landskap.


Och efter ungefär tre timmar så kommer man fram till restaurangen. Vad finns det för bättre sätt att avsluta en fjällpromenad på än en god middag?


Skam till sägandes så var jag för medtagen för att ta en starköl till maten - jag var rädd för att somna vid bordet - och därtill så trött att jag missade att fota den vackert upplagda öringen. Skamligt för en bloggare.

Sedan återstod bara en snabb båttur tillbaka till Adolfström.

Rekommenderas varmt.

fredag 5 augusti 2011

Ryssflugan

Årets vidrigaste naturfenomen var "ryssflugan", ett visserligen ofarligt man oaptidligt flygfä.



Problemet med de små fulingarna är förutom deras äcklighet att de förekommer i miljardtal. Jag har aldrig sett något liknande tidigare. De dör på sjön varje natt och driver iland vartefter. Det bildas stora drivor av lik som om jag förstår det hela rätt äts upp av nästa generation under dagen. För varje dygn så blir de fler.


Deras farlighet lär bestå i att de till sist blir så många att man inte kan andas utan att dra ner dem i andningsvägarna. Den möjliga fördelen är att det inte finns plats för andra insekter som mygg och knott.

Men - mygg, brems, getingar, knott och schviara - kom tillbaka - allt är förlåtet!

Naturfotografen

Jag investerade i en kamera i våras. En sån där modern, digital sak som fixar till ens tillkortakommanden som fotograf. Man siktar och trycker. Man kan fixa och trixa lite med inställningarna för speciella förhållanden men oftast så funkar det bra att sikta och trycka.  Och så filmar den i HD.

Det är ett strålande år för naturen. Lämmlarna göder alla andra djur och man ser rävar, illrar, mårdar och allehanda rovfåglar. Jag har försökt filma lämlar men det visar sig att det enda som kan skrämma en lämmel på flykten är twilleditt-ljudet när man slår på kameran. Jag har inte funnit var man stänger av det där ljudet så jag har mängder av filmer av Blair-witch-project-typ där jag jagar vilt bland ljungen efter en lämmel.

De stora rovfåglarna flyger också förbi men innan jag har fått upp kameran har de redan siktat sitt byte och flugit iväg med lämmelstackarn. Men så står jag där på stranden med kameran aktiv för att filma äckliga flugor, jag anar en stor skugga femton meter ovan mitt huvud och förnimmer att det är en större fågel. Med en smidig och exakt rörelse så lyckas jag hitta igen fågeln i sökaren och zoomar in fågeln och mirakulöst hänger skärpan med.


Ungefär där börjar jag fundera vad slags fågel det kan vara. Det har gått för snabbt för att jag ska hinna se på vingspetsar och stjärtfjädrar men det bör nog vara minst en kungsörn. Det finns sådana i Laisdalen. Precis där säger kungsörnen "Kraa kraa".