Näthatstoppen

När jag med anledning av den aktuella debatten googlade på "näthat" så tittade jag också på bilder - jag är ju trots allt någon form av bildskapare - och fann till min överraskning att jag hade två bilder på topp 20. Den här fanns på nionde plats:

och på tolfte plats fanns denna:

Först på femtonde plats kom Adolf Hitler.

Vad är ett troll egentligen?

Nu i den animerade debatten kring näthatet och de anonyma figurer som skriver rasistiska och/eller sexistiska texter på diskussionsforum så har de ofta högutbildade och välspråkiga proffstyckarna fått ett nytt favoritord - nämmeligen troll. Problemet är bara det att de har missuppfattat vad "troll" betyder.

Ett "troll" på internet är en person som skriver konstiga, provokativa, irrelevanta inlägg som är avsedda att få diskussionen att spåra ur och få folk att tappa fattningen. Namnet kommer från "trolling" dvs när man fiskar genom att sätta upp ett gäng spön på en båt och dra drag efter båten. Alltid nappar nån.

Bland journalister och andra tyckare med tyckarmakt så har det kommit att betyda "anonym person med högerpopulistiska åsikter".

Liten skillnad kan tyckas och den ena kan vara en delmängd av den andra men den förstärker bilden av att gammelmedia sitter på läktaren när det gäller nätet.

Edit: Jag läste någon krönikör som menade att hon visst visste vad "Troll" egentligen betydde men att ordet numer ändrat betydelse. Men nu är ju saken trots allt den att det är ett internationellt begrepp och även om svenska proffstyckare hellre ändrat på ett begrepps betydelse än på sin egen åsikts- och definitions-korg så blir det ju otympligt för oss som umgås även med utrikes boende på nätet att måsta hållas med flera olika definitioner på samma ord.

Yttrandefrihet innebär inte att vem som helst ska få yttra sej

Ja, ungefär så låter det när proffstyckarna sitter i TV-sofforna och är upprörda över att kreti och pleti har fått skriva relativt fritt på nätet. De legitimerade åsiktsrättighetsinnehavarna vill värna om sitt monopol mot nätets mörka makter.

Nu i morse satt den professionella morgonsofftyckaren Jessika Gedin och uttalade att "Folkets röst är överskattad".

Hennes resonemang gick mycket ut på att de här människorna som skriver i kommentarsfälten är inte legitimerat kunniga på det område där de uttalar sig. Den saken fick en brutal belysning när operaexperten Camilla Lundberg i samma panel med eftertryck konstaterade att Patti Smith saknade värde som musiker utan enbart var en poet. Den människan har inte befunnit sig på ett dansgolv i slutet av sjuttiotalet. Men är man tyckare så får man tycka fritt även om sådant man inte begriper.

Upprinnelsen är händelserna på Utöya där det står klart att gärningsmannens idéer och föreställningar är av det slag som man kan finna i internets undervegetation. Man har en föreställning om att om man gör dessa människor osynliga så kommer inte sådana händelser som Utöya att inträffa. Själv tror jag att det är viktigare med bra polisarbete och att man håller koll på stollar än att man försöker få dem att gömma sej. Trots allt så var det en vegetarian med tre jaktvapen som köper flera ton konstgödsel utan att odla något samtidigt som han kommunicerar med andra stollar på nätet och ställer en hyrd skåbil utanför regeringskansliet utan att någon klocka ringer någonstans.


Själv var jag i internetlöst land under efterdyningarna av Utöya och led av att endast kunna få information via Sveriges Radios nyheter. Numer är man van att kunna söka extrainformation via nätet. Man kan läsa internationella tidningar, diskussionsforum, bloggar etc och få en bredare men något brokigare informationsmassa - det gäller att vara källkritisk. Men jag litar inte längre på svenska media. 

Nu får man känslan av att journalister och proffstyckare gripits av panik. Oisin Cantwell skriver "Jag har ingen ­lösning, men ­känner i mörka stunder att jag skulle vilja dra ut kontakten till ­hela detta förbannade nät.". Johan Hakelius, som ibland skriver relativt vettigt, förklarar varför inte vem som helst bör få uttala sig: Tänk om alla hade var sin grävmaskin.  Som magsur besserwisser så kan jag inte låta bli att roas av att man använder termer som man inte begriper : Anonymiteten skapar trollen.   


Men jag har inget emot att tidningarna styr upp sina kommentarsfunktioner. Tvärtom är det obegripligt att det har fått se ut som det har gjort. Ett omdebatterat ämne får så många svar och så mycket är så oerhört tröttande att läsa som man ids inte. Kommentarerna borde ha utsatts för hård och tydligt moderering och också någon form av trådhantering så att man kan följa åsiktsutbyten.


Men det som oroar mej är att man får en känsla av att man vill rensa upp i hela nätet. De sociala mediernas roll i den arabiska våren har hyllats men sätter man sej upp mot den svenska politiskt korrekta konsensusen så har det tydligen gått för långt. De ångrar att de släppte anden ur flaskan ...

Hur gärna de nu än vill ta tillbaka makten över ordet så tror jag inte att de kommer att lyckas. Folk har fått smak på att få tycka själva.

Mera näthat

Det var en liten debattartikel i nätaftonbladet om näthatet som hette "Du skulle inte skrika 'hora' efter någon på gatan".Det handlade om det alltmer grasserande näthatet som grasserar framförallt i kommentarsfälten på bloggarna.


Bland annat hade hon fått kommentaren ”Kan du inte visa fittan lite i stället för att gnälla??” (Ursäkta det vulgära språket) och hon kommenterade lite roligt "Som om det inte skulle gå att kombinera". För ett kort ögonblick funderar jag om det ska vara sådan där kvinnlig simultankapacitet och skulle just formulera något om "som om inte vi män skulle kunna visa upp vårat kön och göra något annat samtidigt" men jag kanske ska spara det spåret till senare när jag tänker efter.

Men jag funderade vidare och kom in på några intressanta småspår. Jag är ju intresserad läsare av "Flashback" som är ett vildvuxet forum som bland annat är hemvisten för det intensivaste näthatet. Ibland organiserar några samlade näthatsattacker mot misshagliga. Intressant är att det näthatarna hatar mest av allt är kultur. Flashback är också ett utpräglat högerforum och väldigt mansdominerat. En av trådarna handlar just om "Varför är kulturen ett vänsterprojekt?" och det är ju slående. Näthatet är å sin sida ett högerprojekt. Om man försöker placera ut allt i någonsorts diagram så står allt klart för en:




Det tål att tänka på.

Devalvera inte näthatet

Det är en artikel i DN om näthatet "Skillnad på mobbing och nätspråk" där en forskare i vanlig ordning kommer fram till att det inte är ungdomars grova tillmälen till varandra som är problemet utan att vi vuxna inte förstår att "Du ska dö ditt satans luder" i själva verket är normalt nätumgängesspråk och sagt i all välmening.

Det finns inget riktigt rätt och fel här. Å ena sidan så måste språket på nätet och språket i den vanliga världen betyda något så när samma sak. Annars får de som byter mellan världarna förr eller senare problem. Å andra sidan har vi fått ett räddhågsnare samhälle. Fackets försvagande och arbetsgivarnas framflyttade positioner har gjort att diskussionerna i fikarummen har blivit mycket ängsligare. Vissa samhällsfrågor som exempelvis jämnställdhet och invandring har polariserats så till den milda grad att skillnaden mellan diskussionerna som förs offentligt och de som förs mellan skål och vägg är nästan smärtsam. Och här kommer nätets anonymitet in. I skydd av anonymitetens mörka famn så får de förtryckta åsikterna fritt spelrum. Allra tydligast ser man internets mörka sida på Flashback där folk stundtals blir bindgalna av näthat.


I det långa loppet så tror jag att den här svårigheten att prata fritt i det offentliga rummet och möjligheten att riktigt excellerera i anonymt hat på nätet gör att många hamnar i ett slags dubbelliv som i förlängningen kan bli grorund för osunda rörelser i samhället. Och kunde vi inte pysa ut allt vårt missnöje anonymt kanske vi skulle tvingas höja våran stämma på den plats den borde höras om man nu har något att säga.

Så därför ska vi inte devalvera ordens mening för att de skrivs på nätet. Ordet "spade" måste betyda "spade" både på nätet och i verkligheten.