Stolpskott

När jag skulle köra in bilen i garaget igår så var det något stolpskott som kört in i stolpen mellan mitt garage och grannens. Stolpen var tryckt en par decimeter in i garaget (tur att inte bilen stod där) och jag fick inte upp dörren.

Jag ringde till samfällighetens garageansvarige som kom tämligen omedelbart.

- Den som körde in här borde ha haft rätt bra fart, sade jag.

- Eller hon, sade garageansvarige.

- Han borde ju ha fått en skada på sin kofångare, sade jag.

- Eller hon, sade garageansvarige.

Sedan gick jag gjorde jag en lov runt min egen bil för att diskret se om det fanns några oförklariga skador. Man kan aldrig veta säkert.

Sverige slits isär

I skuggan av SD så verkar många missa att det pågår en utveckling som är långt allvarligare i landet. Sverige håller på att slitas isär mellan olika intressen. Motsättningarna mellan land och stad och mellan norr och söder växer konstant.

Det är rätt intressant. Norrland har 10 procent av befolkningen, står för 40% av landets nettoexport och får 6 % av landets infrastruktursatsningar. Det vill säga att södra Sverige får 94% av landets infrastruktursatsningar och de vill ha en mycket större andel.

En del av det som sossarna nu ska ta reda på är hur man ska kunna vinna tillbaka Stockholmarna. Det hårdnackade motståndet mot RUT anses ha varit en nackdel i Stockholm. Så man filar väl på olika förslag om statssubventionerade poolskötare och nagelskulptriser. Men jag ska ge sossarna ett tips: Det handlar om bostäder. Det kan vara svårt för partiledningen att förstå hur svårt det kan vara att få bostad i Stockholm när partiledningens egna barn har så jättelätt att få bostad men det har med andra saker att göra. Själv har jag fått se min son åka till Stockholm, Umeå kommun har investerat några miljoner för att utbilda pojken så att han är duglig arbetskraft så i praktiken så subventionerar Umeå kommun Stockholm med utbildad arbetskraft. Men allt det jag hör om honom och hans vänner därnere handlar om svårigheten att få bostad. Arbete är hur lätt som helst, det är bostäder som saknas. Lös det problemet och ni kommer att vinna tillbaka Stockholmarna.

Sverigedemokraterna är inget enfrågeparti

Ibland ser man inte skogen för alla träd och då kan det vara bra att koka ner ett komplicerat sammanhang till själva kärnan. På åttiotalet så gjorde serietecknaren Mikael Grahn en strip som är ännu aktuellare idag än någonsin:

(Som vanligt måste man klicka på bilden för att den ska bli stor)

(Och självklart har jag bett Mikael om lov för att använda bilden)

Kulturpolitik

Det finns en lite diskrepans i Sverigedemokraternas kulturpolitik som jag inte riktigt kan klura ut. Om ni minns den upprörda rondellhundsdebatten ....

Där SD modigt tog ställning för Lars Vilks rätt att provocera men när man hör lite om hur de vill att den fortsatta kulturpolitiken ska se ut så vill dom ha mer lite hembygdsdräkt och man ska inte ha så mycket provocerande konst. Vilket är det nu som gäller?

Hur blev det nu då?

Som perverst politikintresserad så har jag följt valresultatet med petimetrisk noggrannhet. I likhet med många andra är jag lite omtumlad av valresultatet.

Naturligtvis är det tråkigt att SD har lyckats komma in i riksdagen. Jag har suttit en halv dag och försökt rita en rolig bild av Jimmie Åkesson men det går inte. Han är så outsägligt trist. Men egentligen är jag ganska lite rädd för SD för de är så splittrade inbördes så partiet kommer inte att kunna hålla samman när de utsätts för det tröga parlamentariska systemet. Man måste våga lita på det parlamentariska systemet och trots att det är frestande låta bli att försöka manipulera ut dem. Man ska "ta debatten" med dem men styra bort den från invandringsfrågan, det var tydligt vid de få tillfällen som han kom fram i valdebatten att han försökte styra varje fråga till invandringen men man ska inte falla i fällan och diskutera sådant med dem. Styr diskussionen till sånt där de är förvirrade och okunniga.

Det är väl också roligt att folk engagerar sej men som den evinnerlige motvalls kärring jag tydligen är dömd att vara så har jag svårt att riktigt trivas i den plötsliga enhälliga talkören som skanderar "Vi gillar alla olika", nånstans inom mej frågar en irriterande röst "får man också tycka olika?" men sånt är det bäst att man låter bli att tänka.




Det parlamentariska läget då? Jag tycker faktiskt att det var bra att det blev som det blev. Oavsett om Alliansen regerar som minoritetsregering eller man lyckas snärja miljöpartiet som stödparti så kommer man inte att på samma sätt kunna öka utförsäkringen av sjuka och överföra samhällets medel till de rikaste i Stockholm på samma sätt som man skulle kunnat annars.

Och Socialdemokratin ska förnya sej. Mitt stalltips är att man kommer att satsa hårt på Mona Sahlin och Thomas Bodström, man kommer att fortsätta det rödgröna samarbetet men man kommer att satsa 300 miljoner på att ta fram en ny logga.

Tung dag

För några år sedan gjorde jag en angenäm bekantskap. Det var en ung tecknare vid namn Oskar som var något av det mest begåvade jag sett. Det visade sej dessutom att hans mamma kom från en familj som umgicks med min familj när jag var barn.

Vi har haft en del kontakt de här åren jag och Oskar, via mejl, kommenterande varandras bloggar och så har vi träffats ibland och diskuterat serieteckning och mycket tuschning av någon anledning. Han har varit ganska framgångsrik som tecknare, har tecknat Bamse och kommer att vara med i en antologi som kommmer ut nu till bokmässan. Oskar var allvarlig och osedvanligt seriös men ändå full av humor. Men aldrig humor på någon annans bekostnad. Men det fanns ett mörkt moln på hans himmel som han aldrig blev av med.

När jag nåddes av den förfärliga nyheten att han inte längre fanns med oss så tog det mej väldigt hårt. Det fanns lite för mycket likheter med min egen ungdom och det här fyrkantigt allvarliga sättet han hade att se på omvärlden. Sista gången jag träffade honom var på SPX i Stockholm vi passerade liksom bara förbi varandra och vi vinkade åt varann och sa att vi skulle ses senare i Umeå. Jag hade väl idéer att jag skamlöst skulle utnyttja hans begåvning för att få ihop en serieantologi till kulturhuvudstadsåret 2014. Men så blev det alltså inte.

Så idag skulle man ha begravningsgudstjänst. Den ägde rum i Bygdeås vackra stenkyrka. Oskar låg i en vit kista som var täckt av blommor. Det var många ungdomar, naturligtvis. Gudstjänsten var känslosam. Men jag var inte riktigt beredd på hur starkt det skulle vara att se Oskars föräldrar och hans bror stå framför kistan och hålla om varandra. På något sätt lyckades jag ta mej fram till kistan och lägga ner en ros. Egentligen hade jag tänkt binda en av mina äldsta mårdhårspenslar vid rosen men den hade jag glömt hemma.

När gudstjänsten gick mot sitt slut så bröt solen genom de regntunga skyarna det färgade glasfönstret lyste upp på ett sådant där sätt som påminner om en serieteckning. Jag var på minnesstunden och satte mej bland några gråhåriga gubbar som verkade vara från Bygdeå. Men inte ens gamla berättelser om gengasbilar förmådde fånga mitt intresse denna dag.

Farväl Oskar.

Den politiska nollvisionen

Inom trafiken har man länge talat om noll-visionen. Det socialdemokratiska partiet har i det här valet kommit att framstå som den politiska noll-visionen, man har inga visioner överhuvudtaget. Man målar inte upp några bilder över vad man vill åstadkomma, man har ingen framtid som man vill flyta fram till på luftgummimadrass, man vill just ingenting annat än att regera. Sahlin och Bodström är som två säckar av tomma floskler.

Alliansen vill i alla fall något. De vill göra de rikare rikare, de fattiga fattigare och invandrarna till en slavklass. Där kan man snacka om visioner och vilja att genomföra dem.

Igår så hade TV-programmet Uppdrag Granskning ett inslag om den svenska skolan. En professor i nationalekonomi vittnade om att hans universitetselever hade allt bättre betyg men allt sämre kunskaper. Uppenbarligen så är det så att friskolorna använder frikostiga betyg som konkurrensmedel. Samtidigt så framår det att suspekta riskkapitalister med säte i skattesmitarparadis investerar vilt i svenska friskolor. Miljarder av de skattepengar som vi betalar för att ge våra barn en god utbildning transfereras glatt till investerare bortom varje insyn. Man fick en sorglig bild där den kommunala skolan utarmas, de invandrartäta förorterna använder nio år av skattefinansierad utbildning där inte ens hälften är godkända. Man fick också se bilder på glada MVG-blondiner i studentmössor som såg ut att göra mer rätt för hårfärgen än betygen. Visionerna i skolpolitiken står mellan den röd-gröna flumskolan och den blåa pekpinneskolan.

Särskilt sorgligt är det när en av de ledande inom "mitt parti", Thomas Bodström, sitter i styrelsen för ett av försnillningsföretagen. Hans vision är att göra sej själv rikare.

Nu minns jag inte riktigt sammanhanget men jag läste i någon debatt om dagens skola att "det är dags att sätta pungt!" och det säger väl egentligen allt.

Vart är världen på väg?

Av olika anledningar orkar jag inte riktigt med världen just nu och det verkar inte riktigt som om världen orkar med mej. Men man måste väl följa med ... sist jag var medveten om omvärlden så meddelade Thomas Bodström att han skulle sköta valrörelsen via facebook. Tja ... det är väl många som sköter sitt jobb via facebook nuförtiden.

Kommuntjänsteman sägs upp efter mord på kvinna. "Det var det värsta missgreppet i mitt liv" säger mannen. Jag kan inte låta bli att fundera över hur det näst största missgreppet såg ut.

En nyhet som jag inte sett i Sverige är att Europarådet vill städa bort sexistiska ord från de europeiska språken , som "mamma" och "pappa". Man undrar vilket som blir barnens första ord i fortsättningen? "Förälder"?

"Sveriges bästa skola ska finnas i Danderyd" ropar moderaterna triumferande. Kul med lite ärlig information före valet. Skulle varit klädsamt om de varit lika ärliga förra valet. "Kraftigt sänkt fastighetsskatt" skulle väl ha varit "Kraftigt sänkt fastighetsskatt om du bor i Danderyd, Täby eller Lidingö, resten av er idioter får samma skatt som vanligt".

Rockstjärna dödas av höstack. Att utöva rockmusik kan ofta vara en riskabel sysselsättning men detta måste väl vara första gången som detta händer? Notera att det publiceras under "Nöje".

Pudelarm

Man får lite nya insikter när man återvänder till vardagen. Jag hade något vagt minne av smärta i höger underarm och handled och hade för mej att det var någon sorts musarm. Men nu inser jag att det i själva verket handar om Pudelarm!

Det VAR bättre förr!

Äh! Nu blev jag förledd till Youtube igen. Men det finns så mycket som är så bra! Kommer ni ihåg Tutta Rolf. Man blir så lycklig när man finner sådant här:

Jag kan väl inte låta bli att dra mitt favoritskämt:

- Vet du vad det är för skillnad mellan van der Lubbe och Ernst Rolf?

- Nej.

- van der Lubbe har tutta på och Ernst Rolf har Tutta under.

Fast det var egentligen Sigger Fürst jag sökte efter.

Men har man sagt Tutta får man säga Ernst. Den här kan jag inte minnas att jag hört förr:

Bodströms pissvägran

När Bodström uppmanades att lämna drogprov under en redovisning av hur det går till med drogtester så vägrade han. Det känns skönt att äntligen få en del av hans utspel förklarade.

Expressen , DN , Aftonbladet

Tillbaka till vardagen

Jag försöker långsamt återanpassa mej till vardagen. Kissa inomhus och sådana där saker.

Alla fina serieidéer som jag höll på med när jag for verkar inte lika briljanta som när jag lämnade dem. Ganska enfaldigt det mesta.

Bloggen verkar besökas av ungefär lika många vare sej jag skriver inlägg eller inte. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag tittade lite på hur sökorden som dirigerat hit folk genom internet-träsket ter sig. "Statestik" ligger som vanligt på topptiolistan. Dessutom kommer det i olika smaktyper som "Statte stik kvinnor män". "Håriga underliv möts" var en finurlig sökning. Undrar vad de var ute efter? "Pluddevuddevutt" är en klassiker som håller i sig. Men jag förstår inte varför så många söker på "Pluddevuddevutt" men inte på "Kavvevaddevaj". En snygg variant var också "Lespiska dålig klädsmak".

Internet verkar i alla fall vara som när jag lämnade det.

Det har varit sommar

Eder förtrogne skribent har tillbringat sommaren i Laisvall. Det är skönt att befinna sej på en plats där tid och rum knappast verkar existera. För att citera en känd reklam så får man vara sej själv för en stund. En kopp kaffe vid stranden är en obetalbar upplevelse.

Apropå att få vara sej själv så såg jag denna lapp på ICA i Arjeplog. En sån lapp hade man inte kunnat sätta upp i Umeå utan att det börjat regna brandbomber.

Hörde förresten att det finns över 500 vapen per 100 invånare i Norrbottens län. Motsvarande siffra i Stockholm är runt 50.

Men själv är jag inte mycket för jakt. I år har jag inte ens fiskat vilken förstås är en skam när man befinner sej vid Laisans strand. Mest önskar jag mej en ordentlig kamera. Varje kväll är det en ny fantastisk solnedgång och jag har bara den förbaskade mobilkameran att tillgå.

Som den här bilden - vad tror ni det är jag försökt fånga här?


Jo, det är en stor fågel, en förtio centimeter från stjärt till huvud med en mycket böjd och elak näbb som har en vingspann på en meter och fransiga vingar. Det var misstänkt likt en ung kungsörn men det finns ju ingen zoom på mobilkameran och det man kan vaska fram ur bilden ser ut så här:

Hur har det gått för Dennis då? Jodå, han har hållit gårdstunet fritt från renar och älgar. Se hur ståtlig han ser ut när han poserar framför Nepsurt.

Kändisspotting i Gammliaskogen

Besöket i Mensträsk och minnet av de tungsinta myrarna får mej att tillminnesdraga ett möte jag hade i Gammliaskogen för ett antal år sedan.

Jag kommer där och spatserar efter stigen då jag ser en märklig syn. På håll ser det ut som om två sådana där ställ med färggranna sjalar som brukar stå vid torgstånden blivit ställda på stigen. När jag kommer närmare så ser jag att de rör sej. Det är två små damer som iklätt sej lager på lager av de färggrannaste tygstycken man kan tänka sej. Den ena damen gormar på den andra damen som är märkbart blek, närmast färglös. Kvinnorna går så långsamt att de knappast rör sej.

Den skörare och ditills tysta damen såg ut att lämna in när som helst. Men efter ett tag hade hon tröttnat på den andra damens gormande och hävde upp en mäktig stämma som mässade som en predikant. Det var omisskännligt Sara Lidmans stämma. Jag kände ett intensivt behov att säga något fyndigt men kom inte på något att säga. Sara Lidman passerade rätt genom mej som om jag var dimrök. Det var en märklig upplevelse men jag har varit med om det en gång tidigare. Då var det Kerstin Ekman som passerade rätt genom mej i en flygplanskö. Det är väl nåt stora författarinnor lär sej.

Kort efteråt så dog Sara Lidman.

Jag tecknarmördade Olof Palme

Mats Alm hittades förvirrad på en skogsväg. En bit in i skogen låg Linda Chens förkolnade kropp. Man kunde konstatera att Alm flyttat på hennes kropp och att han hade försökt bränna upp kroppen. Man har också kunnat konstatera att han ljuger om det mesta. Likväl kunde man inte bortom varje tvivel bevisa att han bragt henne om livet varför han inte kunde fällas för dråp eller mord. Rättsäkerheten är viktig.

1980 infördes i Sverige ett förbud mot innehav av barnpornografi. Trots att det var en inskränkning i yttrandefriheten så resonerade man att det gick inte att framställa barnporr utan att något barn någonstans for illa, även om man inte exakt kunde peka ut vilket barnet var och vem som begått övergreppet. Det hela blev lite luddigt om man jämför med rättsäkerhetskraven när man talar om grova våldsbrott och mord men med tanke på hur litet värdet för yttrandefriheten som barnporren hade så kunde man väl acceptera det.

Men 1999 infördes en något märklig lag in som jämställde tecknade barnpornografibilder med fotograferade dito. Riktigt varför har jag inte fått någon begriplig förklaring på för det finns ju inget brottsoffer någonstans. Det enda argumentet jag har hört är ”barnporr som barnporr” men det resonemang som låg bakom förbudet mot fotograferad och filmad barnpornografi gäller ju inte teckningar. Men hursomhelst så har lagen varit för korkad för att någonsin användas så alla har glömt bort att den fanns.

Men så i en ful vårdnadstvist så kom någon på att använda den här lagen. Den åtalade, som är översättare av japanska Mangaserier, och en av landets ledande experter på området, hade 51 tecknade mangabilder på hårddisken där figurerna kunde tolkas som underåriga. Det här är ingen ovanlighet bland japanska serier och en av orsakerna till att jag ogillar Manga. Men frånvaron av annan barnpornografi och den rikliga förekomsten av annan Manga borde ju göra att Polisen redan från början skulle ha insett att denna person inte är en sådan som lagen avser att infånga. Och hade nu Polisen varit så insiktslös så borde tingsrätten kunnat inse detta. Men mannen dömdes till böter i Tingsrätten. Straffet är försumbart med det riktiga straffet: att hamna i belastningsregistret som barnpornografibrottsling.

Nu har Polisen tydligen fått en Kafka-beundrare i leden och formulerar vad som gäller med tecknade figurer att ”Varje tecknad bild är ett dokumenterat övergrepp”. Ett övergrepp på en tecknad figur? Det där är inte en text värdig en svensk statlig myndighet – det är en text värdig en anonym religiös stolle på Internet!

Det går kalla kårar efter ryggen på en gammal serietecknare. Vilka hemskheter har inte jag tecknat genom åren? Jag inser att jag en gång i en satirtidning lät en av bröderna Dupont mörda statsminister Olof Palme – innebär det att det var ett dokumenterat mord på tecknad statsminister? När går nästa flyg till Brasilien?

Den förra lagen var tänkt att ”täta hål i nätet” men det verkar som om det nya nätet fångar in fiskar man inte ska ha. Hur många pedofiler har man dömt med teckningslagen? Inga! Hur många av de dömda med teckningslagen är inte pedofiler? Alla! Efter 11 år med lagen så borde det väl bevisa bortom varje rimligt tvivel att lagen inte är bra.

Men som det inte räckte med detta. Nu har man utvidgat lagen med en massa diffusa tillägg. Numer räcker det med att den tecknade figuren kan tyckas se ut att vara under arton år, och man har infört ett nytt Kafka-begrepp med ”tittbrott”. Eftersom mycket av den moderna tecknade serien är självbiografisk och gärna beskriver tidiga sexuella erfarenheter så blir plötsligt hundratals utgåvor möjligt olagliga att inneha. Ingen kan rimligen tolka dessa nya regler på ett rättsäkert sätt utan mycket av den moderna seriekonsten kan plötsligt betraktas som barnpornografi.

Men, invänder någon, vi måste väl ändå lita på att Polis och Rättsväsende kan skilja på vad som är barnpornografi eller inte. Den nya domen visar att vi inte kan lita på dem. Rättsäkerheten befinner sej på ett brant lutande plan i det här sammanhanget.

Alltså, jag tycker att fotograferad barnporr ska vara förbjuden och att vi ska skydda våra barn men det här är riktigt, riktigt dåliga lagar.

Gräv ner dina serietidningar, Porrmanga hotar inte våra barn,

Turista i Mensträsk

Vi har ett lokalt gnällbälte som ligger i gränstrakterna mellan Norrbottens och Västerbottens län. Och det är inte svårt att förstå när man passerar. Det är som om naturen hela tiden spjärnar mot. På myrarna kämpar tallar i hundra år för att bli kanske fyra meter höga och på sin höjd duga som gärdsgårdsvirke, den möjligen uppodlingsbara marken är fylld av sten och det enda liv som egentligen trivs där är insekter som inte tycker om människor.

Och ortsnamnen vittnar om eländet. Blisterliden, Lidträsk, Misärträsk, Lidmyrliden, Snödbränna och Mensträsk.

Under kriget blev det stor kopparbrist i landet och det fanns gott om koppar och annat smått och gott i de här markerna. Problemet var bara att få fram malmen till Boliden. Det var svårt att anlägga vägar som tålde den tunga lastbilstrafiken så av den anledningen så kom man att bygga världens längsta linbana. Linbanan var i drift ända fram till 1987. Man har sparat en liten rest mellan Mensträsk och Örträsk som man kan åka i behagliga liftkorgar.

Man kan köpa med sej en riktigt angenäm måltid och i stilla ro betrakta landskapet lite från ovan. Det är mycket intressantare än man kan tro.

Titta på de här tallskuggorna som exempel. Man ser inte hur lustiga skuggorna ter sej när man går nere på marken.

Eller de små sjöarna med näckrosor och andra vattenväxter.

Man får se trädtopparna på bara någon meters avstånd och vissa kottäta granar ser topparna ut som rastaflätor.

Det tar lite drygt en timme och är en meditativ och behaglig form av turism.

Allt var av sand ...

Internet är märkligt. Helt plötsligt så befinner jag mej på en blogg utan att ha en aning om hur jag kommit dit och ser någonting som fascinerar mej oerhört. Det är tydligen en sandskulpturfestival i Danmark med Egypten som tema.

Troldas Blogg

Mina idoler - Hoss

Den första idol som jag själv minns att jag hade var Hoss. Det är svårt att förstå bröderna Cartwrights popularitet men det här var i svensk televisions barndom. Allt som sändes var gjort i studio, väldigt övertydligt och i ett tempo som får Tarkovskijs filmer att framstå som rockvideos. Allt var väldigt våldsfritt och egentligen ganska tråkigt men det förstod vi inte eftersom vi inte visste av något annat. Jag har suttit och applåderat åt en suddig trana som lyfte vid hornborgarsjön.

Men så kom bröderna Cartwright! Det var sagolikt fantastiskt, storslagna scenerier och ohyggligt spännande. Pappa Ben var en fantastiskt rekorderlig karl. Bröderna Adam och Joe var väl okej när de pangade med pistolerna men de höll mest på och larvade sej med tjejer. Joe var värst. Men Hoss .. ja, jösses. I Vilda Västern mättes en karl efter hur stor hatt han hade och Hoss hatt var ett monstrum. Hoss var en och nittiotvå - två och tjugo med hatt! Hoss höll aldrig på och larvade sej med tjejer, han använde knappt pangaren, eller ens knytnävarna, oftast lyfte han bara upp skurkarna och stoppade dem i en vattentunna eller något annat skojigt.

Jag har sett ett antal avsnitt på senare tid och blir lite förvånad över många saker. Mest över att Hoss mest framstår som fet och stundtals lite efterbliven. Men än idag blir jag lite lycklig över vilken tillit som Pappa Ben har till Hoss. "Herregud, Sheriff, inte kan ni ta ett banditband på 20 personer med bara två vicesheriffer, ni får ta Hoss med er!"

Hoss spelades av Dan Blocker som hade en del roller både här och där före Bonanza men Hoss var hans stora roll. Men han dog alldeles för ung. Fullständigt onödigt så googlade jag när jag skulle skriva det här. Helt värdelöst är ändå inte Internet för jag fick veta att alla Dan Blockers fyra barn haft Chuck Norris som karatelärare. Snacka om värdefullt värdelöst vetande! Han var född i DeKalb, Texas, ni som kan er americana vet förstås att Leadbelly spelade in en sång som hette "DeKalb Blues". När jag googlade runt så fick jag intrycket att det skulle finnas ett Dan Blocker-museum i DeKalb så jag började strax fantisera om hur jag skulle övertala hustrun till att vi skulle fara till USA (så långt borde det gå bra), ta en biltur (där kan det bli lite svårare, det har gjorts alldeles för många filmer om folk som råkat ut för hemskheter på vischan) men det stora logistiska problemet blir förstås hur jag ska konstruera en logisk anledning att passera DeKalb, Texas. "Har du sett? Ett Dan Blocker-museum!". Men när jag läser om museet så kan det lika gärna vara ...

Norrbyskär

På midsommar var vi alldeles vid Norrbyskär så vi tog båten dit för att fika. Norrbyskär är ett gammalt industriområde som skulle bli ett mönstersamhälle där arbetarna fick bo i fina bostäder. Nuförtiden används arbetarbostäderna som pittoreska sommarvistelser för besuttna västerbottningar.

Eftersom vi kom från den sidan av ön gick vi i land i gästhamnen. Där påmindes vi att klassamhället trots allt lever kvar ...

Motorcyklisten - avklädd

De första motorcyklisterna hade en motorcykel eftersom de inte hade råd med en bil. De satt som på en cykel - upprätt och prydlig. Den här stilen var förhärskande fram till Marlon Brandos "the Wild ones" eller vad den hette.



Fram till "Easy Rider" hände något. Det myckna öldrickandet ledde till att motorcyklisterna fick inta en mer tillbakalutad ställning.

Allteftersom motorcyklisten blev allt äldre så verkade han falla längre tillbaka. I extremfallen så installerades ett tredje hjul.

Motorcyklistens barnbarn har alltid varit förståndig och köpt krocksäkra familjebilar. Men i förtioårsålden infaller plötsligt en längtan till de två hjulen och han införskaffar något japanskt färgsatt av en psykotisk smågodisdesigner. Det feta motorcykelmullret är ersatt av ett enerverande högvarvigt tjut. Man får känslan av att han hellre sätter på hojen än frun ...