Cajsa Weibull

När jag började gymnasiet i Piteå så var jag lite på kant med tillvaron. Jag hade kommit in i ett sådant där ungt manligt svårmod. Det glada sextiotalet hade övergått till något bittert baksmällesjuttiotal. Det kryllade av bisarra vänstersekter och det låg revolution i luften.



Vi var den första kullen i den nya Strömbackaskolan. Det var ett nybyggt jättekomplex i stål, glas och plast. Vi var tvåtusen elever och mitt sätt att skingra anonymitetens mörker var att bära en swingpjatthatt. De flesta lärarnas pedagogiska glöd hade falnat och undervisningen dominerades av något slags glädjelös pragmatism och allmän meningslöshet. Det enda lärarna och eleverna hade gemensamt var att de flesta ville vara någon annanstans.

Men det fanns ett underbart undantag. Vi hade en teckningslärare som hette Cajsa Weibull. Hon var några år över sextio och var något slags relik från läroverkstiden och osade av klassisk bildning. Varje lektion var en fröjd och hon drog sej inte för att sabla ner något man gjort. "Jag har aldrig träffat någon som varit så bra på att teckna och så dålig på att måla" var faktiskt den upplysning jag behövde. Jag gjorde en oerhört komplicerad teckning som myllrade av detaljer. Det gick liksom inte att se vad det var egentligen. Cajsa gick runt och tittade på den där och hade känslan av att hon missade något. Till slut slet hon teckningen av mej och satte upp den på väggen och backade fem meter och insåg att alla detaljer tillsammans formade en gigantisk penis. Det här var inte en tid då man gjorde sådant ostraffad. Den lilla tanten skrattade tills dess hon fick något slags astmaanfall.

Nu surfar jag som vanligt in på Piteå-tidningens familjesida och ser att Cajsa Weibull har dött 95 år gammal. Jag som trodde att hon dött för länge sen. Det är lite för sent, Cajsa, men jag vill bara hälsa att jag visserligen aldrig blev något men jag lärde mej åtminstone att ha roligt.

Googeltest

Ni trogna läsare kan bortse från den här texten. Den är bara här för forskningssyfte.

statestik blogdrotning kläning tjol smingk blate kisie stejaps
misanpasad skokla fita disskuterade diskution hårmos knula skvaler
blakbery shopa shoping förhandsvinsing männsika I realy do förbanad
seksy pus nitendo chiuaua pised läp männsikor driker gulungar dresman
jacuzi botoks salad krysning pit pipa premijär tefelon

Tillägg: Lespisk

Tannu Tuva

Ett av de frimärken som fascinerade mej mest som barn var ett rombformat frimärke från Tannu-Tuva. Det var någon som mjölkade en jak på bilden och det var vackert ornamenterat runtom.



Det var inte lätt att räkna ut var det låg någonstans heller. Som tur var så hade mamma kvar en kartbok från trettiotalet så att man kunde hitta igen det. Men det var stört omöjligt att hitta information om landet. Men det gick att hitta frimärken därifrån. Eftersom det bara gick att hitta igen vissa märken i frimärkskatalogerna så trodde jag mej ha funnit ena riktiga rariteter. Men det var mycket som var besynnerligt. Men Air Mail med Zeppelinare över mongoliska och sibirsika stäpper stimulerade verkligen fantasin!



Men med internets hjälp har jag till sist lyckats förstå ungefär vad det handlade om. Tannu Tuva är ett område som gränsar mot Mongoliet. Det har varit under både ryskt och kinesiskt styre. I mellankrigsperioden så hade landet visst självstyre under sovjetiskt överinseende. Någon gång under tjugotalet så gjorde man några frimärken som var färgglada för sin tid och med skildringar av vanligt liv i Tuva.

De här märkena blev populära bland unga samlare i västvärlden. Men Tuva bestod till 90% av nomader där väl de flesta var anafalbeter. Med endast 70000 invånare så var behovet av frimärken väldigt litet. Men problem är ju till för att lösas så man tryckte helt enkelt upp nya serier av frimärken i Moskva som man sålde till västvärlden. Filatelister har sedan haft kärt besvär för att utreda om dessa märken någonsin använts vid normal postgång. Men mycket lite går att utreda om landet och det är svåråtkomligt. Själv gillar jag verkligen dessa märken även om deras filatelistiska värde är tveksamt. Bara en sån sak som att de har en grävling på ett frimärke! (Ni har väl läst min serie Gösta Grävling!)


På senare tid så har man försökt bli mer självständiga från Ryssland och har ånyo gett ut frimärken som dessvärre inte är godkända. Sedan har regelrätta banditer gett ut märken med exempelvis Steven Seagal på som inte har någonting med Tuva att göra.

Idag har intresset för Tuva ökat genom det internationella genombrottet för den Tuvanesiska strupsången:

Sockerchock

Jag gillar verkligen socker. Godis och läsk gör mej verkligen lycklig. Men på något sätt så förändras smaken när man bli äldre. Nu köpte jag en liter lättyoghurt, för det brukar ju vara gott. Men när jag började äta så var det så sött så att håret reste sej i nacken!



Det är 8 gram socker per 100 gram i lättyoghurt. Ungefär som i Coca-cola alltså. Och Coca-cola dricker man ju för att man verkligen vill ha en sockerchock! Undrar hur mycket socker det är i tung-yoghurt?

Ingenting är någonsin så dåligt att det inte kan bli värre

Man trodde att den absoluta botten var nådd men man tvingas inse den gamla norrbottniska sanningen att ingenting är någonsin så dåligt att det inte kan bli värre:


Det enda man kan trösta sej med är att de stackars Tannutuvanerna förmodligen aldrig behövt se eländet.

Vi män bör akta oss för dammsugaren

Ny intressant forskning visar att män bör undvika dammsugaren så långt det är möjligt. Det visar sej att elektriska fält skadar spermieproduktionen. Lite synd för jag är ju en entusistisk dammsugare.


Men det finns ju så mycket annat att syssla med. Man kan ju göra grejor. Det är kul om man har bra grejor. Som den här bäbisen med trefasmatning. Tuggar sej genom armerad betong som om det var varmt smör! Den har en djävulskt stark elmotor. Fina grejor.

....eller så kan man jobba vid datorn. Jag har stoppat i en 3000 watts nätdel. Med parallelkopplade grafikkort så är det som att sitta med en kupévärmare under bordet. Man måste stoppa in massor av fläktar i chassit.

Men kom som sagt var ihåg att akta er för dammsugare!

Hur att knyta fast en hund

Jag var på Coop Forum i lördags (såg ni att jag inte skrev Obs? Jag lär mej även om det går långsamt) Först gick jag på apoteket och passerade en kille med tre hundar. Inget speciellt med det. När jag gjort mitt ärende på apoteket så gick jag till minuten-automaten. Där stod samma kille med de tre hundarna och talade med en kvinna. Han stod ungefär 4 meter från automaten men med tre hundar som hade 2,5 - 3 meters koppel så är man ganska svår att komma runt. Lite irriterande men man ska inte döma en man innan man gått en mil i hans skor eller vad det heter.

När jag så handlat färdigt skulle jag gå ut genom stora utgången. Tror ni inte att karln hade knytit fast den största hunden precis vid dörren så att han mer eller mindra spärrade utgången för alla.


Jag är själv inte hundrädd. Snarare är jag kanske lite mindre hundrädd än vad som egentligen är nyttigt. Så jag klev bara förbi. Men jag funderade efteråt. Hur kan man binda fast en hund på det stället. NU kan jag döma honom: vilket nöt!

Manlig fåfänga

Jag tecknar jämt. Men jag har sällan någon sådan där skissbok. Det sitter något slags trauma i bakhuvudet med någon kamrat som satt och skissade i en sådan där skissbok på caféer för att på något sätt attrahera det motsatta könet. Iklädd en scarf. Kanske till och med en basker. Riktigt hur attraherandet skulle gå till begrep jag aldrig. Men jag begrep att det var mycket patetiskt.

Så därför brukar jag gå och skissa på vanligt skrivarpapper. Om man viker ett A4-papper två gånger så får man ett lagomt litet skisspapper. Om man vänder och vrider så får man plats med 8 små teckningar. Nu samlade jag ihop ett gäng och satt och betraktade. Vissa teman kommer igen. skojiga figurer, barbarer, mongolkrigare och damer. Men nu ser jag ett tema som jag inte riktigt uppfattat tidigare: Manlig fåfänga.


Någonstans här och någonstans där finns det någon löjeväckande representation av manlig fåfänga. Lustigt att jag inte insett vad jag har gjort medan jag höll på.


Manligt mode är ju ett kapitel för sej. Våra marginaler är mikroskopiska. Skulle man ta på sej en bred sjuttitalsslips eller en trådsmal åttitalsslips så skulle man se psykotisk ut. Likväl så är det oftast vi män som har infört olika bisarra inslag som silkesstrumpor och smink. Men vi har övergett dem allteftersom. Kanske är det så att vi idag har kommit fram till modeevolutionens toppunkt. Sunkiga jeans och t-shirt.

Idag skulle jag mycket väl kunna använda sådana där skissböcker. Ingen människa kan väl tro att en man i min ålder skulle använda sej av en sådan fånig raggningsmetod. Men man funderar lite över dammodet. I våras fick jag se min hustru i en långklänning med en gigantisk rosett på ryggen. Det såg ut som Karlsson-på-taket:s ryggpropeller. Men helt okej.
Och en kvinna skulle mycket väl kunna sitta på ett kafé med en skissbok. Iklädd en scarf. Och en basker. Och det skulle bara se fint ut.

Hur gör dom?

Orangutangdagen

Nu har jag förberett mej länge. Men när den stora dagen kom så glömde jag bort det. Igår var det Orangutangdagen då det var meningen att man skulle bära något orange för att visa engagemang i Orangutangfrågan.


Ja,ja. bättre lycka nästa år ...

Tvättstugan - svenskhetens sista bastion

Man blir ofta förbryllad. Invånarna i landets näst rikaste kommun, Vellinge, vill inte ha flyktingbarn i sin kommun. Gärna solidaritet men inte på min bekostnad! Det hör till saken att Vellinge har landets lägsta kommunalskatt medan Södertälje, som är en av landets generösaste kommuner när det gäller flyktingmottagande, hör till högskattekommunerna. Pinsamt i allra högsta grad!

Indignationen är med rätta stor på många håll men jag blir också förbryllad när jag ser hur man kopplar ihop saker. Mymlan lyckas på något sätt koppla ihop Vellinges snålhet med den svenska tvättstugan. Svenskar är osolidariska och det hänger ihop med att vi är snåla och trista i tvättstugan och kräver att folk ska städa efter sej och hålla tiderna. Men jag tycker att hon har fått allt om bakfoten. Hon säger "Men om världen är så jäkla skrämmande och full av främlingar som man inte kan lita på - ni kan väl barrikadera er i era tvättstugor då och stanna där, så behöver ni inte vara oroliga att nån ska rubba era cirklar, ok?" avseendes då Vellingeborna. Nu är jag inte så orienterad i Vellinge men jag misstänker att det är en av de orter i landet som har minst antal kollektiva tvättstugor per capita. För i Vellinge har nog alla sin egen ägandes tvättstuga just för att slippa dela med andra.

För det är det som den kollektiva tvättstugan handlar om: att dela med andra och att ta sin del av ansvaret. Har vi röstat fram en regering som bestämmer att vi ska ta emot si och så många flyktingar så ska landets kommuner solidariskt dela på det ansvaret. Att göra som Vellinge är dåligt tvättstugehyfs.

Låt oss istället vara stolta över den svenska kollektiva tvättstugan. Låt oss besjunga den istället för stolliga krigsupptåg i förment fornstora dar.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge

Som ung samlade jag frimärken. Det var inte de värdefulla och samlarvärda frimärkena jag åtrådde utan färgglada märken från länder som ingen hört talas om som Khor Fakkan, Fujeira, Abu Dahbi, Kathiri State in Hadramuth och Malaku Selatan.

En gång när jag var in i en bokhandel, som hade en särskild avdelning för frimärken, stod en man och skällde ut affärsinnehavaren. Mannen, som var militär, tyckte att man ledde in ungdomen på fel väg med dessa färgglada frimärken. Frimärken skulle vara enfärgade, stämplar var viktigt, helst från regementsorter, och var det utländska märken skulle det vara fältpost. Jag förstod inte riktigt allt han sa. Han skällde ungefär som Kapten Haddock. Jag hade några sådana där fältpostmärken. De var ju inte särskilt roliga. Jo, en detalj hade jag roligt åt men ...


Häromsistens berättade jag hur jag efter dryga förtio års längtan till sist fick tag på de runda frimärkena från Burundi med guldreliefer. Men ett par frimärken som jag åtrådde ännu mer var de tredimensionella märken från Bhutan.


Det handlar om rymdmotiv. Det var väl efter månlandningen som rymden verkligen var i ropet. Det lär väl knappast handla om Bhutans eget rymdprogram. (Bhutan ligger i Himalaja, inklämt mellan Kina och östra delen av Inden och är stort som Nederländerna ungefär)


Trots, eller möjligen tack vare, märkenas litenehet så funkar tredimensionaliteten utmärkt. Bättre än på sådana där vykort och liknande. Men rymden är väl också tacksam för 3D.


Jag såg dem en gång i en affär någonstans i Europa. Jag ville köpa dem men jag hade just tiggt till mej en omgång med trekantiga frimärken med dinosaurier på, dessutom var de där Bhutan-frimärkena ganska dyra. Men så hittade jag igen dom på Tradera. Tolv kronor fick jag betala för att uppfylla en livslång dröm.

Det här med mobiltelefoner ...

Allt oftare så är det någon som ringer och det ända man hör är skrap och slammer. Man inser att det är någon som har råkat trycka igång mobilen och automatringa upp någon ur telefonboken. Då brukar jag försöka påkalla uppmärksamheten genom att vissla i telefonen och ropa. Jag har aldrig lyckats hitills kan jag säga.

Nu fick jag ett sånt där samtal och jag hörde ljuden så klart så jag tänkte att denna gången skall jag lyckas så jag satsade järnet och visslad och ropade. ropade och visslade. Men det var väldigt mystiska ljud. Så hör jag en klar spolning. Oj. Bara att lägga på.

En ding ding värld

Precis när man tänkte att nu kan världen inte bli konstigare så läser jag att Dolph Lundgren ska leda melodifestivalen. Man undrar vad de egentligen tänker att han ska tillföra ....



Kanske vill man ha mer action?

Kvinnans lister övergår mannens förstånd

Det finns vissa saker som på något sätt undantas jämnställdhetsfrågan och en sådan sak är listspikning som av någon anledning anses vara en manlig plikt. Att listspikning dessutom är en sådan verksamhet som lyder under Murphys lag mer än något annat gör att det är en sådan sak som lätt blir lämnad åt sidan. Den där rubriken skulle väl vara vitslig på något sätt och det blir lätt så att det är en sådan sak som hustrun gärna påminner om och en sådan sak som jag gärna lämnar halvgjort.

Jag ser att många proffssnickare nuförtiden struntar i gersågning. Dörrfoder görs med två raka foderlister rakt upp och så en tvärt över. Fult som bara den. Men snabbt och enkelt. "Varför gör inte du så?" säger hustrun. "Ser jag ut som en idiot?" brukar jag svara. Hustrun har inte riktigt förstått att det inte är meningen att man ska svara på retoriska frågor. Gersågning är det alltså som gäller och så brukar jag köpa billiga grejor på Jula eller Clas Ohlson. Dom är nästan lika bra.


Men när det gäller gersågning så gills inte "nästan lika bra". Min kanske största stund i hemsnickarlivet var när jag lånade hem en deWalt inredningssåg. Vilken satanisk precision! Jag klädde in trappen med träparkett. Inte två trappsteg är likadana och samma vinkel återkom aldrig två gånger.


Så blr det ofta. Jag hänfaller åt ovidkommande dravel istället för det som räntar. Det blev lite knepigt att lista in kring trappen. Jag visst inte hur jag skulle lösa det så jag gjorde så här:


Sitter som ett smäck! Behöver inte ens fästa listen utan den sitter som gjuten! Här var det bågfilen som fick komma till pass. Den får ofta göra tjänst när det handlar om precision.

Men bortsett från sådana där små njutbara ögonblick så blir lister mestadels liggande. Man blir så frustrad för de har ett meterpris ungefär motsvarande en starköl på puben och så djävlas de bara med en.

Min salig gamle far fick för sej att han skulle klä in köket i panel. Han hade försökt göra taket snyggt (takskivor är också något sådant där som lyder under Murphys lag) och kom på att takpanel var träigt och bra. Han klädde in väggar och golv i panel och satte upp lister. Alla lister utom en. Den listen var färdigsågad och klar men kom aldrig upp. Såvitt jag vet så stod listen lutad i samma hörn som den stått i tio år när de flyttade från huset.

Godishuset

Jag vet inte hur dom resonerade när dom bestämde var de skulle placera godishuset. Min misstanke är att de frågade "Var bor Forsmark?" och därmed placerade det på Mariedal. Det är någon slags tvångstanke jag har att jag måste ha en av varje sort. Och helst några till av de godaste.

De initierade vet att jag har frufritt så det var dags att se en av filmerna som inte frun kan se. Det blev Watchmen som jag faktiskt inte kommit åt att se än. Det är ju lite knepigt att se en film när man kan förlagan ordagrant. Som väntat blev det lite väl pretentiöst mellan varven men man lyckades ändå bra med de knepiga figurerna Rorsach och Dr Manhattan. Man få ändå var nöjd utan bläckfisk och allt.


Och förstås en skamligt stor godispåse.

Varför bryr sej ingen om Togo?

Nu när jag satte in mina fina frimärken från Burundi i mitt frimärksalbum bäddrade jag runt lite grann. Det är lustigt hur många afrikanska länder som gett ut frimärken från vinter-OS. De verkar inte heller ha riktigt full koll på ämnet heller. Titta på det här märket från Togo:


Han har ju Hockey-klubba men det finns ingen sarg så det ser ut som bandy. Figuren ser allmänt konstig ut också.

Men då kommer jag in på nästa fundering. Har ni någonsin hört ett nyhetsinslag från Togo? Jag tror mej ha hört nyhetinslag från världens alla länder men aldrig något från Togo. Häromsistens så hörde jag ett inslag om den bekymmersamma aids-situationen i grannlandet Benin men vad jag har kunna utröna så är det minst lika illa i Togo. De andra grannländerna Ghana och Burkina Faso hör man om titt som tätt. Men just Togo verkar ligga i nyhetsbyråernas skugga.

Wii shall overcome

En av kamraterna klev också upp i femtioårsåldern igår och blev därmed vuxen - eller då PRO:are med de nya måttstockarna. Framåt nattkröken hamnade travgänget framför ett Wii-spel. Jag har aldrig spelat Wii förut och det var en angenäm bekantskap.

Golf gick inget vidare. Hur jag än höll den där kontrollen så skruvade jag som Beckham. Till sist accepterade jag tingens ordning och siktade 10 grader till vänster och slog banan-slag. Men Bowling var mer min grej. Jag fick 239 poäng.


Med dubbelhandsfattning.

Utan pudel

Jag är utan pudel i helgen. Dottern besöker den kungliga huvudstaden och jag har fått förtroendet att vårda hennes två cairneterrier. Dessvärre löper den ena och pudeln blir så pilsk att det blir outhärdligt för alla inblandade. Därför har jag inackorderat pudeln hos Larsson.

Cairneterrier är rätt märkliga varelser. Det är en del terrier, en del igelkott och en del grävling. Namnet cairne betyder stenröse och jag gissar att man trodde att djuren var stoppade med stenar. Det är kompakta och massiva saker.

Kontrasten med en pudel är - hisnande. När pudeln vill gosa så sätter han sej i knät, lutar sitt huvud mot ens bröst, stryker sin kind mot min. Och han vill liksom aldrig sluta gosa. En cairneterrier gör så att den tar sats från fem meter, accellererar ohyggligt och träffar en som en rugbyboll rakt i veka livet. Det är lite som att stå som handbolls målvakt utan susp. Sedan sticker den iväg lika glatt igen. Det är alltihop. Inga finesser, inget kramande, bara en brutal träff.


Jag vet inte om det är någon slags jaktinstinkt som omvandlats till modernt gos. De siktar gärna på kroppsdelar som kan vika sej. En favorit är när man står upptagen. Då satsar cairnen hundra mot knävecken. Allt man hinner ana är ett lätt muller och tjabong ligger man på golvet. Då offret ligger så kan cairnen faktiskt göra en följdattack - med ett slick rengör den hörselgången ända in i botten. Sen skuttar den glatt iväg till gud vet vad.

Kjolar för män

För några dagar sedan nåddes vi av nyheten att H&M lanserar en kjolmodell för män. Det var några tidningsartiklar men det blev inget större väsen och, handen på hjärtat, vem bryr sej. Förra gången jag tillät mej att förnedras av modeindustrin var på sjuttiotalet med V-jeansen. Om någon vilsekommen själ ger sej in på detta lär det inte spela någon större roll heller. Det är ju trots allt bara en bit tyg.

Men så började jag fundera på saken. Alla offentliga toaletter verkar ha försvunnit. Ska man på stan gäller det att förrätta sitt tarv hemma. Det finns ju inte heller några bra buskar att söka sej in i. Det är en rätt stor risk att bli upptäckt av lagens långa arm också. Inte utan anledning heller. Jag körde bil i centrala stan när en busschaufför bara kliver framför bussen, halar fram en rejäl chorizo och släpper sitt vatten. Det ser faktiskt rätt förargelseväckande ut. Men nu får vi ju en ny chans. Vi kan lära av den moderna konsten och modeindustrin i skön förening.

Kändisskapet

Jo, så kom den där artikeln. Jag verkar inte har varit så debilt lallande som jag kände mej. Man vill väl gärna spjärna mot tanken att man sorteras till PRO direkt man passerat femtio men sådan är tydligen den nya ordningen.

Jag tror det var Andy Warhol som hade något slags teori om att alla människor var kända en kvart av sitt liv. Den där artikeln i VK torde väl ha förbrukat åtminstone 10 sekunder av den kvarten kan jag tänka. Besökarna har förstås rasat in. Säkert tio läsare mer än vanligt. Det blir till att ta limmon till jobbet ...

Snön faller

Det föll snö inatt. Det pågick fortfarande när jag gick hem från jobbet. Det är så otroligt skönt när det där trista svartgråa täcks med ren, fin, vit snö. Man blir liksom lite lekfull och sprattig.


Men inget varar för evigt och absolut inte snötäcket vid den här tiden på året. Redan när jag var hemma så började snön upplösas till surslask.

Lycklig, lycklig!

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge heter det. När jag var barn var det vissa saker jag åtrådde djupt. Det var några Märklin-lok, det var några serietidningar och framför allt: De runda frimärkena från Burundi!


De frimärken jag ville ha var de som de riktiga frimärkssamlarna föraktfullt rynkade på näsan åt. Jag ville ha färgglada och roliga frimärken. Burundi hade en omfattande utgivning av frimärken som förmodligen inte hade någon motsvarighet i faktiska postala behov.

Men Burundi betydde så mycket mer för mej än bara färgglada frimärken. Jag minns inte längre hur det började man jag samlade klipp från Burundi väldigt tidigt. Det var något som fascinerade mej med detta lilla fattiga land i mörkaste afrika. Farmor och Farfar hade en bok om världens länder där man kunde se en Tutsi-hövdings gräspalats.


När jag var äldre, någon gång på högstadiet fick jag tag på en skiva med musik från Burundi, det var hur fantastiskt som helst. Bäst gillade jag någon sorts trumövning som de hade där de ställde stora trummor i en halv ring med en trumma i mitten. Så flyttade man runt och de fick turas om att gå fram till mittrumman och där gällde det att visa sej på styva linan.

Men jag hade aldrig råd att köpa de där runda frimärkena. Men nu råkade jag på dem på Tradera. Jag köpte hela serien för tretton kronor! Nu stoppade jag in dem i mitt gamla frimärksalbum som jag inte rört på många år. Och jag är så lycklig.

Bassey

Pudlar kan ju som sagt gärna skapa illusionen av intelligens. En hundras som är dess absoluta motsats är Bassetten. Jag tror inte att det finns någon varelse överhuvudtaget som manifesterar ointelligensen på ett lika fullgott sätt.


Det här djuret kom på något sätt in i våra liv. Vi döpte henne till Bassey efter sångerskan Shirley Bassey som var i ropet på den tiden. Det var väl tänkt som något slags hyllning men jag tror inte att hon hade uppskattat den. Hon var tre decimeter hög och vägde 35 kilo. Hennes intressen var mat och att producera biogas. Det var mycket som var märkligt med den här varelsen. En av dem var att hon helt verkade sakna kroppsuppfattning. Hon trodde sej nog vara en Chiahuahua eller möjligen en liten tax. Hon fastnade överallt för att hon försökte krypa genom alldeles för små hål.

Motion var inte heller något av hennes intressen. Hon rörde sej så lite som möjligt undantaget oförutsägbara och intensiva utfall.

Jag och min äldsta syster var ut och gick någonstans på en myr (Jag vet inte varför men jag verkar ha tillbringat en stor del av min tidiga ungdom vandrande på myrar). Bassey sackade efter som vanligt. Det gick ett stort krondike tvärsöver myren och vi hade en del besvär att passera diket. Det var två meter djupt och vattenfyllt till hälften. När vi vänder oss om så ser vi Bassey långt borta. Det är svårt att säga varför men hon kanske trodde att hon tappat bort oss och blev glad över att hitta igen oss. Eller nåt. Plötsligt sätter hon en magnifik fart. Hon galopperar över myren i en aldrig tidigare skådad hastighet. Hennes öron fångas av fartvinden om fäller ut som vingar. Hon såg ut som Dumbo.

Möjligen hade hon sett den filmen också för hon kastar sej över diket. Hon skjuter ut som en fläskkorvsmissil genom luften. Ganska precis halvvägs så vrider hon exakt 90 grader rakt ner. Hon klyver vattenytan i en brun kaskad av inte helt fräscht myrvatten. Helt oberörd klafsar hon sedan upp ur diket. Exakt samma procedur upprepar sej när vi går tillbaka.

Men det egendomliga var att hur enastående korkad hon än var så lyckades hon alltid lura av oss mat.

Fish n´ Chips

Hustrun och jag skulle vara kulturella. Serietecknaren Oskar Forsgren skulle hålla ett föredrag i ljusgården på stadsbiblioteket. Bland annat om sitt nya projekt "handikappad".

Då hustrun skulle komma direkt från jobbet med trångt om tid hade vi bestämt oss för att äta på stan. Valet föll på Bishop Arms. Hustrun bestämde sej märkligt nog för en hamburgare och jag tog Fish and Chips.


När hon skulle servera så envisades servitrisen med att försöka truga hamburgaren på mej! Jag ser väl kanske ut som hamburgertypen. Jag har inte riktigt hundra koll på Fish and Chips, jag har ett ytterst suddigt minne av en väldigt flottig tidning. Men jag minns inte hur de engelska chipsen var beskaffade.

Detta var hursomhelst en panerad fisk, någon remouladsås, Färska pommes frites och en hygglig sallad. Gott men lite fett. Min läkare skulle förmodligen inte tillåta mej att befinna mej i samma rum som den tallriken. Hustruns hamburgare var väl okej. Men hamburgare är ju liksom bara hamburgare.

Jag beskrev maten på Bishops för en kollega och han sa "Raggmunkar" och så var han okontaktbar i en minut. Det ska jag ta nästa gång.

Bloggtopparna

Man blir konstant förbryllad när man ser vad det är som folk läser på bloggarna. Innehållet är tunnare än luften på Mount Everest på de flesta av toppbloggarna. Dessutom är det en märkligt kvinnodominerad värld. Den manliga blogg som ligger högst på bloggtoppen är "Gaybloggen". De följande manliga bloggarna anger "herrmode" som sitt intresse men kläderna man ser där är det troligare att man finner på en vuxen kvinna än på en vuxen man. Utan att ha gjort någon vetenskaplig undersökning så vågar jag ändå hävda att bloggtopparna avviker från genomsnittsbefolkningen.

Om man då tittar på de allra populäraste bloggarna så skrivs de av flickor i närheten av folkölsåldern. Av bilderna att döma så ligger champagneåldern några år lägre än folkölsåldern. De kommer alla i samma form. De är aggressivt blonda, har en topp i sån där rosa färg som annars bara bärs av inredningsarkitekter och urinvägsinfektionskorta kjolar.


För några dagar sedan så var några av toppbloggarna gäster hos Aschberg. Det såg lite roligt ut för de såg ut som trillingar. Dock blev jag imponerad av självaste högst-på-bloggtoppen Kissie som utan att tveka gnaskade i sej ett par stekta fårtestiklar som någon bisarr gök bjöd på. Hon kommenterade detta på sin blogg med: "Jag käkade testiklar i direktsent TV" hon klagade på att de andra blondinerna inte öppnade "käfftarna", på något sätt har hon misskött sej på blogg.se så hon ska bli "avstäng". Här börjar jag ana något av gåtans lösning!

Som jag tidigare nämnt så är jag statistikmissbrukare. För ett halvår sedan så skrev jag ett inlägg med den avsiktligt felstavade rubriken "Statestik". Till min alltmer stigande förvåning så ser jag att det är ett av de vanligaste sökorden som dirigerar folk hit från Google. Är förklaringen så enkel att folk i gemen idag stavar så otroligt illa så att när de söker via Google så skickas de till de lika illa stavade blondinbloggarna?

Toappappersmarodören

Så länge jag hade tonåringar i huset reflekterade jag aldrig över konsumtionen av toapapper. Gud vet hur tonåringar fungerar överhuvudtaget. Jag bar hem bal efter bal med toapapper. Men nu när vi bara är två i hushållet så har det fortfarande förbrukats mycket papper. Så därför så bestämde jag mej för att på försök köpa lite dyrare dasspapper istället för balar av billigt papper. Döm om min förvåning när jag inser att vi inte förbrukar något dasspapper alls. En rulle räcker i evighet.

Den enda som är irriterad är pudeln. Han har nämligen en ritual att när pappret är slut så vill han att man ska stoppa Frolic i pappersrullen och gömma den. Sedan ska han söka efter den. Med stigande irritation så har han väntat nedanför toapappershållaren. Han gillar verkligen inte det här nya, dryga toapapperet.

Men så kommer han stolt med en tom pappersrulle. Både jag och hustrun är lite förvånade för vi tyckte att det var ganska mycket kvar på rullen (Har man en toappappersullepudel så är man alltid medveten om hur mycket som är kvar på rullen). Vi gick och stoppade Frolic i rullen i vanlig ordning för vi har ju en slags kontrakt att uppfylla.

När jag så går in på toaletten så är det lite märkligt. Det ligger en massa papper på golvet. Jag är lite föbryllad men vi sätter dit en ny rulle. Efter en stund hör vi ett oväsen från toaletten.



Det är svårt att veta vad en pudel egentligen begriper men ibland blir man förvånad över hur händig han är när han bestämmer sej för någonting.

EDIT:
Efter att ha varit noga med att hålla toalettdörren stängd så hör jag ett nytt oväsen. Då finner jag en sur pudel som har lyckats krångla ut en rulle hundbajspåsar från en back på en hylla på hundratjugo centimeters höjd. Jag begriper inte hur han gör.

Pladdraren

Västerbottenskuriren ville intervjua mej. Han ringde vid niotiden på morgonen då jag sovit ungefär en timme efter nattpasset. I den situationen går man med på vad som helst. Orsaken var tydligen att man ville veta vad man var för djur som var oblond och över femtio år och ändå bloggade. Typ. Han skulle höra av sej närmare om tidpunkt senare.

Någon dag senare skulle han hämta mej och vi skulle åka till någon kvinna som också bloggade fast hon var över femtio. Tydligen är saken den att jag verkar ha anmält mej i någon form av tävling för femtiplusbloggare. Damen som vi skulle hälsa på var ungefär lika osäker som jag om riktigt varför hon anmält sej till den. Hon var visserligen blond men en annan sorts blond och hade en fotoblogg som hette "KonstBarbro". När jag anmälde mej så var det bara en länk jag råkade klicka på. Och vips var jag anmäld.

Det hela var väldigt trevligt och efter en stund satt jag och pladdrade som en drucken.


Journalisten ställde en massa frågor och jag svarade mångordigt mest om någonting helt annat. Plötsligt förstår jag makthavare som står och svamlar framför journalister. Det är synd om makthavarna. Jag har inte den blekaste aning om vad jag egentligen sa.

Vi får se hur pinsamt det hela blev. Någon gång i nästa vecka.

Att rita hästdjävlar

Vi har ju varit inne på det här med att rita hästar och min dotter mindes att jag målade ett sto som jag hängde upp på hennes rum. Nu råkade jag hitta igen den. Måleri har väl aldrig riktigt varit min grej men så här såg den ut:


Det ser väl ut som jag utgått från något foto för jag har aldrig stått och försökt rita av hästar. min hästskådning har inskränkt sej till att be till högre makt att min dotter inte ska bli avkastad. Och det funkade ganska bra. Tack, högre makt.

Vem är dummast och blondast?

När man lever tillsammans så är det ju bra om man har någotsånär gemensam värdegrund. Ett av de områden där den gemensamma värdegrunden sätts på prov är när man ser på TV. Jag kan se på det mesta i filmväg som min hustru kan. Jag kan se på de slipprigaste romantiska komedier och dramer man kan tänka sej till och med med viss behållning. Jag har en del specialområden där jag får vänta tills min hustru är borta innan jag kan se dem. Det är sådant som splatterfilmer, superhjältefilmer, bullriga actionfilmer, gammalt svartvitt och konstigt nog dansfilmer med Fred Astair. Jag har en gigantisk hög med filmer "Att se när frun är borta".

Men det är den vanliga TV:n som är problemet. Frun ser gärna på sånt där som "bonde söker fru", "lyxfällan" och "Vem är dummast och blondast". För mej är sånt där en förolämpning mot alla tankar på existensen av en intelligent livsform på den här planeten. Det är då jag sitter och gör teckningar till den här bloggen. Ju mer dravel desto mer teckningar.


Så fort frun pratar i telefon eller gör något annat slår jag över till mina favoriter. Det är sådana där mumie och arkeologprogram på några av kanalerna längst bak i kanalutbudet. Visste ni att pyramiderna i Chicken Itza står precis i 17 graders vinkel till väderstrecken? Det är för att de ska få festliga skuggeffekter vid vår och höstdagjämning. Rackarns intressant. Och alla dessa spännande utrgrävningar. Men min hustru är ungefär lika intresserad av det där som jag är av blondin-TV. "Herregud, det är ju som att gå i skolan", säger hon. "Varför passade du inte på att höra på sånt här på lektionerna?". Då få jag ju krypa till korset och erkänna att jag kanske inte lyssnade så noga då alla gånger. Jag hade annat för mej. "Vad då" frågar hustrun. "Jag satt och tecknade". Hur man än gör har man ändan bak.

Guillou

Ja, vad ska man tro? Ska mannen som självsäkrast och drygast suttit och guppat i morgonsofforna ha gått på den slutgiltiga minan? Ska misstaget från tiden innan IB bli det som till sist sänker honom?


För det handlar ju om trovärdighet. Hans beslutsamhet under IB-affären gav honom en sådan där nimbus av den tappre journalisten som inte viker sej för överhögheten. Kollegan Bratt lyckades ju inte alls förvalta det förtroendekapitalet på samma sätt.

Men vad är trovärdighet för en journalist egentligen? Vi vet ju att han har extremt polariserade glasögon i de frågor han engagerar sej i. Vi vet att han genar många gånger när det passar honom men på något sätt så lyckas han alltid glida undan.

Elakhetens ädla konst

På senare tid så har man försökt introducera en ny form av humor i Sverige - den så kallade roastningen. Det går ut på att man införskaffar ett stycke någorlunda känd person och så låter man en så kallad humorelit säga elaka saker till vederbörande.

Missförstå mej rätt. Jag älskar elak humor. Sketchen där Lars Ekborg skäller ut Bepper Wolgers ger en fortfarande kalla kårar. De få gånger Tage Danielsson greps av vrede och förpackade elakheter så väl att man knappast ens märkte dem. Men den här roastningen är mest bara finesslös.

Den stora drottningen av svensk modern tarvlighet är Petre Mede.


Hon är rätt okej. Hon kan servera en del elakheter som sitter men alldeles för ofta så blir det bara halvträff. Det är ungefär som när man spelar dart och pilen går på precis den ruta man siktat på men pilen fastnar inte utan trillar ner. Som tur är så omger hon sej oftast med en så medioker omgivning i roastningen att hon ändå framstår som något bättre.

Men i det stora hela så framstår ändå roasten som en sällsynt dålig idé i Sverige. Vi har inte den traditionen och jag tror inte riktigt att jag vill ha den heller.

I pudelns våld

Pudeln har en mycket fix idé. Han bevakar hur mycket papper det är kvar på toarullen. När det börjar sina med papper på rullen så börjar han bevaka den. Lämnar man rullen med ett eller två ark kvar blir han ordentligt uppretad!


Saken är den att när rullen är tom så ska man fylla den med Frolic, nypa igen den och gömma den i vardagsrummet. Sedan ska han lera rätt på den. Den ritualen går inte att smita undan för han har absolut koll på pappersrullarna.

När det är sommar och altandörren är öppen kan han smita iväg till någon granne och stjäla tomma pappersrullar.

Gör som Kalle Anka

Vi diskuterade hästtecknerskan Lena Furberg på Seriefrämjandets forum och jag nämnde att jag kände en brist när det gällde min kunskap när det gäller att teckna hästar men kände mej obekväm då det antagligen bara skulle vara 11-åriga flickor som åhörde en sådan kurs. Om goda råd är dyra så är dåliga råd ofta gratis ty någon föreslog "Du får göra som i Kalle Anka och klä ut dig till en 14-årig hästtjej... =S".


Den fråga jag ställer mej är: brukar det gå bra för Kalle Anka? Nänämensan. Därför ska man ALDRIG ha honom som rättesnöre.

Dessutom så kommer min dotter ihåg att jag målat ett sto så jag kan nog fortsätta att fuska mej fram.