Melodifestivalen igen

Jag såg en liten bit av lördagens avsnitt i repris i går kväll. Det slog mig så starkt hur jag relaterar till programmet. Programledarna är värdelösa, artisterna är värdelösa och låtarna är värdelösa. Men jag gillar programmet.

Men mest gillar jag att gnälla. Perelli var ointressant - inte ens den korta klänningen kunde kollra bort mig så mycket att jag inte skulle märka det. Ett grekiskt inslag - grekerna skickar ju grekiska låtar varje år och inte går det bra för dom inte. Ytterligare ett anonymt hårdrocksband som ser ut som alla andra som låter som alla andra som har samma låt som alla andra -vem behöver det? Lisa Miskovsky är ju aldrig dålig men den låten hade inte den omedelbara trallvänlighet som en melodifestivalvinnare behöver. Danny hade ju en hygglig låt och ett trevligt dansnummer men vad dåligt han sjöng. En som däremot sjunger strålande är Christer Sjögren - vilken förbannelse att vara en sådan enastående sångare och helt sakna musiksmak. Låten var inte så pjåkig. Den hade nog varit bra för 35 år sen.

Märkliga påståenden om LCHF

För någon vecka sedan skrev jag om LCHF och frågan verkar vara ständigt aktuell. Jag körde ju en period med LCHF och jag är lyrisk. Det är den enda dieten som någonsin fungerat för mig. Jag har inte bara gått ner i vikt utan även en del problematiska värden i lever och blod har förbättrats på ett närmast mirakulöst sätt. Nu är ju jag i grunden en skeptiker så jag har lite svårt att känna mig riktigt hemma i en sådan här sekt och vissa av förespråkarna är uppriktigt sagt ganska prövande. Men i det stora hela tycker jag att det är en diet som kan vara värd att pröva för den som har problem och antagligen petar i sig för mycket kolhydrater.

Men kritiken från makt och media är stundtals bedövande. Nu senast är det en professor Ingegerd Johansson som larmar om hotande hjärtinfarkter till följd av förhöjda kolesterolvärden. Jag lusläser för att finna vad man bygger det på. Har man testat kolesterolvärden på folk som ätit LCHF? Nädå, man konstaterar bara att konsumtionen av fett har ökat i samhället samtidigt som kolesterolhalten i blodet har ökat - men ser ett trendbrott från 2004 och framåt. Det märkliga är att LCHF egentligen inte kom till Sverige förrän 2005 och knappast slog genom förrän för något år sedan. Så sambandet mellan de ökade kolesterolvärden man referar till och LCHF är VÄLDIGT osäkra. Det verkar som om professorn var sjuk den veckan man gick genom forskningsmetodik på skolan. Förslagsvis skulle man ju kunna ta prover på folk som äter eller har ätit LCHF-kost eller fråga efter kostvanorna hos de som man tar kolesterolprov på. Men då riskerar förstås att få ett annat utfall än det man vill ha.

Tydligen så är det bland 30-40-åringarna som man ser de största ökningarna. Frågan är om det inte kan vara så att det handlar om den första generationen stillasittande dataspelare vars kostvanor nog borde skrämma mer än några som går på LCHF.

Nästa fråga är då den ökande konsumtionen av kött i västvärlden. I Sverige så har köttkonsumtionen i det närmaste fördubblats de senaste femtio åren. Det finns problem med det vad gäller både växthusgaser och de resurser som krävs för att framställa kött i den mängd som det efterfrågas. En Catarina Rolfsdotter-Jansson som tydligen ska vara journalist och författare med "hållbar utveckling" som specialområde. Tvärsäkert säger hon "De senaste åren har olika dieter (Atkins, GI och LCHF) gjort att vi i väst ökat vår köttkonsumtion dramatiskt." som den Asperger-själ jag är kan jag inte låta bli att kolla hur dramatisk ökningen har varit. 

Som jag läser diagram så ser jag tycker jag att det ser ut som om utvecklingen följer i princip samma tendens. Även i diagrammens torftiga värld brukar man bjudas på väsentligt större dramatik än så här. Det är en oavbruten ökning över tid. Inga särskilda pucklar eller dalar som man kan sätta i samband med LCHF. Märkligt nog så tycker sig även Jordbruksverket se att de två sista staplarna skiljer sig markant från de andra och misstänker även de att LCHF ligger bakom.


Tittar man över lång tid så ser  man en puckel och en dal.

Den plötsliga puckeln 74 - 80 är lite svår att förklara. Kan det vara hamburgerkedjornas tillkomst? Men den långsiktiga tendensen är tydligt och jag vet inte vilka glasögon man ska ha för att tycka att LCHF ska kunna vara någon större faktor i sammanhanget.


Varför just LCHF alstrar så många märkliga slutledningar bland folk som borde ha bättre kunskaper och mer kritiskt tänkande vet jag inte. Kanske brukar det alltid vara så här med mode-dieter. 

Jag har fått en ny idol

Det finns en kille, Jörgen Edgar, som sätter ihop lok på egen hand. Här har han satt i hop ett pendeltåg och tvärbanetåg i skala t. Det är en helt hysterisk skala på 1:440 där loken är kortare än en tändsticka.

Han har sin hemsida här.

Och järnväg i skala t köper man här.

Det krävs så små saker för att göra en stor karl lycklig

När jag läste lördagens VK så fastande jag som vanligt för Nicklas Erikssons träffande kommentarer över samtiden. Den här rutan blir liksom ...orden var tagna .. ur mitt liv .. som de sjöng på melodiradion för tio år sen. Eller om det kanske var tjugo.

Den där skejtåkningen gör ju att skidåkarna ser ut som grodor annat var det med stilig skidåkning som Sixten Jernberg. Volvo 740 har jag aldrig gillat, hade det inte varit en sammansvärjning mellan vägverkets saltning av Holmsundsvägen och den fuktkammare som Samfälligheten torgför som garage hade jag fortfarande kört en 245:a. Den Peugeout 307 som jag framför nu är ett torftigt substitut. Wassberg var en rejäl idrottsman. För övrigt så tycker jag att Fax är ett modernt tjafs - annat var det med Telex - det var rejäla maskiner för riktiga män.

Så var det detta med modelljärnväg. Det tar sin tid att samla in materialet på Tradera men nu har jag så att jag kan sätta ihop en liten mini-märklin-anläggning.

...och jag är såå lycklig.

Roy och Roger har en Mac ihop

Hur är hjärnan funtad egentligen? Jag såg på Så ska det låta i helgen och nu kan jag inte få den idiotiska låten ur huvudet. Av hela världens fantastiska låtskatt är det den här som kommer ur min mun vad jag än gör ...

Bloggportalen.se

Det finns några olika sätt att "marknadsföra" sin blogg på. Ett är att registrera sin blogg på någon bloggportal så att de som nu bläddrar runt bland bloggar kan hitta igen ens blogg. Nu har bloggportalen tydligen förvärvats av en annan - Twingly. Själv har jag inte ägnat bloggportalen något intresse på senare tid. Det är svårt att navigera mellan olika bloggar utan det mesta drunknar i Blondinbellor och liknande.

Eftersom jag råkade beröra en mycket öm punkt i dagens Sverige -LCHF -  och därmed fick ett rejält uppsving av antalet läsare så tittade jag runt lite grand på bloggprotalen. Vi får hoppas att Twingly kommer att styra upp för det här är inget vidare. Först funderar man hur de har tänkt med färgsättningen.

Texterna är i det närmaste oläsliga. Vad är det för fel med svarta bokstäver? Och vem har fått för sej att turkos på ljusblått är en lämplig kombination för text?

Alltihop verkar så hopplöst försummat. Någon gång så har man beslutat sej för att "Stinas Umeå-blogg" är lämplig att använda som premierad blogg. Problemet är att den inte uppdaterats på två år. I bloggvärlden är du död om du inte uppdaterar varje dag.

Det är skitsvårt att navigera efter blogg-innehåll. Försöker man söka på Illustration &Animation exempelvis så kan man välja efter bokstavsordning eller antal besökare. Det blir så irrelevanta resultat att det går inte att beskriva. Går man efter antal besökare så får man bläddra förbi 100 flickor som av någon outgrundlig anledning fotograferar sej själva i badrumsspegeln innan man finner den första som verkligen handlar om illustration & animation.

Man för hoppas att Twingly skärper upp det hela så att det verkligen blir ett verktyg för att finna de bloggar man kan vara intresserad av.

LCHF - Djävulens diet

Jag har väl alltid haft lätt att dra på mig vikt. Det har väl inte gjort så mycket har jag tänkt - huvudsaken att man mår bra. Men på senare år har det väl gått lite överstyr.

Riktigt tokigt blev det för något år sedan då jag gjorde illa mig i axeln. Problemet var att jag inte kunde sova för värken. Och när jag inte kunde sova så hade jag fruktansvärt tungt att orka jobba vilket gjorde att jag åt och drack kaffe för att hålla mig igång. Tills sist pallade inte magen med kaffet och jag fick ersätta med energidryck istället. Rena döden självklart och till sist vägde jag 108 kilo.

Det måste man göra något åt och jag bävade lite för alla dieter och bantningsmetoder jag prövat har slutat med att jag gått upp i vikt. Sedan har jag inte riktigt förstått varifrån vikten kommit för jag har ju verkligen snålat in på fettet. Många gånger så har jag ätit husmans utan smör eller pålägg bara för att få nåt i magen.

Av mer eller mindre en slump så råkade jag gå in på en slags LCHF-diet. Och snacka om mirakelkur. På tre veckor gick jag ner 12 kilo och till sist låg jag under 90 kilo. Vikter som jag inte varit i närheten av sedan Olof Palme var statsminister. Det var inga umbäranden alls utan det gick tämligen behändigt till. Sedan jag återgick till någorlunda normalkost så har jag i stort sett hållit vikten.

Den här boken kan jag verkligen rekommendera. Goda och trevliga recept.

De flesta recepten kan man med fördel använda även efter dieten. Jag säger "efter dieten" eftersom jag tror att man inte ska äta LCHF i längden. Man kan gott halvera mängden kolhydrater men inte helt utesluta dem.

Nu var det vild debatt igår. Dessvärre så företräds LCHF-sidan av Katrin Zytomierska - som väl inte är den smidigaste av människor. Naturligtvis måste hon provocera och säga att hon inte skulle tveka att börja ge LCHF till sin son om han blev en tjocksmock. Experterna blev upprörda och talade om barnmisshandel. Nu skulle jag själv undvika alltför extrem kost till barn. Men samtidigt så måste vi erkänna att det stora samhällsproblemet inte handlar om föräldrar som ger sina barn  LCHF utan att föräldrar göder sina barn med en hysterisk mängd kolhydrater och dessutom helst fel sorts kolhydrater.

Pudelmannen

Ibland sitter man och jobbar med idéer. Jag satt och funderade och fick en helt fantastisk idé. Det skulle handla om en kille med magiska krafter - men tänk om han skulle gå i en skola där det bara var barn med magiska krafter. Idéerna bara strömmade fram och jag kände mig genialisk. Efter ett tag gjorde jag som jag brukar och lutade mig tillbaka för att få lite perspektiv på mitt verk. Då insåg jag att jag just hade gjort en usel Harry-Potter- efterapning.

Någon gång då och då sitter jag och leker med superhjältar. Men alla egenskaper är ju redan upptagna. Varje briljant idé jag får har redan gjorts av Jack Kirby. Sedan är det väldigt lätt hänt att jag utrustar mina hlältar med flygande surfbrädor. Det är liksom så generiskt för det jag gillar med superhjältar. Låt vara att Silversurfaren var en trist figur. Han var bara rolig när Kirby gjorde honom i Fantastiska Fyran.

När jag nu sitter och leker med superhjältar går Dennis förbi. Han är ju 14 och ett halvt år nu så han är rätt stillsam men ibland när han går så är han tydlig med att det är han som äger världen. Fluffig päls och shampoodoftande så utstrålar han ändå en manlighet som man sällan ser i Sverige nuförtiden. Så då ser jag min superhjälte: Pudelmannen!

Omyndigförklarad vid 70 - jobba tills man är 75

Nu kommer det spännande nyheter varje dag här. Igår kom man på att vi ska jobba tills vi är 75 och idag så vill man kolla om vi kan köra bil vid 70. Man känner att spannet som aktiv pensionär plötsligt krympt till minus 5 år.

Om ACTA

Ni kanske har läst om protesterna mot ACTA? Själv har jag inte till fullo orkat sätta mig in i alla detaljer och gissar att det gäller de flesta. De som invänder är förstås unga arga män som fruktar att de kan förlora sina möjligheter att ladda ner film och musik gratis. En av invändningarna som jag kan hålla med om är att det brister i transparansen - men det är ju närmast legio nuförtiden och den kritiken kan man rikta mot nästan allt.

I det stora hela så handlar det om varumärkesskydd och spridning av upphovsrättskyddat material. En lite rolig detalj är att de lånat idéen med maskerna från den tecknade serien V for Vendetta.

...eller de illiterata öken har väl förstås lånat den från filmen som gjordes senare. Här blir det lite intressant för seriebranchen smälter undan som smör i solsken. När man kan ladda ner alla serier som ges ut helt gratis så blir det inte tillräckligt många köpare kvar. En serie som V for Vendeta kanske inte kan göras om 10 år. Å andra sidan så kanske jag inte kan lägga upp en sådan här bild om ACTA går genom. Trots allt så är det ett omslag så de kanske skulle vara möjligt ändå.

Här är en liten intressant detalj att fundera på. För mig kanske ACTA skulle kunna vara en fördel. Idag så har jag inget försprång för att jag själv kan framställa bilder. Alla kan ju ta vilken bild som helst och publicera den på sin blogg. Om alla skulle behöva upphovspersonens tillstånd så skulle jag få en konkurrensfördel gentemot andra bloggare.

När det gäller att publicera tecknade serier på nätet så är det idag fullständigt meningslöst. Alla varianter för att ta betalt är dysfunktionella och krångliga. När de dessutom ska konkurrera med att man kan ladda ner de bästa serier som någonsin gjorts helt gratis så blir det tungrott. Det är som att stå och försöka kränga begagnade SEAT medan det finns gratis Lambourghinis runt hörnet med fritt bränsle. Inte ens gratis är gott nog.

Nåja, hur man än vänder sej så lär man spola ut en hel del barn med badvattnet.

Men egentligen så satt jag bara och tecknade mig själv som pirat. Det var lite roligt i alla fall.

Mina idoler: Jan Hammarlund

Någon gång för länge sedan när jag lyssnade på P3 så kom det en låt där texten i princip bara var en upprepning av "kommer gående över ängen grön som är jättevid" och så det lilla sticket "Kvällen är inte lång - inte längre än lite bröd, ost och vin" nånting. Det var lite drömskt och sjunget med lite mesig röst med för mycket vibrato. Det talade till mitt hjärta på något vis. Så småningom lyckades jag låna plattan och spela in den på kasett. Bilderna på konvolutet visade en allvarlig, lurvig ung man. På alla bilderna verkar han stå i blåst. Man funderade lite om han bodde vid havet eller om han tyckte att han var fin så ...

Mina kompisar var lite förundrade och undrade varför jag inte lyssnade på Kjell Höglund istället - han var ju så mycket bättre. Men jag framhärdarde  med Hammarlund. Visserligen brukar jag föredra män med skrovlig röst men jag har ett litet rum i hjärtat för mesiga röster ända sedan Donovan. Men texterna var lite mystiska


Jag sa Christer, du är galen, det tjänar inget till,
i fem år har jag försökt uppmuntra dej att göra vad du vill
...
Alla har en himla massa ångest att leva ut
om man kan inte gå tillbaka till gamla stadier från förut,
nu är det lätt för dej att kalla mej intellektuell,
men jag är inte hälften så blockerad som du har 
varit ikväll, ikvällm
du har förstört hela min kväll"


Det hela lät jättekonstigt och varför pratar man med en kompis på det där sättet? Det lät lite manipulativt också med "i fem års tid har jag försökt uppmuntra dej att göra vad du vill" men Christer verkar bara spjärna mot. Det hela får väl sin förklaring en tid senare när Jan Hammarlund kliver ur garderoben. Vilket var lite ovanligare vid den här tiden.

Långt senare så är jag på Roskildefestivalen, det kan ha varit 1980, och ser att han ska uppträda. Mina kamrater ska se något stort och rockigt som framtäder - jag har glömt bort vad - men jag framhärdar med att gå och se Hammarlund. Han uppträder i ett av de mindre tälten, vi är ett fåtal som kommit dit för att se honom. Jag, några gamla proggvrak och så några som nog inte visste vad det var. I ett hörn av tältet fanns en dagisgrupp. De var väl där för att det var den lugnaste platsen på hela festivalområdet. Vi som var där hade det jättetrevligt.

Emellertid så dyker ett av Danmarks kriminellaste motorcykelgäng upp. Två killar ställer sej som vakter vid ingången för att hålla koll så att inte det andra kriminella motorcykelgänget skulle överraska dem. Jag vet inte vad de skulle göra där inne - de var knappast där för Hammarlunds skulle utan hade något slags överläggning.

Då tar Hammarlund tillfället i akt att sjunga sin homosex-kampanj-sång "Jag är kär i Ville". Inte helt överraskande  så visade sej motorcykelgänget bestå av tämligen homofoba män som helt plötsligt gick fram för att häckla Hammarlund.

I det läget började jag under söka möjligheterna att krypa ut under tältduken. Jag tittade lite oroligt mot dagisgruppen men konstaterade att jag knappast kunde göra något om helvetet bröt loss. Jag beslutade mej för  en jämnställd inställning och sket i kvinnor och barn. Men nu var Hammarlund lyckligtvis färdig med den olycksaliga sången. Sedan visar han sin talang som uppträdare och skojade och skämtade med motorcyklisterna så de blir på gott humör. Det sista jag ser innan jag smyger mej ut mellan de två gigantiska tatuerade motorcykelmännen som står vakt är en aspackad motorcykelgangster som dansar framför scenen i en stil som påminner om en full tant på firmafest.

Ny gubbe

Jaha. Jag hann aldrig riktig få någon kläm på den förra innan de skickar in en ny gubbe. Gjorde en första trevande skiss på honom.

Den här gubben tycker jag känns lite bättre. Lite klassisk betonghäck, rejäl och pålitlig. Jag såg på nyhetsmorgon i morse och Birger Schlaug var rejält sur. "En man som är för kärnkraft och vapenexport". Det är väl ungefär den kritiken som riktas mot honom. Han är svag i HBT-frågor och miljöfrågor. Hans styrka är gamla tråkiga sosse-frågor som arbete, bostad och trygghet. Själv ser jag gärna att man lämnar över initiativet i de mjuka frågorna till MP och V och tar kampen med M om arbetsfrågorna. Om de rödgröna bråkar inbördes i de frågorna så byter man ju bara mjukisväljare mellan varandra och arbetarväljarna går över till M.

Som jag ser det så är de viktigaste frågorna som sossarna ska driva ökad sysselsättning, fler hyresrätter i städerna och utbyggd kollektivtrafik. Miljörfrågorna är förvisso också viktiga men de driver ju Miljöpartiet redan och man lär knappast kunna övertrumfa dem.

Lite ljus i tillvaron

När jag började jobba på Umedalen så fanns där en äldre man - det vill säga lika gammal som jag är idag. Han var på många sätt en förebild, han gillade verkligen sitt arbete och hade alltid ett trevligt ord att säga till gubbarna.

 Men han retade ibland gallfeber på den kvinnliga personalen. De försökte mysa till det och hade dämpad belysning och den här mannen slog bara brutalt på lysrören - "det går inte att jobba om man inte ser nånting".

 Nuförtiden så tänker jag på det där. Mörkret sänker sig så sakta med åren. Den här årstiden när det ska mysas med små dämpade belysningar och levande ljus går det inte att se någonting. Nu lägger jag band på mig - väl medveten om att vi vita, medelålders, heterosexuella män är målsökande torpeder mot varje form av mysighet och trevnad. Men så råkade jag ha en pannlampa i närheten när jag skulle göra något. Vilken välsignelse. Nu går jag här hemma mestadels med pannlampan på huvet och det är så skönt att se någonting.

Men det har inte precis minskat min gubbfaktor.

Modelljärnvägsporr

Det har tydligen hänt mycket med internet sedan jag var liten. Tur är väl det för jag hade väl dött om jag hade haft tillgång till all information som finns därute. Häromdagen så upptäckte jag vilka mängder av modelljärnvägsporr som finns därute. Tydligen så är inte skala Z längre den minsta utan skala T. Här är en som har gjort en portabel T-anläggning.




Men det finns ju ännu värre stollar därute. Här är en som har gjort den minsta fungerande modelljärnvägen. Den är tänkt att stå i fönstret i ett hus i en anläggning i skala Z.


Wow, liksom!

Kärt återseende

När jag var liten så dök det upp en egendomlig serietidning som var långsmal. Jag älskade den tidningen - tack vare Tradera så får jag nu återuppleva den serien.

Den var väl inte jättebra när man läser den med vuxna ögon. Det läckra halvformatet känns bara idiotiskt när man ser på det så här med nyktra ögon. De frångick sedermera från det här formatet och körde i vanligt serietidningsformat.

Inuti är serien som vanliga seriesidor fast alla sidor är så att säga uppslag. Tidningen är lite större än min scanner men ni fattar hur det funkar.

Japp. Då kan man packa in den här i en plastficka och gå vidare.

Tomten avslöjad!

Vi lyckades ta det här kortet på tomten när han tog av sig lösskägget!

God Jul!

Saknar den i alla fall

Den första bilen vi hade var en skåp-saab. Det var en sådan där två-taktad sak. Det var min mor som köpte den. Hon visste inte hur man köpte bil utan gick in i bilaffären och sade: jag vill ha en sådan där blå som står i fönstret. Försäljaren blev lite bortkommen och började på att lägga upp avbetalningsplanen : "Hur ska vi då lägga upp avbetalningen?" Varpå min mor lade upp sedlarna kontant på bordshörnet.

Vi hade väl en del goda stunder med den bilen som gjorde oss mobila på ett helt nytt sätt. Senare blev vi oplare och körde Opel i många år. Men jag kunde aldrig släppa kärleken till Saab. Jag köpte så småningom en av de sista V4:orna. Det var förmodligen den sämsta bil jag haft. De brukar säga att gammal kärlek rostar aldrig men den bilen var motbeviset.

Men kärleken är blind och jag gjorde det här idolporträttet av Saaben jag aldrig fick äga ...

Jag är dagens mupp!

Undertecknad har fått ett ärofullt uppdrag - nämmeligen att teckna Dagens Mupp på Scandinavian Muppet Art.

Jag har en rätt nära och lång relation till Kakmonstret. På något sätt så är jag förbunden till honom på ett nästan preverbalt plan. Det hela startade som allt psyko-junk i barndomen. När jag var liten så rådde mycket strikta regler. Man skulle blint lyda allt som vuxna sa. Och man fick för Guds skull aldrig ta den sista kakan på kakfatet. Så man lotsades runt bland vithåriga tanter på exotiska orter som Vuollerim, Torrivaara och Murjek och den vithåriga tanten trugade på en den sista kakan. Man skulle ju lyda vuxna. Men meningen var att man skulle visa sin goda uppfostran genom att säga nej. Jag kan säga att det blev fet-fail varje gång. Det var helt omöjligt att se logiken i det hela. Jag har ett dunkelt minne att jag en gång löste kakfats-problemet ungefär som kakmonstret. Innan det var sagt varsågod ens. Och detta var runt 1960 då alla barn var väluppfostrade. Utom jag tydligen.

Den här bloggen har faktiskt haft uppe kakmonsterfrågan en gång tidigare:

PS. Det är ett litet jubileum idag. Det här är faktiskt mitt sjuhundrade inlägg. Jag tror att det ska firas med en lite kaka.

Det finns sånt som blir bättre

Under en lång tid så har vi haft det dåligt på radiofronten. Vi kan inte förmå oss att kasta våra gamla radioapparater med kassetspelare samtidigt som det är svårt att ställa in kanalerna. Det som går hos oss är P¤ och jag vill ju gärna lyssna på P1 men det är så iriiterande svårt att hitta tillbaka till P4 igen. Det ligger tätt med hjärnamputerade reklamkanaler runt om.

Jag har länge sneglat på en internetradio. Som regel brukar de vara tämligen fula. Antingen inriktade mot tonåringar med epilepsiframkallande cyanidblå led-lampor eller övertekniska.

Men så råkade jag på den här bäbyn på Tradera.

Ser ut som en traditionell radio, liten, enkel. Och vad det är häftigt att kunna lyssna på all världens radio. I morse lyssnade jag på radio från Jamaica och från Burundi. Hur läckert som helst. St Kitt och Nevis var värdelöst däremot.

Men jag har ett annat bekymmer och det är Tradera. På pokern så kan man sätta spelgränser på sej själv. Varför kan man inte ha det på Tradera. "Tyvärr, Åke, du har nu överskridit din gräns för stolliga inköp".

Snöbristen avhjälpt

Man kan konstatera att snöbristen äntligen är slut. Gud hör bön.

Däremot känner han inte till ordet lagom.