Jag tycker synd om Bamse

Det är märkligt hur det kan bli. Bamse har varit en fredad zon där föräldrar lugnt har kunnat lämna sina barn utan att behöva vara rädd för att något olämpligt ska kunna förekomma. Rune Andréasson hade klockren känsla för vad som gick hem i folkhemmet. Han försvarade Cuba och Kina mot det otäcka USA. Men som det ofta blir med kändisar kommer de plötsligt i en situation där de inte kan göra något rätt.

Nu har man alltså lyckats trampa i klaveret genom att samarbeta med Migrationsverket, ondskans högborg i Sverige, och en upprördhetsTsunami drar över de sociala medierna. Delvis ger jag kritikerna rätt. Bamse hamnar lite "out of character" när han på något sätt försvarar myndighetsbeslut. Det är liksom inte hans sak. Bamses sak är att försvara de svaga när myndigheter blir elaka. Som jag läste någonstans "varför äter han inte dunderhonung och spöar skiten ur dem på Migrationsverket" - det kan man ju fråga sej - men som informationsbroschyr hade det kanske blivit lite märkligt. Nåja, Bamseredaktionen borde ha tackat nej till uppdraget.

Men samtidigt så hamnar kritiken lite bortom alla gränser. Jag plockar två exempel från Facebookgruppen "Sälj inte ut Bamse till Billström Egmont&co - ingen människa är illegal" på hur man medvetet förvanskar Bamses tidigare serier:

Nu fick vederbörande svar på tal från andra i gruppen men jag har inte tagit med dem av hänsyn till att de kanske inte vill stoltsera ute på det vilda internetet. Först efteråt så inser jag att jag kunde ha blurrat deras identiteter men jag ids inte göra om det.

Här är en liten länksamling. Det är allt från vederhäftig kritik till rena stollarna:

Bamse + Jimmie Åkesson = Migrationsverket.
Bamse har blivit Sverigedemokrat.

Bamse ger sen in i Asylpolitiken.
Bamse goes SD.
Bamse goes SD:are.
Bamse hygglo bara på ytan.
Bamse jobbar för Migrationsverket - ett tecken i tiden.
Bamse sviker små och svaga.
Bamses deportationsskola.
Dags att gå i ide, Bamse
Med Bamse som gränsvakt
Migrationsverket: Vi är stolta över vår Bamsetidning.
Migrationsverkets Bamse är ett svek mot barnen.
Nu stormar det om Bamse igen.
Skammens dag.
Så blev Bamse en lögnhals.
Vilks ifrågasätter specialutgåvan av Bamse.
Världens starkaste björn blir Frontex-vakt.

Nåja, nu är jag van vid bisarra överreaktioner när tecknade serier är inblandade. Av någon anledning hör det till. Det är väl bara något år sedan som den som skrev den första upprörda artikeln i det här ämnet, serieskaparen Mattias Elftorp,var en av de som i sociala medier kritiserades som mer eller mindre antisemiter i samband med utställningen "Mus, Mouse, Maus" som gjordes i Seriefrämjandets regi.

Fattigmansvaluta - chipspåsar

Man ska höja priset på månadskort på lokaltrafiken i Stockholm från 690 till 790 kronor - en höjning på 14,5% om jag räknade rätt. Jag har all förståelse för att saker kostar och att saker ska betalas. Men en så stor höjning är rätt dramatisk för de som har små marginaler. Ska man sälja in något sådant så måste man vara finkänslig. Nu vet jag inte riktigt vad den där Torbjörn Rosdahl är för någon men när han viftar bort protesterna med "Det är bara tre chipspåsar" så förstår man inte hur man ska hantera en oponion.

Man förstår hur hjärnan måste ha arbetat för att han ska kunna räkna om till en valuta som underklassen kan förstå. "Det måste ju vara någon mat ...öh ...hummer .. äter dom sånt ... nä ... filet mignon ... nä ... öh ...två centliter Ardbeg på krogen ... nä ... vänta nu! Dom äter chips! Det har jag sett på TV ... Du är vad du äter ... just det!"

"Jamen, herregud! Folk arbetar ju! Jobbskatteavdraget täcker ju lätt in det!". Jag pratade med en som befann sig i Fas 3. Man har max 80% av 80%, inget skatteavdrag men måste likafullt betala sina resor. Snacka om att det straffar sej att av en eller annan anledning halka utanför arbetsmarknaden. Inte sällan handlar det om folk som råkar bli friställda vid fel tidpunkt i livet. Är man 55plus är det inte lätt att finna nytt arbete.

Skissböcker

Tecknare är ofta rätt sköna typer. Lite lagom socialt handikappade med icke strömlinjeformad personlighet så är det rätt intressant att gå runt och språka med dem på en sådan här mässa. En kul grej är att en del ger ut skissböcker.

Jag brukar späka mej själv genom att köpa Hedvigs skissbok. Ja, brukar och brukar. Det är andra året men är jag där nästa år lär jag fortsätta. Jag var egentligen utan pengar men jag tog lunchslanten och handlade för. Alltmedan Hedvig och Joakim satt och vräkte i sej hamburgar. Max.

Hedvig tecknar i ett Disney-liknande manér är så fruktansvärt bra att det är smärtsamt för en tecknare att se hur bra det egentligen är möjligt att teckna.

En annan intressant figur är Mattias Adolfsson. Jag lärde känna honom lite närmare på en kurs jag gick och det är en mycket behaglig man som går och retar sej på ungefär samma sak som jag själv. Han går ständigt runt med en liten skissbok - inte vilken skissbok som helst utan det ska vara moleskin. I den går han och tecknar med en mycket konservativ reservoarpenna. Inga skisser - direkt med reservoarpennan. Bilderna är stundtals magiska ..

Lustigt nog kunde man köpa den i fyra varianter. de hade olika färgade pappband som gick runt bokens framsida.

Mattias talar snabbt, effektivt och textar väl. Man hör vad han säger även i en surrande mässhall. Själv talar jag mumlande, osammanhängande och långsamt - ändå talar jag snabbare än vad min hjärna hinner med. När jag ska välja färg så säger jag "Jamen, jag tar en böglila - jag är ju ändå i Stockholm". Jag vet inte var det kom ifrån. Intressant nog så var det den färg som sålts mest. Men när jag ser på den i vanligt ljus ser den närmast rosa ut.

Mitt roligaste köp på SPX

Som yngling älskade jag Agent X9. En intelligent och smart serie. 1970 meddelades att världens bäste tecknare  - Al Williamson - skulle ta över även i den svenska serietidningen. Jag fullständigt dyrkade den tecknaren och satt och ritade av rutorna i tidningen. Så här i efterhand så kanske serien inte var så himla bra. Den står sej bättre än samtida TV-deckare men det är ungefär samma stuk. En kort historia berättas tämligen rakt upp och ner. Ibland så låter manusförfattaren huvudpersonen åka ut på ganska märkliga äventyr för att tecknare ska få briljera.

Nu har de två första åren kommit ut i ett pråligt samlingsalbum. Stripparna är 24,5 cm långa! Det ser helt fantastiskt ut.

Jämför med originaltidningen från 1970:

Serien gick alltså som dagsstrip och klipptes i Sverige om till serietidningsformat. Förlaget Semic hade utvecklat omklippandet till skön konst och gav ut massor av tidningar som gjordes på det här sättet. Den här praktutgåvan visar stripparna rakt av:

Den svenska serietidningen fick klippa bort och rita till för att rutorna skulle passa. Det tog mej alltså drygt förtio år innan jag äntligen fick hela stripparna som jag ville ha dem. Den som väntar på något gott väntar alltid för länge.

Det är svårt att vara lagom arg

I lördags så var jag på en fest där man skulle "Krossa borgarna" eller något. Den svenska alternativa serieeliten samlades för att dricka öl och lyssna på något slags postprogg. Själva festen var inte lika rolig som förra årets då musiken var så hög och det fanns ingenstans att skyla sej från ljudet. Även en serierevolution måste inrymma ett begripligt samtal även om asynkron dans till repetitiv musik säkert kan vara trevligt. Men jag har hört pålkranar med större variation i uttrycket.

Men till festen hör också ett upprört nummer av Galago.

Det börjar bra. Hanna Pettersson beskriver arbetet som en sådan där modern skattesubventionerad piga. Det beskrivs ganska rakt upp och ner ungefär hur det är att rent praktiskt arbeta i en sådan här tjänst. Enkla tydliga teckningar och begripligt berättat. Här kan man ju faktiskt bli riktigt arg. Den offentliga hjälpen till fattiga och sjuka dras in samtidigt som man satsar 1,3 miljarder för att välbeställda rika ska slippa gå ut med sina Afganhundar själva. Sossarna håller på att svänga i frågan. Man får väl anta att damerna i toppen har hundar de inte idds gå ut med.

Sedan så är beskriver Mats Jonsson ganska väl hur han mer eller mindre tvingas in i ett föräldrakooperativt dagis. Hejdlöst roligt faktiskt. Jonsson anses ju vara en "fultecknare" i det att han tecknar mycket enkelt, ungefär som om "det där skulle jag kunna teckna själv" men han är en väldigt slipad och effektiv berättare.

Så långt är det strålande. Allt det som Seriefront aldrig lyckades med. Men sedan tappar tidningen en hel del. Det spretar åt alla håll. Serierna blir tyngre att läsa och folk är lite för arga för att de ska kunna uttrycka sej begripligt. Det finns några saker av Liljemark, Lundquist och Pirinen som är läsbara men de har alla gjort så mycket bättre tidigare. Jag tror inte att det här är de serier som kommer att väcka massorna.

Usama Bin Ladin

Som den nyhetsmissbrukare jag är så har jag haft fullt sjå senaste dagarna att sätta mej in i allt som sägs om Usama bin Ladin. Särskilt har jag ägnat mej åt de dunkla delarna av nätet. En del tror att han dödades redan 2001 men att man har haft honom nedfrusen till ett passande tillfälle. Schangtilt av Bush att lämna en sådan fjäder i hatten till sin motståndare. En del har haft spekulationer kring sammanträffandet att Carl Bildt just varit i Washington. Märkligt att det finns fler än Bildt själv som har sådana föreställningar om Bildts betydelse. Eller så är det Bildt själv som skrivit de texterna på internet. Det sitter en parabol på det huset som han hittades i. Någon tycker sej med bestämdhet tycka sej se att den parabolen pekar mot en av CIA:s kommunikationssatelliter.

Själv ser jag rätt positivt på det hela. Tajmingen med demokratiseringsförsöken i nordafrika gör att vi kanske kan få se en helt annan utveckling i världen. Vi kanske kan dra ett streck över den här tidsperioden med korsriddare och skäggiga gubbar med skojiga hattar.

Det är möjligen de skojiga huvudbonaderna jag kommer att sakna. Det måste vara roligt att vara hattmodist i Afganistan.

Jädrar vilka tjädrar i Forsmark

Det var ett intressant inslag i Västerbottensnytt igår. Man har en sådan där reporter - Berno Jonsson - som ser ut ungefär som om man kände honom. Lätt överviktig och white and nerdy. Faktum var att jag var övertygad om att jag kände honom när jag träffade honom på Gammlia men kunde bara inte placera honom. Men han var rutinerad med folk som tror att de känner honom men inte kan placera honom.

Hursomhelst så skulle han göra ett sådan där väderinslag som de brukar ha och så träffade de på en tjädertupp efter blå vägen. Vid Forsmark av alla ställen (inte det i Uppland utan det i Lappland). Tjädertuppen var ganska "cocky" (finns det inget sånt ord på svenska? "Tuppig" låter lite löjligt.) och jagade Berno efter vägen.

Själv har jag all respekt för tjädrar. En gång försökte jag ta mej från Laisvallby till det Forsmarkska residenset genom skogen nattetid. Det var mot höstsidan till och det fanns bara ett svagt ljus från himlen och jag saknade ficklampa. Men det är ju en sådan väg som jag borde kunna gå med slutna ögon. Mitt i mörkret så exploderar hela världen. En fasansfull varelse exploderar runt omkring mej jag kan uppfatta att varelsen har fjädrar och är gigantisk. Alltihop försvinner i mörket och det tar en stund innan jag förstår vad det är jag råkat ut för. Hjärtat har inte lämnat min halsgrop än fast det gått en tretti-förti år.

Umåker 2011

I helgen var det stort travkalas i Umeå. På vägen in till entrén eskorterades man av sambadansöser med ett sambaband. Tjusigt värre. Vi hade bord inne på restaurangen där det var dukat med blå och gula servetter och alla ställde sej upp som på en given signal när nationalsången spelades. Till förrätt var det en liten räkmacka. Varmrätten bestod av det obligatoriska köttstycket, i detta fall oxfilé med en riktigt angenäm sås. Potatisgratängen var i form av en tårtbit med lite rotsaker i. Men det var lite rörande var att man försökte smyga in lite grönsaker i form av 5 små sparrisar - för att den i huvudsak manliga publiken inte skulle märka dem hade man lindat in dem i bacon -men de flesta hade blivit utsatta för samma trick av sin mamma och genomskådade tricket så det låg några sparrisar på de flesta tallrikar när de bars ut igen.

Men det bästa med att sitta inne på restaurangen är ändå att sitta och titta ner på stackarna som huttrar i ploarvinden medans man själv sitter och dricker pilsner och i lugn och ro kan fylla i sina kuponger utan att programmet blåser iväg.

Hur gick det med själva travspelandet frågar ni er. Det gick väl ungefär som vanligt.

På V4 vann vi nästan 25 000 (dvs inte 24500 utan ingenting alls men det var förstås jättenära att vi fått in V4:an och då hade vi vunnit 25000) och på det stora systemet fick vi nästan igen pengarna.

Oj, vad himlen är blå

Vi for inte till fjälls i år. Det har varit så varmt så snön torde väl inte bära och det ligger säkert vatten på isen. Så vi stannade i stan och det är alldeles hemskt mycket vår. Löven har inte kommit än men malboropaketen och hundbajset garnerar dikeskanten. Och himlen är alldeles fantastiskt blå.

Då slår det mej. Det måste vara ett år sedan jag senast uttalade namnet "Eylafjattlajökul". Märkligt. Jag saknar ordet men inte dess konsekvenser. Nu när jag slösurfar så står det om vulkanen i  Expressen . Undrar om det är så att jag på något sätt kände på mej att det var dags eller att någon reporter på Expressen också var ute och gick med hunden i helgen och såg hur blå himlen var?

Ska det vara påsk nu också?

Vargen

Nu har jag försökt diskutera vargfrågan på några ställen på nätet och kan konstatera att frågan inte öht går att diskutera. Vargmotståndarna är hysteriska, vägrar att ta in några motargument och beter sej som psykopater - och vargvännerna är ännu värre. Det svåra är att man antas tillhöra den andra lägret om man inte kompromisslöst bekänner sej till det första.

Jag är inne på en blogg och säger att man inte kan diskutera vargfrågan exklusivt utan man måste ta in alla rovdjur och tillgången på bytesdjur. Svaret blir att "Jaha, det är till att vara jägare". Det är inte en fråga  utan ett påstående. Dessutom ratar bloggaren mina svar då eftersom han då har "konstaterat" att jag är jägare (vilket jag inte är) och därmed irrelevant. Men man måste nog ta in jägarna i ekvationen också.

Själv är jag inte det minsta rädd för varg - för det finns inga. Det finns inte ett vargrevir i norra norrland. Alla reviren ligger i mellansverige - hos oss springer de bara genom. Däremot är jag lite rädd för björn för de går bakom stugknuten. Bara i Norrbottens län finns det 900 djur vilket känns lite mycket. Personligen så tror jag att vill man ha en större vargstam kanske man måste dra ner på björnstammen. Det är den fundering jag har och den går inte att diskutera.

Men naturligtvis är det i egen sak jag talar eftersom jag är entusiastisk älgätare. De sorgliga vakumpackade köttbitar av hormon- och antibiotika-späckade stackare som föds upp i Auswitschliknande anläggningar är liksom inte lika goda. Sist fick jag inte tag i någon älg och frysen gapar allt tommare.

Vilket leder till ett av internetargumenten. "Varför kan inte jägarna köpa sitt älgkött på ICA som alla andra?", jag trodde att det var ett stycke elegant ironi. Men det var nog så att vederbörande inte har en aning om var köttet på ICA kommer ifrån.

Kan själv - groddar

Jag växte ju upp i skuggan av sextioåttagenerationen. Det fanns ju en ofta omotiverad tilltro till sin egen förmåga bland dem och en del saker nedärvdes. En frekvent sak som man kunde själv var att brygga vin. Otaliga vinsatser har bryggts därför att det är "nästan lika bra" och ganska billigt. Min kamrat Lasse bryggde ett vitt vin som nästan gick att dricka om man blandade det med fruktsoda. Själv bryggde jag ett mörkt öl som var bland de godaste jag druckit. De första två flaskorna. Sedan började en jästsmak växa fram  i brygden som till sist blev så påfrestande att jag hällde ut de sista åtta flaskorna.

Ja, sen har man ju provat och odla allt möjligt konstigt också med synnerligen blandat resultat.

Det mest lättodlade som finns är groddar. Man häller ner lite frön i en groddodlare och så vattnar man och efter några dagar så har man lite fina groddar att lägga på frukostmackan eller i en sallad. Kanongott. Men efter ett tag blir man less och groddodlaren läggs i förrådet brevid bakmaskinen.

Men härom veckan var jag på Plantagen i ett annat ärende och hittade den här lilla raringen:

"Hot Mix"? Det låter ju hur spännande som helst! Det är en blandning av Rädisa, Rättika, Senap och Bockhornsklöver. Och det är verkligen en Hot mix. Hett och kryddigt.

Rekommenderas verkligen!

Edit: Dessvärre så är det så att "Hot Mix" innehåller sådan där "Bockhornsklöver" som man misstänker kan vara inblandad i den här allvarliga formen av Ehec-smitta.

Nya tidens frestelser

När jag var på Coop Forum så hade de flyttat godishyllorna bort från kassorna. Just som jag bestämt mej för att falla för frestelsen. Istället så hade de hyllorna ersatts av ... receptfria läkemedel(!?).

Hej och hå - en lastbil med rom

När jag och Magnus Knutsson gjorde Gösta Grävling under krisåren på nittotalet hade vi problem med att hur korkade och kortsiktiga offentliga besparingar vi än försökte hitta på så överträffades vi hela tiden av verkligheten. Stundtals undrade jag om landets politiker lusläste Gösta Grävling för att finna opp nya felriktade besparingar.

Ett annat tema vi hade var att utsätta landshövdingen för äckliga saker. Vi har ett exempel här . Men som alltid är det svårt när verkligheten överträffar dikten. Igår lyckades en lastbil tappa 4 ton (!) torskrom över tre stackars bilister. Hur skulle man bara kunna hitta på något så vidrigt?

Apelsinmannen

Apelsiner är lite av en favoritfrukt - ja, bananer är förstås den absoluta favoritfrukten - men apelsiner är god tvåa. Men de smakar inte som när man var liten. De är ofta lite torra och tråkiga. De godaste apelsinerna nuförtiden tycker jag är Jaffa men det är ju lite känsligt i Umeå. På Coop Forum var det länge sedan jag såg några Jaffa. Jag antar att det är någon någonstans som genomför något slags bojkott åt mej så att jag ska slippa tänka själv. Man brukar ha några grekiska apesliner som har en anstrykning av hushållspapper både till smak och konsistens. Så det var inte utan att hjärtat slog en liten volt när jag fann Jaffa-apelsiner på Willys senast. Jag smög raskt ner ett gäng.

Men som vanlig ordning på Willys så var det si och så med märkningen. Det var både Maroc och något Egyptiskt märke som hette Al-Shams i högen. Jag tog några sådana också. Mubarak har väl varit alltför västvänlig för att fylla de svenska kriterierna men den nya militärregimen kanske kan bli en sådan där kramvänlig diktatur som vi i Sverige föredrar.

Men tyvärr, Egypten, ni förlorade det här kriget också. Det var en vattnig och tråkig historia.

Botniabanan är en bra idé

Nu mullrar det vilt i Stockholmspressen. Botniabanan har inte blivit en omedelbar succé och man tävlar i att håna bygget. DN har ju tagit på sej att vara en megafon för norrlandshatet i huvudstaden och nu kommer Aftonbladets kolumnist Staffan Heimerson med ett angrepp "Den tog elva år att bygga och invigdes av kungen för snart ett år sedan. Prislappen för spåret genom ödebygderna var ungefär den samma som för den revolutionerande Öresundsbron."  Heimerson är en journalist av den gamla kvällstidningsskolan som vet att faktakontroll kan förstöra en bra artikel. Nu skiljer det rätt många år så penningvärdet har förändrats och Öresundsbron var dyrare i reda pengar. Dessutom så är det få projekt som varit så ifrågasatta som Öresundsbron.

Sedan har man något slags luddiga begrepp om Norrland i Stockholm som förmodligen bygger på Pistvakt eller nåt. Norrland har ungefär en miljon invånare och nittio procent bor i kustområdet. Så det finns närmare en halv miljon personer efter den sträckning som nu har byggts. Fortsätter man bygget till Haparanda som kommer i stort sett hela Norrlands befolkning att finnas inom banans sträckning. Dessutom väl avpassade efter snabbtrafik eftersom befolkningscentrumena ligger  på ungefär tiomilsintervaller.

För banans stora poäng är inte resan till och från Stockholm, även om man får förstå att huvudstadens invånvare har svårt att förstå att någon skulle behöva någon annanstans, utan det är om man verkligen vill skapa en region i norra Sverige. Idag så finns det kontakter mellan den närmaste staden i princip men mellan Umeå och Sundsvall, mellan Skellefteå och Ö-vik, mellan Umeå och Luleå så är det svårare att ta sej. Med flygets lätthet är det lättare att knyta nätverk med Stockholm. Men med Botniabanan, och framförallt om även Norrbotniabanan byggs, så blir det lättare att knyta kontakter sinsemellan. Idag är Norrlandsstäderna något av isolerade öar.

Hellre lyss till det språk som brister ...

Det är lustigt hur allt liksom verkar hänga ihop fast det inte alls gör det. Först så ska jag hitta ett vattenpass och mitt favoritvattenpass ser ut så här:

Så här ser alla vattenpass i Laisvall ut. De är nämligen offer för kreativt tänkande. Pappa använde oftast verktyg till annat än de var avsedda till så hans vattenpass fick ofta tjäna som bräckjärn eller hävstänger, vilket de inte var anpassade för. Sedan går jag och skriver en text på Flashback och ibland så häpnar jag över hur kreativt jag använder det svenska språket men på något ställe så blev det ungefär som vattenpasset ovan. I skolan vägrade jag grammatik. Jag avskydde blotta tanken på att man skulle strukturera språket på det där sättet.

Från filmen "Hets"

Så läser jag en artikel av Maciej Zaremba (eller nåt sånt) som skriver en hyllningsartikel till Minervaskolan i Umeå. Jag har vissa reservationer både mot Zaremba och Minervaskolan men artikeln är väl värd att läsa. Minervaskolans rektor Hans Jansson är på många sätt en fantastisk man som vågar gå sin egen väg och Minervaskolan kombinerar väl både det sämsta och det bästa med friskolesystemet. Man håller stenhårt på sin pedagogik och kör verkligen sin egen linje även om det blåser hårt runt öronen - särskilt om det blåser hårt om öronen. Men man behöver aldrig vara orolig att Hans Janson inte ska kunna försörja sej om man säger så.

Min son Viktor gick gymnasiet på Minervaskolan och det var nog ett bra val för hans del. Osökt kommer jag att tänka på hans namne och farfarsfarfar som anlade hemmanet i Laisvall. Han var inte alls oäven på att skriva och hans tre söner var mycket duktiga skribenter fast de hade skral bildning. De gick i något slags fattigskola i Racksund där den mesta av pedagogiken lär ha ägnats åt vedhuggning och andra sysslor för att hålla huset igång. Det var väl något slags internat tror jag. Men som sagt var kunde dessa bröder läsa och räkna på ett sätt som knappast existerar idag. Och då är dagens pedagogik ändå så oerhört utvecklad och avancerad jämfört dåtidens. Hur kan det komma sej att man på så många år ändå inte kan lära barnen någonting idag? Det är en gåta.

Så irrar jag in på en blogg där en språkpolis pedagogisk angriper olika språkliga övergrepp med hjälp av serieteckningar (nåja). Jag rekommenderar bloggen varmt: http://www.syftningsfel.se/ . Jag nämnde i början av texten att allt hänger ihop utan att göra det. Språkpolisen är född i Sri Lanka men är uppfödd i Kramfors. Kastar man om bokstäverna i Kramfors får man Forsmark. Vi tar lite Ceylon-thé på det.

Stegräknarterrorn

På senare tid känns det lite märkligt när man träffar någon kollega från Psykiatrin. De joggar på stället, flackar med blicken och vill avsluta konversationen så fort som mönligt. Och så fort de fått tyst på mej rusar de iväg som vettvillingar. Vi har nämligen stegräknartävling. När det kom på tal så anmälde jag mej dumt nog. Jag går ju jämt tyckte jag så att jag kan nog bidra.

Men se där bedrog jag mej. Jag snittar på 3,5 kilometer per dag så jag drar ner snittet något oerhört för gruppen. De som ligger främst till snittar på en 20-25 kilometer per dag. Det där är typisk idrottspedagogik. Man konstruerar situationer där de som borde motionera drar sej för att delta och de som springer en halvmara om dagen sporras att öka träningsdosen ytterligare.

När jag funderar på hur jag ska göra för att inte dra ner gruppen i träsket så ser jag väggklockan. Jag undrar om jag inte har kommit på en strategi.

Religiösa grubblerier

Det är lite märkligt. Ju mer sekulariserad och avkristnad den svenska allmänheten blir desto mer börjar religionen krångla sej in i våra liv bakvägen. Globaliseringen har med sej märkliga bieffekter. När en stollig pastor i USA bränner en bok så blir det upplopp i Afganistan och en svensk FN-tjänsteman blir halshuggen.

Nu i något nummer av Bamse så utbrister Bamse "milde Muhammed!" vilket fick Flashbackhögern att gå i taket. (Haha! Flahsbackhögern läser Bamse!) Det om inte annat var det slutgiltiga beviset på att den svenska PK-eliten vänder ändalykten i vädret för musslorna. Emellertid är inte Flashbackhögerns särskilt noga med källgranskning för om man bara läste i rutan ovanför så stod det "repris från 1973". 1973 så var det ganska glest mellan muslimerna i Sverige. De enda vi överhuvudtaget såg i det lilla samhälle jag bodde var den aldrig sinande ström av unga nordafrikanska män som var inneboende hos en framgångsrik egenföretagare.

Från Bamse 9/1973

Det hela kom i alla fall till att leda till en diskussion på Serieforum där vi kom in på Kristendom, Islam och Judendom. Och jag skriver följande: "Egentligen så är både Kristendomen och Islam varianter av Judendomen och det är väl därför rivaliteten stundom är så infernaliskt bitter. Att tillbe helt olika gudar är betydligt mindre konfliktfyllt än att tillbe samma gud på olika sätt." Det var kanske djupare än vad jag tänkt det men sedan spinner tankarna vidare. Det är ju också så att inom de olika religionerna så fortsätter splittringen. Sunnimuslimer och Shiamuslimer spränger varandra i luften, Katoliker och Protestanter spränger varandra i luften, min koll på Judendomen är ganska begränsad men jag antar att de också är arga på varandra. Och det är här jag börjar grubbla.

Det är alltså så att man tror att mänskligheten en gång föddes i Afrika och att ett hundratal individer vandrade över den lilla landbryggan vid Sinaiöken och spred sej över Världen. Sedermera föds civilisationerna i flodrikena runt Nilen, Eufrat och Tigris. Här någonstans börjar vi skriva ner våra tankar och här någonstans så formaliseras religionerna.

Förra året kom ett fantastiskt seriealbum - Genesis av Robert Crumb. Minituöst så skildrar han i serieform den första Moseboken. Det är ett enastående verk och extremt intressant. Inte minst är det kul att läsa Crumbs kommentarer och funderingar. Bland annat så är det så att exempelvis syndafloden återkommer i flera andra religiösa skrifter från tiden. Det finns andra intressanta frågor som att man inte säkert kan följa de här historierna om exilen i Egypten och sådant. Jag får för mej att de tidigare delarna av Gamla Testamentet är hoplånade lite varstans ifrån. Om de redovisade händelserna verkligen har hänt så kan de mycket väl ha hänt någon annanstans.

Jag får en bild av att många religioner smälts samman till en som existerar i några hundra år och sedan splittras den upp i flera olika som sprids över hela världen. Wow, liksom.

Elizabeth Taylor

När jag var liten så samlade man på filmisar. Jag minns inte riktigt varför. Men det var rätt sjysst läge för tjejerna bytte gärna bort kanonfina Hossbilder mot mesen Little Joe. Jag hade några bilder på Elizabeth Taylor också. Hon låg lite utanför min intressesfär men jag tror att jag tycket att hon var lite tjusig redan då.

På den tiden så hade vi det lite torftigt - vi hade bara filmstjärnor. Idag finns ju supermegastjärnor som 2pac och 50cents som man inte ens har en aning om vad de antas vara berömda för.

Men den som förkroppsligade den gammaldags diviga filmstjärnan mest av alla var Elizabeth Taylor. Hennes liv var kantat av bråk och skandaler. Gärna tillsammans med busen och maken Richard Burton. En sak som ingick i hennes leverna var att hon alltid var 15 minuter sen. Därför hade hon instruerat att begravningenceremonin skulle inledas 15 minuter efter utsatt tid. Till skillnad från Fritjof Nilsson Piraten så bättrade hon sej inte på slutet.

På kvällstiningsspråk hette detta "Försenad till sin egen begravning". Jag inser att jag aldrig ens tänkt tanken på att man skulle kunna missa sin egen begravning. Det väcker ju en idé om en strategi om hur man kan komma undan.
- "Hörrudu! Var var du på din begravning? Där stod vi med blomkvastar och begravningskaffe!"
-  "Nae, jag kunde inte. Jag hade tvättstugan."

Stolt Morfar

Som de initierade redan hört så har jag blivit Morfar och därtill en särdeles stolt sådan.

Så därför så promenerar jag numer med tre hundar. Det är en stor konst att ta sej runt med två påstridiga Cairneterriers och en hysterisk pudel. Det tar en bra stund sedan man kommit in tills dess man lyckats reda ut alla hundar och alla koppel.

Men som tur är så är det fint väder. Nästan så att det har varit lite vår i luften de senaste dagarna. Jag såg att någon rent utav hade tagit fram lite trädgårdsmöbler så att man kan sola.

Winds of change - Håkan Juholt

Så blev det klart till sist. Man förordar Håkan Juholt som ny partiledare för socialdemokraterna. Han var tydligen den kanditat som fick minst många reservationer från distrikten -  de hade väl glömt bort att han existerade.

Partiets urvalsprocess väcker minnen av gamla Sovjetunionen. Plötsligt dök det upp en ny gubbe med grått hår och buskiga ögonbryn som ingen hade hört talats om tidigare. Helt uppenbart vill man markera att här ska det bli oförnyelse. Och vad kan väl vara tryggare än en pampfet, gråhårig äldre man med ögonbryn som skulle fått de gamla sovjetledarna att gråta av avund.

När efterträdaren till Göran Persson skulle utses så fanns det bara ett enda kriterium som räknades. Det måste vara en kvinna -oklart riktigt varför. Man har fortfarande inte förstått i partiet vad det var som var problem med Mona Sahlin. Och man kommer inte att vilja förstå. Det nya kriteriet är - lika oklart varför - vi måste ha en gubbe. Tomas Östros gick bort på grund av att han är så mager och färglös. Mikael Damberg kändes för syntetisk. Det var som om man korsat Palme och Ingvar Karlsson och kört det hela genom ett boxer-Robertfilter.

Folkbladet
Expressen
Aftonbladet

Lasse Eriksson

Min syster brukade ofta släpa hem underliga figurer - eller rättare sagt hon vaktade inte sin tunga utan sa åt folk att de kunde komma och hälsa på. Värsta gången var när hon sa åt en dansk som hon träffade i London att han gärna kunde hälsa på i Älvsbyn. En dag dök det upp en okänd figur som visade sej vara hans kompis - "Preben kunde inte komma så jag kom istället". Han åt som en häst och vi höll aldrig på att bli av med honom. Syrran flydde fältet ganska snart och pappa visste ingen råd vad vi skulle göra av honom. Jag tror att det slutade med att vi drog iväg honom på en fjällvandring till Kramafjället under värsta myggperioden och därefter dröp han av.

En gång var syrran på dans i Älvsbyn. Dansrestaurangen i Älvsbyn hette Sparta vilket väl ger en fingervisning om lyxnivån. Men det här var nog på Forum som var den alternativa dansscenen i Älvsbyn. I alla fall så hittade hon två vilsekomna själar när hon gick hem. Det var vinter, de var dansklädda och deras chaufför hade försvunnit. Om han fått vittring på nåt eller så. Min generösa syster tvekade aldrig att ta stackarna under sittt skydd och tog hem dem. Hursomhelst så var sådana här figurer sällan speciellt intressanta men de här två var riktigt roliga. På morgonen efter så spelade jag in några filmsnuttar när de fånade sej framför kameran. Jag gillade att filma men det brukade aldrig vara någon som ville agera. Men de här två lirarna älskade kameran. Speciellt den ena. När vi långt senare satt och såg på gamla superåttafilmer så säjer mina systrar "Men det är ju Lasse Eriksson" och vi lyckades långsamt erinra oss när det spelades in. Själv kände jag då bara till honom som storebror till Anders Eriksson men kort därefter så blev Lasse Eriksson så kallad kändis.

Jag har ofta tänkt att jag skulle leta reda på snutten och skicka den till honom men nu ser jag att han avlidit. På scenen. Allt för tidigt förstås men det måste ju trots allt ha varit en man som fick hålla på med det han ville hålla på med.

Aftonbladet , Expressen

Big Brother

Jag hör till den glesa skara som aldrig sett Big Brother. Jag avskyr dessa eländiga dokusåpor som försöker slå mynt av ungdomars bristande insikt. Man erbjuder en möjlighet att bli kändis till ungdomar som saknar begåvning för att göra något som man kan bli känd för. Igårkväll så debatterades Big Brother i debatt - ett roligt program som ibland ställer till det för blodtrycket.

Allt dåligt som sägs om Big Brother håller jag naturligtvis med om. Men det var en kvinna där som hette Linda Thelenius, som tydligen var med första säsongen,. som varnade för konsekvensera att delta i något sådant - än idag tyckte hon att hon blev konstigt bemött. Men jag kunde inte låta bli att tänka att det kunde bero på något annat ...

När man är en glad pensionär

Det är väldigt olika vilken reklam som talar till en och inte. Det som gör mej allra mest arg är pensionfondsreklamen. Om de satans krämarna använde pengarna till annat än reklam och egna bonusar kanske vi skulle få några pengar kvar till pensionen men om man tittar i det röda kuvertet så lär man få ägna sin pension åt att samla burkar. Så jag blev lite förvånad över det sug jag kände från SPP:s senaste reklam. Först inleder man med en gubbe som ägnar sej åt modelljärnväg - och det skulle jag gärna ägna min ålderdom åt. Problemet är bara det att en månadsinkomst lär räcka till ungefär ett lok. Jag var och tittade hos modelljärnvägshandlaren här om månaden. Han hade rätt bra utbud med många fina lok. De flesta jag var intresserad av låg runt tiotusen. Och så hittade jag en rälsbuss, precis sådan som jag åkte till Kåbdalis i när jag var liten, i skala Z. När jag ystert frågade om priset på den så svarade han bara "behöver du fråga så har du inte råd".

Men nästa del i reklamen är nästan ännu mer sug i. Till tonerna av något Jan Lindbladspektakel så åker ett par rullbräda nakna i en park. Man ser inte var det är men någonstans associerar man med Central Park. Det är lite så att det nästan är en sådan där sak som finns på ens Bucket List att åka rullbräda naken i Central Park.

Först så inser man, med tanke på det röda kuvertet, att man isåfall får nöja sej med Döbelns park som är ganska osexig. Och apropå osexig - hur fräscht är det med nakna sjuttioåringar som åker rullbräda i parker?

Röda ballonger

Utvecklingen i arabvärlden får en att tänka på många saker. En sak som naturligtvis ligger i bakhuvudet är oljan. Västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet har haft en ganska tveksam inverkan på demokratiutvecklingen i regionen och många gånger verkar det vara så att dåliga beslut har många gånger berott på att man velat säkra tillgången på olja. Men det är ju också svårt att förstå varför vi tillåter oss att vara så beroende av olja. Umeå Energi eldar fortfarande med olja trots tillgången på alternativ.

Häromdagen så åt jag en banan. Men det gick så fort att jag hann aldrig känna smaken men eftersmaken var så angenäm att jag åt en till. Så ska man ju inte göra som en balanserad och mogen man. Efter ett tag så inser jag varför. Tydligen så är det så att matsmältningsapparaten förändras och sådant man kunde göra som ung går inte längre för sej. Man förstår varifrån uttrycket "pruttgubbe" kommer ifrån.

Då inser jag att jag är något på spåren. En människa producerar ungefär 2 liter tarmluft per dygn. Det är prima naturgas av bästa märke. Det handlar alltså om tiotals miljoner kubikmeter naturgas som varje dygn går rakt upp i atmosfären och bidrar till växthuseffekten. Det hela går ju också att öka på genom viss kosthållinging. Ni som gjort lumpen minns ju att det var livat på luckan på torsdagskvällarna.

Det borde väl gå att samla upp i ballonger på något vis? Då borde det ju också synas vilka som bidrar till samhället. Samtidigt så går jag och när en annan fundering. Tittar man på naturen så är det ofta hanarna som prålar med fjäderdräkter, har stora hornkronor och är färggranna för att tjusa honorna. Männen är också de i människovärlden som först pyntat sej med smink, färggranna strumpor, smycken och färggranna fjädrar. Till och med vikingarna lär ha varit förtjusta i glansiga och färggranna tyger. Men på något sätt har kvinnorna alltid lyckats överta alla de här sakerna.

Men här samlas de två tankarna till en. Tänk vad vissa män kan pråla med sin duktighet om vi samlar tarmluften (vi måste komma på ett sexigare namn) i röda ballonger.

Öh, det är alltså sånt jag går och funderar på.

Den enda lösningen - mer av samma

Ibland förvånas man över att man så ofta verkar vilja lösa problem med gamla lösningar som man tidigare har misslyckats med. Ta som de här pösiga diktatorerna i nordafrika som försöker stävja demonstrationerna med polis, militär och pösiga tal i TV. Har det funkat förut borde det väl funka nu? Eller ta republikanerna i USA: Eftersom det är så många dödsskjutningar i skolorna vill de beväpna barnen så att de ska kunna försvara sej.

Eller ta den svenska järnvägen. Efter monumentalmisslyckandet med trafiken så vill man avreglera mer. Fler poliser leder till sämre brottsuppklarning. Den svenska skolan ska botas med mer av det som har lett fram till dagens situation.

E24 har en artikel som snuddar vi ämnet. Man tar upp Nokias plötsliga störtdykande och Socialdemokraternas haveri. Någon har skrivit en bok som heter "How the mighty fall" där man beskriver hur jättar verka kollapsa under sin egen tyngd där alltfler inom organisationen inser att något är allvarligt fel men förnekelsen är så stor så ingen vågar säga något.

Och det är lite av den tystnaden som skrämmer mej. Från alla håll så hör man ett tyst mummel om att saker inte är bra. Men den som gnäller får gå, den mellanchef som påpekar brister får en fallucka under sej. Den som talar med media är körd.

Melodifestivalen

I lördags så skulle jag ha lite lördagsmys, tänkte jag. Jag var på godishuset och införskaffade lite godis, pistagenötter och chips. Men jag hade glömt hur hardcore min hustru är.

Hon har alltså riggat upp datorer, netbookar, mobiltelefoner och en vanlig gammaldags telefon. Sedan satt hon och chattade, ringde och skypade hela programmet genom.

Tydligen kan tyskarna numer se den svenska melodifestivalen så de var lyriska. Mer egendomligt var att mina travkamrater var bland de värsta chattarna. Tydligen hann de få ihop flera hundra inlägg.

På något vis så övergick melodifestivalen till en gay-gala utan synliga skarvar. Det verkade vara ungefär samma människor där som på festivalen. Fast Mona Sahlin och Liza Marklund var där och solade sej i politiskt korrekt glans. Men annars var det mest bögar. Jag försökte mej på att parafrasera den gamla TV-reklamen och bjöd hustrun chips och sade "Var e flatorna?" men hustrun var upptagen med att utreda efter festivalen.

Själv var jag rätt nöjd. Låtarna var mer av samma som förut förstås. Men koreografin är bättre än någonsin. Kommer ni ihåg när Herreys gjorde sensation med sitt ändå rätt spartanska nummer? Det har runnit mykcet vatten under broarna sedan dess. Jag fattade lite tycke för Sebastians återhållsamma bidrag och försökte rösta på det men jag kom aldrig fram. Det är riggat alltihop!

Det är bögarnas fel.

Kommer ni ihåg den eminenta parodin på SVT:s debattprogram som Grotesco gjorde? Jag var alldeles lyrisk i flera veckor och såg alla Grotescoprogrammen i hopp om att bara få uppleva en skärv av denna. Tyvärr var det mesta bara konstigt - konstigast av alla var ett som handlade om metahumor.

Men så sitter jag och ser på själva originaldebattprogrammet. Jag håller på med annat så jag uppfattar inte riktigt vad det handlar om men det går under rubriken "heterofjäsk". Huvudpersonen verkar vara någon sorts bög i något slags maktposition.

(Det är han till höger. Han till vänster är lärare, sexuell läggning framgick inte - han var där för ett annat debattämne)

Han är arg på programledaren men en massa andra personer verkar vara arga på honom. Jag orkade inte följa med i debatten. Folk är arga på kronprinsessan Victoria och Maria Montezami av någon anledning som jag inte förstår. Mina tankar vandrar iväg och jag tänker på andra saker. Man någonstans i mitt undermedvetna börjar det formulera sej någon sorts tanke. Det dyker upp en kille i en turkos pyjamasjacka. Precis en sådan där sak som en fru skulle hålla fram för sin man och säga "skulle inte den här vara snygg på dej". (Fruar och bögar har bisarr klädsmak)

Sedan dyker det upp en kvinna som verkar finna en dygd i att inte tala till en mans lägre instinkter och hon presenterar sej helt frankt som lesbisk. Det hela får en smak av Grotescosketch. Har man en castinggrupp som letar fram folk som är parodier på sej själva?

Så ryter en karl att "Vi måste tala klartext! Det är bögarna det handlar om!". Plötsligt snurrar min PK-kompass som en kompass vid den magnetiska nordpolen - vad är det frågan om nu? Den lesbiska kvinnan ryter något som jag minns som

"Lesbisk marginalism  - Bögarnas fel!
bortglömd transsexualism - Bögarnas fel!
bipersoners minimalism - Bögarnas fel!"

Man är alltså upprörd över att bögarna tar upp allt mediautrymme med sina parader och schlagerfestivaler så alla de andra bokstäverna i HBT-spektrat alldeles bleknar bort. Men alltihop blir till ett slags metahumorpendang till Grotescosketchen. Det är lite som när en konstnär hävdar att det ursprungliga verket inte är själva konstverket utan det är reaktionerna som är det riktiga konstverket. Grotescos program om metahumor var bara en nödvändig ingrediens för att man till fullo skulle uppskatta den här debatten.

Freak show

En gång var jag på Täfteå dansloge. Det är ett rätt mysigt ställe och mycket omtyckt av dansörer långväga omkring. Själv är jag ingen större dansör och har aldrig riktigt kunnat förlika mej med dansbandskulturen. Det är lite för jönsigt för min smak. Sen att alla heter Bengt-Åke, Per-Åke, Nils-Åke osv stör mej lite grann på ett sätt som jag inte riktigt kan definiera. Men hursomhelst så är folk väldigt glada och trevliga på sådana där ställen. Ungefär som folk är mest men ännu lite mer.

Så efter att ha genomlidit hur hallåorna och jinglarna har verbalt våldfört sej på ortsnamnet så var jag tvungen att kasta ett öga på "Dansbanan i Täfteå". Var har dom grävt upp dom här människorna? Jag har kajkat runt i övre norrlands mest inavlade trakter och har aldrig sett dess like.



Kunde man inte ha låtit några något mer normala dansörer fått komma till tals? Mannen som har garaget brevid mej är i sjuttioårsåldern och åker en tio-femton mil på helgen för att dansa nånstans. Hur trevlig som helst. Han har inga kattmumier i garderoben.

Surrealismen är inte död

För att hålla mej i nåt så när form så har jag börjat med något nytt när jag har ett ärende på stan. Jag promenerar ner på stan och tar buss hem. För att förenkla det hela så skulle jag fylla på mitt kort via nätet. Trodde jag . Det visade sej att kortet fylls inte på utan man får en kod som man ska skriva ut och visa upp för busschauffören. Jag visade upp min utskrivna lapp för busschauffören som var något äldre än mej. Tydligen såg han datorer som ett fientligt väsen så han lät mej åka gratis om han slapp mata in det där på datorn. Jaja, gratis är ju gott förstås. Nästa gång så gick jag till Umeå lokaltrafiks lilla försäljningsställe på Vasaplan för att visa upp lappen där så att jag inte skulle genera någon fler busschaufför. Kvinnan i luckan var väldigt motsträvig - "Det här blir VÄLDIGT besvärligt för mej" talade hon om med skarp stämma. Men jag stod på mej för jag vill ju vara en ordentlig gubbe och sköta mina åtaganden. Efter mycket dribblande lyckades jag till sist på mitt kort tankat.

Så småningom så rullar femmans buss in och jag kliver på. Bussen står stilla en stund. Plötsligt så börjar chauffören prata högljutt och stötvis. Antingen så var han allvarligt psykotisk eller så talar han i en mobil handsfree. Jag tror att det var fler i bussen som också hoppades på det senare.

En ung dam kliver på och frågar "Går den här förbi barnens hus?" och chauffören svarar med dånande stämma: "Nej, jag ska köra förbi efter jobbet!". Den unga damen står och tittar oförstående på chauffören. Man ser hur kugghjulen arbetar i hennes hjärna men tydligen så har detta alternativ inte programmerats in. Efter ofattbart lång tid så trillar poletten ner även hos busschauffören som säger med normal samtalston "Jo, den går förbi barnens hus".

Det kommer fler eftersläntrare och chauffören stöter slumpvis ut surrealistiska kommentarer till de påklivande. Alla ser lika förbryllade ut. Så småningom rullar vi iväg. När vi kommer på Haga så kör chauffören in på Norra Ersmarksgatan för att plötsligt tvärvika in bakom dagiset där, tokbacka med spinnande däck. Det var som en sådan där panikundanmanöver som man ser på filmer ibland. Med en buss i vinterföre. Han kör tillbaka efter norra Ersmarksgatan och de slumrande passagerarna börjar bli lika förvirrade som jag. Tydligen hade han kört fel för nu styrde han upp efter Östra kyrkogatan i en hiskelig fart.

Nu hör det till saken att Östra kyrkogatan är den vägsträcka som har flest fartgupp per kilometer. Det har varit ett experimentfält i många år för nya innovationer i fartguppsområdet. För att köra in den tappade tiden så accellererade chauffören häftigt mellan guppen för att pallnita inför guppen. Alternativt INTE bromsa alls inför guppen. Jag lyfte en halvmeter från sätet och insåg att mina medpassagerare var mer rutinerade ÖKbussresenärer eftersom de tydligen vanemässigt klämde fast sej mot framförvarande säte för att undvika luftfärder.

Väl hemkommen möts jag av ett uttalande i tidningen från kommunalrådet. "Umeå ska får Sveriges nöjdaste bussresenärer". Oj.

Det ska vara roligt

Ibland så blir det lustiga oavsiktliga kontraster:

Egypten

Som alla som är uppväxta i skräpkulturen så har jag en rätt speciell relation till Egypten. Kalle Anka, Fantomen, Bamse, Tintin och Asterix - alla har de varit där. När ingen ser på brukar man ta på sej sin fez och röda morgonrock och gå och mässa "Osiris", "Apis", "Urth","Koth" på Hollywoodegyptiska.

Så det är med bävan man ser på utvecklingen. Det finns möjligheter att det ska gå bra. Den där El-Baradei är nog en bra karl och de som springer runt på gatorna förefaller ropa efter demokrati. Men det finns förstås möjligheter att hårdföra islamister kommer till makten. Det finns så mycket som kan bli riktigt tokigt som Israel-frågan, Suezkanalen och det kan sprida sej som en löpeld till andra muslimska semidiktaturer. Man kan tycka att väst har varit övermåttan slappa med att låta Mubarak hållas i årtionde efter årtionde. Men det har hänt så mycket annat under den här tiden.

Kvinnor föredrar Keso - Keso föredrar kvinnor

Hustrun och jag ska ta oss lite kvällsfika. När hustrun öppnar dörren till kylskåpet så trillar en ask Keso ner och hustrun försöker fånga den men den skuttar vidare så det blir liksom en jonglering som slutar med att Keson flyger i hög hastighet ut mot hallgolvet. Trots att jag står alldeles bredvid så hinner jag inte reagera någonting - det enda jag hinner tänka är var jag har ställt skurhinken.

För varje gång jag tappar ner någonting från kylskåpet som innehåller någonting kletigt så brukar det sluta med en fantastisk kaskadattack. Vem kan glömma blåbärssyltsburken 2001, svartavinbärssylten 1998 eller alla oräkneliga filpaket man lyckats jonglera iväg.

Men vad händer?

Den landar elegant på botten, det enda som händer att att locket glider av och draperar sej lite nonchalant mot askens sida. Icket den minsta partikel har lämnat asken trots att folieöverdraget är öppnat. Hur är det fysiskt möjligt? Det finns någon slags mystisk relation mellan kvinnor och Keso, den saken är klar!