Manlig fåfänga

Jag tecknar jämt. Men jag har sällan någon sådan där skissbok. Det sitter något slags trauma i bakhuvudet med någon kamrat som satt och skissade i en sådan där skissbok på caféer för att på något sätt attrahera det motsatta könet. Iklädd en scarf. Kanske till och med en basker. Riktigt hur attraherandet skulle gå till begrep jag aldrig. Men jag begrep att det var mycket patetiskt.

Så därför brukar jag gå och skissa på vanligt skrivarpapper. Om man viker ett A4-papper två gånger så får man ett lagomt litet skisspapper. Om man vänder och vrider så får man plats med 8 små teckningar. Nu samlade jag ihop ett gäng och satt och betraktade. Vissa teman kommer igen. skojiga figurer, barbarer, mongolkrigare och damer. Men nu ser jag ett tema som jag inte riktigt uppfattat tidigare: Manlig fåfänga.


Någonstans här och någonstans där finns det någon löjeväckande representation av manlig fåfänga. Lustigt att jag inte insett vad jag har gjort medan jag höll på.


Manligt mode är ju ett kapitel för sej. Våra marginaler är mikroskopiska. Skulle man ta på sej en bred sjuttitalsslips eller en trådsmal åttitalsslips så skulle man se psykotisk ut. Likväl så är det oftast vi män som har infört olika bisarra inslag som silkesstrumpor och smink. Men vi har övergett dem allteftersom. Kanske är det så att vi idag har kommit fram till modeevolutionens toppunkt. Sunkiga jeans och t-shirt.

Idag skulle jag mycket väl kunna använda sådana där skissböcker. Ingen människa kan väl tro att en man i min ålder skulle använda sej av en sådan fånig raggningsmetod. Men man funderar lite över dammodet. I våras fick jag se min hustru i en långklänning med en gigantisk rosett på ryggen. Det såg ut som Karlsson-på-taket:s ryggpropeller. Men helt okej.
Och en kvinna skulle mycket väl kunna sitta på ett kafé med en skissbok. Iklädd en scarf. Och en basker. Och det skulle bara se fint ut.

Hur gör dom?