Feministisk måttstock och statestik

Jag det blev ju en ganska omfattande cineastisk utvikning här. Precis när man funderar varför man ser en film så råkar man via en FB-vän på följande klipp:



Vilket ju är tankeväckande. Men man funderar litegrann på vilka filmer det är man skulle vilja se som passerar testet. Då tänker jag osökt på de där filmerna som gick på natten på Canal +. Titlarna har förlorats för mitt minne men varför skulle inte en sådan film kunna heta "Lesbian lumberjackers"?

Nu kopplar mina associationsbanor lite på frihand här men så sitter jag och tittar på besöksstatistiken. Först vilka inlägg som toppar senaste månaden:

Folk läser alltså inte mina nya inlägg i första hand utan mina gamla. Och notera femteplatsen där "Lesbiska skogshuggare" ligger, ett år efter publiceringen. Men om man då tittar på vilka som läser på bloggen så ser man ett förbluffande förhållande.

På något märkligt sätt har Ryssland seglat upp som tvåa i besöksstatistiken. Vad är det nu som pågår? Man anar ett samband mellan intresset för lesbiska skogshuggare och ryska besökare eller är det bara mina fördomar?

Där solen aldrig ler del 4 - De dödas vän

De närmaste veckorna fick jag gå ensam på filmstudion. Jag ägnade min tid åt att teckna, läsa böcker och att gå på intressanta föredrag. Och på torsdagarna gick jag på filmstudion. Det var någon film om tjeckiska textilarbeterskor som bodde i en stad med bara kvinnor. Det verkade ungefär som Boden förutom att de som lyckades få tag på de motsatta könet ofelbart blev gravida med möjligast tragiska utveckling. Det var någon svår Ungersk film också.

Nu skulle filmstudions stora nummer komma. Man förutspådde att sydamerika skulle bli nästa stora filmland. Nu skulle den amerikanska dominansen äntligen brytas. Det kommersiella, ytliga bjäfset skulle ersättas med storslagna episka berättelser om lantarbetares resning mot godsherrarna och annat uppbyggligt. Och man hade fått tag på en film som vunnit massor av priser på filmfestivaler världen över och fått kurrar, stjärnor, klappar och filmstolar så det stod härliga till. Filmen hette "Antonio das Mortes - de dödas vän". Filmen omgavs av sådana rykten att Persson frångick sitt löfte att aldrig mer sätta sin fot på filmstudion.

Publiken såg fin ut. Det var Bodens fem intellektuella och så ett gäng revolutionära krafter jag kände igen från bokcaféet. De hade tjärat sina finaste gåbortsnäbbkängor och hade välansade dalmasfrisyrer och små försök till Leninskägg. Luften var fylld av förväntan.

Filmen började rätt hyggligt. Det var som en psykotisk spagettivästern. De sköt ganska vilt men väldigt oklart varför. Efter tjugo minuter så lämnade revolutionärerna biografen muttrande något om bristande klasskampsanalys. Det var alldeles omöjligt att förstå varför någon i filmen gjorde någonting eller vad det gick ut på. Men jag minns det som vackra bilder. Vid pass halva filmen så började de intellektuella troppa av. När det bara var jag och Persson kvar i lokalen så var Persson desperat.

Nu vidtar en bisarr scen. Av oklar anledning så går en skäggig man med dammig kostym runt i öknen med sin älskades lik. Omkringstapplandet sker med överdrivna rörelser som  om det vore en gammal stumfilm. Efter att ha stapplat runt och bedyrat sin kärlek till liket så börjar han kyssa henne. Det hela utvecklas till en väldigt intensiv tungkyss och plötlsigt verkar han sätta i halsen så han sprutar ut levrat blod. Då gick Persson. Därmed tog vårat gemensamma filmintresse abrupt slut.

En scen jag minns speciellt är när Antonio går nerför en stor trappa ut mot ett torg. Men det visar sig att hundratals, om inte tusentals, soldater från brasilianska armen har lagt sej i bakhåll på taken runt torget. Man har kulsprutor, gevär och pistoler i drivor. Man matar på med alla amunition man har. Antonio drar sina två sexskjutare och för varje skott han skjuter så trillar det ner ett tiotal soldater. Som genom ett under så undviker han att bli träffad samtidigt som han skjuter ner samtliga soldater utan att ens behöva ladda om.

Ibland funderar man på hur recensenterna gör när de sätter högsta betyg. Här undrade man om de öht har sett filmen.

Där solen aldrig ler del 3 - Sjörövarna

Nästa gång jag skulle på filmstudion frågade Persson vad det var den här gången. "Det är en dokumentär om Jimi Hendrix" sade jag. Persson blev villrådig. Jimi Hendrix? Hur skulle det kunna gå fel?

När vi närmade oss bion blev vi varse att det var väldigt många bilvrak. Det var någon sådan där amerikanare som någon tänkt rusta upp men insett att det var roligare att åka runt och dricka öl. Eller ungefär vad som helst som gav en stunds fördunkling åt synapserna. Det stod några vanskötta PV:ar och Amazoner där också.

Inne på biografen så hade den redan börjat fyllas. Av Bodens fem intellektuella syntes inte en skymt men där var unga kåkfarare, rishögsburen ungdom och någon jag kände igen som gick på sjön direkt dom gick ut nian. Det var några som kvalificerat direkt till A-laget från nian också. Det var den värsta ansamling drägg man kunde uppbringa i hela Norrbottens län. Bion fylldes för andra gången i filmstudions historia till sista plats.Tre gånger i mitt liv har jag suttit i en fullsatt bio med bara män. Det var när jag såg "Långt ner i halsen", "Mannen med järnhanden" och denna.

Det var lite märkligt att de satt och rökte inne på bion men det var å andra sidan inte tobak de rökte. Persson satt som vanligt och drog mej i armen.

Det var en riktigt bra film - det fick till och med Persson erkänna efteråt.

Där solen aldrig ler del 2 - En kärlekshistoria

Persson fortsatte att längta efter det täcka könet. När han hörde att jag skulle gå på filmstudion frågade han vad det var för film. ”En kärlekshistoria” sade jag. ”Är inte det en tjejfilm?” frågade Persson. ”Ja, absolut” sade jag och insåg att jag skulle kunna förföra honom att följa med en gång till. ”Bion är säkert fullsatt med tjejer” bredde jag på. Men det fanns ingen andledning för Persson började vädra mus och då fanns det inget som kunde vara för förnedrande.

Och jag hade rätt! Förutom jag, Persson och Bodens fem intellektuella så var det bara tjejer och salongen var fylld till sista plats. Problemet var bara att ingen av flickorna var över 14 år.

Persson var förtvivlad och ville gå därifrån. 

Där solen aldrig ler del 1

Överallt på alla offentliga toaletter där värnpliktiga kunde komma åt stod det skrivet "Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler, den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer".

Genom ödets allra bittersta nyck så hade vi placerats i Boden. Vi var flygsoldater, treveckorsgrundutbildade i Luleå, sjuveckors vidareutbildade i Halmstad. Gud hade varit god och placerat oss i Tylösand i augusti och jag tror inte att vi låg så hemskt långt efter den där skandalsåpan. Men nu hade vi hamnat i Boden.

Vi som kände till Boden visste att vi stod inför ett 9 månaders långt celibat. Boden är en rätt speciell plats. Kvinnorna kan läsa av en mans tjänstegrad genom en blick. Och ingen under överfurirs grad får doppa. Det är lagen.  De flesta av oss hade väl inte haft något översvallande kärleksliv innan så vi fann oss i vår lott, duschade i kallvatten, bar tagelskjorta och ägnade oss åt bön - eller i mitt fall kultur. Men Persson ville inte acceptera ödet. Jag tror rent att han hade gjort slut med flickvännen för att få röja under lumpen - och så hamnade stackarn i Boden.

Persson var en jagad man och visste inte vad han skulle ta sej till. Undertecknad köpte rabattbiljetter till Bion och det visade sej att det kostade bara några kronor att gå på filmstudion med rabattkort. Vanlig film blev lite dyrt även med rabattkort så Persson blev lite intresserad när han hörde talas om mina filmstudiobesök. Så han följde med.

Filmstudion visade intellektuell film. Gärna från östeuropa eller allmänt svår film. Jag minns inte vad det var för film som vi såg först men Persson såg skeptiskt på den övriga publiken som bestod av Bodens alla fem intellektuella. Efter tio minuter började Persson rycka i min arm och ville gå därifrån.

Men jag är inte den som går ut från en film bara för att den är osebar och Persson satt frustrerat och genomled filmen.

Full och naken igen

Jag går runt och pratsjunger. Det är Lundells gamla "Kär och galen" som lyckats stiga upp till ytan av senilvindlingarna. Plötsligt hör jag mej själv ha ändrat texten - jag går och sjunger "Full och naken igen". Hallå där! Var kom det ifrån?

Man får lite kalla kårar när man åminner sej åren inom äldrevården där senila ofta började fulprata. Värst var ofta predikanter och präster som efter ett liv av självförtryck och frustration kunde excellera i fulprat i senilitetens töcken.Var detta första tecknet?

Men det var någon artikel i VK:s nätupplaga som jag skulle tvärögna på och så ser jag ovanför tidningens logga en braskande rubrik "Full och naken" - det var därifrån jag fick det! Det var Charlie Sheens senaste upptåg det handlade om.

Jeff Goldblum

Jag har haft ett halvt gott öga till Jeff Goldblum alltsedan han förvandlades till en fluga på åttiotalet. Sedan har han räddat världen från utomjordlingar och dinosaurier med den äran.Men på senare tid har det varit tyst om honom. Men så dyker han plötsligt upp i Law&Order Criminal intent - en epig och billig kriminalare.

Först blev jag förskräckt. Law&Order måste ju vara sista stadiet innan man får jobba för TV-Shop. Vad har hänt egentligen? Men han funkar skitbra som kriminalare. Både lite egen och lite tuff. Jag har hitintills undvikit Law&Order men hädanefter ska jag kollla när den går ...

Glädjelös alkhol

Det finns så mycket fin alkohol. Visserligen anser jag att man ska bruka sådant med respekt. Man har sett allför många som dukat under. Men jag fullständigt älskar öl i alla dess former. Vrålstarka belgiska brygder, konstiga engelska ales, weissbier, en kall heineken en sommardag, outalbara tjeckiskna pilsnrar, svenska blasköl, allt skulle kunna slinka ner. Rödvin är också fint. Jag kan lätt se mej själv åka med en vespa och inhandla mat i en brun pappåse där en baugett och en purjolök med ett par pavor rött i en nätkasse för att slinka upp i en vindsatelje i Paris där jag målar oljor av nakna fruntimmer. En god whisky eller konjak framför en brasa när vinterstormen rasar utanför.

Ja, det finns så mycket fint. Problemet är bara att jag inte mår riktigt bra på sånt nuförtiden. Efter någon pilsner kan jag drabbas av migränliknande huvudvärk. Samma med rödvin och färgad starksprit. Den enda alkohol jag mår riktigt bra på är vitt vin. Men finns det någon mer glädjelös form av alkohol?

Yttrandefriheten krymper

Alltsedan Nils Bejerots bok "Barn, serier och samhälle" från 1954 så har samhällets goda krafter jagat den tecknade serien med blåslampa. Oftast har man försökt använda lagar som är tänkta till helt annat där det värsta exemplet var när någon resonerad fram att erotiska serier var barnporr eftersom "serier är för barn, innehåller de sex så är det porr för barn -alltså barnporr" utan att ta hänsyn till att tidningen hade angett rekommenderat läsarålder från 15 år på omslaget. Men hitintills har det mesta slagit slint.

Men plötsligt har moralens väktare fått oväntat gott grepp. På nittiotalet så lyckades man utvidga barnporrbegreppet till att gälla även tecknade alster och nu har Ask-regimen utvidgat det hela åldersmässigt så att det numer räcker med att en medverkande seriefigur "kan tänkas vara under 18" vilket i princip omöjliggör skildrig av ung kärlek då de flesta i dagens samhälle har sin sexuella debut innan 18 års ålder och japanska erotiska Mangaserier där alla figurer ser ut att vara under 18. Detta har gjort att barnporr inte längre bara handlar om vuxna som utnyttjar barn utan har gjort i princip alla seriesamlare till barnpornografibrottslingar.

Detta framgick med obehaglig tydlighet då man beslagtog en Mangaöversättares dator i ett annat ärende och hittade Mangabilder på hans dator och fällde honom för barnpornografiinnehav.

Nu har de goda krafterna funnit en annan angreppspunkt på den tecknade serien. Nämmeligen "antisemitism". Seriefrämjandet inbjöd ett antal serieskapare att göra sin egen hyllning/pastish/kommentar till Art Spiegelmans strålande förintelsekskildring "Maus" så var det ett av bidragen som satte en bild av tyska soldater som dirigerade några judar med ett gevär under andra världskriget vid en bild där en israelisk soldat dirigerar några palestiner i Palestina 2010. Det andra var en serie där den koleriske "Arga Kaninen" orerade om att det var andra grupper än judar, som exempelvis zigienare och homosexuella, som sattes i läger under andra världskriget. Det är två mycket duktiga serieskapare. Visserligen kan man som någorlunda påläst om konflikten i mellanöstern tycka att serierna förenklar sammanhang och är något ensidiga men det är svårt att se att de på något sätt skulle vara "antisemitiska". Det har pågått en sådan där bloggbävning om detta under en tid där många kräver att de utpekade verken ska plockas ner.

För det är alltså så att yttrandefriheten är inte total. Man får inte sprida barnporr, idka hets mot folkgrupp och ägna sig åt förtal. Problemet är bara att man utvidgar begreppen för vad som är barnporr och vad som är hets mot folkgrupp långt bortom begriplighetens gränser.särskilt när det gäller tecknade serier som tydligen ska placeras i en särskild strykklass.

Några inlägg:
Även konsten ska ha gränser för hets mot folkgrupp
Varför upprepas det fullständigt påhittade angreppet mot yttrandefriheten som ett mantra
Bidragsdriven propaganda ingen yttrandefrihetsfråga

Skifs i Örnsköldsvik

Min hustru är en entusiastisk Skifs-anhängare. Så av den anledningen så var jag på en Björn Skifs-konsert på lördagen - ja, faktiskt mitt på blanka lördagseftermiddagen. Några minuter innan 15 bänkade man sej i Fjällräven Arena, Modos hemmaarena, för att avnjuta lite musik tillsammans med en försvarlig del av Ångemanlands befolkning.

Om han fyllde ishallen fyra gånger om. Väldigt märkligt att han blivit en sådan publikmagnet.

Konserten började på slaget 15:00, Skifs kör inte med några divalater han. Konserten är ohyggligt proffsig, ljud, ljus och scenbygge är så bra som det kan bli i Sverige. Han har med sej dansare och luftakrobater(!?) och en rejält tilltagen orkester. Har var det ett aber för våran del därför att en del av luftakrobatiken försvann ur vårt synfält eftersom vi satt så långt ut på kanten. Dessutom skymde högtalarna en del av den luftakrobatiken som vi kunde se.

Finns det någon konsert där man kan alla låtarna så är det på en Skifs-konsert. Han varvar högt och lågt, mjukt och hårt, högstämt och vulgärt på ett sätt som jag inte vet om någon annan artist överhuvudtaget är mäktig. Det är sextitalspop, femtitalsrock, sjuttiotalsdisco, revybuskis, melodifestival och kungliga bröllopssånger - allt klanderfritt utfört ofta i halsbrytande arrangemang. Ordet arenarock känns lite missvisande så vi får mynta uttrycket "arenasvensktopp". När "Michelangelo" ljöd i en mäktig ös-version så styrde publiken bort rullatorerna och gav stående ovationer.

Ja, för detta var den märkligaste konsert-publik jag suttit bland. Oftast så är jag numer ett gammalt fossil på konserter som ensam vithåring brukar jag stå bland larmande ungdomar. Denna gången var det omvänt. Det var den mest ålderstigna publik jag varit med om och då såg jag en av Harry Brandelius sista konserter. Det är sällan man ser stora mängder 80- och 90-åringar på konsert men där var de. Och de var glada.

Navelluddssamlare

Återigen så engagerar sej kvällspressen i de viktiga frågorna. En Australisk bibliotikarie har samlat sitt navelludd i 26 år. Stackarn har inte fått ihop mer än 22,1 gram. Nu har jag faktiskt engagerat mej själv i frågan eftersom jag också är intresserad av spjutspetsforskning och för en två år sedan så kom det en forskningsrapport som visade att håriga personer producerar mer navelludd. Det intressanta var den slutsats man drog var att det bildades "stigar i kroppsbehåringen så att ludd transporterades från underlivet" Jag skrev om det här i februari 2009 . Det var min första relativa succé här på bloggen. Jag fick massor av besökare som använt sökorden "håriga underliv".

Själv funderar jag om det hela har med hårvirvlar runt naveln att göra - att det liksom bildas magnetiska och elektrostatiska mönster. Uppenbart behövs det mer forskning på området.

(Nätets språkpoliser brukar vredgas över särskrivning men jag funderar ibland på hopskrivningskonsekvenser. Ett sammansatt ord som "Navelluddssamlare" får ett par märkliga dubbelkonsonanter.)

Akta er för fula gummor!

En något märklig barnporr-sammanslutning har sprängts av Polisen - märklig såtillvida att 20 av de 23 inblandade är kvinnor. Hade siffrorna varit omvända hade man kunnat förstå men detta? Först tänkte jag att man kanske trålat in alla svenska Mangatecknare men ingen verkar ha försvunnit från facebook och andra sociala medier.

Vi kommer säkert att få en förklaring de närmaste dagarna hur det kan vara möjligt. Det måste vi få - jag gillar inte att få mina fördomar omkullkastade.

Men det ger ordet "tantsnusk" en ny dimension.

DN ,

Oroande utveckling

Det är flera olika faktorer som förändras över tid, alla i olycklig riktning. Dels har vi det här med midjemåttet - ekonomer brukar diskutera om oändlig tillväxt verkligen är möjlig - med mitt midjemått håller jag på att bevisa det.

Mitt tal har blivit långrandigt och lite osammanhängande. Det blir många och snåriga utvikningar och det följer inte alltid en röd tråd. Det är lite som en Bob Dylan-text. Själva den exakta ordalydelsen är snudd på obegriplig men det målas liksom upp en bild av brottstyckena - lite impressionistiskt sådär.

Sedan har vi det där med håret. För att se nåt så när ut så måsta jag friseras en gång i månaden. Men av någon anledning så går tiden så fort nuförtiden så hinner det plötsligt gå fyra månader. Det är lite olyckligt.

Och så får man då frågan: "Har du Leif GW Persson som något slags förebild?"

Och sånt ska man få höra från sådana som man trodde var ens nära och kära.

Läderpudel

Jag har fått någon gliring om att jag på något sätt skulle göra anspråk på att vara någon sort macho-person efter några av mina senaste skriverier. Herregud! Jag har en pudel. Hur skulle det ens vara möjligt?

Proffstyckarna profiterar

I Expressen så spinner Unni Drougge vidare på den här stackars pojkens självmord på internet, plötsligt har det blivit vedertagen sanning bland landets proffstyckare att pojken var ett offer för macho-kulturen. Proffstyckarparasiterna drar ut som Egyptens gräshoppor för att sköra poäng. Saken var bara den att pojken har gått i antroposof-skola hela livet och hade Aspergers syndrom - vilka demoner som är red pojkens själ så var det knappast machokulturen som var den värsta ...

(Bilden var från förra gången Unni Drougge skulle surfa på den offentliga diskussionsvågen och skulle bli piratdrottning på Pirate Bay)

Babbel i debatt

Jag så på SVT:s debatt igårkväll. Det var synnerligen intressant. Först var det frågan om makthavarnas bristande bildning. När man frågar ledande politiker så svarar de sådant som "Camilla Läckberg" och "Stieg Larsson" eller i värsta fall, som Reinfeldt, "en väckarklocka". Detta upprörde den rasande kultureliten, Våra ledare borde vara förebilder och gå på Operan och läsa världslitteraturens storheter. Någon ungdom rasade och krävde istället att våra ledare skulle vara bevandrare i "True Blood" - hur ska de annars kunna kommunicera med ungdomen?

Det är slående hur saker har förändrats. Forna tiders världslitteratur var på ett annat sätt tillgänglig. Nobelpristagare som Lagerlöf och Hemmingway var läsbara för vanligt folk. Dagens nobelpristagare som Jelinek, Oe och Xingijan, för att ta några ur högen, är oftast bara konstiga och ointressanta. True Blood är inte så mycket intresantare för den vanliga Augusten, jag provade att se nåt avsnitt och kunde snabbt konstatera att jag inte hörde till målgruppen. Uppriktigt sagt så går det inte ens att läsa en vanlig superhjältetidning utan 240 högskolepoäng i final crisis, Hulk wars och paralelluniversum.

Det märkligaste var hur ihärdigt de olika grupperingarna krävde att alla andra var tvungna att sätta sej in i just deras trånga kultursfär för att de skulle gitta kommunicera.

Hade man inte insett splittringen i samhället innan så blev det tydligt bortom varje diskussion när man skulle diskutera pojken som hade tagit sitt liv framför en webkamera. Timmarna innan så hade han diskuterat det på internetforumet Flashback. Nu var det mestadels röster från den ena sidan som krävde inskränkningar och regleringar på nätet. Utan att en sekund försvara de psykopatiska babianer som härjar på Flaschback så frågar man sej hur man tänker sej att det ska regleras och kontrolleras. Vem ska finanisera den gigantiska kontrollapparat som skulle behövas? Och skulle man lagföra de som nu burit sej illa åt på Flashback - hur ska man lagföra anonyma signaturer? Man har släppt anden ur flaska när det gäller internet och det kommer att bli mycket svårt att lura in den igen om det ens är möjligt.

Mannen

Jag läser en artikel i expressen där någon i sedvanlig ordning går till storms mot mansrollen. Själv har jag ett hyggligt fritt förhållande till mansrollen men jag har ju en del drag som dyker upp - jag kan inte låta bli att skratta när han skriver "Själv försökte jag gömma mig i ett pojkrum fullt av skivor och böcker. Andra gömmer sig i flaskor eller i anonyma kommentarsfält på Flashback" och det jag har roligt åt är partiet "anonyma kommentarsfält på Flashback" det är ju på bloggar man skriver i "anonyma kommentarsfält" på Flashback skriver man inlägg för det är ett forum. På feministdelen av Flashback frågar någon förtvivlat "har alla män Asperger?" och visst är det så.

Men för att återgå till saken - jag jobbade en gång på ett ställe där vi kom i kontakt med många män som kommit i svårigheter av olika anledningar. Jag minns speciellt en psykologs reaktion när en skogsarbetare blivit deprimerad efter att ha blivit bortrationaliserad: "Hur fan kan man sakna ett sådant skitjobb?". Det är liksom inte nog med att man inte förstår sej på "män" man koketterar med det också. 

Men det finns en sista bastion i samhället där männen fortfarande behövs - det är när man ska byta däck så det är väl bäst jag går och gör det nu ...

Snön faller

Snön faller utanför fönstret och jag borde gå ut och byta till vinterdäck men det känns så mycket bättre att sitta har och dricka turkiskt äppelthé och rita en mys-Dracula ...

Norrländsk chauvinism

När man talar med människor från den södra halvan av Sverige så brukar de identifiera min dialekt som "norrländska". Jag brukar försöka förklara för dem att det inte finns någon norrländska, det är en massa olika dialekter som ofta skiftar efter älvdalarna. "Det är på inget sätt en disktinkt dialekt som Götländska eller Sveländska" brukar jag försöka förklara. När de då säger lite frågande "Götländska?" brukar jag replikera "Jå, i horrves bara i hoir hä".

(Mannen på bilden har inget med texten att göra. Han var bara rolig att rita.)

Äntligen!

När jag var på Willys så hittade jag en sådan där reaback med DVD-filmer. Det låg en bunt gamla Hitchcock-filmer för 19:50 stycket så jag köpte en par stycken. Jag såg "Dial M for murder" som jag sett någon gång på svart-vit TV för ruskigt många år sedan och jag har sett den en gång senare i färg. Om det var på TV eller någon filmstudion minns jag inte. Däremot minns jag att jag reagerade på att fingret såg konstigt ut när han skulle slå numret på snurrskivan. Det syns lite mer på rörlig bild.

Det var en härlig film med en sådan där historia där en man lejer en mördare för att få sin hustru tagen av daga. Det hela går fel och långsamt snärjs mannen in i en härva av lögner. Allt är mycket vackert filmat och sker liksom i ett sådant där tittskåp jag brukade göra som barn. Det finns hela tiden något i förgrunden, handlingen sker i mellanskiktet och en vacker bakgrund.

När jag tittar på extramaterialet så får jag efter alla dessa år förklaringen. Filmen gjordes i 3D och man filmade med två kameror på en ställning. Men när man skulle ta närbilden på fingret som slog på snurrskivan så funkade inte kameralösningen. Därför lät Hitchcock bygga en jättetelefon och ett jättefinger.

Nu kan jag sova lungt.

Skål, tamejfan!

Vännen Pidde skriver i sin Blogg om att det är 60 år sedan första numret av Fantomen såldes i landets kiosker. Pidde föreslår att vi dagen till ära ska skåla i alkohol. 

Tydligen har Pidde redan gripit sej an uppgiften för i rubriken till hans inlägg står "Just idag - men för 50 år sedan".

Edit: Nu har han tydligen sovit lunch för rubriken är rättad.

Kanske den uslaste vitsen hitills

Inte orkar man göra något vettigt idag inte. Men eftersom nobelpriset i litteratur ligger i faggorna så kom jag på ett så skojigt skämt.

När grabbarna i akademien skulle basta och dra några bärs så såg de att sekreteraren bar badbyxor. De tråkade honom lite för hans blyghet men han svarade käckt: "Man är väl an ständig!"

Tvättstugementorn

Jag har ägnat en del tid åt tvättstugan på sistone. Sist var det nån Lisbet Salander med huva som tvättade före mej. Vår tvättstuga är exemplariskt skött så jag blev lite förvånad när tvättmaskinerna var täckta av drivor med tvättmedel och pappersrester från påsöppnandet, torktumlarens luddfilter såg ut som en vadmalsfäll och golvet var täckt av sand. Det gjorde inte mej så mycket eftersom jag skulle ju ändå städa själv. Men det stackars flickebarnet kommer antagligen att möta någon av tvättstugedrakarna nästa gång ...

Men jag känner att jag nog skulle kunna vara tvättstugementor för sådana här unga människor som inte har den blekaste aning om vilket minfält de beträder. Jag har liksom hur mycket tvättstugekunskaper som helst.

Exempelvis det här med MP3-spelare. Man kan stoppa in den under tröjan så slipper man den spontan-ECT som man annars råkar ut för när man tar ut statiskt laddade plagg ur torktumlaren. Sen kan man tänka på låtlistan. "Ung och kåt" är ett dåligt låtval, exempelvis.

Bra saker kan vara sådant som Four Tops, Dr Feelgood eller Marvin Gaye.

Lycklig, lycklig!

På senare tid har jag fått lära mej ett nytt ord: "Judder". Vi har haft en 21-tums tjock-TV till alldeles nyligen och vi har haft en sådan där 399 kronors DVD-spelare. Med dåliga glasögon och pissig TV så har det ändå varit rätt hyggligt. Men i samband med prinsessbröllopet hade hustrun nere garden och vi impulsköpte en 37-tums platt-TV. Budgeten tillät inte någon av mina kravspecar på LED-TV, 100Hz osv. Valet föll på en budgetvariant av Sony Bravia.

Men så uppstår ett problem. DVD-spelaren var så vek att alla panoreringer sker i skikt, först panorerar övre delen och sedan hackar den nedre delen efter lite spastiskt. Värst var Sherlock Holmes-filmen då den inte riktigt klarade att folk vände på ansiktet i vanliga tal-scener. Det såg ut som maskar krälade i ansiktet.

Men nu köpte jag en Sony BDP S370B Blueray-spelare (1490 på expert.se) och vilken skillnad det blev. Enheterna harmonierar grymt bra och den här hackigheten vid panoreringar, det som tydligen kallas för Judder, syns inte till öht.

Dottern var på besök i helgen och vi hyrde en del filmer. Jag satt och njöt av bildkvalitén, även vanliga DVD-skivor ser bra ut. Dessvärre så verkar det vara ännu tristare filmutbud än vanligt när jag verkligen har nåt att titta med. Damerna i hushållet skötte större delen av urvalet så jag fick lite för lite explosioner i Full HD.

The Blind Side - Sandra Bullock spelar sydstatsfru som adopterar stor lätt efterbliven svart pojke. Trots allt rätt hygglig film med lagom smetigt amerikansk socialt engagemang. 3 grävlingar på den.

Date Night - Klassisk förväxlingskomedi. Ett trist förortspar brukar förgylla sin tillvara med att gå ut på en dejt. Av diverse anledningar förväxlas de med ett förbrytarpar och förvecklingar uppstår. En hel del komiska småpoänger men själva filmen blir aldrig riktigt bra. 3 grävlingar där också.

The private lives of Pippa Lee - Den här hyrde damerna för att de tyckte att namnet var roligt. Samma strategi som jag brukar ha när jag spelar på trav. Det här var väl ungefär lika lyckat. Massa fina skådespelare som lyckas åstadkomma just ingenting. Ska väl vara lite konstnärligt och det är lite sådana där intellektuella typer som är lite otrogna hit och dit i ett tempo som min gamla DVD-spelare skulle klarat utan judder. 2 uttråkade grävlingar.

I alla fall - damerna reaktion på den fantastiska bilden.

Hustrun - "Var det dålig bild förut?"

Dottern - "Vill du verkligen se linorna som de hänger i?"

Stolpskott

När jag skulle köra in bilen i garaget igår så var det något stolpskott som kört in i stolpen mellan mitt garage och grannens. Stolpen var tryckt en par decimeter in i garaget (tur att inte bilen stod där) och jag fick inte upp dörren.

Jag ringde till samfällighetens garageansvarige som kom tämligen omedelbart.

- Den som körde in här borde ha haft rätt bra fart, sade jag.

- Eller hon, sade garageansvarige.

- Han borde ju ha fått en skada på sin kofångare, sade jag.

- Eller hon, sade garageansvarige.

Sedan gick jag gjorde jag en lov runt min egen bil för att diskret se om det fanns några oförklariga skador. Man kan aldrig veta säkert.

Sverige slits isär

I skuggan av SD så verkar många missa att det pågår en utveckling som är långt allvarligare i landet. Sverige håller på att slitas isär mellan olika intressen. Motsättningarna mellan land och stad och mellan norr och söder växer konstant.

Det är rätt intressant. Norrland har 10 procent av befolkningen, står för 40% av landets nettoexport och får 6 % av landets infrastruktursatsningar. Det vill säga att södra Sverige får 94% av landets infrastruktursatsningar och de vill ha en mycket större andel.

En del av det som sossarna nu ska ta reda på är hur man ska kunna vinna tillbaka Stockholmarna. Det hårdnackade motståndet mot RUT anses ha varit en nackdel i Stockholm. Så man filar väl på olika förslag om statssubventionerade poolskötare och nagelskulptriser. Men jag ska ge sossarna ett tips: Det handlar om bostäder. Det kan vara svårt för partiledningen att förstå hur svårt det kan vara att få bostad i Stockholm när partiledningens egna barn har så jättelätt att få bostad men det har med andra saker att göra. Själv har jag fått se min son åka till Stockholm, Umeå kommun har investerat några miljoner för att utbilda pojken så att han är duglig arbetskraft så i praktiken så subventionerar Umeå kommun Stockholm med utbildad arbetskraft. Men allt det jag hör om honom och hans vänner därnere handlar om svårigheten att få bostad. Arbete är hur lätt som helst, det är bostäder som saknas. Lös det problemet och ni kommer att vinna tillbaka Stockholmarna.

Sverigedemokraterna är inget enfrågeparti

Ibland ser man inte skogen för alla träd och då kan det vara bra att koka ner ett komplicerat sammanhang till själva kärnan. På åttiotalet så gjorde serietecknaren Mikael Grahn en strip som är ännu aktuellare idag än någonsin:

(Som vanligt måste man klicka på bilden för att den ska bli stor)

(Och självklart har jag bett Mikael om lov för att använda bilden)

Kulturpolitik

Det finns en lite diskrepans i Sverigedemokraternas kulturpolitik som jag inte riktigt kan klura ut. Om ni minns den upprörda rondellhundsdebatten ....

Där SD modigt tog ställning för Lars Vilks rätt att provocera men när man hör lite om hur de vill att den fortsatta kulturpolitiken ska se ut så vill dom ha mer lite hembygdsdräkt och man ska inte ha så mycket provocerande konst. Vilket är det nu som gäller?

Hur blev det nu då?

Som perverst politikintresserad så har jag följt valresultatet med petimetrisk noggrannhet. I likhet med många andra är jag lite omtumlad av valresultatet.

Naturligtvis är det tråkigt att SD har lyckats komma in i riksdagen. Jag har suttit en halv dag och försökt rita en rolig bild av Jimmie Åkesson men det går inte. Han är så outsägligt trist. Men egentligen är jag ganska lite rädd för SD för de är så splittrade inbördes så partiet kommer inte att kunna hålla samman när de utsätts för det tröga parlamentariska systemet. Man måste våga lita på det parlamentariska systemet och trots att det är frestande låta bli att försöka manipulera ut dem. Man ska "ta debatten" med dem men styra bort den från invandringsfrågan, det var tydligt vid de få tillfällen som han kom fram i valdebatten att han försökte styra varje fråga till invandringen men man ska inte falla i fällan och diskutera sådant med dem. Styr diskussionen till sånt där de är förvirrade och okunniga.

Det är väl också roligt att folk engagerar sej men som den evinnerlige motvalls kärring jag tydligen är dömd att vara så har jag svårt att riktigt trivas i den plötsliga enhälliga talkören som skanderar "Vi gillar alla olika", nånstans inom mej frågar en irriterande röst "får man också tycka olika?" men sånt är det bäst att man låter bli att tänka.




Det parlamentariska läget då? Jag tycker faktiskt att det var bra att det blev som det blev. Oavsett om Alliansen regerar som minoritetsregering eller man lyckas snärja miljöpartiet som stödparti så kommer man inte att på samma sätt kunna öka utförsäkringen av sjuka och överföra samhällets medel till de rikaste i Stockholm på samma sätt som man skulle kunnat annars.

Och Socialdemokratin ska förnya sej. Mitt stalltips är att man kommer att satsa hårt på Mona Sahlin och Thomas Bodström, man kommer att fortsätta det rödgröna samarbetet men man kommer att satsa 300 miljoner på att ta fram en ny logga.

Tung dag

För några år sedan gjorde jag en angenäm bekantskap. Det var en ung tecknare vid namn Oskar som var något av det mest begåvade jag sett. Det visade sej dessutom att hans mamma kom från en familj som umgicks med min familj när jag var barn.

Vi har haft en del kontakt de här åren jag och Oskar, via mejl, kommenterande varandras bloggar och så har vi träffats ibland och diskuterat serieteckning och mycket tuschning av någon anledning. Han har varit ganska framgångsrik som tecknare, har tecknat Bamse och kommer att vara med i en antologi som kommmer ut nu till bokmässan. Oskar var allvarlig och osedvanligt seriös men ändå full av humor. Men aldrig humor på någon annans bekostnad. Men det fanns ett mörkt moln på hans himmel som han aldrig blev av med.

När jag nåddes av den förfärliga nyheten att han inte längre fanns med oss så tog det mej väldigt hårt. Det fanns lite för mycket likheter med min egen ungdom och det här fyrkantigt allvarliga sättet han hade att se på omvärlden. Sista gången jag träffade honom var på SPX i Stockholm vi passerade liksom bara förbi varandra och vi vinkade åt varann och sa att vi skulle ses senare i Umeå. Jag hade väl idéer att jag skamlöst skulle utnyttja hans begåvning för att få ihop en serieantologi till kulturhuvudstadsåret 2014. Men så blev det alltså inte.

Så idag skulle man ha begravningsgudstjänst. Den ägde rum i Bygdeås vackra stenkyrka. Oskar låg i en vit kista som var täckt av blommor. Det var många ungdomar, naturligtvis. Gudstjänsten var känslosam. Men jag var inte riktigt beredd på hur starkt det skulle vara att se Oskars föräldrar och hans bror stå framför kistan och hålla om varandra. På något sätt lyckades jag ta mej fram till kistan och lägga ner en ros. Egentligen hade jag tänkt binda en av mina äldsta mårdhårspenslar vid rosen men den hade jag glömt hemma.

När gudstjänsten gick mot sitt slut så bröt solen genom de regntunga skyarna det färgade glasfönstret lyste upp på ett sådant där sätt som påminner om en serieteckning. Jag var på minnesstunden och satte mej bland några gråhåriga gubbar som verkade vara från Bygdeå. Men inte ens gamla berättelser om gengasbilar förmådde fånga mitt intresse denna dag.

Farväl Oskar.

Den politiska nollvisionen

Inom trafiken har man länge talat om noll-visionen. Det socialdemokratiska partiet har i det här valet kommit att framstå som den politiska noll-visionen, man har inga visioner överhuvudtaget. Man målar inte upp några bilder över vad man vill åstadkomma, man har ingen framtid som man vill flyta fram till på luftgummimadrass, man vill just ingenting annat än att regera. Sahlin och Bodström är som två säckar av tomma floskler.

Alliansen vill i alla fall något. De vill göra de rikare rikare, de fattiga fattigare och invandrarna till en slavklass. Där kan man snacka om visioner och vilja att genomföra dem.

Igår så hade TV-programmet Uppdrag Granskning ett inslag om den svenska skolan. En professor i nationalekonomi vittnade om att hans universitetselever hade allt bättre betyg men allt sämre kunskaper. Uppenbarligen så är det så att friskolorna använder frikostiga betyg som konkurrensmedel. Samtidigt så framår det att suspekta riskkapitalister med säte i skattesmitarparadis investerar vilt i svenska friskolor. Miljarder av de skattepengar som vi betalar för att ge våra barn en god utbildning transfereras glatt till investerare bortom varje insyn. Man fick en sorglig bild där den kommunala skolan utarmas, de invandrartäta förorterna använder nio år av skattefinansierad utbildning där inte ens hälften är godkända. Man fick också se bilder på glada MVG-blondiner i studentmössor som såg ut att göra mer rätt för hårfärgen än betygen. Visionerna i skolpolitiken står mellan den röd-gröna flumskolan och den blåa pekpinneskolan.

Särskilt sorgligt är det när en av de ledande inom "mitt parti", Thomas Bodström, sitter i styrelsen för ett av försnillningsföretagen. Hans vision är att göra sej själv rikare.

Nu minns jag inte riktigt sammanhanget men jag läste i någon debatt om dagens skola att "det är dags att sätta pungt!" och det säger väl egentligen allt.

Vart är världen på väg?

Av olika anledningar orkar jag inte riktigt med världen just nu och det verkar inte riktigt som om världen orkar med mej. Men man måste väl följa med ... sist jag var medveten om omvärlden så meddelade Thomas Bodström att han skulle sköta valrörelsen via facebook. Tja ... det är väl många som sköter sitt jobb via facebook nuförtiden.

Kommuntjänsteman sägs upp efter mord på kvinna. "Det var det värsta missgreppet i mitt liv" säger mannen. Jag kan inte låta bli att fundera över hur det näst största missgreppet såg ut.

En nyhet som jag inte sett i Sverige är att Europarådet vill städa bort sexistiska ord från de europeiska språken , som "mamma" och "pappa". Man undrar vilket som blir barnens första ord i fortsättningen? "Förälder"?

"Sveriges bästa skola ska finnas i Danderyd" ropar moderaterna triumferande. Kul med lite ärlig information före valet. Skulle varit klädsamt om de varit lika ärliga förra valet. "Kraftigt sänkt fastighetsskatt" skulle väl ha varit "Kraftigt sänkt fastighetsskatt om du bor i Danderyd, Täby eller Lidingö, resten av er idioter får samma skatt som vanligt".

Rockstjärna dödas av höstack. Att utöva rockmusik kan ofta vara en riskabel sysselsättning men detta måste väl vara första gången som detta händer? Notera att det publiceras under "Nöje".

Pudelarm

Man får lite nya insikter när man återvänder till vardagen. Jag hade något vagt minne av smärta i höger underarm och handled och hade för mej att det var någon sorts musarm. Men nu inser jag att det i själva verket handar om Pudelarm!

Det VAR bättre förr!

Äh! Nu blev jag förledd till Youtube igen. Men det finns så mycket som är så bra! Kommer ni ihåg Tutta Rolf. Man blir så lycklig när man finner sådant här:

Jag kan väl inte låta bli att dra mitt favoritskämt:

- Vet du vad det är för skillnad mellan van der Lubbe och Ernst Rolf?

- Nej.

- van der Lubbe har tutta på och Ernst Rolf har Tutta under.

Fast det var egentligen Sigger Fürst jag sökte efter.

Men har man sagt Tutta får man säga Ernst. Den här kan jag inte minnas att jag hört förr:

Bodströms pissvägran

När Bodström uppmanades att lämna drogprov under en redovisning av hur det går till med drogtester så vägrade han. Det känns skönt att äntligen få en del av hans utspel förklarade.

Expressen , DN , Aftonbladet

Tillbaka till vardagen

Jag försöker långsamt återanpassa mej till vardagen. Kissa inomhus och sådana där saker.

Alla fina serieidéer som jag höll på med när jag for verkar inte lika briljanta som när jag lämnade dem. Ganska enfaldigt det mesta.

Bloggen verkar besökas av ungefär lika många vare sej jag skriver inlägg eller inte. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag tittade lite på hur sökorden som dirigerat hit folk genom internet-träsket ter sig. "Statestik" ligger som vanligt på topptiolistan. Dessutom kommer det i olika smaktyper som "Statte stik kvinnor män". "Håriga underliv möts" var en finurlig sökning. Undrar vad de var ute efter? "Pluddevuddevutt" är en klassiker som håller i sig. Men jag förstår inte varför så många söker på "Pluddevuddevutt" men inte på "Kavvevaddevaj". En snygg variant var också "Lespiska dålig klädsmak".

Internet verkar i alla fall vara som när jag lämnade det.

Det har varit sommar

Eder förtrogne skribent har tillbringat sommaren i Laisvall. Det är skönt att befinna sej på en plats där tid och rum knappast verkar existera. För att citera en känd reklam så får man vara sej själv för en stund. En kopp kaffe vid stranden är en obetalbar upplevelse.

Apropå att få vara sej själv så såg jag denna lapp på ICA i Arjeplog. En sån lapp hade man inte kunnat sätta upp i Umeå utan att det börjat regna brandbomber.

Hörde förresten att det finns över 500 vapen per 100 invånare i Norrbottens län. Motsvarande siffra i Stockholm är runt 50.

Men själv är jag inte mycket för jakt. I år har jag inte ens fiskat vilken förstås är en skam när man befinner sej vid Laisans strand. Mest önskar jag mej en ordentlig kamera. Varje kväll är det en ny fantastisk solnedgång och jag har bara den förbaskade mobilkameran att tillgå.

Som den här bilden - vad tror ni det är jag försökt fånga här?


Jo, det är en stor fågel, en förtio centimeter från stjärt till huvud med en mycket böjd och elak näbb som har en vingspann på en meter och fransiga vingar. Det var misstänkt likt en ung kungsörn men det finns ju ingen zoom på mobilkameran och det man kan vaska fram ur bilden ser ut så här:

Hur har det gått för Dennis då? Jodå, han har hållit gårdstunet fritt från renar och älgar. Se hur ståtlig han ser ut när han poserar framför Nepsurt.