Jag erkänner - jag har gjort vita saker i fjällen

Jag har varit tämligen förkyld idag så jag har insupit en hel del media. Visst måste denna dagen ha varit mer bisarr än vad dagar brukar vara? Det har varit en slags surrealistisk karneval i media. Breivik har läst upp något nytt manifest som inte verkar mycket vettigare än hans stora manifest. Kulturministern har låtit sig fotograferas glatt skärande i en tårta i form av en parodinegress. Aftonbladets Karin Magnusson som jag tror är något slags konstinstallation som så småningom kommer att avslöjas - ungefär som konstfackskvinnan på psyket - "Jag är ett konstperformance. Det är dina förivrade kommentarer och ilskna mejl som är det riktiga konstverket". Dagens inlägg är rätt ... intressant: Vita människor gör vita saker i fjällen. Jag vet inte riktigt hur hon har tänkt sig att det borde vara. Men jag erkänner med skammen blossande på mina frostbitna kinder att jag har gjort vita saker i fjällen.

"Arg svan dödade skötare", På Newsmill läser jag att Carl Hamilton vill sänka skatten för riskkapitalister, En kvinna födde ett barn medan hon körde bil - ett tips till kvinnor i inlandet, Vi bekymrar oss för lite om evigheten - Tja, den kommer väl när den kommer, jag får satsa på mitt eget torftiga liv. Och så där håller det på. Överallt.

Som tröst vann i alla fall de svartgula över de vitgula. Torde inte vara många som gör någon nytta på jobbet i morgon i Skellefteå. De har gjort svartgula saker tillsammans.

Edit: Jag funderar vidare lite grann. De fjäll som Karin Magnusson uppfattar som representativa för den svenska fjällvärlden är Åre-fjällen. Själv har jag bra passerat Åre i förbifarten på sommaren men jag misstänker att Åre är lika representativt för den svenska fjällvärlden som Hurgada är för Egypten.

I den fjällby som jag har som "min" härstammar vi alla från en klockare som bosatte sig där på 1700-talet. Vårt ursprung är några gruvfogdar som kom för Nasagruvan, samer och hitskickade präster . Nu anser väl Flashbacknazisterna att samer är en särkilt lömsk form av invandrare eftersom de smög sej in i Sverige för minst 2500 år sen. Eller i värsta fall redan för 10 000 år sedan. Men Karin Magnusson torde väl se dem som vita antar jag. Men i centralorterna i fjällen så blir det faktist allt fler ovita inslag.

Men någonstans så är de där ovita inslagen snarare ett exempel på ett alltmer segregerat Sverige än något annat. Killen som står i pizzerian kommer från Irak eller Libanon. Hon som har Thaivagnen på torget kommer från Thailand förstås gift med en svensk gammpojk. Enstaka original för Tyskland eller Holland har bosatt sig i ödegårdar och skaffar getter.  De "vita" långpendlar till Norge, Stockholm eller någon av gruvorna. Det är som en svensk klichékomedi alltihop.

Karatekvinnan

Jag sitter ofta och klottrar. Det mesta blir väl bara konstigt på ett dåligt sätt men häromnatten så stod plötsligt Karatekvinnan framför mig. Det är väl inte någon strålande teckning, axlarna ser konstiga ut och tuttarna är lite i oordning.

Men det slår en ändå vad roligt det hade varit att kunna teckna på det sättet när man var 13 år och hade något att berätta som krävde den typen av teckningar. nu vet jag inte riktigt var jag ska stoppa in Karatekvinnan.

Kvinnors beundran, mäns avund

När jag handlade på Coop Forum idag så fick jag känna kvinnornas beundrande blickar och männens avund. Jag har nämligen inhandlat en ny keps. "Z-Bahner" för oss som rallar i skala Z. Texten är broderad och alldeles särdeles snygg.

Nu är ju skala Z en nödvändighet med tanke på mitt begränsade utrymme men ibland kan man bli avundsjuk på de större skalorna och detaljrikedomen man kan ägna sig åt. Titta på den här amerikanska raringen.

Amerikanska diesellok är så grymt macho. Man skulle vilja stå på bangården och känna vibrationen i marken när det här loket rangerar vagnar. Men amerikanska modellrallare verkar ungefär lika macho som de svenska.

Apropå det så träffade jag ordföranden i Umeå modelljärnvägssällskap på Coop Forum - vi är bekanta från ett annat sammanhang. Så jag frågade förstås honom hur genusperspektivet såg ut. Han lade pannan i seriösa veck och förklarade att han hade lagt ner en del energi på saken men det var lite egendomligt för de kvinnor han lyckades intressera var mest intresserade av att bygga hus och landskap men var tämligen ointresserade av lok och axelföljder. Han försökte entusiasmera mig för att engagera mig i föreningen. Man skulle nu på ett studiebesök för att se det nya signalsystemet i Boden (tror jag det var).

Slutet är nära

Jag fick en fråga om vilken som är den oumbärliga mellankrigsbluesen. Det är ju en omöjlig fråga egentligen men snabbt börjar man göra en lista i huvudet. Den som slår mig som lämplig slutpunkt är i alla fall Sleepy Johnny Estes "Time is going near" från 1940. Sleepy Johnny Estes var född någon gång alldeles i slutet av 1800-talet, spelade in en del runt 1930. Han var blind och levde större delen i fattigdom vilket gjorde honom till ett populärt objekt under bluesreviveln på sextiotalet.

Inte gjorde det något heller att hans låtar kunde heta sånt som "Brokenhearted, ragged and dirty too". Men den sång som jag fastnat för var en av hans sista inspelningar innan kriget som med sitt dramatiska tema känns som en lämpligt slutpunkt för mellankrigsbluesen.

Sjunkningen av Titanic

En av de allra obskyraste av alla obskyra gamla bluesmännen var Richard Rabbit Brown. Han spelade in sex stycken 1927 och försvann strålkastarljuset. Man tror att han föddes 1880 någonstans på landsbygden utanför New Orleans och var verksam under 1910-1927 i New Orleans där han bodde på samma gata som Louis Armstrong. Efter sina inspelningar så försvann han mer eller mindre och ingen vet vart han tog vägen sedan. Någon säger att han återvände till sina hemtrakter, någon annan att han blev djupt religiös. Däremot verkar alla övertygade om att han dog 1937. Det är lite svårt med sådant där eftersom de flesta uppgifter kommer från unga vita medelklassungdomar som intervjuat äldre svarta musiker som ibland låtsats veta mer om saker än vad de gjort eller så har de varit drängfulla. I värsta fall både under intervjun och under den period som man ska lämna vittnesbörd om. Namnet "Rabbit" kommer sig antingen av någon form av lyte, att han haft stora framtänder eller varit harmynt, men nuförtiden verkar man anse att det berott på hans ringa kroppsstorlek. I vart fall så gillar jag mest tanken på de stora tänderna.

Hans plats i musikhistorien kommer sig huvudsakligen från hans mästerliga "James Alley Blues" som blivit ett standardstycke för musiker intresserade av amerikansk folklig kultur. Den har spelats in av Bob Dylan, Roger McQuinn. David Johansen, Wilco,  inavlade banjospelare och Bluegrasstanter. Den är helt originell med helt egna textvändningar och dråpliga formuleringar.

Flera av hans inspelningar verkar vara någon form av blues-shillingtryck som avhandlar hiskeliga händelser i tiden. Den som föranleder dagens inlägg är "Sinking of the Titanic":




Den är lite märklig då bluesen nästan helt saknar sentimentalitet jämfört med andra amerikanska uttryck. Musikaliska kusiner som Hank Williams eller Elvis brukar vada i kväljande sentimetalitet jämfört med bluesen. Men här har vi ett sorgligt stycke med ett vibrato som nästan drar mot Anita Hegerlands "Mitt sommarlov".  Eller kanske Kalle Ankas "den suckande sjömannen".

Jan Emanuel

Det är inte lätt dessa dagar att förstå vad som ska vara aprilskämt och inte. Rapport hade ett strålande skämt. Den här sossebroilern Jan Emanuel, som man rekryterat för att locka ungdomar, skulle ha skapat ett bolag för att tjäna pengar på att ta mot ensamkommande flyktingbarn. Bolaget skulle heta "Folkhemmet integration". Det är problemet med dagens aprilskämt att man brer på alldeles för tjockt. Ingen skulle väl gå på nåt sådant. Han skulle ha tjänat en kvarts miljard på spektaklet. Jag skrattade gott.

Efter en tid så gick det upp för mig att detta inte var ett skämt utan blodigt allvar. Om inte detta skulle räcka för att pissa en rakt i ansiktet så köper det aset en vit Lambourghini. Ryktet säger att han faktiskt köpte två och vaskade den ena.

Men vad jag inte fattar är var dessa fantastiska vinster uppstår. Sverige tar emot någonstans runt 2 000 ensamkommande flyktingbarn. Folkhemmet integrations verksamhet verkar bestå av att förvara nånstans runt 200 av dessa i nedgångna fastigheter.

Den normala utskeppningen av solidariska skattepengar i containerfartyg till Caymanöarna förefaller i jämförelse nästan sunt.

När jag tittar på den enhet där jag själv arbetar som i mycket påminner om de här hemmen så förstår jag inte hur vi skulle kunna göra det billigare. Våra löner hör till landets lägsta för våra befattningar. Lokalerna var rejält slitna när vi tog över dem för tio år sedan och de har inte blivit mycket bättre. När jag häromnatten vaskade golvet (nej, det är inte samma sak som de gör på Stureplan)  så kände jag på ytan som ungefär har samma karaktär som ett grovt grängat akvarellpapper. Alla möbler är begagnade minst en omgång innan de kommit till oss. Och så vidare. Vad är det egentligen som skulle kunna gå att spara in på? De ekonomiska marginalerna måste ju uppstå på ett annat ställe än i själva verksamheten.

Nåja. För att få utnyttja det sista av skattepengarna medans det fortfarande finns kvar några gick jag på Norrlandsoperan igår.

Dagens sökord

De sökord som används för att hitta hit till bloggen idag har varit.

"Hårig vs rakad fitta", "Jessika Gedin", "Laisvallby", "Bockhornsklöver", "Dvärgar i porrbranchen", "Enhjuling", "Forsmark", "hur gammal man blir pensionär i burundi", "Hårigt underliv", "Judendom, islam, kristendom", "Mensträsk", "Scharinska" och "Tannu tuva".

Det känns väl lite som om mina ämnesområden och Svenska folkets internetintressen på något sätt tangerar varandra.

Mamma kines, pappa japan

Mamma kines, pappa japan, stackars barn hette en ramsa när jag var liten. Den gick ut på att kinesers ögon skulle vara sneda uppåt, japaners nedåt och ett sådant barn skulle då ha vardera ögat åt vardera hållet. Jag antar att det skulle vara rasistiskt att uppföra denna lilla lustighet idag.

Men jag brukar sitta och småklottra när jag ser på TV eller egentligen när jag inte använder händerna till annat. Så sitter jag och klottrar på något som möjligen ska vara japan eller kines eller möjligen europe i japanska kläder typ Tom Cruise i Last Samurai.

Ja, riktigt vad det vart vet jag inte.

Originalet

Jag har egentligen ingen uppfattning om hur välkänd Albert Engströms originalbild är. Den ser i alla fall ut så här.

Det är ju inte svårt för mig att identifiera mig med Albert Engström. Han är väl i några led anfader för mycket av den svenska teckningen. Jag hade relativt lätt att rita mitt ansikte i något som åtminstone vid första påseendet påminner om Engström, den pekande handen drar jag medvetet mot mellangenerationer som Rudolf Pettersson och Elov Persson.

Apropå Engström och kultur i Umeå så bodde det en äldre förtjusande dam i samma trappuppgång som min senare hustru på Ålidbacken. Hon hette Brita Oldsfeldt, tror jag, och hade en paradvåning av ett sådant där slag som man inte trodde skulle finnas i Umeå. Persiska mattor, kristallkronor och tunga möbler. Jag var en gång och hälsade på och försökte dricka kaffe ur sådana där svårhanterade kaffekoppar. På ett bord låg en trave på en femtio Albert Engström-kartonger. Jag blev förstås eld och lågor över denna skatt och hon berättade att hon som barn ofta suttit i farbror Alberts knä ty hennes far var god vän med Engström.

Det var ju historiens vingslag som dundrade genom detta lilla Östermalmsreservat som hon skapat i Umeå. Fru Oldsfeldt beskrev Engström som en mycket vänlig man och för den tidens män lekfull. 

Vad dum jag var!

Det är ju naturligtvis så här huset ska se ut!

Stopp och belägg!

Dit jag skulle komma i förra inlägget var i alla fall att det är sanlöst att lämna från sig Scharinska villan just nu. Umeå har gång på gång visat sig vara värdelös som arenarockstad. Staden är tom på sommaren och på vintern så finns det massor av ungdomar men de har skral kassa. Därför så har Umeås musikscen handlat väldigt mycket om det lilla formatet. Därför är det dags att säga nej!

Scharinska

När jag flyttade hit till Umeå så var det första jag märkte att staden var K-märkt. Man läste VK, man fikade på NK, man svingade en bägare på GK och raglade hem efter ÖK. Scharinska villan blev snart min andra hem och vakten Eskil blev som en äldre släkting. A pain in the ass men man måste konversera en stund ändå. Nåväl. Från början var jag förstås där för att diskutera revolutionen.

Men av olika skäl så blev den aldrig av.

Jag minns lite svagt en snoppmätartävling som ständigt pågick där. Den gick ut på att akademikerbarn som läste på universitetet tävlade om att ha den mest gedigna arbetarbakgrunden.

I brist på revolution så har Scharinska villan haft en evolution där olika kulturella evenemang följt under åren. Mycket spännande musik och så sent som i somras var jag och såg det gamla sjörövarbandet Nazareth där.

Hur dom lyckades klämma in ett så stort band i en sån liten lokal blir jag inte klok på.

Men nu verkar det snart vara slut på det roliga. Man vill sälja lokalerna - just innan kulturhuvudstadsåret. Huvudlöst.

Att döda snällt

Det var en liten palaver häromdagen. Det var en same som avlivade en ren som skadats illa vid en tågpåkörning. Han var skam till sägandes inte beväpnad och fick därför ta kål på renen med en kniv. Så får man inte göra - inte bra. Han skulle ha ringt efter Polis eller en jägare och låtit renen ligga och plågas. Nu är han ironiskt nog polisanmäld för djurplågeri.

Lustigt nog så lästa jag häromdagen en text, som eventuellt handlar om min farfars farmor, som just handlade om samisk händighet vid djuravlivning.

Sara Albertinas far egde tusen renar, som hela familjen plägade följa. Hon tycker det vara illa att man icke neråt landet slagtar kreatur lika fort och plågfritt som lappen sina renar. Ett litet hugg i nacken är allt hvad som behöfs, så faller djuret utan klagan eller dödskamp. Hennes far försökte enligt landshöfdingens i Norrbottens län begäran, denna method på hornboskap som var honom tillhörig och den lyckades fullkomligt.

Samtidigt så kan man köpa Halalslaktat kött i affärerna - ja, det serveras väl i skolorna antar jag. Det är liksom okej att använda tveksamma metoder utomlands och importera köttet hit. Det är väl lite skitnödigt att prata om hyckleri men det ligger i den riktningen.

Sagofigur

När jag var en 18-19 år tecknade jag som en galning. Det hade väl ditintills inte riktigt framgått att jag skulle ha någon särskild fallenhet men jag älskade att teckna. Men när jag gjorde mitt tredje avsnitt av äventyrsserien "Bertel-den utstötte riddaren" så började bitarna falla på plats. Jag var så stolt över det avsnittet att jag aldrig förmådde göra fortsättningen av pur prestationsångest.

Faktum är att jag gått omkring i många år och verkligen trott att det var ett utsökt arbete men när jag ser på det idag så fanns det en hel del i övrigt att önska ...

Jag laborerade en hel del med olika sagoteman vid den här tiden. Inspirerad av Sagan om Ringen och framför allt värdshuset i Bri så lekte jag med något mer jordnära sagoteman - visserligen med magiska flöjter - men utan dvärgar och alver. Det mesta har gått in i förlorn men jag satt häromkvällen och småklottrade i vanlig ordning och då dök den här gubben upp som hittade en guldskatt under sitt golv. Vad som skulle hända sen har jag glömt men det var roligt att teckna ...

Mats Jonsson

Det pågår en litteraturfestival i Umeå och tacknämligt så har man även inkluderat den moderna svenska serien i litteraturbegreppet. En av de intressantaste serieskaparna i den "nya svenska vågen" eller vad klatschigt man nu ska kalla det är Mats Jonsson. I något svagt ögonblick har jag lovat att jag ska ställa "kritiska frågor" till honom. Jag har absolut ingen aning om vad det ska bli av detta men jag har nu läst några av hans album (igen).

Det är lite mäktigt att sträckläsa hans album - på mer än ett sätt. Det är stundtals smärtsamt självutlämnande, ibland lite väl grovt utlämnande av andra men väldigt läsvärt. Men jag ska inte inveckla mig i det nu utan hoppas att jag kan komma på något intelligent att diskutera med honom på lördag.

Men jag fastnar för några bildsekvenser. Den här bilden från senaste albumet "Mats Kamp"

Som för oss invigna är en hommage till Art Spiegelman

Som i sin tur är en hommage till gamle Lisa & Sluggo-tecknaren Ernie Bushmiller

Eller den här lilla gliringen som jag nog missade vid förra genomläsningen

Det är min gamle vän och mentor Magnus Knutsson som får halka på ett bananskal. Själv har jag låtit Magnus glida runt i bananskalssammanhang.

Vid det här laget har väl alla utom jag glömt bort de animerade diskussionerna vid EU-inträdet då vi svenskar skulle skolas om till att äta franska kolonialbananer istället för centralamerikanska genom straffskatter och annat. Varför vi efterförtiotalister är så ivriga att få Magnus Knutsson att halka på bananskal är en annan historia.

Ny sängkamrat

När jag vaknade upp i morse så saknade jag den obligatoriska pudeltungkyssen. Istället var det en grävling nödtorftigt maskerad till cairneterrier som entusiastiskt mötte min blick.

 Jag är hundvakt och har inte sett mycket av djuret hitills för hon har vårdat en fiktiv valp i en bur än så länge. Dennis har på sedvanligt pudelhannemanér gått och muckat varhelst hon gått. Men nu lyste pudeln med sin frånvaro. Jag gick runt och ropade på honom men han fanns ingenstans. Jag sökte runt huset och fann honom till sist i sonens övergivna säng.

Han ville inte prata med mej. Jag har ingen aning om vad som hänt under natten men mer stukad manlighet har jag nog aldrig sett.

Sara Albertina Månsdotter

Idag är det den internationella kvinnodagen. En sådan för ett antal år sedan bakade min hustru ett vetebröd som såg ut så här:

Det kanske inte framgår riktigt men till höger ligger ett tovat kvinnomärke så man kan se lite. Nu reste hon just bort så man kan väl inte hoppas på något feministiskt bakverk i år.

Men denna dagen kan väl vara så god som någon att titta på en av mina anmödrar, Sara Albertina Månsdotter. Namnet låter lite gammaldags romantiskt och man för en bild av någon kvinna i vita spetsar men en bredbrättad hatt som åker på ferie i Stockholms skärgård med en segelbåt.

Men det fulla namnet var Sara Albertina Månsdotter Kårek och hon föddes 1839 i Grans sameby, Sorsele. Hennes far dör redan 1844 så Sara är 5 år. Riktigt vad som händer de här åren har jag inte kartlagt men hennes mor, Anna Magdalena Eriksdotter, blir spinnhushjon efter att ha lagt ett barn å lönn och fått böta för lönskaläge (haft en utomäktenskaplig förbindelse) och får sedermera Kungl Majt:s tillstånd att gifta sig igen med en Måns Nils Ersson 1846. Det låter  ju inte som ideala uppväxtförhållanden.

Men så småningom så gifter sig Sara med en Nils Persson född 1836 i Hällnäs, Sorsele som blir lappnybyggare i Svarttjärn. De får en dotter

Anna Maria som föds 1860. Men familjelyckan blir kort för 1863 så dör Nils i en drunkningsolycka.

Under de följande åren finner man igen Sara Albertina på Prästbordet och andra adresser i Sorsele City. Hon hinner få två barn utom äktenskapet dels min farfarsfar Viktor och en Johan Herman. Nu har jag ingen större släktforskare och jag har inte orkat sätta mig i domarna men det borde ju finnas två lönskalägesdomar mot Sara Albertina. Den första ska då ha skett med en Carl Forsmark från Bergnäs, mer om det senare, och en jurist av något slag som hette Kramer. I min fantasi så har Sara Albertina träffat Johan Hermans far vid rättsprocessen runt Viktors födelse. Det där är en av de saker som jag så småningom hoppas på att kunna reda ut. I vart fall så tar sig de två oäkta barnen efternamn efter sina förmenta fäder. Sara Albertina har nu titeln "Barnmorska" i husförhören.

Nu någonstans träffar hon en Carl Johan Wikström som hon gifter sig med och får ett par barn till.

Det framgår inte här men när Johan Herman är två år flyttar han till skrädderskan Maria Bygdén och blir fosterson där. Men Viktor blir kvar med Wikström och flyttar med till Staggträsk där ytterligare några barn kommer till.

Viktor har här efternamnet Wikström men tituleras "Dräng" i husförhöret. Namnet "Wikström" stryks över och ersätts med Forsmark.

Min farfarsfar Viktor flyttar sedermera till Bergnäs hos brodern till Carl Forsmark, den som sägs vara Viktors fader alltså, och verkar vara dräng där också och bor med mamman till Carl Forsmark, Anna-Greta Königsdotter. Därefter flyttar han till Laisvall och resten är som man säger historia.

Sara Albertina dör så småningom 1907. De bilder man får i huvudet är att hon har haft ett ganska tufft liv men att hon har levt det med högburet huvud. Alltihop låter ju som om det var hur länge sen som helst men min Farfar ska ha träffat henne om jag minns rätt så det är ju ändå inte så långt bort.

I projekt Runeberg finner jag en skrift som heter "Ett år med Fredrika Bremer" av en Margaret Howitt. Det finns en passage där som ger mig kalla kårar efter ryggen. Hon träffar en lappkvinna som heter Sara Albertina Månsdotter:

Hon är tjugusex år gammal, mycket intelligent, talar svenska väl och är ingalunda blyg och tafatt; hennes okonstlade enkelhet är derjemte rätt behaglig. Hon kom, klädd i sin bästa drägt. Lappqvinnor äro skickliga sömmerskor och alla sina kläder har hon själv sytt. Hennes livstycke var åt båda sidor prytt med konstrika ornamenter af silver och messing, som hon ärft av sin mor. Hennes vigselring var af silfver och försett med en liten plåt. I fickan hade hon en rund silfversked med kort handtag, lik en lite skopa, gåfva av brudgummen på lysningsdagen.


            ....


Under sommaren vandrar den hord Sara Albertina tillhör öfver fjellen in i Norge, ty på svenska sidan är då för varmt kon renarne kunna ej lefva utan snö. Detta har gjort att hennes familj har lärt sig norska språket som hon talar med största lätthet. Hennes far är död och hennes mor har gift om sig men en man som är mycket yngre än hon; båda se dock mycket gamla ut.


(Det här är lite crazy för min Sara Albertinas mamma gifte om sig med en mycket yngre man)

Denna Sara Albertina har träffats av en stor sorg sedan hon kom hit till Stockholm. Hennes man som följde henne hit förra sommaren, drunknade på hemvägen då han skulle ro öfver en flod. Hon är således nu enka och hennes enda barn, en liten flicka är hos sin mormor. 


Vilket ju stämmer klockrent med min Sara Albertina. Kan det vara möjligt? Skulle min anmoder från Grans sameby struttat runt i Stockholm med Fredrika Bremer, Jenny Lind, general Bildt och en Nya Zeeländsk menniskoetare?

Edit:
Det är kanske lite svårt att förstå min löddrighet men de här samerna i antavlan brukar sällan alstra speciellt mycket sidoinformation. De föds, gifter sig, skaffar barn och dör. I bästa fall. Kan finnas någon dom på någon också. Men att hitta något som kan vara en litterär skildring av en person har jag aldrig råkat ut för tidigare. De detaljer jag kunnat kontrollera styrker bara berättelsen ytterligare. Sara Albertinas far drunknar i Björksele som ligger en bra bit utanför hans normala vistelseområden. Sara Albertinas dotter bor hos mormor vid den här tiden och det står uttryckligen fosterdotter i husförhöret.

Edit 2:
Blev lite nervös när jag fann en Sara Albertina Månsdotter i samma ålder i Vapstens sameby. De lär väl ha renar på norska sidan också. Men när jag kollar henne så verkar inget stämma med uppgifterna. Hur många Sara Albertina Månsdotter kan det finnas?

Mina idoler: Reginald Bunn

1967, när jag var 11 år, så kom tidningen Buster. Det var en svart-vit tidning i magasinsformat med diverse brittiska serier riktade till unga gossar. Den kom senare att konverteras till någon form av sporttidning men i början var den mer allmänt inriktad. Min favorit var motorcykelpolisen Zip Nolan. Det var så där härligt tecknad med en myriad små streck och en väldigt märklig estetik även om jag inte svängde mig med sådana uttryck vid den tiden.

Några år senare så kom tidingen Swisch som också byggde på brittiskt material. De klipptes ofta sönder till oigenkännelighet av de svenska redaktörerna men det gick inte att ta miste på den vilda berättarglädjen. Serierna var ofta bisarra till tema och innehåll. Märkligast av alla var Spider som var en märklig superskurk med de uslaste personliga egenskaper. Han var egenkär, nyckfull, orättvis och elak. Pellefant och Karlsson-på-taket på speed ungefär.

Han var klädd i en mystisk grönaktig åtsittande pyjamas och han hade något slags märklig utrustning i form av en gjutgärnsbehå och häftiga trycktankar på ryggen. Han var verksam i USA men hade flyttat ett engelskt skräckslott av värsta slag "sten för sten" till USA.

Han rekryterade de lömskaste skurkar för att sedan helt plötsligt efter ett par avsnitt bestämma sej för att bli god. Sedan följde en rad fantastiska bataljer med de mest skrämmande illdåd som utfördes av de mest skrämmande skurkar av de mest obegripliga anledningar.

Jag försökte få reda på vem den fantastiske tecknare var men lyckades aldrig. Det är först i väldigt vuxen ålder jag fått veta att han hette Reginald Bunn. Han lär från början ha varit designer på Rolls Royce. Efter en svår bilolycka där han ska ha rammat personalbussen på Rolls Royce så blev han rullstolsbunden och ska ha levt som tiggare tills dess ett förlag annonserade efter lämpliga tecknare. Sedan blev han under 25 år en av de främsta brittiska serietecknarna tills han avled av cancer.

Lavemang istället för Dreamhack

Det är ett litet problem det här med progressiva glasögon. Jag ser strålande på teven. Det är sådär att jag skulle se en snöflinga på en curlingbana. Det är ju bara det att all curling sker på inomhusbana nuförtiden så man får aldrig se de där snöflingorna på curlingbanan som man köpte sin HDtv för att få se. Jag sitter och ser Sagan om ringen i FullHD. Istället för det magiska äventyret som jag såg på DVD så ser jag skådespelare i fåniga kostymer. För mycket detalj dödar illusionen.

Men ser jag skarpt på teven så ser jag desto suddigare på dataskärmen och i tidningen. Jag läser numer oftast bara rubrikerna för jag orkar inte stava mig genom själva artiklarna.

Jag får gissa hälften av vad som står där. I morse så läste jag en rubrik "Lavemang istället för Dreamhack". Det slog mig att jag hade ena benet i cyberrymden och det andra på ålderdomshemmet. För jag vet ju både vad Dreamhack är och vad lavemang är. Ja, ålderdomshem finns ju inte nuförtiden. Det är något käckt företagsnamn i förening med antingen "health" eller "care" och innehåller vare sig healt eller care. När det är dags för mig att lämna över mig till slutförvaring så har förtiotalisterna och vårdbolagen spenderat våra offentliga medel på Maldiverna respektive Caymanöarna. Om nu mina barn har råd att lämna bort mig. I värsta fall kommer de att få gå direkt från "Pampers 3 år" till "Pampers 80 år".

I morse var jag ner på Trafikförvaltningen eller Transportstyrelsen eller vad det nu kan heta nu för tiden. Det kom ett sådant där påbud att jag skulle förnya mitt körkort. Först tänkte jag att jag skulle ta kort på mig själv med digitalkameran och trycka ut det med den fina fotoskrivaren. Jag fotade och justerade lite konstigheter med Photoshop. Men en för en ordentlig gubbe som jag så kändes det lite så där. Det är klart att man ska vända sej till proffs. Så jag gick ner till "Expert" som annonserar ut att de tar bilder till pass och körkort. Jag blev visad in i ett litet bås där de hade en digitalkamera från förra årtusendet. Efter många om och men så fick vi fram en bild där glasögonreflexerna inte var alltför störande. 175 kronor kostade det. Sedan skickade jag det hela till vad-det-nu-heter-nuförtiden. För några dagar sedan så kom det i retur. "Pupillerna syns inte" eller något liknande stod det. (Jag läser inte så bra med de här progressiva glasögonen). Jag sökte återigen vad-de-nu-heter-nuförtidens hemsida och fann att man kunde besöka dem här i Umeå och fotograferas där. Jag hade inte sett det tidigare när jag var på hemsidan för jag ser inte så bra på skärmen med de här progressiva glasögonen. Så jag gick ner där på morgonen. Det visade sig att man inte skall bära glasögon på fotografiet nuförtiden och att det nog var därför jag blivit avvisad för att min pupill inte syntes trots att till och med jag kunde se den. Jaja, det är så mycket man inte förstår nuförtiden. Det är väl nåt med åldern.

Apropå det så var det en väldigt konstig rubrik det där. "Lavemang istället för Dreamhack". Jag tar fram tidningen och det står "Lan-evenemang istället för Dreamhack".

Melodifestivalen igen

Jag såg en liten bit av lördagens avsnitt i repris i går kväll. Det slog mig så starkt hur jag relaterar till programmet. Programledarna är värdelösa, artisterna är värdelösa och låtarna är värdelösa. Men jag gillar programmet.

Men mest gillar jag att gnälla. Perelli var ointressant - inte ens den korta klänningen kunde kollra bort mig så mycket att jag inte skulle märka det. Ett grekiskt inslag - grekerna skickar ju grekiska låtar varje år och inte går det bra för dom inte. Ytterligare ett anonymt hårdrocksband som ser ut som alla andra som låter som alla andra som har samma låt som alla andra -vem behöver det? Lisa Miskovsky är ju aldrig dålig men den låten hade inte den omedelbara trallvänlighet som en melodifestivalvinnare behöver. Danny hade ju en hygglig låt och ett trevligt dansnummer men vad dåligt han sjöng. En som däremot sjunger strålande är Christer Sjögren - vilken förbannelse att vara en sådan enastående sångare och helt sakna musiksmak. Låten var inte så pjåkig. Den hade nog varit bra för 35 år sen.

Märkliga påståenden om LCHF

För någon vecka sedan skrev jag om LCHF och frågan verkar vara ständigt aktuell. Jag körde ju en period med LCHF och jag är lyrisk. Det är den enda dieten som någonsin fungerat för mig. Jag har inte bara gått ner i vikt utan även en del problematiska värden i lever och blod har förbättrats på ett närmast mirakulöst sätt. Nu är ju jag i grunden en skeptiker så jag har lite svårt att känna mig riktigt hemma i en sådan här sekt och vissa av förespråkarna är uppriktigt sagt ganska prövande. Men i det stora hela tycker jag att det är en diet som kan vara värd att pröva för den som har problem och antagligen petar i sig för mycket kolhydrater.

Men kritiken från makt och media är stundtals bedövande. Nu senast är det en professor Ingegerd Johansson som larmar om hotande hjärtinfarkter till följd av förhöjda kolesterolvärden. Jag lusläser för att finna vad man bygger det på. Har man testat kolesterolvärden på folk som ätit LCHF? Nädå, man konstaterar bara att konsumtionen av fett har ökat i samhället samtidigt som kolesterolhalten i blodet har ökat - men ser ett trendbrott från 2004 och framåt. Det märkliga är att LCHF egentligen inte kom till Sverige förrän 2005 och knappast slog genom förrän för något år sedan. Så sambandet mellan de ökade kolesterolvärden man referar till och LCHF är VÄLDIGT osäkra. Det verkar som om professorn var sjuk den veckan man gick genom forskningsmetodik på skolan. Förslagsvis skulle man ju kunna ta prover på folk som äter eller har ätit LCHF-kost eller fråga efter kostvanorna hos de som man tar kolesterolprov på. Men då riskerar förstås att få ett annat utfall än det man vill ha.

Tydligen så är det bland 30-40-åringarna som man ser de största ökningarna. Frågan är om det inte kan vara så att det handlar om den första generationen stillasittande dataspelare vars kostvanor nog borde skrämma mer än några som går på LCHF.

Nästa fråga är då den ökande konsumtionen av kött i västvärlden. I Sverige så har köttkonsumtionen i det närmaste fördubblats de senaste femtio åren. Det finns problem med det vad gäller både växthusgaser och de resurser som krävs för att framställa kött i den mängd som det efterfrågas. En Catarina Rolfsdotter-Jansson som tydligen ska vara journalist och författare med "hållbar utveckling" som specialområde. Tvärsäkert säger hon "De senaste åren har olika dieter (Atkins, GI och LCHF) gjort att vi i väst ökat vår köttkonsumtion dramatiskt." som den Asperger-själ jag är kan jag inte låta bli att kolla hur dramatisk ökningen har varit. 

Som jag läser diagram så ser jag tycker jag att det ser ut som om utvecklingen följer i princip samma tendens. Även i diagrammens torftiga värld brukar man bjudas på väsentligt större dramatik än så här. Det är en oavbruten ökning över tid. Inga särskilda pucklar eller dalar som man kan sätta i samband med LCHF. Märkligt nog så tycker sig även Jordbruksverket se att de två sista staplarna skiljer sig markant från de andra och misstänker även de att LCHF ligger bakom.


Tittar man över lång tid så ser  man en puckel och en dal.

Den plötsliga puckeln 74 - 80 är lite svår att förklara. Kan det vara hamburgerkedjornas tillkomst? Men den långsiktiga tendensen är tydligt och jag vet inte vilka glasögon man ska ha för att tycka att LCHF ska kunna vara någon större faktor i sammanhanget.


Varför just LCHF alstrar så många märkliga slutledningar bland folk som borde ha bättre kunskaper och mer kritiskt tänkande vet jag inte. Kanske brukar det alltid vara så här med mode-dieter. 

Jag har fått en ny idol

Det finns en kille, Jörgen Edgar, som sätter ihop lok på egen hand. Här har han satt i hop ett pendeltåg och tvärbanetåg i skala t. Det är en helt hysterisk skala på 1:440 där loken är kortare än en tändsticka.

Han har sin hemsida här.

Och järnväg i skala t köper man här.

Det krävs så små saker för att göra en stor karl lycklig

När jag läste lördagens VK så fastande jag som vanligt för Nicklas Erikssons träffande kommentarer över samtiden. Den här rutan blir liksom ...orden var tagna .. ur mitt liv .. som de sjöng på melodiradion för tio år sen. Eller om det kanske var tjugo.

Den där skejtåkningen gör ju att skidåkarna ser ut som grodor annat var det med stilig skidåkning som Sixten Jernberg. Volvo 740 har jag aldrig gillat, hade det inte varit en sammansvärjning mellan vägverkets saltning av Holmsundsvägen och den fuktkammare som Samfälligheten torgför som garage hade jag fortfarande kört en 245:a. Den Peugeout 307 som jag framför nu är ett torftigt substitut. Wassberg var en rejäl idrottsman. För övrigt så tycker jag att Fax är ett modernt tjafs - annat var det med Telex - det var rejäla maskiner för riktiga män.

Så var det detta med modelljärnväg. Det tar sin tid att samla in materialet på Tradera men nu har jag så att jag kan sätta ihop en liten mini-märklin-anläggning.

...och jag är såå lycklig.

Roy och Roger har en Mac ihop

Hur är hjärnan funtad egentligen? Jag såg på Så ska det låta i helgen och nu kan jag inte få den idiotiska låten ur huvudet. Av hela världens fantastiska låtskatt är det den här som kommer ur min mun vad jag än gör ...

Bloggportalen.se

Det finns några olika sätt att "marknadsföra" sin blogg på. Ett är att registrera sin blogg på någon bloggportal så att de som nu bläddrar runt bland bloggar kan hitta igen ens blogg. Nu har bloggportalen tydligen förvärvats av en annan - Twingly. Själv har jag inte ägnat bloggportalen något intresse på senare tid. Det är svårt att navigera mellan olika bloggar utan det mesta drunknar i Blondinbellor och liknande.

Eftersom jag råkade beröra en mycket öm punkt i dagens Sverige -LCHF -  och därmed fick ett rejält uppsving av antalet läsare så tittade jag runt lite grand på bloggprotalen. Vi får hoppas att Twingly kommer att styra upp för det här är inget vidare. Först funderar man hur de har tänkt med färgsättningen.

Texterna är i det närmaste oläsliga. Vad är det för fel med svarta bokstäver? Och vem har fått för sej att turkos på ljusblått är en lämplig kombination för text?

Alltihop verkar så hopplöst försummat. Någon gång så har man beslutat sej för att "Stinas Umeå-blogg" är lämplig att använda som premierad blogg. Problemet är att den inte uppdaterats på två år. I bloggvärlden är du död om du inte uppdaterar varje dag.

Det är skitsvårt att navigera efter blogg-innehåll. Försöker man söka på Illustration &Animation exempelvis så kan man välja efter bokstavsordning eller antal besökare. Det blir så irrelevanta resultat att det går inte att beskriva. Går man efter antal besökare så får man bläddra förbi 100 flickor som av någon outgrundlig anledning fotograferar sej själva i badrumsspegeln innan man finner den första som verkligen handlar om illustration & animation.

Man för hoppas att Twingly skärper upp det hela så att det verkligen blir ett verktyg för att finna de bloggar man kan vara intresserad av.

LCHF - Djävulens diet

Jag har väl alltid haft lätt att dra på mig vikt. Det har väl inte gjort så mycket har jag tänkt - huvudsaken att man mår bra. Men på senare år har det väl gått lite överstyr.

Riktigt tokigt blev det för något år sedan då jag gjorde illa mig i axeln. Problemet var att jag inte kunde sova för värken. Och när jag inte kunde sova så hade jag fruktansvärt tungt att orka jobba vilket gjorde att jag åt och drack kaffe för att hålla mig igång. Tills sist pallade inte magen med kaffet och jag fick ersätta med energidryck istället. Rena döden självklart och till sist vägde jag 108 kilo.

Det måste man göra något åt och jag bävade lite för alla dieter och bantningsmetoder jag prövat har slutat med att jag gått upp i vikt. Sedan har jag inte riktigt förstått varifrån vikten kommit för jag har ju verkligen snålat in på fettet. Många gånger så har jag ätit husmans utan smör eller pålägg bara för att få nåt i magen.

Av mer eller mindre en slump så råkade jag gå in på en slags LCHF-diet. Och snacka om mirakelkur. På tre veckor gick jag ner 12 kilo och till sist låg jag under 90 kilo. Vikter som jag inte varit i närheten av sedan Olof Palme var statsminister. Det var inga umbäranden alls utan det gick tämligen behändigt till. Sedan jag återgick till någorlunda normalkost så har jag i stort sett hållit vikten.

Den här boken kan jag verkligen rekommendera. Goda och trevliga recept.

De flesta recepten kan man med fördel använda även efter dieten. Jag säger "efter dieten" eftersom jag tror att man inte ska äta LCHF i längden. Man kan gott halvera mängden kolhydrater men inte helt utesluta dem.

Nu var det vild debatt igår. Dessvärre så företräds LCHF-sidan av Katrin Zytomierska - som väl inte är den smidigaste av människor. Naturligtvis måste hon provocera och säga att hon inte skulle tveka att börja ge LCHF till sin son om han blev en tjocksmock. Experterna blev upprörda och talade om barnmisshandel. Nu skulle jag själv undvika alltför extrem kost till barn. Men samtidigt så måste vi erkänna att det stora samhällsproblemet inte handlar om föräldrar som ger sina barn  LCHF utan att föräldrar göder sina barn med en hysterisk mängd kolhydrater och dessutom helst fel sorts kolhydrater.

Pudelmannen

Ibland sitter man och jobbar med idéer. Jag satt och funderade och fick en helt fantastisk idé. Det skulle handla om en kille med magiska krafter - men tänk om han skulle gå i en skola där det bara var barn med magiska krafter. Idéerna bara strömmade fram och jag kände mig genialisk. Efter ett tag gjorde jag som jag brukar och lutade mig tillbaka för att få lite perspektiv på mitt verk. Då insåg jag att jag just hade gjort en usel Harry-Potter- efterapning.

Någon gång då och då sitter jag och leker med superhjältar. Men alla egenskaper är ju redan upptagna. Varje briljant idé jag får har redan gjorts av Jack Kirby. Sedan är det väldigt lätt hänt att jag utrustar mina hlältar med flygande surfbrädor. Det är liksom så generiskt för det jag gillar med superhjältar. Låt vara att Silversurfaren var en trist figur. Han var bara rolig när Kirby gjorde honom i Fantastiska Fyran.

När jag nu sitter och leker med superhjältar går Dennis förbi. Han är ju 14 och ett halvt år nu så han är rätt stillsam men ibland när han går så är han tydlig med att det är han som äger världen. Fluffig päls och shampoodoftande så utstrålar han ändå en manlighet som man sällan ser i Sverige nuförtiden. Så då ser jag min superhjälte: Pudelmannen!

Omyndigförklarad vid 70 - jobba tills man är 75

Nu kommer det spännande nyheter varje dag här. Igår kom man på att vi ska jobba tills vi är 75 och idag så vill man kolla om vi kan köra bil vid 70. Man känner att spannet som aktiv pensionär plötsligt krympt till minus 5 år.

Om ACTA

Ni kanske har läst om protesterna mot ACTA? Själv har jag inte till fullo orkat sätta mig in i alla detaljer och gissar att det gäller de flesta. De som invänder är förstås unga arga män som fruktar att de kan förlora sina möjligheter att ladda ner film och musik gratis. En av invändningarna som jag kan hålla med om är att det brister i transparansen - men det är ju närmast legio nuförtiden och den kritiken kan man rikta mot nästan allt.

I det stora hela så handlar det om varumärkesskydd och spridning av upphovsrättskyddat material. En lite rolig detalj är att de lånat idéen med maskerna från den tecknade serien V for Vendetta.

...eller de illiterata öken har väl förstås lånat den från filmen som gjordes senare. Här blir det lite intressant för seriebranchen smälter undan som smör i solsken. När man kan ladda ner alla serier som ges ut helt gratis så blir det inte tillräckligt många köpare kvar. En serie som V for Vendeta kanske inte kan göras om 10 år. Å andra sidan så kanske jag inte kan lägga upp en sådan här bild om ACTA går genom. Trots allt så är det ett omslag så de kanske skulle vara möjligt ändå.

Här är en liten intressant detalj att fundera på. För mig kanske ACTA skulle kunna vara en fördel. Idag så har jag inget försprång för att jag själv kan framställa bilder. Alla kan ju ta vilken bild som helst och publicera den på sin blogg. Om alla skulle behöva upphovspersonens tillstånd så skulle jag få en konkurrensfördel gentemot andra bloggare.

När det gäller att publicera tecknade serier på nätet så är det idag fullständigt meningslöst. Alla varianter för att ta betalt är dysfunktionella och krångliga. När de dessutom ska konkurrera med att man kan ladda ner de bästa serier som någonsin gjorts helt gratis så blir det tungrott. Det är som att stå och försöka kränga begagnade SEAT medan det finns gratis Lambourghinis runt hörnet med fritt bränsle. Inte ens gratis är gott nog.

Nåja, hur man än vänder sej så lär man spola ut en hel del barn med badvattnet.

Men egentligen så satt jag bara och tecknade mig själv som pirat. Det var lite roligt i alla fall.