Den som väntar på något gott väntar alltid för länge

Som ung samlade jag frimärken. Det var inte de värdefulla och samlarvärda frimärkena jag åtrådde utan färgglada märken från länder som ingen hört talas om som Khor Fakkan, Fujeira, Abu Dahbi, Kathiri State in Hadramuth och Malaku Selatan.

En gång när jag var in i en bokhandel, som hade en särskild avdelning för frimärken, stod en man och skällde ut affärsinnehavaren. Mannen, som var militär, tyckte att man ledde in ungdomen på fel väg med dessa färgglada frimärken. Frimärken skulle vara enfärgade, stämplar var viktigt, helst från regementsorter, och var det utländska märken skulle det vara fältpost. Jag förstod inte riktigt allt han sa. Han skällde ungefär som Kapten Haddock. Jag hade några sådana där fältpostmärken. De var ju inte särskilt roliga. Jo, en detalj hade jag roligt åt men ...


Häromsistens berättade jag hur jag efter dryga förtio års längtan till sist fick tag på de runda frimärkena från Burundi med guldreliefer. Men ett par frimärken som jag åtrådde ännu mer var de tredimensionella märken från Bhutan.


Det handlar om rymdmotiv. Det var väl efter månlandningen som rymden verkligen var i ropet. Det lär väl knappast handla om Bhutans eget rymdprogram. (Bhutan ligger i Himalaja, inklämt mellan Kina och östra delen av Inden och är stort som Nederländerna ungefär)


Trots, eller möjligen tack vare, märkenas litenehet så funkar tredimensionaliteten utmärkt. Bättre än på sådana där vykort och liknande. Men rymden är väl också tacksam för 3D.


Jag såg dem en gång i en affär någonstans i Europa. Jag ville köpa dem men jag hade just tiggt till mej en omgång med trekantiga frimärken med dinosaurier på, dessutom var de där Bhutan-frimärkena ganska dyra. Men så hittade jag igen dom på Tradera. Tolv kronor fick jag betala för att uppfylla en livslång dröm.

Det här med mobiltelefoner ...

Allt oftare så är det någon som ringer och det ända man hör är skrap och slammer. Man inser att det är någon som har råkat trycka igång mobilen och automatringa upp någon ur telefonboken. Då brukar jag försöka påkalla uppmärksamheten genom att vissla i telefonen och ropa. Jag har aldrig lyckats hitills kan jag säga.

Nu fick jag ett sånt där samtal och jag hörde ljuden så klart så jag tänkte att denna gången skall jag lyckas så jag satsade järnet och visslad och ropade. ropade och visslade. Men det var väldigt mystiska ljud. Så hör jag en klar spolning. Oj. Bara att lägga på.

En ding ding värld

Precis när man tänkte att nu kan världen inte bli konstigare så läser jag att Dolph Lundgren ska leda melodifestivalen. Man undrar vad de egentligen tänker att han ska tillföra ....



Kanske vill man ha mer action?

Kvinnans lister övergår mannens förstånd

Det finns vissa saker som på något sätt undantas jämnställdhetsfrågan och en sådan sak är listspikning som av någon anledning anses vara en manlig plikt. Att listspikning dessutom är en sådan verksamhet som lyder under Murphys lag mer än något annat gör att det är en sådan sak som lätt blir lämnad åt sidan. Den där rubriken skulle väl vara vitslig på något sätt och det blir lätt så att det är en sådan sak som hustrun gärna påminner om och en sådan sak som jag gärna lämnar halvgjort.

Jag ser att många proffssnickare nuförtiden struntar i gersågning. Dörrfoder görs med två raka foderlister rakt upp och så en tvärt över. Fult som bara den. Men snabbt och enkelt. "Varför gör inte du så?" säger hustrun. "Ser jag ut som en idiot?" brukar jag svara. Hustrun har inte riktigt förstått att det inte är meningen att man ska svara på retoriska frågor. Gersågning är det alltså som gäller och så brukar jag köpa billiga grejor på Jula eller Clas Ohlson. Dom är nästan lika bra.


Men när det gäller gersågning så gills inte "nästan lika bra". Min kanske största stund i hemsnickarlivet var när jag lånade hem en deWalt inredningssåg. Vilken satanisk precision! Jag klädde in trappen med träparkett. Inte två trappsteg är likadana och samma vinkel återkom aldrig två gånger.


Så blr det ofta. Jag hänfaller åt ovidkommande dravel istället för det som räntar. Det blev lite knepigt att lista in kring trappen. Jag visst inte hur jag skulle lösa det så jag gjorde så här:


Sitter som ett smäck! Behöver inte ens fästa listen utan den sitter som gjuten! Här var det bågfilen som fick komma till pass. Den får ofta göra tjänst när det handlar om precision.

Men bortsett från sådana där små njutbara ögonblick så blir lister mestadels liggande. Man blir så frustrad för de har ett meterpris ungefär motsvarande en starköl på puben och så djävlas de bara med en.

Min salig gamle far fick för sej att han skulle klä in köket i panel. Han hade försökt göra taket snyggt (takskivor är också något sådant där som lyder under Murphys lag) och kom på att takpanel var träigt och bra. Han klädde in väggar och golv i panel och satte upp lister. Alla lister utom en. Den listen var färdigsågad och klar men kom aldrig upp. Såvitt jag vet så stod listen lutad i samma hörn som den stått i tio år när de flyttade från huset.

Godishuset

Jag vet inte hur dom resonerade när dom bestämde var de skulle placera godishuset. Min misstanke är att de frågade "Var bor Forsmark?" och därmed placerade det på Mariedal. Det är någon slags tvångstanke jag har att jag måste ha en av varje sort. Och helst några till av de godaste.

De initierade vet att jag har frufritt så det var dags att se en av filmerna som inte frun kan se. Det blev Watchmen som jag faktiskt inte kommit åt att se än. Det är ju lite knepigt att se en film när man kan förlagan ordagrant. Som väntat blev det lite väl pretentiöst mellan varven men man lyckades ändå bra med de knepiga figurerna Rorsach och Dr Manhattan. Man få ändå var nöjd utan bläckfisk och allt.


Och förstås en skamligt stor godispåse.

Varför bryr sej ingen om Togo?

Nu när jag satte in mina fina frimärken från Burundi i mitt frimärksalbum bäddrade jag runt lite grann. Det är lustigt hur många afrikanska länder som gett ut frimärken från vinter-OS. De verkar inte heller ha riktigt full koll på ämnet heller. Titta på det här märket från Togo:


Han har ju Hockey-klubba men det finns ingen sarg så det ser ut som bandy. Figuren ser allmänt konstig ut också.

Men då kommer jag in på nästa fundering. Har ni någonsin hört ett nyhetsinslag från Togo? Jag tror mej ha hört nyhetinslag från världens alla länder men aldrig något från Togo. Häromsistens så hörde jag ett inslag om den bekymmersamma aids-situationen i grannlandet Benin men vad jag har kunna utröna så är det minst lika illa i Togo. De andra grannländerna Ghana och Burkina Faso hör man om titt som tätt. Men just Togo verkar ligga i nyhetsbyråernas skugga.

Wii shall overcome

En av kamraterna klev också upp i femtioårsåldern igår och blev därmed vuxen - eller då PRO:are med de nya måttstockarna. Framåt nattkröken hamnade travgänget framför ett Wii-spel. Jag har aldrig spelat Wii förut och det var en angenäm bekantskap.

Golf gick inget vidare. Hur jag än höll den där kontrollen så skruvade jag som Beckham. Till sist accepterade jag tingens ordning och siktade 10 grader till vänster och slog banan-slag. Men Bowling var mer min grej. Jag fick 239 poäng.


Med dubbelhandsfattning.

Utan pudel

Jag är utan pudel i helgen. Dottern besöker den kungliga huvudstaden och jag har fått förtroendet att vårda hennes två cairneterrier. Dessvärre löper den ena och pudeln blir så pilsk att det blir outhärdligt för alla inblandade. Därför har jag inackorderat pudeln hos Larsson.

Cairneterrier är rätt märkliga varelser. Det är en del terrier, en del igelkott och en del grävling. Namnet cairne betyder stenröse och jag gissar att man trodde att djuren var stoppade med stenar. Det är kompakta och massiva saker.

Kontrasten med en pudel är - hisnande. När pudeln vill gosa så sätter han sej i knät, lutar sitt huvud mot ens bröst, stryker sin kind mot min. Och han vill liksom aldrig sluta gosa. En cairneterrier gör så att den tar sats från fem meter, accellererar ohyggligt och träffar en som en rugbyboll rakt i veka livet. Det är lite som att stå som handbolls målvakt utan susp. Sedan sticker den iväg lika glatt igen. Det är alltihop. Inga finesser, inget kramande, bara en brutal träff.


Jag vet inte om det är någon slags jaktinstinkt som omvandlats till modernt gos. De siktar gärna på kroppsdelar som kan vika sej. En favorit är när man står upptagen. Då satsar cairnen hundra mot knävecken. Allt man hinner ana är ett lätt muller och tjabong ligger man på golvet. Då offret ligger så kan cairnen faktiskt göra en följdattack - med ett slick rengör den hörselgången ända in i botten. Sen skuttar den glatt iväg till gud vet vad.

Kjolar för män

För några dagar sedan nåddes vi av nyheten att H&M lanserar en kjolmodell för män. Det var några tidningsartiklar men det blev inget större väsen och, handen på hjärtat, vem bryr sej. Förra gången jag tillät mej att förnedras av modeindustrin var på sjuttiotalet med V-jeansen. Om någon vilsekommen själ ger sej in på detta lär det inte spela någon större roll heller. Det är ju trots allt bara en bit tyg.

Men så började jag fundera på saken. Alla offentliga toaletter verkar ha försvunnit. Ska man på stan gäller det att förrätta sitt tarv hemma. Det finns ju inte heller några bra buskar att söka sej in i. Det är en rätt stor risk att bli upptäckt av lagens långa arm också. Inte utan anledning heller. Jag körde bil i centrala stan när en busschaufför bara kliver framför bussen, halar fram en rejäl chorizo och släpper sitt vatten. Det ser faktiskt rätt förargelseväckande ut. Men nu får vi ju en ny chans. Vi kan lära av den moderna konsten och modeindustrin i skön förening.

Kändisskapet

Jo, så kom den där artikeln. Jag verkar inte har varit så debilt lallande som jag kände mej. Man vill väl gärna spjärna mot tanken att man sorteras till PRO direkt man passerat femtio men sådan är tydligen den nya ordningen.

Jag tror det var Andy Warhol som hade något slags teori om att alla människor var kända en kvart av sitt liv. Den där artikeln i VK torde väl ha förbrukat åtminstone 10 sekunder av den kvarten kan jag tänka. Besökarna har förstås rasat in. Säkert tio läsare mer än vanligt. Det blir till att ta limmon till jobbet ...

Snön faller

Det föll snö inatt. Det pågick fortfarande när jag gick hem från jobbet. Det är så otroligt skönt när det där trista svartgråa täcks med ren, fin, vit snö. Man blir liksom lite lekfull och sprattig.


Men inget varar för evigt och absolut inte snötäcket vid den här tiden på året. Redan när jag var hemma så började snön upplösas till surslask.

Lycklig, lycklig!

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge heter det. När jag var barn var det vissa saker jag åtrådde djupt. Det var några Märklin-lok, det var några serietidningar och framför allt: De runda frimärkena från Burundi!


De frimärken jag ville ha var de som de riktiga frimärkssamlarna föraktfullt rynkade på näsan åt. Jag ville ha färgglada och roliga frimärken. Burundi hade en omfattande utgivning av frimärken som förmodligen inte hade någon motsvarighet i faktiska postala behov.

Men Burundi betydde så mycket mer för mej än bara färgglada frimärken. Jag minns inte längre hur det började man jag samlade klipp från Burundi väldigt tidigt. Det var något som fascinerade mej med detta lilla fattiga land i mörkaste afrika. Farmor och Farfar hade en bok om världens länder där man kunde se en Tutsi-hövdings gräspalats.


När jag var äldre, någon gång på högstadiet fick jag tag på en skiva med musik från Burundi, det var hur fantastiskt som helst. Bäst gillade jag någon sorts trumövning som de hade där de ställde stora trummor i en halv ring med en trumma i mitten. Så flyttade man runt och de fick turas om att gå fram till mittrumman och där gällde det att visa sej på styva linan.

Men jag hade aldrig råd att köpa de där runda frimärkena. Men nu råkade jag på dem på Tradera. Jag köpte hela serien för tretton kronor! Nu stoppade jag in dem i mitt gamla frimärksalbum som jag inte rört på många år. Och jag är så lycklig.

Bassey

Pudlar kan ju som sagt gärna skapa illusionen av intelligens. En hundras som är dess absoluta motsats är Bassetten. Jag tror inte att det finns någon varelse överhuvudtaget som manifesterar ointelligensen på ett lika fullgott sätt.


Det här djuret kom på något sätt in i våra liv. Vi döpte henne till Bassey efter sångerskan Shirley Bassey som var i ropet på den tiden. Det var väl tänkt som något slags hyllning men jag tror inte att hon hade uppskattat den. Hon var tre decimeter hög och vägde 35 kilo. Hennes intressen var mat och att producera biogas. Det var mycket som var märkligt med den här varelsen. En av dem var att hon helt verkade sakna kroppsuppfattning. Hon trodde sej nog vara en Chiahuahua eller möjligen en liten tax. Hon fastnade överallt för att hon försökte krypa genom alldeles för små hål.

Motion var inte heller något av hennes intressen. Hon rörde sej så lite som möjligt undantaget oförutsägbara och intensiva utfall.

Jag och min äldsta syster var ut och gick någonstans på en myr (Jag vet inte varför men jag verkar ha tillbringat en stor del av min tidiga ungdom vandrande på myrar). Bassey sackade efter som vanligt. Det gick ett stort krondike tvärsöver myren och vi hade en del besvär att passera diket. Det var två meter djupt och vattenfyllt till hälften. När vi vänder oss om så ser vi Bassey långt borta. Det är svårt att säga varför men hon kanske trodde att hon tappat bort oss och blev glad över att hitta igen oss. Eller nåt. Plötsligt sätter hon en magnifik fart. Hon galopperar över myren i en aldrig tidigare skådad hastighet. Hennes öron fångas av fartvinden om fäller ut som vingar. Hon såg ut som Dumbo.

Möjligen hade hon sett den filmen också för hon kastar sej över diket. Hon skjuter ut som en fläskkorvsmissil genom luften. Ganska precis halvvägs så vrider hon exakt 90 grader rakt ner. Hon klyver vattenytan i en brun kaskad av inte helt fräscht myrvatten. Helt oberörd klafsar hon sedan upp ur diket. Exakt samma procedur upprepar sej när vi går tillbaka.

Men det egendomliga var att hur enastående korkad hon än var så lyckades hon alltid lura av oss mat.

Fish n´ Chips

Hustrun och jag skulle vara kulturella. Serietecknaren Oskar Forsgren skulle hålla ett föredrag i ljusgården på stadsbiblioteket. Bland annat om sitt nya projekt "handikappad".

Då hustrun skulle komma direkt från jobbet med trångt om tid hade vi bestämt oss för att äta på stan. Valet föll på Bishop Arms. Hustrun bestämde sej märkligt nog för en hamburgare och jag tog Fish and Chips.


När hon skulle servera så envisades servitrisen med att försöka truga hamburgaren på mej! Jag ser väl kanske ut som hamburgertypen. Jag har inte riktigt hundra koll på Fish and Chips, jag har ett ytterst suddigt minne av en väldigt flottig tidning. Men jag minns inte hur de engelska chipsen var beskaffade.

Detta var hursomhelst en panerad fisk, någon remouladsås, Färska pommes frites och en hygglig sallad. Gott men lite fett. Min läkare skulle förmodligen inte tillåta mej att befinna mej i samma rum som den tallriken. Hustruns hamburgare var väl okej. Men hamburgare är ju liksom bara hamburgare.

Jag beskrev maten på Bishops för en kollega och han sa "Raggmunkar" och så var han okontaktbar i en minut. Det ska jag ta nästa gång.

Bloggtopparna

Man blir konstant förbryllad när man ser vad det är som folk läser på bloggarna. Innehållet är tunnare än luften på Mount Everest på de flesta av toppbloggarna. Dessutom är det en märkligt kvinnodominerad värld. Den manliga blogg som ligger högst på bloggtoppen är "Gaybloggen". De följande manliga bloggarna anger "herrmode" som sitt intresse men kläderna man ser där är det troligare att man finner på en vuxen kvinna än på en vuxen man. Utan att ha gjort någon vetenskaplig undersökning så vågar jag ändå hävda att bloggtopparna avviker från genomsnittsbefolkningen.

Om man då tittar på de allra populäraste bloggarna så skrivs de av flickor i närheten av folkölsåldern. Av bilderna att döma så ligger champagneåldern några år lägre än folkölsåldern. De kommer alla i samma form. De är aggressivt blonda, har en topp i sån där rosa färg som annars bara bärs av inredningsarkitekter och urinvägsinfektionskorta kjolar.


För några dagar sedan så var några av toppbloggarna gäster hos Aschberg. Det såg lite roligt ut för de såg ut som trillingar. Dock blev jag imponerad av självaste högst-på-bloggtoppen Kissie som utan att tveka gnaskade i sej ett par stekta fårtestiklar som någon bisarr gök bjöd på. Hon kommenterade detta på sin blogg med: "Jag käkade testiklar i direktsent TV" hon klagade på att de andra blondinerna inte öppnade "käfftarna", på något sätt har hon misskött sej på blogg.se så hon ska bli "avstäng". Här börjar jag ana något av gåtans lösning!

Som jag tidigare nämnt så är jag statistikmissbrukare. För ett halvår sedan så skrev jag ett inlägg med den avsiktligt felstavade rubriken "Statestik". Till min alltmer stigande förvåning så ser jag att det är ett av de vanligaste sökorden som dirigerar folk hit från Google. Är förklaringen så enkel att folk i gemen idag stavar så otroligt illa så att när de söker via Google så skickas de till de lika illa stavade blondinbloggarna?

Toappappersmarodören

Så länge jag hade tonåringar i huset reflekterade jag aldrig över konsumtionen av toapapper. Gud vet hur tonåringar fungerar överhuvudtaget. Jag bar hem bal efter bal med toapapper. Men nu när vi bara är två i hushållet så har det fortfarande förbrukats mycket papper. Så därför så bestämde jag mej för att på försök köpa lite dyrare dasspapper istället för balar av billigt papper. Döm om min förvåning när jag inser att vi inte förbrukar något dasspapper alls. En rulle räcker i evighet.

Den enda som är irriterad är pudeln. Han har nämligen en ritual att när pappret är slut så vill han att man ska stoppa Frolic i pappersrullen och gömma den. Sedan ska han söka efter den. Med stigande irritation så har han väntat nedanför toapappershållaren. Han gillar verkligen inte det här nya, dryga toapapperet.

Men så kommer han stolt med en tom pappersrulle. Både jag och hustrun är lite förvånade för vi tyckte att det var ganska mycket kvar på rullen (Har man en toappappersullepudel så är man alltid medveten om hur mycket som är kvar på rullen). Vi gick och stoppade Frolic i rullen i vanlig ordning för vi har ju en slags kontrakt att uppfylla.

När jag så går in på toaletten så är det lite märkligt. Det ligger en massa papper på golvet. Jag är lite föbryllad men vi sätter dit en ny rulle. Efter en stund hör vi ett oväsen från toaletten.



Det är svårt att veta vad en pudel egentligen begriper men ibland blir man förvånad över hur händig han är när han bestämmer sej för någonting.

EDIT:
Efter att ha varit noga med att hålla toalettdörren stängd så hör jag ett nytt oväsen. Då finner jag en sur pudel som har lyckats krångla ut en rulle hundbajspåsar från en back på en hylla på hundratjugo centimeters höjd. Jag begriper inte hur han gör.

Pladdraren

Västerbottenskuriren ville intervjua mej. Han ringde vid niotiden på morgonen då jag sovit ungefär en timme efter nattpasset. I den situationen går man med på vad som helst. Orsaken var tydligen att man ville veta vad man var för djur som var oblond och över femtio år och ändå bloggade. Typ. Han skulle höra av sej närmare om tidpunkt senare.

Någon dag senare skulle han hämta mej och vi skulle åka till någon kvinna som också bloggade fast hon var över femtio. Tydligen är saken den att jag verkar ha anmält mej i någon form av tävling för femtiplusbloggare. Damen som vi skulle hälsa på var ungefär lika osäker som jag om riktigt varför hon anmält sej till den. Hon var visserligen blond men en annan sorts blond och hade en fotoblogg som hette "KonstBarbro". När jag anmälde mej så var det bara en länk jag råkade klicka på. Och vips var jag anmäld.

Det hela var väldigt trevligt och efter en stund satt jag och pladdrade som en drucken.


Journalisten ställde en massa frågor och jag svarade mångordigt mest om någonting helt annat. Plötsligt förstår jag makthavare som står och svamlar framför journalister. Det är synd om makthavarna. Jag har inte den blekaste aning om vad jag egentligen sa.

Vi får se hur pinsamt det hela blev. Någon gång i nästa vecka.

Att rita hästdjävlar

Vi har ju varit inne på det här med att rita hästar och min dotter mindes att jag målade ett sto som jag hängde upp på hennes rum. Nu råkade jag hitta igen den. Måleri har väl aldrig riktigt varit min grej men så här såg den ut:


Det ser väl ut som jag utgått från något foto för jag har aldrig stått och försökt rita av hästar. min hästskådning har inskränkt sej till att be till högre makt att min dotter inte ska bli avkastad. Och det funkade ganska bra. Tack, högre makt.

Vem är dummast och blondast?

När man lever tillsammans så är det ju bra om man har någotsånär gemensam värdegrund. Ett av de områden där den gemensamma värdegrunden sätts på prov är när man ser på TV. Jag kan se på det mesta i filmväg som min hustru kan. Jag kan se på de slipprigaste romantiska komedier och dramer man kan tänka sej till och med med viss behållning. Jag har en del specialområden där jag får vänta tills min hustru är borta innan jag kan se dem. Det är sådant som splatterfilmer, superhjältefilmer, bullriga actionfilmer, gammalt svartvitt och konstigt nog dansfilmer med Fred Astair. Jag har en gigantisk hög med filmer "Att se när frun är borta".

Men det är den vanliga TV:n som är problemet. Frun ser gärna på sånt där som "bonde söker fru", "lyxfällan" och "Vem är dummast och blondast". För mej är sånt där en förolämpning mot alla tankar på existensen av en intelligent livsform på den här planeten. Det är då jag sitter och gör teckningar till den här bloggen. Ju mer dravel desto mer teckningar.


Så fort frun pratar i telefon eller gör något annat slår jag över till mina favoriter. Det är sådana där mumie och arkeologprogram på några av kanalerna längst bak i kanalutbudet. Visste ni att pyramiderna i Chicken Itza står precis i 17 graders vinkel till väderstrecken? Det är för att de ska få festliga skuggeffekter vid vår och höstdagjämning. Rackarns intressant. Och alla dessa spännande utrgrävningar. Men min hustru är ungefär lika intresserad av det där som jag är av blondin-TV. "Herregud, det är ju som att gå i skolan", säger hon. "Varför passade du inte på att höra på sånt här på lektionerna?". Då få jag ju krypa till korset och erkänna att jag kanske inte lyssnade så noga då alla gånger. Jag hade annat för mej. "Vad då" frågar hustrun. "Jag satt och tecknade". Hur man än gör har man ändan bak.

Guillou

Ja, vad ska man tro? Ska mannen som självsäkrast och drygast suttit och guppat i morgonsofforna ha gått på den slutgiltiga minan? Ska misstaget från tiden innan IB bli det som till sist sänker honom?


För det handlar ju om trovärdighet. Hans beslutsamhet under IB-affären gav honom en sådan där nimbus av den tappre journalisten som inte viker sej för överhögheten. Kollegan Bratt lyckades ju inte alls förvalta det förtroendekapitalet på samma sätt.

Men vad är trovärdighet för en journalist egentligen? Vi vet ju att han har extremt polariserade glasögon i de frågor han engagerar sej i. Vi vet att han genar många gånger när det passar honom men på något sätt så lyckas han alltid glida undan.

Elakhetens ädla konst

På senare tid så har man försökt introducera en ny form av humor i Sverige - den så kallade roastningen. Det går ut på att man införskaffar ett stycke någorlunda känd person och så låter man en så kallad humorelit säga elaka saker till vederbörande.

Missförstå mej rätt. Jag älskar elak humor. Sketchen där Lars Ekborg skäller ut Bepper Wolgers ger en fortfarande kalla kårar. De få gånger Tage Danielsson greps av vrede och förpackade elakheter så väl att man knappast ens märkte dem. Men den här roastningen är mest bara finesslös.

Den stora drottningen av svensk modern tarvlighet är Petre Mede.


Hon är rätt okej. Hon kan servera en del elakheter som sitter men alldeles för ofta så blir det bara halvträff. Det är ungefär som när man spelar dart och pilen går på precis den ruta man siktat på men pilen fastnar inte utan trillar ner. Som tur är så omger hon sej oftast med en så medioker omgivning i roastningen att hon ändå framstår som något bättre.

Men i det stora hela så framstår ändå roasten som en sällsynt dålig idé i Sverige. Vi har inte den traditionen och jag tror inte riktigt att jag vill ha den heller.

I pudelns våld

Pudeln har en mycket fix idé. Han bevakar hur mycket papper det är kvar på toarullen. När det börjar sina med papper på rullen så börjar han bevaka den. Lämnar man rullen med ett eller två ark kvar blir han ordentligt uppretad!


Saken är den att när rullen är tom så ska man fylla den med Frolic, nypa igen den och gömma den i vardagsrummet. Sedan ska han lera rätt på den. Den ritualen går inte att smita undan för han har absolut koll på pappersrullarna.

När det är sommar och altandörren är öppen kan han smita iväg till någon granne och stjäla tomma pappersrullar.

Gör som Kalle Anka

Vi diskuterade hästtecknerskan Lena Furberg på Seriefrämjandets forum och jag nämnde att jag kände en brist när det gällde min kunskap när det gäller att teckna hästar men kände mej obekväm då det antagligen bara skulle vara 11-åriga flickor som åhörde en sådan kurs. Om goda råd är dyra så är dåliga råd ofta gratis ty någon föreslog "Du får göra som i Kalle Anka och klä ut dig till en 14-årig hästtjej... =S".


Den fråga jag ställer mej är: brukar det gå bra för Kalle Anka? Nänämensan. Därför ska man ALDRIG ha honom som rättesnöre.

Dessutom så kommer min dotter ihåg att jag målat ett sto så jag kan nog fortsätta att fuska mej fram.

Lappar och kulturnissar badar i bidragspengar

Ja, så brukar det ungefär heta i diskussioner på nätet. Jag brukar tycka att det är roligt att jämföra saker så jag har tittat lite på det där.


Det enda lapp-specifika bidragen som ges är slaktbidraget till rennäringen. Det går årligen på 70 miljoner kronor. Vi kan titta på lite andra bidrag. Banksystemet har ju mer eller mindre havererat och staten har fått sänka utlåningsräntan till löjligt låg nivå. Det är alltså ett slags förtäckt statsbidrag till banknäringen. bankerna tackar och tar emot och utdelar pengarna som bonus till sej själva. Inte för att man har varit duktiga utan som tröst för att det varit lite jobbigt. Här kan det ju vara intressant att jämföra med kulturnissarna där man brukar ta upp konstnärslönerna. Men i praktiken så utfaller sällan de bidragen eftersom eventuella inkomster räknas bort först. Det vill säga tvärtom mot bankerna som ska ha goda löner bara för att vara anställda. Ska man dessutom göra nåt vill man ha en generös bonus. I år så beviljar man sej 5 400 miljoner kronor.

Robin Hood-skatten brukar dras upp. Man säger att man tar pengar från Stockholm och delar ut till Norrland. I praktiken så är det bara några procent av pengarna som tas från rika kommuner som Danderyd, staten står för de mesta av pengarna. Dessutom går det mesta till tätbefolkade kommuner och inte alls till glesbygden. Om man tittar på tio-i-topp listan på bidragstagande kommuner så är de Malmö 3 053, Göteborg 2 240, Norrköping 1 009, Örebro 953, Botkyrka 848, Eskilstuna 814, Helsingborg 795, Jönköping 785, Borås 770 och Uppsala 691. Allt i miljoner kronor. Inalles så har bara dessa tätortskommuner i södra Sverige 11 191 miljoner kronor i utjämningsbidrag.

Tittar man på den nationella transportplanen så planerar man att investera 10,8 miljarder i norrland de närmaste tolv åren medan södra Sverige planeras få 173,1 miljarder. Trots att Norrland har 10 procent av Sveriges befolkning så får man bara 6 procent av infrastruktursatsningarna. Skulle staten dra ner på satsningarna i södra Sverige till norrländsk nivå skulle man alltså kunna spara 5,77 miljarder kronor per år.

Jag säger inte att Malmöborna inte behöver sina tätortsbidrag (men det vore väl klädsammare att torgföra det som just tätortsbidrag då 90% av pengarna går till Sveriges tätaste orter) eller att sörlänningarna inte behöver ha dubbelt så bra vägar som man har i Norrland (Vi i Norrland behöver också dubbelt så bra vägar som vi har). Bankknösarna är väl också glada över den lilla guldkanten i tillvaron som en oförtjänt miljonbonus trots allt är. Men jag har svårt att se att det så självklart skulle vara så mycket angelägnare än stöd till rennäringen. Räknar man ihop ett år av de här sakerna jag plockat ur högen som går till södra Sverige: 5 400 + 11 191 + 5 770 så blir det 22361 miljoner kronor. Det vill säga att det skulle räcka för att stödja rennäringen i 319 år. Bara som vårdslös jämförelse.

Mulle-tecknare i Umeå

Jag hörde att Lena Furberg, hon som tecknar Mulle och en del andra serie i Min Häst ska besöka Umeå. Det är Umeå Södra Ryttarförening som anordnar en kurs för hugade under höstlovet.

Jag försöker rannsaka mej när jag tecknade en häst sist. I min gömmor hittar jag den här:

Det ser ut som om den var gjord efter någon förebild. Man kanske borde anmäla sej ... men jag misstänker att jag höjer medelåldern i gruppen betänkligt ...

Blog Awards

Det har varit utdelning av Blog Awards. Jag höll på att missa att det hände eftersom de obegripligt nog inte hört av sej till mej. Alltså jag har ju trots allt en 40 läsare. Visst, det är bara hälften som egentligen vill läsa min blogg, resten googlar hit via "håriga underliv", "förnedringsporr" och "svenskar mesiga".

Vår lokala förmåga Foki tog hem storslam. Det är en okej blogg med något slags gelegodisestetik som är ganska tilltalande. Kombinationen Thai/Jokkmokk är inte så dum den heller. Jag såg henne häromlördagen irl när jag stod utanför någon textilbutiks konkursutförsäljning och hon cyklade förbi. Hon är ungefär hobbitstor och så söt att man riskerar diabetes vid blotta åsynen.

Bloggen handlar mest om olika gulliga konstigheter som hon hittat på internet. Man kan ju ifrågasätta verkshöjden då hon tillför lite till de saker hon publicerar. Undrar hur det funkar med upphovsrätten. Sedan lagar hon diverse ätbart. Mest sötsaker och slisk givetvis. Alltid läckert presenterat. De maträtter som ser ätbara ut är onekligen frestande.

Det slår ju i alla fall kändisbloggerskan Magdalena Graafs vars matlagningskonst förefaller något mindre estetiskt tilltalande:


Av någon anledning så har man en kategori som heter "kaxigaste bloggen" vilken vanns av Kissie. Vad som menas med kaxig är att man skränar ungefär som en amerikans wrestlare. Hur man kan få det till en positiv egenskap är väl en prestation som kanske borde renderat något slags pris.

Som tecknare så blir man nyfiken på årets "foto&designblogg" som vanns av Nevnarien . Den är väl sådär. Själva helheten är väl snygg. Men när hon ska till och teckna Jack Sparrow blir det direkt pinsamt. Har man ingen aning om vilka djävulskt häftiga bloggar det finns därute?

Som helhet måste jag säga att man mest verkar premiera skräp. Det finns så vansinningt mycket fantastiskt i cyberrymden.

Bastuflotte

En av kamraterna står i begrepp att fylla femtio. Vi rövade bort honom och körde ut till en bastuflotte med badtunna.


Vi hade en sagolik tur med vädret. En åtta plusgrader och strålande sol. Det blev några timmars samkväm i våt omgivning där diskussionerna som vanligt var intressanta men olämpliga för offentlig redovisning. När vi skulle åka därifrån kom någon på den briljanta idén att resa endast iklädda morgonrockar för att kunna spara de rena kläderna till efter dushningen. Eftersom stranden var något fuktig älvsstrand så hade alla gummi stövlar och eftersom det började kyla på hade alla huvudbonader. Födelsedagsbarnet hade fått en exceptionellt löjlig mössa med sin initial på men de andra huvudklädnaderna stod baske mej inte långt efter.

Under resans gång så insåg de i bussen som jobbade inom vården hur de skulle se ut om vi hamnade i en bilolycka. Man såg framför sen nio pers i fula morgonrockar, hysteriskt fula mössor och stora gummistövlar och intet mer skulle komma in på akuten. Vårdpersonal ser alltid till att dom har representabla underkläder när de festar för att slippa bli dagens fikaflabb på akuten.

Eftersom jag skulle jobba så var jag chaufför. Jag släppte av stollarna vid vårat spa på stan och körde hem. På morgonen efter jobbet så läste jag på vk.se för att se om någon gripits för förargelseväckande beteende men det var ingen som stämde överens med mina passagerare så jag kunde sova lugnt.

Svininfluensan

Nu har jag varit och vaccinerat mej. Schwainigt bra. Men jag känner mej lite konstig ...

Solen går upp

När jag gick hem från jobbet i morse var det en fantastisk soluppgång. Det påminner om när jag skulle rita en slutruta där min hjälte skulle gå mot solnedgången. Jag ville att det skulle vara lika fantastisk som Lucky Lukes solnedgångar. Hur jag än jobbade fick jag inte till det. Det blev nåt sånt här:


Jag blev riktigt frustrerad och letade fram Lucky Luke-album efter Lucky Luke-album, men alla såg ut så här:Morris är förstås en enastående tecknare men var är alla färgerna?

Anna Anka igen

Man blev verkligen imponerad av Anna Anka. Snacka om att ha koll på allt. Kameror i alla rum så att man kan se vad personalen gör och allt. Hon verkar också vara stenhård med barnens uppfostran. Men man funderar lite grann över hur barnen ska veta vad man egentligen kan förvänta sej till frukost.


Jag menar, Paul verkar inte ens kunna breda sina mackor själv. Är inte det att göra sej lite handikappad?

Min favoritparodi på Hollywoodfruarna är den här: Anna Blombergs parodi

Bananöl

Temat bananöl har gått som en röd tråd genom mitt liv alltsedan jag som någorlunda späd yngling gjorde imrpoviserade serier i fanzines. En av dem var Fruktansvärde Holger som märkligt nog omnämndes i självaste Dagens Nyheter. När jag och travkamraterna var i Paris så fann jag en flaska bananöl. Det var en märklig historia som smakade en sådan där övermogen, nästan svart banan.


När jag var på bolaget häromsistens så fann jag en flaska bananöl som jag naturligtvis genast införskaffade.
Lyckligtvis så hade vi en ny träff med travpojkarna. Nu är dom ju sådär kärvt norrländskt maskulina som alltid ska krångla när man prövar något nytt. Nu hade den här ölen något slags anstrykning av skumbanan som inte var helt angenäm. Pojkarna uppskattade inte heller veteölen med hallonsmak.

Hagamannen

Det var ett TV-program häromkvällen om Hagamannen. Det kom tillbaka litet grand hur stämningen var i Umeå då. Det var i det närmaste en belägrad stad. Kvinnor som jobbade på psyket, som jag brukade hoppa upp i famn på om det blev obehagligt på avdelningen, blev alldeles bleka när de berättade att de hade bilen långt borta på parkeringen. Kvinnor som var hårdare än Enos Porks svärmor var ordentligt rädda.

Själv befann jag mej ganska ofta på Haga vid den här tiden. Dessutom vid alla möjliga tider på dygnet. Det kändes ganska obehagligt när kvinnor bytte till andra sidan gatan när man närmade sej eller började skynda på sina steg om man kom bakom dem. I värsta fall kunde de till och med börja springa.

Det enda som var känt om Hagamannen var att han hade 38 i skonummer. Själv har jag 44 men vid just denna tid så hade jag ärvt ett par Gore-Tex-kängor av min far. Det var förmodligen de fulaste skor som någonsin sålts, de var bruna, gröna, lila och möjligen rosa också. Och dessutom i storlek 47. De funkade att ha på sej för de hade en fenomenal snörning och var torra och varma vilken issörja man än klafsade genom. Fantastiska för det moderna Umeå-klimatet där is och issörja är det normala vinterväglaget.

Man ville förstås lungna kvinnorna och hojta ut sitt skonummer men det hade väl kanske bara blivit ännu konstigare.

Vissa har svårt att bli omtyckta

Vissa verkar ha så förtvivlat svårt att bli omtyckta. Men oftast finns det ändå något där om man bara bryr sej om att leta.


(Det är meningen att ni ska klicka på bilden.)

När män har roligt

Vad gör vita heterosexuella män i medelåldern när de ska ha roligt? De stänger in sej i ett olidligt varmt, mörkt och mycket fuktigt rum och sitter och skriker åt varann. Vi hade en sådan sittning i helgen. som genom ett under så hade jag vunnit travturneringen och det var min tur att spela V75. Så har vi som sed att hjälpa den som ska tippa genom att ta ut spikarna.


Den här gången var det faktiskt en ganska lam tillställning och jag fick förtroendet att ta ut en spik själv. (Mörtvedt Jerkeld - en sexig och farlig spik) Min spik gick förbluffande nog in medan bolagets framgrälade spik galopperade bort sej som vanligt.

Den här gången var det inte 600.000 vi förlorade på en läpp utan bara en fem-sex tusen. Det blev ungefär 800 riksdaler när jag räknat ihop mina femmor. Men förr eller senare kommer läppen att hamna på vår sida.

Lesbiska skogshuggare

Det går tydligen rykten i Kina om att det ska finnas ett samhälle i norra Sverige bestående av lsebiska skogshuggare. När jag var ute med pudeln så träffade jag de här flickorna från parkförvaltningen som skulle såga upp några vindfällor i Gammliaskogen. Jag förstår att en kines kan ha svårt att tolka situationen då man inte har så många kvinnliga skogsarbetare där.


Men de ser väl inte det minsta lesbiska ut. Bara för att kvinnor har lättare för kroppskontakt med varandra behöver man ju inte övertolka det.

svin-fredag

Det är visst grisvecka. De där duktiga tecknarflickorna på högerkanten har ritat här, här och här. Själv har jag inte ritat nåt nytt utan jag hittade den här fina. Återbruk är ju i ropet.


Men jag vet inte. Jag är inte så mycket för grisar. Jag är mer en svin-kille (varför lät inte det där bra?)