På Norrlandstoppen

Till sist har min blogg placerat sej på något slags topp, nämmeligen Norrlandstoppen.

Det är tydligen så att ingen kommit på att registrera sej under den kategorin. Ettan är någon politiker som jag aldrig blivit klok på. Den enda som jag skulle kunnat rekommendera är "Dagarnas skum" som är Erik Jonssons utsökta blogg om litteratur men den har upphört till förmån för "Provins på nätet".

Annars brukar jag ha svårt att placera mej på sådana här listor. Sådana där modebloggerskor brukar sätta "illustration" som sina intressens och sätta in någon tafatt teckning så på illustration ligger man på typ 5000:de plats.

Jeezuz

Ibland blir man så lycklig. Jag fann igen den här fantastiska pärlan på yuotube. Det fanns bra vit musik också.



Det är nästan så man blir religiös. Som ett tecken så finner jag en Jesusbild när jag sitter och bläddrar på David Nessles fantastiska blogg .

Ibland blir det fel.

Bluestexter genusperspektivet

Det var ett jävla tjat om bluestexter tänker den eventuellt kvarvarande läsaren av bloggen. Men jag hade faktiskt något jag skulle komma fram till och jag måste på något sätt måla upp den sexistiska fonden för att det hela ska framstå i rätt sammanhang.

Jag ser som sagt var på kulturnyheterna varje kväll klockan sju om tillfälle gives. Det är kul och intressant att hålla sej ajour med vad som pågår. En del kan man ju göra skämt av också. Hursomhelst så var det ett inslag om sångerskan Marie Sehlander som talade om att skriva om musikhistorien eftersom kvinnorna blir styvmoderligt behandlade. Nu kan jag för lite för att kunna bedöma hur rätt hon har men när det gäller bluesmusiken så har hon vissa poänger.

Många bluesvänner, mig själv inräknad, är väldigt förtjusta i kringvandrande manliga bluesmusiker som liftade runt i den amerikanska södern och spelade för småslantar. Men vi som är någorlunda pålästa vet att det i städerna var populärt med lite större band som ofta frontades av en sångerska. Namn som Ma Rainey, Bessie Smith och Memphis Minnie är lika tunga i blueshistorien som någon annan. Men på något sätt blir de inte lika intressanta. Det finns många perverterade kalenderbitare som jag själv som läser böcker och håller reda på vilken bomullsfamr Tommy Johnson var född på och vilka musiker han luffade med men av någon anledning som är det inte lika intressant att skärskåda damernas förehavanden.

Nåja, jag har ju nu redogjort lite för vad de manliga bluessångerna handlade om. Det är korv som läggs i hennes stekpanna, cigaretter som sugs på hela natten och orgelpipor som blåses rena. Men kvinnorna då? Vad sjunger de om? Som exempel ska vi titta på Lil Johnson som jag inte vet något om och inte heller har sett någon bild på. Jag illustrerar henne med godtyckligt klotter ur skissblocket.

De var ju ofta rejäla bitar. De skulle ju kunna överrösta en blåsorkester utan mikrofonförstärkning. Hon spelade i alla fall in en låt som hette "Press my Button Blues" och jag får be er att ta fram er allra snuskigaste fantasi.




My man thought he was raising Sam 
I said Give it to me baby, you don't understand 
Where to put that thing 
Where to put that thing 
Just press my button, give my bell a ring! 

Ja, ni hör ju. Här är det en kvinna som kan formulera sina sexuella behov och skäms inte för dem.

Come on baby let's have some fun 
Just put your hot dog in my bun 
And I'll have that thing 
That thing-a-ling 
Just press my button give my bell a ring 

Lägg din varmkorv i mitt bröd. Här är det inget snack.

My man's out there in the rain and cold 
He's got the right key but just can't find the hole 
He says Where's that thing? 
That thing-a-ling? 
I been pressin' your button, and your bell won't ring! 
(spoken: 
Beat it out boy! 
Come on and oil my button! 
Kinda rusty!) 
Now tell me daddy what it's all about 
Tryin' to pinch your spark plug and it's all worn out 
I can't use that thing 
That thing-a-ling 
I been pressin' your button and your bell won't ring! 
Hear my baby all out of breath 
Been working all night and ain't done nothing yet 
What's wrong with that thing? 
That thing-a-ling 
I been pressin' your button and your bell won't ring 
Hear me baby on my bended knee 
I want some kind daddy just to hear my plea 
And bring me that thing 
That thing-a-ling 
Just press my button give my bell a ring 


Diskret som jag är så lämnar jag er att begrunda resten av texten.

Cigarettblues

Bo Carter var en riktig filur. Hans texter var fyllda av symboler och liknelser som förmodligen var mer lättförstådda på sin tid.



Briljant gitarrspel som vanligt. Nu är det tydligen cigaretter som det handlar om.

Says i've come over here sweet baby,
'cause im all alone,
haven't got nobody,
Just to carry my smoking on.
Won't you just drove my cigarette,
smoke it that whole night long.
Just drove my cigarette baby till you make my good ashes come.

Now I got to go up the country,
just to get my cigarette boiled.
The women round this place,
gonna let my cigarette spoil.
Won't you just smoke my cigarette,
drove it the whole night long.
Just drove my cigarette baby until you make my good ashes come.

Now i've come over here sweet baby,
just to get my ashes hauled.
Lord, the women at the other place,
gonna let my ashes fall.
Won't you just drove my cigarette,
smoke it the whole night long.
Just drove my cigarette baby until you make my good ashes come.

Heres one thing I want you to know,
before you leave from home.
My cigarette ain't to big,
and you know it ain't too long.
Won't you just drove my cigarette,
smoke it the whole night long.
Just drove my cigarette baby until you make my good ashes come.

Han vill alltså att hans kvinna ska röka hans cigarett hela natten tills dess den "goda askan" kommer. Den här kvinnan är så bra för att hon låter inte hans fina aska gå till spillo som kvinnorna på det andra stället. Tumregeln är alltså att allt som inte är klartext i blues handlar om sex. Så det är nog inte cigaretter det handlar om utan något annat cylinderformat.

Men sista versen förbryllar mej lite. Den här cylindriska saken är inte för lång och inte för stor förklarar han skrytsamt!? Har de manliga skönhetsidealen förändrats så på bara 75 år? Eller anar vi att manliga svarta kringvandrande bluesmusiker går runt med ett slags lyxproblem?

Lördagskvällsstolpen

Analys av bluestexter är en kär syssla för undertecknad. Som barn hade jag svårt att få min omgivning att inse hur förträffligt denna musik var. Men man hade en lätt nedlåtande syn på bluesen i Sverige förr i världen.

Konsten att tolka bluestexter brukar som regel bara att förse sej med så oanständig fantasi som möjligt. Allt som kan tolkas som om den har någon form av sexuell innebörd ska göras så. Låt oss se på Bo Carters "All round man":


Now I ain't no butcher, no butcher's son, 
I can do your cuttin' 'til the butcher man comes 
'Cause I'm a all-around man, oh I'm a all-around man, 
I'm a all-around man, I can do most anything that comes my hand 
Now I ain't no plumber, no plumber's son, 
I can do your screwin' till the plumber man comes 
'Cause I'm a all-around man, oh I'm a all-around man, 
I'm a all-around man, I can do most anything that comes my hand 

Inte så svårtolkat. Han kan minsann både sköta "cutting" och "Screwing" vilket ska tolkas som någon form av sexuell aktivitet.

Now I ain't no miller, no miller's son, 
I can do your grindin' 'til the miller man comes 
'Cause I'm a all-around man, oh I'm a all-around man, 
I'm a all-around man, I can do most anything that comes my hand 

Här ska han vikariera för mjölnaren men det är nog inte mjöl han har tänkt mala.

Now I ain't no milkman, no milkman's son, 
I can pull your titties 'til the milkman comes 
'Cause I'm a all-around man, oh I'm a all-around man, 
I'm a all-around man, I can do most anything that comes my hand 

I USA så har man ju mjölkmannen som leverar vid dörren vilket har gett upphov till många historier och skrönor av ekivok karaktär om vad hemmafruarna gör med denne. Men det är ju överraskande uppenbart vad "pull your titties" handlar om.

Now I ain't no spring-man 
, no spring-man's son, 
I can bounce your springs 'til the spring-man comes 
'Cause I'm a all-around man, oh I'm a all-around man, 
I'm a all-around man, I can do most anything that comes my hand 

Vissa yrkeskategorier har ju försvunnit. Svårt att tänka sej folk som går runt och lagar resårmadrasser men på tjugotalet verkar det ha förekommit.


Now I ain't no organ-man 
, no organ-man's son, 
I can blow your hole 'til the organ-man comes 
'Cause I'm a all-around man, oh I'm a all-around man, 
I'm a all-around man, I can do most anything that comes my hand


Ja, det är ju snällt av Bo att vilja blåsa orgelpiporna rena.



Älskar den mannens gitarrspel.

Ett band som spelade in många spännande och småfräcka sånger var "Tampa Reds Hokum jug band" som spelade in ett set med entertainern Frankie Half-pint Jackson. Nu verkar inte den finnas på Youtube men det finns en textsekvens som är riktigt fyndig.

Oh Mr Tampa you must be a Florida man.
Oh, your getting ready to boot it.
Oh jump me now! Yes yes.
(spoken)
"Woman, you readin´ the Lady´s Home Journal."
"Yes, daddy. But I want that Saturday Evening Post."

Och här krävs det väl lite rutin i textanalys. Det finns visserligen en tidning som heter "Saturday evening post" men det hon vill ha är sin lördagskvällsstolpe.

On deadly ground

Efter "Under belägring" Hade Steven världen inför sina fötter. Han ville passa på att göra världen till en bättre plats genom att införa en del pedagogiska grepp i nästa film "'On deadly ground" och det var här han otvetydigt gjorde klart för världen att han inte var den vassaste macheten i lådan. Den vane filmtittaren bör ha en skämskudde till hands men för att se den här filmen krävs det med än en fjuttig prydnadskudde i soffan.

Vi inleds med en vacker vy över den Alaskiska naturen. Vi ser någon ståtlig örn i närbild och så vidare. Vi förstår att vi åker i en helikopter. Sen är det en brinnande oljeborrsanläggning där oljearbetarna springer som yra skolflickor men så får vi se ett par rejäla boots kliva ur helikoptern. Där folk springer runt i panik får vi se kameran oändligt långsamt panorera uppför Steven Seagals ståtliga kropp. Han är tydligen den enda som begriper hur man släcker en sån här brand och han gör sin sak så coolt som det bara går. Det är bara han och det som senare ska visa sej vara superskurken och Seagals chef, Michael Caine, som står upp när allt exploderar.

I nästa scen så är vi i en bar med oljearbetare och indianer. Här lär Seagal på ett pedagogiskt sätt ut vikten med icke-våld genom att spöa hela baren.

Ja, sen drar det i gång på allvar. Seagal slåss, räddas av eskimåschaman, lite naturromantik, någon flicka, lite nackar som knäcks här och där och oljeanläggningar som exploderar. Det är många oljeanläggningar som exploderar. Och så knäcks det lite nackar och Seagal tänker på eskimåschamanen. Och så knäcker han lite nackar. Sen exploderar själva huvudoljeanläggningen och Seagal knäcker lite nackar och stoppar in en karl i helikopterpropellern. Han blir lingonsylt.

Men så kommer det märkliga. När allt liksom är över håller Seagal ett åtta minuter långt tal om vikten av att vi värnar om vår natur. I en actionfilm. Ryktet säger att man klippt ner det från de tjugo minuter Seagal själv ville ha. Ryktet säger också att han ville ha massor av engelsmän i skurkrollerna, bland annat Jeremy Irons. Seagal verkar övertygad om att det är engelsmännen som står för miljöförstöring via oljeutvinning. Historien skulle ge honom rätt.

Det är jättefint att han engagerar sej i naturen men jag funderar över en sak. Har ni någonsin sett honom köra en miljövänlig bil?

Under belägring

Ibland får jag frågan: "Varför Steven Seagal?" och man ser ett sådant där elakt hånleende. Det är lite som när Helena Bergström gråter ut i media för att kritikerna inte förstår vilket geni Colin Nutlley är utan bara flinar lite elakt när hans namn kommer på tal.

Men jag känner ändå att det måste tas upp. Seagal inledde sin karriär med ett gäng actionrullar som Nico och Hard to kill. Det var väl ingenting där som skvallrade om att vi hade en av de stora filmkarriärerna framför oss - hyggliga actionrullar med snäppet för mycket våld.

Men så kom "Under belägring". Den är precis som ett gammaldags härligt serietidningsäventyr. Det är hangarskepp, helikoptrar, ubåtar och bisarra figurer. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren hoppar in i filmen ur en tårta. Bara en sån sak! Det är inte lätt att skriva in en blondin med silikonbröst på ett hangarskepp men här lyckades de över förväntan. Att flickan sedan ser ut som om hon var tecknad av Frank Robbins förtar inte upplevelsen precis.

Att man lyckades värva Tommy Lee Jones och Carey Busey till skurkgalleriet var också så klockrent. Jones figurerar som en riktigt Rock n Roll-musiker av Keith Richards-typ och Carey Busey briljerar som vrickad militär. Sen exploderar det, knäcks nackar, vältras i våld och tekniska prylar.

Filmens enda svaga punkt var förstås Steven Seagal vilket väl insågs av alla förutom honom själv.

Men på samma sätt som jag vet att jag kommer att se Änglagård 3 så visste jag att jag skulle se så många Seagalfilmer efter detta som jag kunde.

Lappar och vargar

Det är lite märkligt att följa debatten om vargjakt. Eller det är väl inte bara debatten som är konstig – hela spektaklet känns konstigt. Har man problem med inavel så vore det väl bättre att man kartlade stammen ordentligt och kollande vilka djur som är sjuka. Nu verkar man skjuta lite på måfå och konstaterar att de flesta djuren verkar helt friska. Det är ju lite vanskligt att föra in vargar från andra håll eftersom de svenska djuren verkar vara behagligt folkskygga. Vem vet vad man får in för något i stammen om man hämtar från andra håll. Sedan känns det inte helt lyckat att blanda in jägarkåren så mycket i hanteringen av vargstammen.

Men det är motståndarna till vargjakten som förbryllar mest. Man verkar väldigt fundamentalistiska och man har fått onda ögat mot samerna. Det är så illa att man känner igen tongångar bland vargvännerna från rasistsajter och Flashback, samma siffror och samma argument verkar dyka upp.

Ett av argumenten som dyker upp är att ”en fjärdedel av landets yta är reserverad för renskötsel” och man målar upp en bild av att man skulle kunna ha en rovdjursstam i Sveriges norra del om inte lapparna var i vägen. Har de här människorna ens en blek uppfattning om hur det ser ut i landets nordvästra delar? Det är gigantiska arealer där det knappt växer en buske, det är lika glest mellan större djur som det är mellan människor. Bortsett från renarna så finns det knappast några djur för vargar att äta. Skulle rennäringen försvinna och man släppte renarna vind för våg så skulle stammen decimeras och skulle knappast räcka till för att underhålla en vargstam. Ätbara djur finns i skog och det finns oerhört mycket mer lämplig vargföda i mellansverige än vad det finns i fjällvärlden.

Jag är en stolt far.

Vi satt och diskuterade de märkliga händelserna när fåglar faller döda från skyn. Först i USA och nu i Falköping.

Då säger min dotter "det är väl nederbird".

Ingenting är någonsin som man tror ...

Nu har jag Youtubemissbrukat igen. I två timmar har jag suttit och hoppat från den egna gamla blueslåten till den andra. Så råkade jag på ett stråk av den gamle Kokomo Arnold. Gammaldags rejäl heteromusik "Oh, squeze my lemon babe, oh, the juice runs down my leg" istället för dagen fjollmusik. Men så hittar jag en som jag mig veterligen inte har hört förut: "Sissy man blues" och i den finns textstycket:

 "Lord, I woke up this morning' 
With my pork-grinding business in my hand 
Said I woke up this mornin' Pork-grinding business in my hand
Lord, if you can't send me no woman 
Please, send me some sissy man"

Bluestolkning är ju en ädel syssla. Här konstateras traditionsenligt att vederbörande vaknar upp på morgonen. En sak som man konstaterar i alla blueslåtar men nästan aldrig i andra musikformer. Det är antagligen för att bluesmusikernas skörlevnad gör att det är en lika stor överraskning varje gång som de vaknar upp.

Sedan konstateras vidare att han har någon sorts "fläskkvarnsmojäng" i sin hand när man vaknar. Riktigt hur det ska härledas begriper jag inte riktigt men det råder ingen tvekan om vad det är för slags mojäng han har i sin hand när han vaknar när han i andra verser besjunger sin ensamhet och längtan efter en kvinna.

Men sedan kommer en sväng som jag aldrig tillförne hört i en blues. "Oh herre, om du inte kan ge mej en kvinna, snälla, ge mej en fjollig man".

För att återställa bluesordningen så tar vi en klassisk Leadbelly.

Ska det vara nytt år nu också?

Var det inte nyår för några månader sen?

Hursomhelst så gjorde vi samma övning som i fjol. Vi gick grannars runt och hade ett evenemang vardera. Singelmannen gjorde fördrink med delikata snittar med laxröra. Vi serverade ostgratinerade ostron med lite vitt vin. The Berras gjorde varmrätten som var en smördegsinbakad entrecöte med lite gott jox i som jag glömt vad det var och rödvinssås. The Ralles gjorde en förjusande efterätt (förtjusande uttalas lite Carl-Janskt sådär) med ett elegant litet rektangulärt fat med en pytteliten skål saffranspanacotta, en fantastisk lite chokladsak med ett stänk Laphroig och något lite fruktigt i rom som hade dekorerats med en sådan där näpen lite chokladdekoration. Sedan tappade jag spåret lite grann men vi åt och drack lite mer, det sköts lite raketer i grannskapet och jag vet att jag diskade något vid tretiden.

Nyårsdagen förflöt som vanligt. Man vaknar på morgonen, typ, och funderar allvarligt vad poängen är med att dricka och äta allt gott på en och samma kväll.

Sedan missar man backhoppningen, ser en snutt av Ivanhoe (någon gång i mitt liv ska jag se hela) sedan tillbringar man eftermiddagen i för dagen något mindre glada vänners lag och halvsover genom den traditionsenliga nyårskomedin.

Jag skrev årtalet för första gången idag. Det stod 1911 när jag läste på pappret. Det brukar funka någon gång fram i oktober.

God fortsättning.

Sossezombiesar

Jag såg fläckar av "Drottningoffret" igår. Man ska förstås inte döma en serie efter första avsnittet men den inledande känslan var att det måste vara någon form av parodi. Rågblonda nazister, frejdiga invandrare, kloka ansvarsfulla kvinnor och karriärberusade män. Det var som att kliva in i en vindtunnel av politisk korrekthet. Suzanne Reuter är som vanligt strålande så jag ska ge serien ett avsnitt till.

Men nu slumpade det sej så att programmet följdes av Grotesco som av en himmelsk slump hade gjort ett avsnitt och socialdemokratiska zombiesar. Timingen hade inte kunna vara bättre. Hur en borgare blir biten av en "såsse" och förvandlas till en zombie som smittar andra i grannskapet som börjar haspla ur sej sosse-floskler är helt briljant.

Men jag slås av en liten detalj. Svensk humor brukar ju utövas av sk grabbgäng som vid behov av kvinnliga roller helst själva klär sej i kvinnokläder. Men Grotescogänget använder sej av ett par kvinnor där Emmorna Peters och Molin utmärker sig. Men vid en hastig genomtittning så hittar jag inte deras namn i rollistan eller i inslagen på SVT:s hemsida. Skumt. Är det avsiktligt man anonymiserar de kvinnliga skådisarna? Eller är det nån sorts metahumor?

God Jul

Detta var årets julkort till mina nära och kära. Speciellt till er som borde ha fått - som har kommit bort i mitt inte helt utvecklade administrativa system - men även till alla som råkar irra sej in på denna blogg önskar jag en God Jul!

Gubben i Ah

Fick just en julhälsning:


"Gubben i Ah;
Lång tid har inte sett dig, berätta goda nyheter. Ledsen att störa dig. Detta är ett elektronikföretag, ett av de största detaljhandelskedjorna i den internationella handeln med Kina."


...och så fortsätter det.

Att bli gubbe - Limericken

Ett inslag i att bli gubbe är att ens humor alltmer antar en torr och putslustig form där sådant som limerickar tar mycket större del. Västerbotten är en fruktansvärd plats för limerickar så man får glida rätt mycket på rimmen för att få ihop det. Nu när jag gått och julplockat och fick ett julkort från Tranås kom den här för mej

En ilsken självmordsbombare från Tranås
Fumlade så när dådet skulle begås
att hans akt av terror
slutade med error
"Jag skulle ju bara ta fram min smörgås"

Gubbskapet

Min arm är på bättringsvägen även om jag fortfarande inte är uppe i gammal vanlig teckningsstandard. Istället går jag runt och odlar mitt gubbskap. Ett problem som vi gubbar dras med är sär skrivning. Har det sett ut så här förut? Är det först med stigande ålder som man börjar se detta fenomen överallt?

Vem är Kran och varför ska jag köpa hans hjärta? Rusa från Rusta säger jag!

Ska det snöa nu också?

Gick en längre promenad och det var rätt knäckande. Vem har bestämt att det ska snöa? Är det nåt nytt EU-direktiv? Men Dennis har ju roligt förstås så vi tar en repris från förra året.

Tranåsnaprapaten

Det har gått några dagar sedan vi fick vår första självmordsbombare. Till en början så tog jag det ganska lungt eftersom det kändes lite amatörmässigt men ju mer jag hör ju mer reser sej nackhåren. Det där hade kunnat sluta riktigt illa.

Reaktionerna är intressanta förstås. Många har dragit fram Europols statistik över terrorbrott. Vi kan vara lugna eftersom endast 0,34% av terrorbrotten i Europa begås av islamister, de flesta begås av separatister. Så rent statistiskt så ska vi i den svenska julhandeln snarare ängslas över attentat från ETA och IRA  än från islamister. Det känns ju skönt att veta.

Annars puttrar de flesta på som vanligt. "Äntligen" utropar Jimmie Åkessons flickvän på twitter, Anders Carlberg menar att om vi bara kraftfullt kallat Lars Wilks för rasist och umgåtts mer med unga pojkar i förorterna så skulle vi inte råkat ut för sånt här, Broderskapsrörelsen menar att Sverige bör ta avstånd från Wilks. Alla fortsätter liksom med den agenda de hade innan  - bara ett snäpp galnare än förut.

Men den gemene svensken då? Hur låter det där? Jodå, ilskan mullrar i det tysta. På självmordsbombarens bostad lär det ha satts upp tre arga lappar.

Den nationella identiteten

Kan man ju fundera över ibland. För några år sedan hörde jag ett inslag på radion där en journalist besökte något slags svensk mässa i New York. Det mesta kändes riktigt bra för henne förutom den svenska filmfestivalen, hon  reagerade över vilket fullständigt kvävande depressivt anslag som fanns i alla representerade filmerna för det var inte precis Göta Kanal 3 som visades.

Det där kom för mej när jag hört några filmrecensenters reaktioner på filmatiseringen av "Svinalängorna", recensenterna är liksom ystra över att det inte finns några ljuspunkter eller något som helst må-bra i det hela. "Det börjar nattsvart och sen går det brant utför" som någon sa med ett lyckligt leende.

Vi är eländesnarkomaner vi svenskar - det är bara att konstatera. Jag vet inte om det stämmer men jag har fått för mej att Prozac inte har slagit lika bra i Sverige som i andra länder. Vi vill ha vår depression ifred.

Då börjar jag fundera över våra relationer med grannländerna. Att vi ligger nära Norge och Danmark beror mycket på språket men vi har lite problem med deras attityder - Norrmännen och deras irriterande positiva och hurtiga anslag, Danskarna och deras irriterande självgodhet och förnöjsamhet med tillvaron. Men ett grannland som vi har ett intressant släktskap med är Finland. Vilket härligt deprimerat och negativt folk! Trots språkbarriären så förstår vi varandra på ett djupare plan. De är precis som vi fast värre.

Deras inställning till alkohol är klockren. De dricker inte för att det är gott utan de dricker råsprit, de dricker inte för att ha roligt de dricker för att bli fulla, dumma och hamna i slagsmål.

Jag har en finsk tecknarkollega som brukar kommentera vissa uttryck av den finska folksjälen. Sebastian Nyberg:

Han har en blogg som heter Basses Bästa och han har tre album ute Bråkstakarpersoner, Feta blås och Insektspolisen.

Ibland känns man bara som en klumpekloss

Bluto fanns ju i mina tankar den senaste veckan. När jag går på vårdcentralen så möts jag av en läkare i hobbitstorlek och hon har en kandidat i samma storlek. Jag tror att bägge tillsammans vägde mindre än mej.

Det hela handlar om min onda axel och vi går genom min rörlighet. Jag vet inte vad hon tänkte på men jag är ju en sådan som gör var jag blir tillsagd. Jag tycker att hon med hennes utbildning och skarpa intellekt borde inse vissa konsekvenser.

Den där Julian Assange - Vad är det för tomte egentligen?

Ja, allt handlar ju om honom nuförtiden. Tonläget höjs överallt, inte minst på nätet där foliehattar i alla läger löper mer eller mindre amok.

Det finns ett problem med den här stora dumpningen av dokument. Alla vi som i vår barndom knäckte fantomenklubbens chiffer inser detta. Det var bara att räkna ut vilka ord som hade lika många bokstäver som Fantomen och så kollade man om de andra orden blev begripliga. Det här funkar lite på samma sätt - i och med att det finns så många dokument så kan någon som har samma dokument i krypterad och okrypterad form knäcka krypteringen - fast på en annan nivå än Fantomenklubbens chiffer förstås. Isåfall är Wikileaks kanske behjälplig till spioneri eller vad det kan heta.

Men det har ju varit lite intressant att läsa en del. Vi i Sverige, framför allt många på vänsterkanten, ser gärna amerikaner som korkade och enfaldiga. Men när man ser att de analyserar Carl Bildt som en "medium sized dog with a big dog attitude" så inser man att de trots allt kan tolka personer rätt bra.

En annan sak som man kan fundera över är hur detta kommer att inverka på nätets frihet. Galet nog så försöker vissa bevisa sin styrka på nätet genom att sabotera för sådant som svenska åklagarmyndigheten vilket i värsta fall kan bevisa just att det kan behövas regleringar av nätet i framtiden. Så WL kan innebära inskränkningar för friheten på nätet vilket väl knappast kan ha varit avsikten. Eller ...vi vet ju faktiskt inte vad avsikten är eller vilka som ligger bakom. Vilka är det som tjänar på det här spektaklet? Som jag ser det så är det framför allt Kina som genom att USA tappar ansiktet på detta sätt plus att Kina kanske plötsligt kan få större förståelse från USAs sida för att man tar ett "större ansvar" för internet.

Och detta med våldtäktsmålet ... vad handlar det om egentligen. Har Assange som en maktrusig man tyckt sej ha fribiljett att komma innanför alla trosor i närheten? Eller är kvinnorna på något sätt agenter som ska utnyttja förmodat låga krav på bevisning i sådana mål i Sverige? Eller är det hela en bakdörr för Assange så att kvinnorna drar tillbaka sina anklagelser när han är i Sverige så att Assange kan begära politisk asyl här, och svensk lagstiftning ska egentligen bara tillåta utlämning för brott som räknas som brott här. Assange visste förmodligen om att denna stora läcka var på gång när han besökte Sverige.

Aftonbladet ,

Den dåliga skolan - alla andras fel.

Det saknar inte underhållningsvärde att följa skoldebatten. Alla har egentligen samma åsikt - det är de andras fel. Skolminister Björklund menar att det är lärarnas fel som "väljer att låta eleverna arbeta själva", jag hörde en lärare berätta att skolledningen kallade till möte med obligatorisk närvara samma eftermiddag under skoltid, bara att gilla läget. Och i den mån det inte kan skyllas på lärarna så är det skuggan av sossarna flumskola som fortfarande spökar.

I Nyhetsmorgon så satt lärarförbundets ordförande - felet var för låga lärarlöner -  och en professor i pedagogik som jag nog inte riktigt hörde vem han skyllde på. De två var en härlig parodi på karriärkvinnor och mjukismän.

Men som sagt var så var det svårt att höra vad de sa. Det är nämligen så att för en tio-femton år sedan så fick man för sej att det var god pedagogik att viska så att lyssnaren måste koncentrera sej för att höra vad man säger. Här är en av de saker som jag skyller på: viskpedagogiken. Det är bara flickorna längst fram som har en chans att höra något. Pojkarna längst bak tappar intresset efter fem sekunder. Annat var det på min tid då lärarna hade ett så sanslöst magstöd så att ingen i klassrummet kunde missa ett enda ord!

Lesbiska äventyr i Afganistan

Hustrun var borta i fredags så det blev den traditionella Steve Seagal-festivalen. Först Flight of Fury. En skummis lyckas stjäla ett ultrahäftigt Stealthplan och kör det till Afganistan. Där är en annan skurk som ska använda planet för att släppa två biologiska bomber, en i Europa och en i USA. Jag kan tänka mej att de som är mer insatta i flygteknik skruvar sej svårt redan där. Hursomhelst så visar det sig att den enda som kan smyga sej in i värsta Afganistan, övermanna alla terroristerna och flyga hem planet är en 130 kilos tjocksmock spelad av Steven Seagal.

Redan här börjar tankarna på att vandra iväg från handlingen lite grann. Först tänker jag på de här domarna som diskar gångare på OS. Om bägge fötterna är i luften samtidigt så blir det löpning och vederbörande blir diskad. Jag skulle vilja ha en domare som bedömer Steve Seagals löpning. Har han verkligen båda fötterna i luften samtidigt?

De romantiska inslagen mellan Seagal och huvudhjältinnan är synnerligen kyska. Kärleksscenerna hade kunnat funka i en Hopalong Cassidy-film. Men den hetaste scenen blir mellan hjältinnan som är amerikansk spion i Afganistan. Alla vet om att hon är amerikan och hon går klädd i lågt skurna byxor och högt skuren topp vilket avslöjar en väldigt näpen navel. Man funderar ju över hur gångbart det är i Afganistan. Hursomhelst så har Seagal gömt sej hemma hos amerikanskan. De afganska terroristerna söker genom byn och de leds av den tuffaste terroristtränaren i Afganistan som händelsevis också är en kvinna med lågt skurna byxor och högt skuren topp som avslöjar en förtjusande navel. När de afganska svartmuskiga terroristerna ska genomsöka lägenheten så signalerar afganskan att här kanske det kan vankas lite lesbisk fägring vilket den kvinnliga terroristen genast nappar på.

Svartmuskingarna dryper av och damerna börjar slingra sej om varandra och pussas innerligt. Plötsigt stelnar afganskan till och man blir varse att något hårt och avlångt plötsligt stöter mot hennes underliv. Själv satt jag och associerade till Crying Game när det visar sej att det är kallt och hårt stål det handlar om.

Afganskan får drypa av och Seagal som gömt sej blir på så sätt räddad och kan skjuta ner hundratals afganer i palestinasjalar och sedan flyga iväg med det stulna planet. Utan någon särskild anledning så börjar inleder han en luftstrid med en av biskurkarna trots att han själv har två jättehemska biologiska bomber på planet som absolut inte får skadas.

Sen kom "Hard to Kill" på TV och det är ju en relativt gammal rulle och är väl bättre som film om inte lika fascinerande.Den var ju rätt hygglig även om man som svensk har lite svårt att se när han besegrar en skurk och sätter honom i det närmaste helt ur spel och skulle med ett knäckt knä kunnat oskadliggöra skurken helt och hållet. Men istället plockar han upp killen och knäcker hans nacke inför sin just återfunne son.

Ont i armen igen

Så det blir ett inlägg gjort med vänster hand. Jag finns idag med i Karl-Arfred Julkalender med min version av Bluto. Gud var jag älskar Segar och hans figurgalleri:

På systembolaget

Jag har inte varit sjukskriven någon gång det här årtusendet. Men så går jag på en isfläck och tar emot mej med höger arm och min axel fick sej en rejäl törn. Så jag blev sjukskriven för fem nätter. Det var faktiskt ganska behagligt att sitta hemma och inte kunna göra någonting. Jag såg en del filmer jag inte har hunnit se och jag gick på en del sådana där promenader som man borde gå som man aldrig hinner.

Men så insåg jag att jag hade förbrukat den flaska mousserande vin som jag hade hemma när jag sorterade lego. Man ska alltid ha en flaska mousserande hemma, så jag har en flaska champagne för högtidliga tillfällen och så ska man ha en flaska mousserande vin för trevliga tillfällen.

Så jag går glatt in på bolaget och köper en flaska Australiskt bubbel men när jag står i kassan så anfalls jag av Luther-djävulen. Herregud! Jag är sjukskriven och går på systembolaget - vilken skandal! Som i en gammal Hitchcock-thriller försöker jag dölja mitt ansikte på ett sådant sätt att publiken inte behöver tvivla på att det är det jag försöker göra.

Flickan i kassan så lite besvärad ut. Hon torde väl själv nätt och jämt få handla och det var svårt att missa att jag har åldern inne snart tre gånger om. Jag har svårt att tänka mej att någon kund någonsin har sett så skyldig ut som jag. Ibland brukar man se Securitasvakten leda iväg någon som bedyrar sin oskuld fast det ramlar flaskor ur kläderna men här var en man som såg enastående skyldig ut.

Jag gick ett ärende inne på Coop Forum fortfarande med kinder blossande röda av skuld. När jag promenerar hem efter cykelbanan ser jag blinkade blåljus. Polisen har stoppat en bil och ur bilen plockar de en oerhört fet man med tomteskägg. Det behöver inte ha med saken att göra men jag kan inte låta bli att undra...

För smalt bredband

Under en period har jag upplevt att youtube-klipp och annat "laggar". Av olika anledningar har jag varit varsam med mitt bredband sedan midsommar så jag har inte riktigt upptäckt när det hänt men jag har tappat väldigt mycket fjong i min uppkoppling. Min router har trasslat rätt mycket och jag har för tredje routern i rad svurit att aldrig mer köpa D-Link men man "får ju så mycket för pengarna" men ibland kan funktion vara att föredra före finesser. Hursomhelst så har jag skyllt allt på routern. Men igår så tog jag mej äntligen tid att kolla upp saken. Jag kopplade mej helt enkelt förbi routern och mätte hastigheten och jag får alltså ut 1 Mbit på mitt dyrt betalade 100Mbit-abonnemang. Så jag ringer Umeå energi som är ansvariga för nätet. Men de kan inget göra åt saken utan jag måste tala med min accessleverantör T3 som ska ta emot anmälan och i sin tur tala med Umeå energi. Ibland hatar jag det här avreglerade och förenklade samhället. Allting har blivit så komplicerat.

Så jag har nu suttit i telefon i en och en halv timme och det tutar bara upptaget hos T3. T3:s hemsida krånglar och det verkar stört omöjligt att hitta någon relevant info. Men jag ser att de har en Facebookgrupp som man ska "gilla". Jag söker på Facebook och klickar  på den första som kommer upp. Den heter T3AYYIII , all text verkar vara på arabiska och bilden ser ut så här:

På något sätt känns det ändå som internet utan att egentligen själv förstå det levererar den faktiska sanningen.

Iphone är ett satans påfund

En äldre bekant hade tråkats av barnen för sin åldriga telefon som inte kunde ta emot bilder. Hur skulle hon nu kunna följa barnbarnens utveckling.? Så hon gått för att få tag på en telefon med stor bildskärm så att hon skulle kunna se bilderna. Jag anar hur vargen i telebutiken gnuggade sina händer och krängde en Iphone 4.

Instruktionsboken var oläsbar så hon ringde till butiken och fick raljerande svar om bluetoth och annat som inte sade min bekant just någonting. Ladda och sim-kort var så långt som hon var med. "Du som är teknisk, Åke ..." började hon. Jag är visserligen teknisk och kan hur mycket som helst men mobiltelefoner är en vit fläck på kartan. Eftersom ingen någonsin ringer till mej annat än för att lura på mej pensionsfonder eller kalsonger så är mitt behov modest. Jag har just lämnat NMT 450 röd och portföjtelefonen.

Jag börjar med att försöka läsa bruksanvinsingen och Apple har slagit ett nytt världsrekord. Detta måste vara den minsta text som någonsin använts i en bruksanvisning. Jag hör till dem som kan läsa den dolda texten på en femtiolapp men detta var för smått till och med för mej.

Men det stod inget mer än att "stoppa in sim-kortet". Gärna det men var? Det finns två små stjärnskruvar under men det ska man väl inte behöva ta till. På sidan finns något som ser ut som en lucka men det framgår inte riktigt hur man ska öppna den. Det finns ett litet hål som skulle kunna vara något som man skulle stoppa in ett gem i. Men med tanke på dyrgripens pris tvekade jag. När jag inspekterade lådan närmare så satt det på baksidan av en kartongbit en liten mojäng som såg ut som en gammaldags makrillburksnyckel i miniformat. Jag förde in den lilla tingesten i öppningen och Sesam öppnade sig. Det kom ut en mikroskopisk släde där man kunde stoppa in ett föremål format som ett sim-kort. Fast hälften så stor som ett sim-kort. Jag konsulterade google och det visar sig att en Iphone 4 ska ha ett "mikro-sim". Man kan tydligen skära till ett vanligt sim.kort men man måste göra precis rätt.

Jag erkänner mej besegrad av Apple. Jag klappar min fina gamla PC när jag kommer hem. Förlåt att jag ibland tänkt Apple.

Folk är glada och trevliga

Jag var och handlade med hustrun.Som vanligt var det väldigt bråttom när vi passerade mina intresseområden, teknikjunk och rödlappade DVD-filmer. När vi handlat färdigt och passerat kassan så kom hustrun på att hon hade glömt att köpa något och återvänder in i affären. Jag går på det där varje gång. Så jag fick stå där och vänta medans hon gjorde sina ärenden.

Den riktiga julstressen hade ännu inte hunnit infinna sej, ja sanningen var den att folk mötte mej med breda leenden. Jag blev riktigt varm inombords när jag upplevde hur glada och trevliga människor kan vara. Efter en halvtimme hade hustrun gjort vad det nu var hon skulle göra. Men när jag skulle gå så insåg jag vilken skylt jag stått under.

Jag tycker ofta att man är lyckligare ju mindre man begriper.

Leslie Nielsen har dött

Usch, vad folk dör nuförtiden. Den kanadensiska skådespelaren Leslie Nielsen har dött. Han är mest känd för "Nakna Pistolen"-filmerna. Jag undrar om det gått så lång tid nu så att jag orkar se om dem?

Hågkomst

Ibland kommer jag på mej med att sakna Bassey. Det finns ingen hundras som jag har haft så roligt med och så ivrigt avråder från som Basset...

Låt oss mobba de kristna

Vi diskuterade den där Grotesco-sketchen för några inlägg sedan och jag menar att det är rätt förvånansvärt hur man ganska obekymrat kan mobba kristna, särskilt om det är grupperingar som är lite WT och socialt isolerade som Jehovas eller Knutby. Den här serien tillägnar jag Knutby.

Släktforskning

Bland mina många intressen så finns ibland också släktforskning. Det är ett sådant där intresse som kommer och går, oftast i samband med att jag köper en prenummeration på Genline, kyrkböcker på nätet. Annars så kan man forska på Biblioteket eller uppe på UB, det är ju gratis men det försvinner lätt ett par timmar. Det är ju lite roligt för det är inte i många sällskap man är den som har mest hårfärg kvar nuförtiden.

För släktforskare är ett åldersstiget släkte. Mycket allvarliga äldre herrar och damer som talar viskande även om vi är ensamma i salen. Alla är mycket hjälpsamma så det är lätt att knyta små nätverk. Problemet är bara det att när man återkommer efter halvtannat års frånvaro så har halva nätverket avlidit. Släktforskare har högre dödlighet än heroininjicerande rockstjärnor i 27-årsåldern.

Men sorgecermonin hos oss släktforskare är rätt jordnära. Vi skriver in vederbörandes dödsdatum på dennes post.

Klick.

Hur ska man kunna göra satir idag?

När jag och Magnus Knutsson försökte göra snällsatir över det svenska samhället i form av serien "Gösta Grävlings saga" så hade vi stundtals problem med att hur dumt vi än försökte hitta på blev vi ständigt omsprungna av verkligheten.

Därför är det skönt att se att det fortfarande går fast verkligheten blir galnare för varje dag:



(Min högerarm är inte riktigt som den ska så därför blir det lite dåligt med teckningar ett tag...)

(S)opåtervinning

Socialdemokraterna gjorde ett historiskt misstag när man satte Sahlin på partiledarposten. Missbruket av sina tjänstekontokort (Sahlin själv och hennes anhängare brukar benämna det för "den där Tobleronen" men det är de andra 50 000 kronorna som hon "lånade" som störde mej), hennes påtagliga brist på visioner (bortom samkönade äktenskap och könskvotering) och att hon faktiskt inte har åstadkommit någonting påtagligt på någon av de poster hon har innehaft, gjorde henne ganska omöjlig redan från början.

Men det är historia. Frågan är vad som kommer sen. Partiet är i behov av förnyelse och en allmänn uppryckning. Det gick kalla kårar på ryggen på mej när något slags expert på socialdemkrati såg tre möjliga framtidskandidater Thomas Östros, Sven-Erik Österberg och Per Nuder. Men det värsta kom idag när Expressen talar om att krafter inom partiet förordar Bosse Ringholm(!?) - han var en bakåtsträvare på nittiotalet och han lär knappast ha bytt riktning sedan dess. Jag tror jag gjorde en serie med honom när Göran Persson var statsminister. Laila Freivalds var med där också - det kanske skulle vara ett fräscht namn inför framtiden också? Thage G Pettersson -om han fortfarande lever kunde han vara ett piggt alternativ.

Det är märkligt svårt att kunna kommentera eller blogglänka till Aftonbladets artiklar i ämnet. Man känner verkligen att man vill hålla den okontrollerade diskussionen utanför det här. Demokrati  och yttrandefrihet i all ära men någon måtta får det tydligen vara. En intressant artikel är "S klarade inte en kvinnlig ledare", delvis så tror jag att hon är ute och cyklar för jag tror inte att vi hade haft den debatten med Anna Lind som partiledare. Även om hon något glorifierats så hade hon ett betydligt större stöd i partiet och ett större stöd bland de som arbetar. Jag har svårt att tänka mej att det egentligen ska vara ett sådant motstånd mot en kvinnlig partiledare men det var olyckligt att man satsade på ett sådant stolpskott som Mona Sahlin.Men om det bland vissa grupper skulle vara ett mtostånd mot en kvinnlig partiledare så gäller det ju att denna ska vara bättre än tillgängliga män, inte uppenbart sämre. Gör om, gör rätt.

Edit: Jag ser att man nu länkat till Aftonbladetartikeln via Bloggportalen istället för den vanliga klistralänken, så jag får backa från min anklagelse i stycket ovan. Det kan väl vara på sin plats att förtydliga lite kring Sahlin där jag tror att det som varit avgörande för hennes misslyckande inte i första hand varit att hon inte återtog regeringsmakten utan att det kändes som om hon inte var riktigt hungrig att göra det.

Det finns bra TV

Igår var jag tillfälligt indisponerad så jag låg framför TV:n större delen av dagen. Jag började med två filmbagateller, först Cloverlfield som jag inte riktigt var förberedd på vad det skulle vara när jag såg den. Det är väl något slags skräckfilm om något utomjordiskt som landar mitt på Manhattan. Men filmen är subjektivt filmad, det är en kille som ska dokumentera en fest där personer har olika relationer till varandra, en del av relationerna är filmade på det band som killen filmar över så återblickarna sker med sådant som inte blivit överspelat på bandet. Smart och elegant. Det som eljest skulle ha blivit en tafflig katastroffilm blir lite kul genom den subjektiviteten. Den andra filmen var Congo som lättast kan beskrivas som en charmig bagatell.

På kvällen så var det först en påminnelse om hur usel TV kan vara - nämligen "ung & bortskämd" - varför vill folk sitta och titta på folk som är dumma i huvet? Fullständigt sjukt alltihop!

Men sen. "Våra vänners liv" - vilken trevlig serie! Lite lagom, ungefär som ett svensk liv kan se ut på riktigt, inga lallande idioter som på reality-TV utan ganska normala problem och ganska normala tillkortakommanden paketerat till trevligt drama med lite lagom, välplacerad humor. Och bra skådespeleri icket att förglömma.

Sedan Grotesco. Det är ganska skruvad humor presterad av en humorgrupp men det är när Henrik Dorsin syns i rutan som den skimrar. Jag har inte sett den norske rockmusikerns Cornelis men jag kan inte tänka mej att den är bättre än  Dorsins. Pluspoäng för att man noterat att fetasalladen numer är en omistlig del av den svenska husmanskosten.

Sedan en sådan där film som inte handlar om just nånting speciellt och ändå handlar om allting. "Huset vid Tara road". En amerikansk kvinna vars son har omkommit i en olycka vill kommma till Irland. Hon försöker på något sätt förtränga sonens död och har något slags dimmig föreställning om att något ska förbättras om hon får komma till Irland som hon besökte när sonen var nyfödd. En Irländsk kvinna vars man väntar barn med sin älskarinna vill bara komma bort så de byter hus med varandra. Så småningom flätas deras liv samman och de växer och finner utvägar och alla kommer som vidare. Inte ens den notoriskt otrogne mannen är helt igenom osympatisk. Man hittar till och med Stephen Rea som mysig nykter alkoholist. Såg ut som om han övat en hel del på den rollen.

Och allt detta utan reklam. Tack gode Gud för statstelevisionen!

Jag hatar bra TV

Gårdagskvällen tillbringades i vegetativt tillstånd framför "Byggfällan" - ett sånt där program där man letat reda på någon fuskbyggare, piffar till nåt hus och jagar en skum hantverkare.

Min nyfikenhet väcktes då man sade att "man aldrig sett så många fel gjorda" i en och samma renovering. Eftersom en av mina hobbies är att bygga fel så ville jag se exakt vad det var för fel man hade gjort. Men av sådant fick man se väldigt lite. Ventilationen i badrummet hade dragits rakt ut genom väggen, man hade inte dragit takpappen ända in i hörnet vid takkupan och ytterisoleringen var bristfällig. Det var ungefär det man fick se. Däremot fick man 34 gånger se byggledaren gå runt i en vit hjälm och säga "Jag har aldrig sett så många fel i hela mitt liv".

Vad man däremot fick se var förannonsering om att man skulle jaga den ansvarige fuskbyggaren med mikrofon och kamera. Om och om igen. Inför varje reklampaus, vilka finnes i riklig mängd, efter varje reklampaus och någon gång mitt emellan. Kommer ni ihåg filmen Memento med en huvudrollsinnehavare som bara kunde minnas 15 minuter i taget? Hans lillebror jobbar som redigerare på Meter film och har ett minnesspann på två minuter! Sätt den jäveln i en guldfiskskål!

Det är tydligen varje journalists våta dröm att få sticka en mikrofon och en kamera i nyllet på någon och denne springer iväg. Dessutom verkar man ha fått för sej att detta är "bra TV". Innan man kom fram till det ihärdigt förannonserade klimaxet hade jag börjat hålla på fuskbyggaren. Jag satt i en timme och fick se ungefär 10 minuter unik film resten var omtugg och då förhandsvisningar om en fuskbyggare som fick springa gatlopp.

Checklista halkskydd

Häromdagen när jag skulle gå hem från jobbet så var det ett ymnigt snöfall. Det bar sej inte bättre än att det hade lagt sej ett lager av nysnö på den glattaste blankis jag skådat vilket slutade med en quadruppel mollbergare med pik vilket gjorde mer ont än vad jag vill uthärda på väg hem från jobbet.

Det brukar bli sådär. Halkskydd är så patetiskt så jag tar aldrig på dem före årets första större konstvolt. Vilket antagligen också är patetiskt men på något annat sätt.

Så jag letade fram dem ur någon låda där i hallen. Det är någon sorts gummisnoddsanordning med några dubbar på som man drar under sin sko. Men jag tyckte inte att de gav riktigt bra effekt i år. Det var lite småhalt och skvimpigt att gå trots halkskydden. När jag skulle dra av dem från skorna så var de jättesvåra att få lös.

Checklista för halkskydd: Dubbarna ska sitta utåt.

Nämen vafan! Miss i år igen!

Det är ju idag det är stora Orangutangdagen. Tänk på orangutangen så att du hedrar den!

Den tolfte är den stora dagen

Snart är det orange

Nu är det dags att ta av sej de lila brallorna och byta ut dem mot orangea ..

Falsk anklagelse

Följ min blogg med bloglovin

Jag sitter och slötittar på något program på någon reklamkanal. Det är mycket chokladreklam. Toblerone annonserar med en kvinna som ros runt i honung och det ser bara äckligt ut. Sen är det sådana där fantastiska chokladmästare från Lindt, som faller bort därför att navelludd heter BellyButton Lint på engelska. Sen annonserar Marabou för några sådana där moderna mörka chokladkakor. Jag gillade den där gamla rejäla mörka chokladkakorna - de här moderna har jag provat lite för mycket "Havtorn med havssalt" och "Melon och vinäger" så det står mej lite upp i halsen. Det är klart - hittar man rätt sån där kaka är de riktigt goda men ...

Men så gör dom reklam för typ "Vilken är din favorit" där man bara får se färgsättningen på förpackningarna och texten är något annat. Mitt intresse väcks alldeles oerhört. Dock störs jag av att Dennis gnäller, ja, han rent ylar. Det förstör lite av min koncentration på den viktiga informationen från Marabou. Men plötslig inser jag att mina anklagelser mot Dennis är falska. Det är min mage som ylar!

Nu på 300338:de plats

Jag konstaterar att jag numer ligger på 300338:plats av svenska bloggar.

Finns det så många bloggar?

Där solen aldrig ler del 5 - Hämnden: Logdans

På något sätt hade Persson lyckats luska ut att det gick bussar från I19 till någon logdans. Efter allt jag utsatt honom för så kände jag mej förpliktigad att göra honom sällskap. Det var riktigt skraltiga gamla gröna saker som veteransamlare idag skulle yvats över. De var väl från vänstertrafikens tid om jag minns rätt så man gick in från fel sida. Inne i bussen konstaterade jag att vi var de enda flygsoldaterna. Alla var mycket sammanbitna och drack ur små pluntor.

Jag vet inte riktigt var jag var någonstans. Det var en oproportionerligt stor loge med ett gigantiskt dansgolv. Kanske trettio meter tvärsöver. på andra sidan kunde jag skymta en handfull kvinnor. På våran sida stod vi en tvåhundra killar. Jag förstod inte riktigt vad det var frågan om för det var en linje vid stolparna som man blev bryskt tillbakadragen om man passerade. Alla killarna var blanka i ögonen och hade tung andhämtning. Exakt när musiken började spela så rusade alla killarna som en skenande buffeljord över dansgolvet mot de stackars flickorna.

De killar som inte lyckades fånga någon flicka (dvs nästan allihop) fick liksom snurra runt i luften och låtsas som de var ute och promenerade och fick lufsa tillbaka utan att avslöja vad som egentligen hade hänt. Det var som något från National Geographic Nature där den hane som inte fått tag på någon hona att para sej med fick sorgset vandra bort. Jag gjorde senare ett försök i tjurrusningen och kom trea från slutet.

Med böjt huvud gick jag till baren för att göra det bästa av situationen men det fanns ingen alkoholförsäljning utan jag fick försöka berusa mej på lättöl. Jag gav upp det också efter sex stycken. När jag skulle gå ut och lufta mej fick jag vända tillbaka för därute skulle man visst slåss. Så det blev några timmars väntan på bussarna tillbaka och i bussen gällde det att inte möta någons blick.

Dom säger att det som inte dödar en gör en starkare men det vete fan.

(Hur är kvinnorna klädda frågar ni er? Ja, vad har årgång 56 har gjort för ont egentligen för att straffas på detta vis, men när vi kom upp i den ålder då vi på allvar kunde komma i kontakt med det andra könet på ett mer handfast sätt så ersattes det kort-korta kjolmodet med maxi-kjolen. Män i Saudiarabien får se mer kvinnoben än vad vi fick göra.)

Återandvändning av gamla inlägg

Med tanke på jordens knappa resurser så ska jag idag återanvända en gammal teckning. Saken är nämmeligen den att de första bilderna från den nya Tintin-filmen börjar läcka ut.

Svårt att säga om det är bra eller dåligt. Hursomhelst så flaggade jag för denna film redan i bloggens elfte inlägg i januari 2009. Det är så att det är Kapten Haddock görs av Andy Serkis som vi känner igen som Gollum i Sagan om Ringen-filmerna. Så här roligt hade jag åt det för snart två år sedan.

Feministisk måttstock och statestik

Jag det blev ju en ganska omfattande cineastisk utvikning här. Precis när man funderar varför man ser en film så råkar man via en FB-vän på följande klipp:



Vilket ju är tankeväckande. Men man funderar litegrann på vilka filmer det är man skulle vilja se som passerar testet. Då tänker jag osökt på de där filmerna som gick på natten på Canal +. Titlarna har förlorats för mitt minne men varför skulle inte en sådan film kunna heta "Lesbian lumberjackers"?

Nu kopplar mina associationsbanor lite på frihand här men så sitter jag och tittar på besöksstatistiken. Först vilka inlägg som toppar senaste månaden:

Folk läser alltså inte mina nya inlägg i första hand utan mina gamla. Och notera femteplatsen där "Lesbiska skogshuggare" ligger, ett år efter publiceringen. Men om man då tittar på vilka som läser på bloggen så ser man ett förbluffande förhållande.

På något märkligt sätt har Ryssland seglat upp som tvåa i besöksstatistiken. Vad är det nu som pågår? Man anar ett samband mellan intresset för lesbiska skogshuggare och ryska besökare eller är det bara mina fördomar?

Där solen aldrig ler del 4 - De dödas vän

De närmaste veckorna fick jag gå ensam på filmstudion. Jag ägnade min tid åt att teckna, läsa böcker och att gå på intressanta föredrag. Och på torsdagarna gick jag på filmstudion. Det var någon film om tjeckiska textilarbeterskor som bodde i en stad med bara kvinnor. Det verkade ungefär som Boden förutom att de som lyckades få tag på de motsatta könet ofelbart blev gravida med möjligast tragiska utveckling. Det var någon svår Ungersk film också.

Nu skulle filmstudions stora nummer komma. Man förutspådde att sydamerika skulle bli nästa stora filmland. Nu skulle den amerikanska dominansen äntligen brytas. Det kommersiella, ytliga bjäfset skulle ersättas med storslagna episka berättelser om lantarbetares resning mot godsherrarna och annat uppbyggligt. Och man hade fått tag på en film som vunnit massor av priser på filmfestivaler världen över och fått kurrar, stjärnor, klappar och filmstolar så det stod härliga till. Filmen hette "Antonio das Mortes - de dödas vän". Filmen omgavs av sådana rykten att Persson frångick sitt löfte att aldrig mer sätta sin fot på filmstudion.

Publiken såg fin ut. Det var Bodens fem intellektuella och så ett gäng revolutionära krafter jag kände igen från bokcaféet. De hade tjärat sina finaste gåbortsnäbbkängor och hade välansade dalmasfrisyrer och små försök till Leninskägg. Luften var fylld av förväntan.

Filmen började rätt hyggligt. Det var som en psykotisk spagettivästern. De sköt ganska vilt men väldigt oklart varför. Efter tjugo minuter så lämnade revolutionärerna biografen muttrande något om bristande klasskampsanalys. Det var alldeles omöjligt att förstå varför någon i filmen gjorde någonting eller vad det gick ut på. Men jag minns det som vackra bilder. Vid pass halva filmen så började de intellektuella troppa av. När det bara var jag och Persson kvar i lokalen så var Persson desperat.

Nu vidtar en bisarr scen. Av oklar anledning så går en skäggig man med dammig kostym runt i öknen med sin älskades lik. Omkringstapplandet sker med överdrivna rörelser som  om det vore en gammal stumfilm. Efter att ha stapplat runt och bedyrat sin kärlek till liket så börjar han kyssa henne. Det hela utvecklas till en väldigt intensiv tungkyss och plötlsigt verkar han sätta i halsen så han sprutar ut levrat blod. Då gick Persson. Därmed tog vårat gemensamma filmintresse abrupt slut.

En scen jag minns speciellt är när Antonio går nerför en stor trappa ut mot ett torg. Men det visar sig att hundratals, om inte tusentals, soldater från brasilianska armen har lagt sej i bakhåll på taken runt torget. Man har kulsprutor, gevär och pistoler i drivor. Man matar på med alla amunition man har. Antonio drar sina två sexskjutare och för varje skott han skjuter så trillar det ner ett tiotal soldater. Som genom ett under så undviker han att bli träffad samtidigt som han skjuter ner samtliga soldater utan att ens behöva ladda om.

Ibland funderar man på hur recensenterna gör när de sätter högsta betyg. Här undrade man om de öht har sett filmen.