Jag kan inte riktigt smälta det

Visserligen hade Hillary Clinton sina brister men gentemot den andra kandidaten var hon överlägsen på varje punkt. En man som pratar som den mest irriterande gubben på fikarasten på den mest mumifierade mansavdelningen på Umedalen. Det kunde inte vara möjligt.

Frågan är förstås om något sådant skulle kunna ske i Sverige? Onekligen så finns den där dimensionen av den politiska klassen mot landets periferi. Speciellt den här märkliga godhetsvänstern som verkar dominera tidningar, radio och TV. The Goodies kan inte nog markera sitt förakt för de lågutbildade vita. De verkar inte riktigt inse att det är själva arbetarklassen de talar om. Samma människor som strejkade i malmfälten 1970 och de som strejkade i skogen 1975.

Om framtidsprojektet Sverige inte inkluderar svensk arbetarklass utan snarare ser dem som sin fiende så kan det nog gå riktigt illa här också.

Tvärförbannad

Ja, då får man bli upprörd igen. Det handlar om det kommunala skatteutjämningssystemet. Timbro har satt ihop en rapport om detta utifrån ett Stockholmsperspektiv där Stockholm består av Danderyd och Solna medan landsbygden består av några extrema avfolkningskommuner. Slutsatser är att Stockholm (Danderyd, Solna och Täby) går så bra på grund av att de är så företagsvänliga och landsbygden (Bjurholm, Vilhemina, Åsele) går så dåligt beror på att de är så företagsovänliga. Nåja. Rapporten är inte alltigenom usel för man för resonemang och nämner demografiska problem. http://timbro.se/sites/timbro.se/files/files/reports/kommunalrad_utan_ansvar.pdf

Men när det går riktigt fel är när någon sådan där proffstyckare läser rapporten och med sina fördomsglasögon. http://www.dt.se/opinion/ledare/detta-gnall-om-utsugning-erbjuder-ingen-losning-alls?referrer=app Den publicerades också i Västerbottenkurirens pappersupplaga så jag har gått här och vässat min penna för att diskutera eländet. Men den kommer visst aldrig digitalt.

Denna Petter Bergner tolkar det hela till landsbygden vs staden. Där ligger väl lite problemet med rapporten eftersom den blandar in landstingens utjämningssystem. Visserligen hör systemen ihop men det blir lite bisarrt när man tolkar det så att det handlar om överföring från stad till landsbygd. Låt oss bara stilla konstatera att landstingen inte slösar bort pengar på landsbygden. (Retorisk underdrift av hysterisk dimension) även om det fördelas pengar från ett landsting till de övriga. Men det blir svårt att jämföra om man blandar in landstingen för då kan man inte se hela bilden.

Det betalas ut ungefär 70 miljarder till kommunerna. Ungefär 5-6 miljarder betalas in av de rika kommunerna medan lite drygt 64 miljarder skjuts till av staten.

Det betalas mest per capita till några extrema glesbygdskommuner. Men vad som inte kommer fram är att det inte finns så många capitan i glesbygden. Faktum är att landets samtliga glesbygdskommuner får mindre än 3 miljarder tillsammans. 

Vad är det då för landsbygdskommuner som far i väg med pengarna? Jodå:

Malmö     4,6 miljarder

Göteborg     2,5 miljarder

Eskilstuna   1,4 miljarder

Norrköping    1,4 miljarder

Södertälje     1,3 miljarder

Botkyrka    1,2 miljarder

Helsingborg 1,2 miljarder

Örebro     1,2 miljarder

(från 2016 års utfall)

Men vad är det då som utmärker succé-kommunerna Danderyd, Lidingö, Täby, Lomma, Vellinge? Tja, förutom att demografin möjligen kan ligga dem till fördel (retorisk underdrift) så bygger deras framgång snarare på segregation än något särskilt snillerikt kommunalekonomiskt sinnelag.

Tillvarons ständiga pyspunka

Där sitter jag i min bil. Den är rätt ny och så så man kan spela MP3 i bilen. Istället för det evinnerliga sökandet efter en uthärdlig CD-skiva kan man smacka in ett USB-minne med vad som helst. På nåt sätt har AC/DC hamnat där också så jag halkar plötsligt in på "Highway to Hell". Nämnde jag att det är farthållare också så man vaknar inte upp och kör 160 km/h när det råkar vara någon bra låt? Så jag drar på rejält och helt plötsligt är jag inte längre en 60-årig gubbe som kör Peugeout utan rätt Wild&crazy.

Det är en sån där modern trefilig väg så allt har flutit på så bra. Men så plötsligt hamnar jag bakom en traktor i ett enfiligt parti.All den här energin rann ur mej och där satt jag bakom traktorn. Mitt "Hoy" i T.N.T torde ha låtit som Arne Quick.

Lite senare blev det bättre vägren så traktorn drog sej åt sidan. Jag satt just och grubblade över tillvarons ständiga psypunka så tutade bilarna bakom mej så jag lyckades ta mej förbi traktorn. Jag tryckte på knappen till farthållaren för att återta högsta lagliga hastighet +5. När det åter blir tvåfiligt så blåser hela kön förbi mej, en bra bit över laglig hastighet. Det var tydligen viktigt för dem att markera. Säkert tänkte de något om gubbar i Peugout också ...

Artister som inte ser ut som man tror

Det ska väl förställas vara sommar. Så jag börjar gå runt och tralla på några gamla godingar. Bland annat "Whoa -  I'm going to Barbados". Numer är man så lat att man inte ens orkar söka efter en låt på sina hårddiskar utan försöker söka på Spotify - men se där fanns bara någon karaoke-version. Så jag söker på Youtube istället.

Nu har jag alltid föreställt mej att sångare ska se ut som Boris Gardiner. Lite jönsig och lite fel sådär.

Eller kanske som Errol Dunkley...

Men det var mycket värre än så! Med lite wild&crazy scenkläder hade de platsat i vilket svenskt dansband som helst. Keybordisten ser till och med ut som Felix Herngren som imiterar Stefan Borsch. Dessutom har han ett slags scenshow som känns precis som svenskt dansband




Men hur har det här gått till? Det låter så rätt men ser så fel ut.

Jo, det visar sej att sångaren jobbat med ge ut Trojan för den brittiska marknaden. Så han har haft tillgång till det bästa av det bästa.




Sångaren producerade en del skivor som exempelvis:

Det här landet är på väg åt helvete

Den här kan jag ju lägga upp här. Apropå att de som greps vid den högerextremistiska demonstrationen häromdagarna var polska högerextremister.

Åsiktskorridoren

Jag gjorde den här teckningen för några år sen. Jag minns aldrig om jag skrev något inlägg eller inte. Jag var väl osäker då hur relevant det var.

På något sätt kändes det svårt att diskutera fritt. Framförallt i denna invandringsfråga som förgiftat allt vettigt samtal i landet. Visserligen har det diskuterats men oftast i ett skrikande tonläge och helst undvika all konkreta frågor utan helst svepande och viftande med siffror som antingen är skräckscenarion eller glädjekalkyler.

Nu kom det häromdagen ett inlägg om att den här åskiktskorridoren inte finns.

Vad som har hänt är väl egentligen att det har fallit en mellanvägg på den högra sidan. Saker som inte gick att säga högt för något år sedan kan nu skrivas fritt på liberala ledarsidor.

Men vad tycker folk då? Intressant nog så dök det upp några spännande diagram.

Så här har Alliansens väljares åsikter om flyktingar förändrats över året:

Man kan se att de fyra partiernas väljare har ungefär samma åsikter. Men tittar man på de övriga partierna så blir skillnaderna tydliga.

S-väljarna följer i princip samma linjer som alliansväljarna. V- och Mp-väljarna bildar ett eget litet block. Man ser lite rörelse men hela tiden så ligger "Fler" nästan tre gånger högre än "färre". Sen har vi den tredje linjen som representeras av SD.

Hur idiotisk den 180-graderssvängen efter det entusiastiska flyktingmottagandet tidigare i höst så kan man konstatera att den verkar ha följt en verklig folklig åsiktsförändring.

Men jag är lite osäker på vad som händer nu. Att regeringens omsvängning skulle bero på att "Löfvén tagit till sej av SD:s retorik" betraktar jag som rent trams. Som ni ser på tabellerna så är det en väsensskillnad mellan SD:s väljare och andra. Men de här liberala skribenterna skuttar ystert ut på det nya tillåtna landskapet som vore det ett ko-släpp.

Samtidigt - på Aftonbladets kultursida

Det har varit en något märklig debatt de senaste månaderna på Aftonbladet Kultur. Åsa Lindeborg började driva tesen att vi skulle vara tacksamma mot Sovjetunionen eftersom de besegrade Hitler. (Varför det är en kultursidesfråga är en gåta. Som vanligt.)  Diverse liberala debattörer invänder då att Lindeborg underskattar västsidans insatser och att Stalins hjältegloria solkats av Molotov-Ribentropp-pakten och de brott mot mänskligheten som kom att följa. Vad Lindeborg sedan invände tillbaka har jag glömt men Jan Guillou tyckte något om att liberaler som vanligt inte fattar någonting men att han som vanligt begriper bäst.

Nu minns jag inte alla dessa artiklar men jag tror att de flesta började med att försäkra att också de tyckte att Hitler-Tysklands brott mot mänskligheten var värst av alla och sedan fortsatte man med diverse invecklingar. Nu ska Lindeborg på något sätt försvara Åsa Romson (som vanligt är det en gåta varför det är en fråga för kultursidan) På något sätt så anser hon att man smiter från den viktiga frågan om döden på Medelhavet genom att istället märka ord på Åsa Romson. Hur ska vi då handa denna viktiga fråga? Jo, genom att uppmärksamma Åsa Lindeborgs tappra kamp på kultursidan "I det här efterspelet är alla, inklusive Romson, överens om att nazismen är det värsta samhällssystem som nånsin funnits och att förintelsen var unik. Det är ungefär det jag har försökt säga i en tre månader lång debatt om andra världskriget."

Debatten kring båtflyktingarna i Medelhavet är märkligt renons på konkreta lösningar. Det mesta mynnar på något märkligt sätt ut i just sådana där märkliga meningsutbyten. Man anar en svensk lösning på problemet.

They shoot cartoonists, don't they?

Jo, det är lite aktivitet nuförtiden. Livet har blivit lite tråkigare utan pudeln Dennis så jag har mest en massa gubbgnäll att säga.

Vad som hänt här senast är förstås att en hög franska tecknare blivit ihjälskjutna av religiösa skäl. Det har strömmat förbi en hel del åsikter på fejjan och förbryllande många svenska tecknare verkar upptagna med att skuldbelägga offren.

Det var någon någonstans som ville ha bildkommentarer på alltihop så jag kletade ihop en teckning. Jag är lite ringrostig efter att ha tecknat så lite under lång tid. Å ena sidan har det varit skönt att slippa all frustration som är förknippad med teckning. Å andra sidan är det lite kul att se linjerna ramla ut på papperet.

Döda serietecknares sällskap

När jag var barn så var jag inte precis någon känslouttryckande person. Därför kom det som en chock när jag greps av förtvivlan när Walt Disney dog och grät i timmar.

...och så där har det väl fortsatt. Inget griper mej med sånt vemod som när serietecknare dör. Nu håller man väl sakta på att bli nernött - varje vecka är det någon gammal favorittuschare från sjuttiotalet som kastar in handduken. Men ibland så slår det genom som när Al Williamson dog. Då insåg jag att jag förslösat hela livet utan att lyckats ta mej över till USA för att kyssa hans fötter.

Men som sagt var så börjar man vänja sej. Nu senast så var det Lars Mortimer- Hälges skapare - som lade ner pennorna. Den serien är ju lite kul som kulturfenomen. Den är väldigt populär på landsbygden men stadsborna är helt oförstående.

Hursomhelst så träffande jag Lars Mortimer just när han började med Hälge. Det var på något slags seriemässa. Det året tror jag att det var Bill Sienkiewich och några till som var superinne. Det var stor entusiasm på de flesta håll. Men man hade inte riktigt bestämt sej för vad man skulle göra med Hälge så Lars Mortimer stod där övergiven i något som liknade en tidningskiosk. Han visade sej vara en mycket trevlig man och vi fick stå där mitt i mässvimlet och språka om ditt och datt, kring hur de jobbat med Knasen-tidningen när han ingick i redaktionen, om Gnuttarna och nu Hälge utan att någon störde.

Nu ska man fint nog göra ett minnesnummer av Hälge och det ser ut som att även jag ska medverka.

De namn som nämnts i övrigt talar för att det borde bli ett givet köp.

Eftertankens kranka vilsenhet

Vissa nyhetsinslag lämnar en aldrig. Ett som sitter i mitt minne är när Birgit Friggebo tar kommandot och har en lösning och en strategi. Men ska sjunga "We shall overcome". De här sekunderna medan åhörarskaran inte tror sina öron tills dess buandet bryter ut är rätt mäktiga som upplevelse. Det kändes som om Friggebo råkat kliva av på fel planet.

Nu var jag borta precis över valet men det lilla jag kunde följa kändes precis likadant fast i fasansfull slow-motion. Alla visste precis hur situationen skulle hanteras. Vänstern ville kasta fler flaskor på poliser, Liberalerna ville att man skulle ... ja, jag vet inte precis vad men dom ville i alla fall. Landets kolumnister tävlade om att idiotförklara de som röstade på SD - ja, egentligen alla som bodde på landet och satt där och spelade banjo med gomspalt.

På något sätt hade Sverige rämnat utan att någon riktigt märkte hur. Själv upplever jag det som att de krönikörer som är ilsknast på lantisarna själva kommer från landet utanför Stockholms innerstad äntligen fått makt att hämnas på Kenta med Puch Dakotan genom att skriva syrliga krönikor.

Så stod man upp inför valet för att lugna massorna och sade: "kom - låt oss gemensamt sjunga We shall overcome".

...och som en tågolycka i slowmotion kom så valresultatet.

Förklaringarna och bortförklaringarna kom men känns väldigt luddiga. Lite märkligt känns det att liberalerna och vänsterns kärnpartier FP och V inte ens tillsammans nådde upp till samma nivå som SD.

Det känns svårt att tro att de som röstat på SD gjort det för att de känt sådant förtroende för de som de valt in trots att de har belastningsregister fulla med obehagligheter. Av någon anledning verkar de folkvalda Sverigedemokraterna ha ägnat sej åt skitstövelsbrott som hot, misshandel och förföljelse på ett sätt som inga andra partier kommer i närheten av.

Så nu står vi med tre grupperingar som alla har blivit nedröstade. 83% har röstat mot SD, 61% har röstat mot Alliansen och 56% har röstat mot de tre partierna i vänsterblocket - om det nu finns ett sådant. Så nu ska de försöka tråckla ihop en kompromiss där man verkar vara desto mer självsäker ju lägre väljarstöd man har.