Skifs i Örnsköldsvik

Min hustru är en entusiastisk Skifs-anhängare. Så av den anledningen så var jag på en Björn Skifs-konsert på lördagen - ja, faktiskt mitt på blanka lördagseftermiddagen. Några minuter innan 15 bänkade man sej i Fjällräven Arena, Modos hemmaarena, för att avnjuta lite musik tillsammans med en försvarlig del av Ångemanlands befolkning.

Om han fyllde ishallen fyra gånger om. Väldigt märkligt att han blivit en sådan publikmagnet.

Konserten började på slaget 15:00, Skifs kör inte med några divalater han. Konserten är ohyggligt proffsig, ljud, ljus och scenbygge är så bra som det kan bli i Sverige. Han har med sej dansare och luftakrobater(!?) och en rejält tilltagen orkester. Har var det ett aber för våran del därför att en del av luftakrobatiken försvann ur vårt synfält eftersom vi satt så långt ut på kanten. Dessutom skymde högtalarna en del av den luftakrobatiken som vi kunde se.

Finns det någon konsert där man kan alla låtarna så är det på en Skifs-konsert. Han varvar högt och lågt, mjukt och hårt, högstämt och vulgärt på ett sätt som jag inte vet om någon annan artist överhuvudtaget är mäktig. Det är sextitalspop, femtitalsrock, sjuttiotalsdisco, revybuskis, melodifestival och kungliga bröllopssånger - allt klanderfritt utfört ofta i halsbrytande arrangemang. Ordet arenarock känns lite missvisande så vi får mynta uttrycket "arenasvensktopp". När "Michelangelo" ljöd i en mäktig ös-version så styrde publiken bort rullatorerna och gav stående ovationer.

Ja, för detta var den märkligaste konsert-publik jag suttit bland. Oftast så är jag numer ett gammalt fossil på konserter som ensam vithåring brukar jag stå bland larmande ungdomar. Denna gången var det omvänt. Det var den mest ålderstigna publik jag varit med om och då såg jag en av Harry Brandelius sista konserter. Det är sällan man ser stora mängder 80- och 90-åringar på konsert men där var de. Och de var glada.