Mats Jonsson

Det pågår en litteraturfestival i Umeå och tacknämligt så har man även inkluderat den moderna svenska serien i litteraturbegreppet. En av de intressantaste serieskaparna i den "nya svenska vågen" eller vad klatschigt man nu ska kalla det är Mats Jonsson. I något svagt ögonblick har jag lovat att jag ska ställa "kritiska frågor" till honom. Jag har absolut ingen aning om vad det ska bli av detta men jag har nu läst några av hans album (igen).

Det är lite mäktigt att sträckläsa hans album - på mer än ett sätt. Det är stundtals smärtsamt självutlämnande, ibland lite väl grovt utlämnande av andra men väldigt läsvärt. Men jag ska inte inveckla mig i det nu utan hoppas att jag kan komma på något intelligent att diskutera med honom på lördag.

Men jag fastnar för några bildsekvenser. Den här bilden från senaste albumet "Mats Kamp"

Som för oss invigna är en hommage till Art Spiegelman

Som i sin tur är en hommage till gamle Lisa & Sluggo-tecknaren Ernie Bushmiller

Eller den här lilla gliringen som jag nog missade vid förra genomläsningen

Det är min gamle vän och mentor Magnus Knutsson som får halka på ett bananskal. Själv har jag låtit Magnus glida runt i bananskalssammanhang.

Vid det här laget har väl alla utom jag glömt bort de animerade diskussionerna vid EU-inträdet då vi svenskar skulle skolas om till att äta franska kolonialbananer istället för centralamerikanska genom straffskatter och annat. Varför vi efterförtiotalister är så ivriga att få Magnus Knutsson att halka på bananskal är en annan historia.

Ny sängkamrat

När jag vaknade upp i morse så saknade jag den obligatoriska pudeltungkyssen. Istället var det en grävling nödtorftigt maskerad till cairneterrier som entusiastiskt mötte min blick.

 Jag är hundvakt och har inte sett mycket av djuret hitills för hon har vårdat en fiktiv valp i en bur än så länge. Dennis har på sedvanligt pudelhannemanér gått och muckat varhelst hon gått. Men nu lyste pudeln med sin frånvaro. Jag gick runt och ropade på honom men han fanns ingenstans. Jag sökte runt huset och fann honom till sist i sonens övergivna säng.

Han ville inte prata med mej. Jag har ingen aning om vad som hänt under natten men mer stukad manlighet har jag nog aldrig sett.

Sara Albertina Månsdotter

Idag är det den internationella kvinnodagen. En sådan för ett antal år sedan bakade min hustru ett vetebröd som såg ut så här:

Det kanske inte framgår riktigt men till höger ligger ett tovat kvinnomärke så man kan se lite. Nu reste hon just bort så man kan väl inte hoppas på något feministiskt bakverk i år.

Men denna dagen kan väl vara så god som någon att titta på en av mina anmödrar, Sara Albertina Månsdotter. Namnet låter lite gammaldags romantiskt och man för en bild av någon kvinna i vita spetsar men en bredbrättad hatt som åker på ferie i Stockholms skärgård med en segelbåt.

Men det fulla namnet var Sara Albertina Månsdotter Kårek och hon föddes 1839 i Grans sameby, Sorsele. Hennes far dör redan 1844 så Sara är 5 år. Riktigt vad som händer de här åren har jag inte kartlagt men hennes mor, Anna Magdalena Eriksdotter, blir spinnhushjon efter att ha lagt ett barn å lönn och fått böta för lönskaläge (haft en utomäktenskaplig förbindelse) och får sedermera Kungl Majt:s tillstånd att gifta sig igen med en Måns Nils Ersson 1846. Det låter  ju inte som ideala uppväxtförhållanden.

Men så småningom så gifter sig Sara med en Nils Persson född 1836 i Hällnäs, Sorsele som blir lappnybyggare i Svarttjärn. De får en dotter

Anna Maria som föds 1860. Men familjelyckan blir kort för 1863 så dör Nils i en drunkningsolycka.

Under de följande åren finner man igen Sara Albertina på Prästbordet och andra adresser i Sorsele City. Hon hinner få två barn utom äktenskapet dels min farfarsfar Viktor och en Johan Herman. Nu har jag ingen större släktforskare och jag har inte orkat sätta mig i domarna men det borde ju finnas två lönskalägesdomar mot Sara Albertina. Den första ska då ha skett med en Carl Forsmark från Bergnäs, mer om det senare, och en jurist av något slag som hette Kramer. I min fantasi så har Sara Albertina träffat Johan Hermans far vid rättsprocessen runt Viktors födelse. Det där är en av de saker som jag så småningom hoppas på att kunna reda ut. I vart fall så tar sig de två oäkta barnen efternamn efter sina förmenta fäder. Sara Albertina har nu titeln "Barnmorska" i husförhören.

Nu någonstans träffar hon en Carl Johan Wikström som hon gifter sig med och får ett par barn till.

Det framgår inte här men när Johan Herman är två år flyttar han till skrädderskan Maria Bygdén och blir fosterson där. Men Viktor blir kvar med Wikström och flyttar med till Staggträsk där ytterligare några barn kommer till.

Viktor har här efternamnet Wikström men tituleras "Dräng" i husförhöret. Namnet "Wikström" stryks över och ersätts med Forsmark.

Min farfarsfar Viktor flyttar sedermera till Bergnäs hos brodern till Carl Forsmark, den som sägs vara Viktors fader alltså, och verkar vara dräng där också och bor med mamman till Carl Forsmark, Anna-Greta Königsdotter. Därefter flyttar han till Laisvall och resten är som man säger historia.

Sara Albertina dör så småningom 1907. De bilder man får i huvudet är att hon har haft ett ganska tufft liv men att hon har levt det med högburet huvud. Alltihop låter ju som om det var hur länge sen som helst men min Farfar ska ha träffat henne om jag minns rätt så det är ju ändå inte så långt bort.

I projekt Runeberg finner jag en skrift som heter "Ett år med Fredrika Bremer" av en Margaret Howitt. Det finns en passage där som ger mig kalla kårar efter ryggen. Hon träffar en lappkvinna som heter Sara Albertina Månsdotter:

Hon är tjugusex år gammal, mycket intelligent, talar svenska väl och är ingalunda blyg och tafatt; hennes okonstlade enkelhet är derjemte rätt behaglig. Hon kom, klädd i sin bästa drägt. Lappqvinnor äro skickliga sömmerskor och alla sina kläder har hon själv sytt. Hennes livstycke var åt båda sidor prytt med konstrika ornamenter af silver och messing, som hon ärft av sin mor. Hennes vigselring var af silfver och försett med en liten plåt. I fickan hade hon en rund silfversked med kort handtag, lik en lite skopa, gåfva av brudgummen på lysningsdagen.


            ....


Under sommaren vandrar den hord Sara Albertina tillhör öfver fjellen in i Norge, ty på svenska sidan är då för varmt kon renarne kunna ej lefva utan snö. Detta har gjort att hennes familj har lärt sig norska språket som hon talar med största lätthet. Hennes far är död och hennes mor har gift om sig men en man som är mycket yngre än hon; båda se dock mycket gamla ut.


(Det här är lite crazy för min Sara Albertinas mamma gifte om sig med en mycket yngre man)

Denna Sara Albertina har träffats av en stor sorg sedan hon kom hit till Stockholm. Hennes man som följde henne hit förra sommaren, drunknade på hemvägen då han skulle ro öfver en flod. Hon är således nu enka och hennes enda barn, en liten flicka är hos sin mormor. 


Vilket ju stämmer klockrent med min Sara Albertina. Kan det vara möjligt? Skulle min anmoder från Grans sameby struttat runt i Stockholm med Fredrika Bremer, Jenny Lind, general Bildt och en Nya Zeeländsk menniskoetare?

Edit:
Det är kanske lite svårt att förstå min löddrighet men de här samerna i antavlan brukar sällan alstra speciellt mycket sidoinformation. De föds, gifter sig, skaffar barn och dör. I bästa fall. Kan finnas någon dom på någon också. Men att hitta något som kan vara en litterär skildring av en person har jag aldrig råkat ut för tidigare. De detaljer jag kunnat kontrollera styrker bara berättelsen ytterligare. Sara Albertinas far drunknar i Björksele som ligger en bra bit utanför hans normala vistelseområden. Sara Albertinas dotter bor hos mormor vid den här tiden och det står uttryckligen fosterdotter i husförhöret.

Edit 2:
Blev lite nervös när jag fann en Sara Albertina Månsdotter i samma ålder i Vapstens sameby. De lär väl ha renar på norska sidan också. Men när jag kollar henne så verkar inget stämma med uppgifterna. Hur många Sara Albertina Månsdotter kan det finnas?

Mina idoler: Reginald Bunn

1967, när jag var 11 år, så kom tidningen Buster. Det var en svart-vit tidning i magasinsformat med diverse brittiska serier riktade till unga gossar. Den kom senare att konverteras till någon form av sporttidning men i början var den mer allmänt inriktad. Min favorit var motorcykelpolisen Zip Nolan. Det var så där härligt tecknad med en myriad små streck och en väldigt märklig estetik även om jag inte svängde mig med sådana uttryck vid den tiden.

Några år senare så kom tidingen Swisch som också byggde på brittiskt material. De klipptes ofta sönder till oigenkännelighet av de svenska redaktörerna men det gick inte att ta miste på den vilda berättarglädjen. Serierna var ofta bisarra till tema och innehåll. Märkligast av alla var Spider som var en märklig superskurk med de uslaste personliga egenskaper. Han var egenkär, nyckfull, orättvis och elak. Pellefant och Karlsson-på-taket på speed ungefär.

Han var klädd i en mystisk grönaktig åtsittande pyjamas och han hade något slags märklig utrustning i form av en gjutgärnsbehå och häftiga trycktankar på ryggen. Han var verksam i USA men hade flyttat ett engelskt skräckslott av värsta slag "sten för sten" till USA.

Han rekryterade de lömskaste skurkar för att sedan helt plötsligt efter ett par avsnitt bestämma sej för att bli god. Sedan följde en rad fantastiska bataljer med de mest skrämmande illdåd som utfördes av de mest skrämmande skurkar av de mest obegripliga anledningar.

Jag försökte få reda på vem den fantastiske tecknare var men lyckades aldrig. Det är först i väldigt vuxen ålder jag fått veta att han hette Reginald Bunn. Han lär från början ha varit designer på Rolls Royce. Efter en svår bilolycka där han ska ha rammat personalbussen på Rolls Royce så blev han rullstolsbunden och ska ha levt som tiggare tills dess ett förlag annonserade efter lämpliga tecknare. Sedan blev han under 25 år en av de främsta brittiska serietecknarna tills han avled av cancer.

Lavemang istället för Dreamhack

Det är ett litet problem det här med progressiva glasögon. Jag ser strålande på teven. Det är sådär att jag skulle se en snöflinga på en curlingbana. Det är ju bara det att all curling sker på inomhusbana nuförtiden så man får aldrig se de där snöflingorna på curlingbanan som man köpte sin HDtv för att få se. Jag sitter och ser Sagan om ringen i FullHD. Istället för det magiska äventyret som jag såg på DVD så ser jag skådespelare i fåniga kostymer. För mycket detalj dödar illusionen.

Men ser jag skarpt på teven så ser jag desto suddigare på dataskärmen och i tidningen. Jag läser numer oftast bara rubrikerna för jag orkar inte stava mig genom själva artiklarna.

Jag får gissa hälften av vad som står där. I morse så läste jag en rubrik "Lavemang istället för Dreamhack". Det slog mig att jag hade ena benet i cyberrymden och det andra på ålderdomshemmet. För jag vet ju både vad Dreamhack är och vad lavemang är. Ja, ålderdomshem finns ju inte nuförtiden. Det är något käckt företagsnamn i förening med antingen "health" eller "care" och innehåller vare sig healt eller care. När det är dags för mig att lämna över mig till slutförvaring så har förtiotalisterna och vårdbolagen spenderat våra offentliga medel på Maldiverna respektive Caymanöarna. Om nu mina barn har råd att lämna bort mig. I värsta fall kommer de att få gå direkt från "Pampers 3 år" till "Pampers 80 år".

I morse var jag ner på Trafikförvaltningen eller Transportstyrelsen eller vad det nu kan heta nu för tiden. Det kom ett sådant där påbud att jag skulle förnya mitt körkort. Först tänkte jag att jag skulle ta kort på mig själv med digitalkameran och trycka ut det med den fina fotoskrivaren. Jag fotade och justerade lite konstigheter med Photoshop. Men en för en ordentlig gubbe som jag så kändes det lite så där. Det är klart att man ska vända sej till proffs. Så jag gick ner till "Expert" som annonserar ut att de tar bilder till pass och körkort. Jag blev visad in i ett litet bås där de hade en digitalkamera från förra årtusendet. Efter många om och men så fick vi fram en bild där glasögonreflexerna inte var alltför störande. 175 kronor kostade det. Sedan skickade jag det hela till vad-det-nu-heter-nuförtiden. För några dagar sedan så kom det i retur. "Pupillerna syns inte" eller något liknande stod det. (Jag läser inte så bra med de här progressiva glasögonen). Jag sökte återigen vad-de-nu-heter-nuförtidens hemsida och fann att man kunde besöka dem här i Umeå och fotograferas där. Jag hade inte sett det tidigare när jag var på hemsidan för jag ser inte så bra på skärmen med de här progressiva glasögonen. Så jag gick ner där på morgonen. Det visade sig att man inte skall bära glasögon på fotografiet nuförtiden och att det nog var därför jag blivit avvisad för att min pupill inte syntes trots att till och med jag kunde se den. Jaja, det är så mycket man inte förstår nuförtiden. Det är väl nåt med åldern.

Apropå det så var det en väldigt konstig rubrik det där. "Lavemang istället för Dreamhack". Jag tar fram tidningen och det står "Lan-evenemang istället för Dreamhack".

Melodifestivalen igen

Jag såg en liten bit av lördagens avsnitt i repris i går kväll. Det slog mig så starkt hur jag relaterar till programmet. Programledarna är värdelösa, artisterna är värdelösa och låtarna är värdelösa. Men jag gillar programmet.

Men mest gillar jag att gnälla. Perelli var ointressant - inte ens den korta klänningen kunde kollra bort mig så mycket att jag inte skulle märka det. Ett grekiskt inslag - grekerna skickar ju grekiska låtar varje år och inte går det bra för dom inte. Ytterligare ett anonymt hårdrocksband som ser ut som alla andra som låter som alla andra som har samma låt som alla andra -vem behöver det? Lisa Miskovsky är ju aldrig dålig men den låten hade inte den omedelbara trallvänlighet som en melodifestivalvinnare behöver. Danny hade ju en hygglig låt och ett trevligt dansnummer men vad dåligt han sjöng. En som däremot sjunger strålande är Christer Sjögren - vilken förbannelse att vara en sådan enastående sångare och helt sakna musiksmak. Låten var inte så pjåkig. Den hade nog varit bra för 35 år sen.

Märkliga påståenden om LCHF

För någon vecka sedan skrev jag om LCHF och frågan verkar vara ständigt aktuell. Jag körde ju en period med LCHF och jag är lyrisk. Det är den enda dieten som någonsin fungerat för mig. Jag har inte bara gått ner i vikt utan även en del problematiska värden i lever och blod har förbättrats på ett närmast mirakulöst sätt. Nu är ju jag i grunden en skeptiker så jag har lite svårt att känna mig riktigt hemma i en sådan här sekt och vissa av förespråkarna är uppriktigt sagt ganska prövande. Men i det stora hela tycker jag att det är en diet som kan vara värd att pröva för den som har problem och antagligen petar i sig för mycket kolhydrater.

Men kritiken från makt och media är stundtals bedövande. Nu senast är det en professor Ingegerd Johansson som larmar om hotande hjärtinfarkter till följd av förhöjda kolesterolvärden. Jag lusläser för att finna vad man bygger det på. Har man testat kolesterolvärden på folk som ätit LCHF? Nädå, man konstaterar bara att konsumtionen av fett har ökat i samhället samtidigt som kolesterolhalten i blodet har ökat - men ser ett trendbrott från 2004 och framåt. Det märkliga är att LCHF egentligen inte kom till Sverige förrän 2005 och knappast slog genom förrän för något år sedan. Så sambandet mellan de ökade kolesterolvärden man referar till och LCHF är VÄLDIGT osäkra. Det verkar som om professorn var sjuk den veckan man gick genom forskningsmetodik på skolan. Förslagsvis skulle man ju kunna ta prover på folk som äter eller har ätit LCHF-kost eller fråga efter kostvanorna hos de som man tar kolesterolprov på. Men då riskerar förstås att få ett annat utfall än det man vill ha.

Tydligen så är det bland 30-40-åringarna som man ser de största ökningarna. Frågan är om det inte kan vara så att det handlar om den första generationen stillasittande dataspelare vars kostvanor nog borde skrämma mer än några som går på LCHF.

Nästa fråga är då den ökande konsumtionen av kött i västvärlden. I Sverige så har köttkonsumtionen i det närmaste fördubblats de senaste femtio åren. Det finns problem med det vad gäller både växthusgaser och de resurser som krävs för att framställa kött i den mängd som det efterfrågas. En Catarina Rolfsdotter-Jansson som tydligen ska vara journalist och författare med "hållbar utveckling" som specialområde. Tvärsäkert säger hon "De senaste åren har olika dieter (Atkins, GI och LCHF) gjort att vi i väst ökat vår köttkonsumtion dramatiskt." som den Asperger-själ jag är kan jag inte låta bli att kolla hur dramatisk ökningen har varit. 

Som jag läser diagram så ser jag tycker jag att det ser ut som om utvecklingen följer i princip samma tendens. Även i diagrammens torftiga värld brukar man bjudas på väsentligt större dramatik än så här. Det är en oavbruten ökning över tid. Inga särskilda pucklar eller dalar som man kan sätta i samband med LCHF. Märkligt nog så tycker sig även Jordbruksverket se att de två sista staplarna skiljer sig markant från de andra och misstänker även de att LCHF ligger bakom.


Tittar man över lång tid så ser  man en puckel och en dal.

Den plötsliga puckeln 74 - 80 är lite svår att förklara. Kan det vara hamburgerkedjornas tillkomst? Men den långsiktiga tendensen är tydligt och jag vet inte vilka glasögon man ska ha för att tycka att LCHF ska kunna vara någon större faktor i sammanhanget.


Varför just LCHF alstrar så många märkliga slutledningar bland folk som borde ha bättre kunskaper och mer kritiskt tänkande vet jag inte. Kanske brukar det alltid vara så här med mode-dieter. 

Jag har fått en ny idol

Det finns en kille, Jörgen Edgar, som sätter ihop lok på egen hand. Här har han satt i hop ett pendeltåg och tvärbanetåg i skala t. Det är en helt hysterisk skala på 1:440 där loken är kortare än en tändsticka.

Han har sin hemsida här.

Och järnväg i skala t köper man här.

Det krävs så små saker för att göra en stor karl lycklig

När jag läste lördagens VK så fastande jag som vanligt för Nicklas Erikssons träffande kommentarer över samtiden. Den här rutan blir liksom ...orden var tagna .. ur mitt liv .. som de sjöng på melodiradion för tio år sen. Eller om det kanske var tjugo.

Den där skejtåkningen gör ju att skidåkarna ser ut som grodor annat var det med stilig skidåkning som Sixten Jernberg. Volvo 740 har jag aldrig gillat, hade det inte varit en sammansvärjning mellan vägverkets saltning av Holmsundsvägen och den fuktkammare som Samfälligheten torgför som garage hade jag fortfarande kört en 245:a. Den Peugeout 307 som jag framför nu är ett torftigt substitut. Wassberg var en rejäl idrottsman. För övrigt så tycker jag att Fax är ett modernt tjafs - annat var det med Telex - det var rejäla maskiner för riktiga män.

Så var det detta med modelljärnväg. Det tar sin tid att samla in materialet på Tradera men nu har jag så att jag kan sätta ihop en liten mini-märklin-anläggning.

...och jag är såå lycklig.

Roy och Roger har en Mac ihop

Hur är hjärnan funtad egentligen? Jag såg på Så ska det låta i helgen och nu kan jag inte få den idiotiska låten ur huvudet. Av hela världens fantastiska låtskatt är det den här som kommer ur min mun vad jag än gör ...

Bloggportalen.se

Det finns några olika sätt att "marknadsföra" sin blogg på. Ett är att registrera sin blogg på någon bloggportal så att de som nu bläddrar runt bland bloggar kan hitta igen ens blogg. Nu har bloggportalen tydligen förvärvats av en annan - Twingly. Själv har jag inte ägnat bloggportalen något intresse på senare tid. Det är svårt att navigera mellan olika bloggar utan det mesta drunknar i Blondinbellor och liknande.

Eftersom jag råkade beröra en mycket öm punkt i dagens Sverige -LCHF -  och därmed fick ett rejält uppsving av antalet läsare så tittade jag runt lite grand på bloggprotalen. Vi får hoppas att Twingly kommer att styra upp för det här är inget vidare. Först funderar man hur de har tänkt med färgsättningen.

Texterna är i det närmaste oläsliga. Vad är det för fel med svarta bokstäver? Och vem har fått för sej att turkos på ljusblått är en lämplig kombination för text?

Alltihop verkar så hopplöst försummat. Någon gång så har man beslutat sej för att "Stinas Umeå-blogg" är lämplig att använda som premierad blogg. Problemet är att den inte uppdaterats på två år. I bloggvärlden är du död om du inte uppdaterar varje dag.

Det är skitsvårt att navigera efter blogg-innehåll. Försöker man söka på Illustration &Animation exempelvis så kan man välja efter bokstavsordning eller antal besökare. Det blir så irrelevanta resultat att det går inte att beskriva. Går man efter antal besökare så får man bläddra förbi 100 flickor som av någon outgrundlig anledning fotograferar sej själva i badrumsspegeln innan man finner den första som verkligen handlar om illustration & animation.

Man för hoppas att Twingly skärper upp det hela så att det verkligen blir ett verktyg för att finna de bloggar man kan vara intresserad av.

LCHF - Djävulens diet

Jag har väl alltid haft lätt att dra på mig vikt. Det har väl inte gjort så mycket har jag tänkt - huvudsaken att man mår bra. Men på senare år har det väl gått lite överstyr.

Riktigt tokigt blev det för något år sedan då jag gjorde illa mig i axeln. Problemet var att jag inte kunde sova för värken. Och när jag inte kunde sova så hade jag fruktansvärt tungt att orka jobba vilket gjorde att jag åt och drack kaffe för att hålla mig igång. Tills sist pallade inte magen med kaffet och jag fick ersätta med energidryck istället. Rena döden självklart och till sist vägde jag 108 kilo.

Det måste man göra något åt och jag bävade lite för alla dieter och bantningsmetoder jag prövat har slutat med att jag gått upp i vikt. Sedan har jag inte riktigt förstått varifrån vikten kommit för jag har ju verkligen snålat in på fettet. Många gånger så har jag ätit husmans utan smör eller pålägg bara för att få nåt i magen.

Av mer eller mindre en slump så råkade jag gå in på en slags LCHF-diet. Och snacka om mirakelkur. På tre veckor gick jag ner 12 kilo och till sist låg jag under 90 kilo. Vikter som jag inte varit i närheten av sedan Olof Palme var statsminister. Det var inga umbäranden alls utan det gick tämligen behändigt till. Sedan jag återgick till någorlunda normalkost så har jag i stort sett hållit vikten.

Den här boken kan jag verkligen rekommendera. Goda och trevliga recept.

De flesta recepten kan man med fördel använda även efter dieten. Jag säger "efter dieten" eftersom jag tror att man inte ska äta LCHF i längden. Man kan gott halvera mängden kolhydrater men inte helt utesluta dem.

Nu var det vild debatt igår. Dessvärre så företräds LCHF-sidan av Katrin Zytomierska - som väl inte är den smidigaste av människor. Naturligtvis måste hon provocera och säga att hon inte skulle tveka att börja ge LCHF till sin son om han blev en tjocksmock. Experterna blev upprörda och talade om barnmisshandel. Nu skulle jag själv undvika alltför extrem kost till barn. Men samtidigt så måste vi erkänna att det stora samhällsproblemet inte handlar om föräldrar som ger sina barn  LCHF utan att föräldrar göder sina barn med en hysterisk mängd kolhydrater och dessutom helst fel sorts kolhydrater.

Pudelmannen

Ibland sitter man och jobbar med idéer. Jag satt och funderade och fick en helt fantastisk idé. Det skulle handla om en kille med magiska krafter - men tänk om han skulle gå i en skola där det bara var barn med magiska krafter. Idéerna bara strömmade fram och jag kände mig genialisk. Efter ett tag gjorde jag som jag brukar och lutade mig tillbaka för att få lite perspektiv på mitt verk. Då insåg jag att jag just hade gjort en usel Harry-Potter- efterapning.

Någon gång då och då sitter jag och leker med superhjältar. Men alla egenskaper är ju redan upptagna. Varje briljant idé jag får har redan gjorts av Jack Kirby. Sedan är det väldigt lätt hänt att jag utrustar mina hlältar med flygande surfbrädor. Det är liksom så generiskt för det jag gillar med superhjältar. Låt vara att Silversurfaren var en trist figur. Han var bara rolig när Kirby gjorde honom i Fantastiska Fyran.

När jag nu sitter och leker med superhjältar går Dennis förbi. Han är ju 14 och ett halvt år nu så han är rätt stillsam men ibland när han går så är han tydlig med att det är han som äger världen. Fluffig päls och shampoodoftande så utstrålar han ändå en manlighet som man sällan ser i Sverige nuförtiden. Så då ser jag min superhjälte: Pudelmannen!

Omyndigförklarad vid 70 - jobba tills man är 75

Nu kommer det spännande nyheter varje dag här. Igår kom man på att vi ska jobba tills vi är 75 och idag så vill man kolla om vi kan köra bil vid 70. Man känner att spannet som aktiv pensionär plötsligt krympt till minus 5 år.

Om ACTA

Ni kanske har läst om protesterna mot ACTA? Själv har jag inte till fullo orkat sätta mig in i alla detaljer och gissar att det gäller de flesta. De som invänder är förstås unga arga män som fruktar att de kan förlora sina möjligheter att ladda ner film och musik gratis. En av invändningarna som jag kan hålla med om är att det brister i transparansen - men det är ju närmast legio nuförtiden och den kritiken kan man rikta mot nästan allt.

I det stora hela så handlar det om varumärkesskydd och spridning av upphovsrättskyddat material. En lite rolig detalj är att de lånat idéen med maskerna från den tecknade serien V for Vendetta.

...eller de illiterata öken har väl förstås lånat den från filmen som gjordes senare. Här blir det lite intressant för seriebranchen smälter undan som smör i solsken. När man kan ladda ner alla serier som ges ut helt gratis så blir det inte tillräckligt många köpare kvar. En serie som V for Vendeta kanske inte kan göras om 10 år. Å andra sidan så kanske jag inte kan lägga upp en sådan här bild om ACTA går genom. Trots allt så är det ett omslag så de kanske skulle vara möjligt ändå.

Här är en liten intressant detalj att fundera på. För mig kanske ACTA skulle kunna vara en fördel. Idag så har jag inget försprång för att jag själv kan framställa bilder. Alla kan ju ta vilken bild som helst och publicera den på sin blogg. Om alla skulle behöva upphovspersonens tillstånd så skulle jag få en konkurrensfördel gentemot andra bloggare.

När det gäller att publicera tecknade serier på nätet så är det idag fullständigt meningslöst. Alla varianter för att ta betalt är dysfunktionella och krångliga. När de dessutom ska konkurrera med att man kan ladda ner de bästa serier som någonsin gjorts helt gratis så blir det tungrott. Det är som att stå och försöka kränga begagnade SEAT medan det finns gratis Lambourghinis runt hörnet med fritt bränsle. Inte ens gratis är gott nog.

Nåja, hur man än vänder sej så lär man spola ut en hel del barn med badvattnet.

Men egentligen så satt jag bara och tecknade mig själv som pirat. Det var lite roligt i alla fall.

Mina idoler: Jan Hammarlund

Någon gång för länge sedan när jag lyssnade på P3 så kom det en låt där texten i princip bara var en upprepning av "kommer gående över ängen grön som är jättevid" och så det lilla sticket "Kvällen är inte lång - inte längre än lite bröd, ost och vin" nånting. Det var lite drömskt och sjunget med lite mesig röst med för mycket vibrato. Det talade till mitt hjärta på något vis. Så småningom lyckades jag låna plattan och spela in den på kasett. Bilderna på konvolutet visade en allvarlig, lurvig ung man. På alla bilderna verkar han stå i blåst. Man funderade lite om han bodde vid havet eller om han tyckte att han var fin så ...

Mina kompisar var lite förundrade och undrade varför jag inte lyssnade på Kjell Höglund istället - han var ju så mycket bättre. Men jag framhärdarde  med Hammarlund. Visserligen brukar jag föredra män med skrovlig röst men jag har ett litet rum i hjärtat för mesiga röster ända sedan Donovan. Men texterna var lite mystiska


Jag sa Christer, du är galen, det tjänar inget till,
i fem år har jag försökt uppmuntra dej att göra vad du vill
...
Alla har en himla massa ångest att leva ut
om man kan inte gå tillbaka till gamla stadier från förut,
nu är det lätt för dej att kalla mej intellektuell,
men jag är inte hälften så blockerad som du har 
varit ikväll, ikvällm
du har förstört hela min kväll"


Det hela lät jättekonstigt och varför pratar man med en kompis på det där sättet? Det lät lite manipulativt också med "i fem års tid har jag försökt uppmuntra dej att göra vad du vill" men Christer verkar bara spjärna mot. Det hela får väl sin förklaring en tid senare när Jan Hammarlund kliver ur garderoben. Vilket var lite ovanligare vid den här tiden.

Långt senare så är jag på Roskildefestivalen, det kan ha varit 1980, och ser att han ska uppträda. Mina kamrater ska se något stort och rockigt som framtäder - jag har glömt bort vad - men jag framhärdar med att gå och se Hammarlund. Han uppträder i ett av de mindre tälten, vi är ett fåtal som kommit dit för att se honom. Jag, några gamla proggvrak och så några som nog inte visste vad det var. I ett hörn av tältet fanns en dagisgrupp. De var väl där för att det var den lugnaste platsen på hela festivalområdet. Vi som var där hade det jättetrevligt.

Emellertid så dyker ett av Danmarks kriminellaste motorcykelgäng upp. Två killar ställer sej som vakter vid ingången för att hålla koll så att inte det andra kriminella motorcykelgänget skulle överraska dem. Jag vet inte vad de skulle göra där inne - de var knappast där för Hammarlunds skulle utan hade något slags överläggning.

Då tar Hammarlund tillfället i akt att sjunga sin homosex-kampanj-sång "Jag är kär i Ville". Inte helt överraskande  så visade sej motorcykelgänget bestå av tämligen homofoba män som helt plötsligt gick fram för att häckla Hammarlund.

I det läget började jag under söka möjligheterna att krypa ut under tältduken. Jag tittade lite oroligt mot dagisgruppen men konstaterade att jag knappast kunde göra något om helvetet bröt loss. Jag beslutade mej för  en jämnställd inställning och sket i kvinnor och barn. Men nu var Hammarlund lyckligtvis färdig med den olycksaliga sången. Sedan visar han sin talang som uppträdare och skojade och skämtade med motorcyklisterna så de blir på gott humör. Det sista jag ser innan jag smyger mej ut mellan de två gigantiska tatuerade motorcykelmännen som står vakt är en aspackad motorcykelgangster som dansar framför scenen i en stil som påminner om en full tant på firmafest.

Ny gubbe

Jaha. Jag hann aldrig riktig få någon kläm på den förra innan de skickar in en ny gubbe. Gjorde en första trevande skiss på honom.

Den här gubben tycker jag känns lite bättre. Lite klassisk betonghäck, rejäl och pålitlig. Jag såg på nyhetsmorgon i morse och Birger Schlaug var rejält sur. "En man som är för kärnkraft och vapenexport". Det är väl ungefär den kritiken som riktas mot honom. Han är svag i HBT-frågor och miljöfrågor. Hans styrka är gamla tråkiga sosse-frågor som arbete, bostad och trygghet. Själv ser jag gärna att man lämnar över initiativet i de mjuka frågorna till MP och V och tar kampen med M om arbetsfrågorna. Om de rödgröna bråkar inbördes i de frågorna så byter man ju bara mjukisväljare mellan varandra och arbetarväljarna går över till M.

Som jag ser det så är de viktigaste frågorna som sossarna ska driva ökad sysselsättning, fler hyresrätter i städerna och utbyggd kollektivtrafik. Miljörfrågorna är förvisso också viktiga men de driver ju Miljöpartiet redan och man lär knappast kunna övertrumfa dem.

Lite ljus i tillvaron

När jag började jobba på Umedalen så fanns där en äldre man - det vill säga lika gammal som jag är idag. Han var på många sätt en förebild, han gillade verkligen sitt arbete och hade alltid ett trevligt ord att säga till gubbarna.

 Men han retade ibland gallfeber på den kvinnliga personalen. De försökte mysa till det och hade dämpad belysning och den här mannen slog bara brutalt på lysrören - "det går inte att jobba om man inte ser nånting".

 Nuförtiden så tänker jag på det där. Mörkret sänker sig så sakta med åren. Den här årstiden när det ska mysas med små dämpade belysningar och levande ljus går det inte att se någonting. Nu lägger jag band på mig - väl medveten om att vi vita, medelålders, heterosexuella män är målsökande torpeder mot varje form av mysighet och trevnad. Men så råkade jag ha en pannlampa i närheten när jag skulle göra något. Vilken välsignelse. Nu går jag här hemma mestadels med pannlampan på huvet och det är så skönt att se någonting.

Men det har inte precis minskat min gubbfaktor.

Modelljärnvägsporr

Det har tydligen hänt mycket med internet sedan jag var liten. Tur är väl det för jag hade väl dött om jag hade haft tillgång till all information som finns därute. Häromdagen så upptäckte jag vilka mängder av modelljärnvägsporr som finns därute. Tydligen så är inte skala Z längre den minsta utan skala T. Här är en som har gjort en portabel T-anläggning.




Men det finns ju ännu värre stollar därute. Här är en som har gjort den minsta fungerande modelljärnvägen. Den är tänkt att stå i fönstret i ett hus i en anläggning i skala Z.


Wow, liksom!

Kärt återseende

När jag var liten så dök det upp en egendomlig serietidning som var långsmal. Jag älskade den tidningen - tack vare Tradera så får jag nu återuppleva den serien.

Den var väl inte jättebra när man läser den med vuxna ögon. Det läckra halvformatet känns bara idiotiskt när man ser på det så här med nyktra ögon. De frångick sedermera från det här formatet och körde i vanligt serietidningsformat.

Inuti är serien som vanliga seriesidor fast alla sidor är så att säga uppslag. Tidningen är lite större än min scanner men ni fattar hur det funkar.

Japp. Då kan man packa in den här i en plastficka och gå vidare.