Vad är väl en Hollywoodfru mot en Umeåman?

Så här efterhand så ligger den där Hoolywoodfruar och tuggar i det undermedvetna. I avsnittet jag såg så var en av fruarna ute och tittade på hus. Ett för tjugo miljoner blev ratat direkt, ett för förtio var sådär medan det för sextio nästan dög. Grejen var att frun verkade tämligen ointresserad av det mesta i huset förutom garderoberna. Och en Hollywoodfru menar inte ett skåp på sexti gånger sexti centimeter när hon talar om garderob. Hon menar heller inte något som man går in i. Nä, en garderob bör vara större än en större svensk villa. Spontant förkastade jag idéen men såhär efterhand börjar jag tilltalas av den. Tänk om man kunde strukturera upp sina kläder mer. Typ hela svarta t-shirts, svarta t-shirts med försumbara hål och svarta t-shirts endast för trädgården. McGordon jeans hela, McGordon-jeans lite trasiga och McGordon-jeans endast för trädgården. Arbetsoveraller färdigpackade med spik i fickorna, arbetsoveraller färdigpackade med skruv i fickorna och blandoveraller med både spik och skruv för mer allroundverksamhet.


Och tänk er en mer ordentlig exponering av kepsarna. Kepsar med ölreklam, kepsar från byggaffärer, kepsar från bensinmackar särskilt klassiker som Caltex. Årgångskepsar från Jula. Och en specialhylla för superklassiker som "Bröderna Sundström, Laisvall".

Den som inga byxor har ...

Whoha! Nu har jag avverkat ytterligare ett femnätterspass. Det är svårt att orka klämma fram blogginlägg under den perioden. Så det är återvinning som gäller. Det stora företaget i väster som man inte får nämna för då googlar dom fram en har en lustig egenhet att låta huvudpersonerna vara utan kläder på underkroppen. I min sömndruckenhet så fick jag en egendomlig association där Paul Anka gick runt i sitt jättehus likt sina efternamner med underkroppen bar för att underlätta frukostbestyren så då kom jag på att jag kan återanvända den här gamla serien. Igen.


(Klicka på bilden så blir den lättare att läsa.)

Det stora företaget var förresten inte heller så dåliga på att återanvända.

Folk nuförtiden

Dagens ungdom är lata, odrägliga och bortskämda. Men jag kan liksom inte förebrå dem för vi var likadana på våran tid.

De jag tänkte avhandla idag är dagens föräldrar. Jag hade parkerat utanför Ica Maxi. När jag ska backa ut så är det två barn pe kanske tre-fyra år som lekte bakom bilen. Brevid stod deras moder. Jag trodde att hon på något sätt undgått att upptäcka att jag höll på att backa ut så jag ropar "Ursäkta, men era barn leker bakom bilen när jag ska backa!" då svarar småbarnsförälderskrället: "Jag har sagt åt dem men dom vill inte flytta på sej!". Va!? Snacka om modernt föräldraskap. Bara rycka på axlarna och säga "det är inte mitt fel".



Nu var det så lyckligt att barnen upptäckte en annan backande bil som de kunde leka bakom så jag kunde ge mej iväg utan att behöva syna hur jag skulle ha agerat.

Syster Jane

Jag nås av skrämmande tidender. Hollywood har tänkt filmatisera Thor. Som ju alla självklart vet så är Thor en del av Kirbyversum, det vilda menageri av seriefigurer som skapades av Jack Kirby. Några mindre skvättar har nått oss i filmatiserad form som Hulk, Fantastic Four, Silversurfaren och X-Men. Men där dessa är tämligen realistiska och jordnära är Thor hysteriskt ultrakosmisk med en fantasi och visuell kaskadkräkning som inte gärna kan fångas i ett annat medium än den tecknade serien. Filmmakarna fegade ju till exempel när de skulle skildra Galactacus i "Rise of the Silver Surfer". Galactacus är den mest fasansfullt skrämmande varelsen i Marvels multiversum, som fullkomligt kryllar av kosmiskt fasansfullt skrämmande varelser. Men i serien är han klädd i en lila kjol, har fluffringar på vaderna, en papperskorg på huvudet och nån sorts antennvingar på öronen. Det är svårt att få sånt skrämmande på film.

Thor handlar hursomhelst om den halte och lytte läkaren Don Blake som vid ett besök i Norge råkar hamna i en grotta när han ska undfly några stenvarelser från yttre rymden. I grottan finner han en askstav som när han slår den i marken förvandlas till Tors hammare Mjolnir och han själv förvandlas till Thor. Jag läste härförleden ett tiotal tidningar. Man blir alldeles vimmelkantig av alla underjordsvarelser, förkomna halvgudar, galna röda diktatorer med skägg och superskurkar som i ett oändligt ymnighetshorn strömmar ur sidorna. Efter ett tag blir det bara för mycket så jag börjar intressera mej för de vardagliga elementen. Det är nämligen så att Dr Blake har en sköterska som heter Jane Foster som lägger ut sina lovar för Dr Blake. Och som allt annat i serien så är det maxvolym som gäller. Syster Jane är den vitaste och mest stärkta sköterska som tänkas kan.



Hennes känslor för Dr Blake har han inte möjlighet att besvara på grund av sitt kall som läkare. När den mäktige Thor dyker upp så blir hon förälskad i honom i stället. Hon tycker att Dr Blake är lite småfeg. Inte ens när han kastar sej framför en exekutionspatrull i San Diablo tycker hon att det är särskilt märkvärdigt. Hon drömmer sej mer och mer bort i kärleken till Thor.

Den här serien tuschlades av Vince Coletta som inte var den vassaste penseln i lådan. Ser ni att han har satt en vänsterhand på Thors högra arm? Som nordbo blir jag lite kränkt när hon vill klippa håret av honom. Han ser ut som en amerikansk collegestudent.

Men är det inte lite väl kyska drömmar att nära om man hoppas kunna snärja mannen i sina drömmar? Mja, finns det inte en erotisk underton?

Sudoku gör dej fet

Jag gillar att lösa sudoku. Ibland funderar jag på att lägga upp referat här på bloggen om hur jag löser särskilt knepiga sudokusar men jag funderar lite hurudant läsvärdet kan vara. Men nu kommer de varnande rubriker från kvällspressen: Sudoku gör dej fet!


Jaså? Där ser man! Det är alltså sudokun det beror på!

Drama i radhusområde - man dräper pudel

Ständigt nattarbete gör en lite snurrig. Att jag klarar det beror på min goda förmåga att sova. Men det finns en känslig punkt och det är klockan två. Väcks jag klockan två en ledig natt så tycker kroppen att det är en god idé att vara vaken. Men väcks jag inte så sover jag som ett barn.

Inatt så väcktes jag av ett oväsen. Hade det varit en amerikansk film så hade jag naturligtvis tagit fram pistolen ur nattduksbordet. Men nu är det här i Umeå så jag gick för att se vad det var. Det kom från köket. När det är tomt i pudelns matskål så slår han på den och den studsar en halvmeter upp i luften. Charmigt. Men inte klockan två på natten.


Gick inte att sova efter det. Jag gick ut på internet för att fördriva tiden men det var fullt av dumjävlar. Efter en stund blev jag lite trött och kröp ner i sängen igen. Otroligt nog så infann sej John Blund och jag sussade sött. Men så är det något som krafsar på mej. Då är det pudeln som vill gosa.


Jag söker efter pistolen i nattduksbordet men det var viss i nån film jag såg som den låg där. En stund tillbringar jag med att fundera över olika avlivningsmetoder som kan genomföras utan att kliva upp ur sängen. Så småningom så vaggar jag mej själv till sömns lyckligt läsandes en dramatisk rubrik på Västerbottenskuriren: Drama i radhusområde - man dräper pudel. Lycklig somnar jag in igen.


Nu kokade jag mej morgonkaffe. Då kommer min bäste vän och viftar på svansen. Det är tur att minnet är kort.

Svenska män är mesiga

Det kommer en ny film på bio som jag är lite nyfiken på. Det handlar om ett par där den ena parten inleder ett förhållande med en annan person. Men de försöker vara förnuftiga och komma fram till en rationell lösning så de flyttar ihop allihop. Manuset lär vara skrivet av Obbola-sonen och gamle seriefanzinisten Jens Jonsson. De recensioner jag läst är ganska ljumma. De avfärdar repliker som "Det är ju trots allt bara känslor" som "överslätande". Vi svenskar är ju så dåliga på konflikter. vi borde lära av mellanöstern. Där kan de hålla liv i en konflikt!

Det är lustigt hur saker och ting liksom tycks hänga ihop fast de inte gör det.

Nu har jag läst på lite om Anna Anka. Jag talade med en kvinna med bestämda åsikter som menade att den svenska upprördheten berodde på att den svenska relativa jämnställdheten ändå var såpass skör så att man hugger vilt på varje uttalande som kan tänkas hota den. Och det låter väl rimligt. Själv är jag mest upprörd över att familjen Ankas livsstil kräver att det finns en fattig slavbefolkning för att systemet ska fungera och att vi försöker på olika sätt införa samma system här.

Men så läste jag på nätet diverse historier som påstods vara invandrares historier om svenskar. Temat var tämligen enahanda. Svenska kvinnor är lätta på foten och svenska män är mesiga. De låter ungefär så här.



När en amerikansk man finner sin hustru i sängen med en annan man skjuter han dem bägge.
När en Saudisk man finner sin hustru i sängen med en annan man så tar han henne till torget och låter henne stenas.
När en svensk man finner sin hustru i sängen med en annan man så säger han "Vad har jag gjort för fel?"

Tanken med historien är väl att visa hur mesiga vi svenska män är. Men när jag sitter och tänker på saken. Vilken av de tre modellerna är den minst korkade?

Anna Anka

Frikopplad från civilisationen så har jag ingen aning om vad som hänt sista veckan. Det är själsligt vederkvickande att ha en veckas mediafasta. När vi var in till Arjeplog blev jag varse en löpsedel som berättade om Anna Ankas mörka hemlighet. Det var lite intressant att inte ha en aning om vem Anna Anka är och ta del av att folk är upprörda över Gud vet vad.


Jag rådfrågade min dotter som visste att Anna Anka hade en film-roll i "Dum och dummare". Tydligen var hon blondinen i bussen i slutscenen. Och så är hon gift med Paul Anka. Om dom har barn hoppas jag att hon döpt dem till Karl och Kajsa.


(Edit: Frukostvanorna hos familjen Anka)

Min fiendes fiende

Den gamle kulturkändisen Mohamed Omar har på senare tid funnit nya vänner. Han har funnit en gemensam värdegrund med Nationaldemokraterna när det gäller "Israelkritik" och skall anordna en gemensam demonstration. Nationaldemokraterna är en sådan där avknoppning från nynazistiska rörelser. En annan avknoppning är Sverigedemokraterna som dock vill markera avstånd från de gamla nynazisterna och är märkligt nog ett av de mest Israelvänliga partierna. Det är lite grann så att föredrar man bomberjacka och kängor med stålhätta så går man till ND och föredrar man Dressman så går man till SD och får välja Israelsyn därefter. Sverigedemokraterna ska hursomhelst anordna en motdemonstration.

AFA som är en sammanslutning av vänsterungdomar som gillar att slåss men är ointresserade av fotboll. Man gjorde bort sej lite grann senast då man inte riktigt läste situationen rätt. När bilar och sopcontainrar i Rosengård började brinna ville man vara med på partyt. Men man blev bortkörd av invånarna. Det visade sej att invandrarna i Rosengård inte alls uppskattade att svenska medelklassungdomar kom till stadsdelen för att elda bilar och slänga sten på ambulanser. Som de värsta braksvennar. Man tycker att Rosengårdarna borde veta bättre. Men nu vädrar AFA ny luft och ska också ordna en motdemonstration mod Omar/ND-demonstrationen. Man undrar hur det hela ska avlöpa.


Nåja. Eftermälet är lika givet som dagen-efter-schlagerfestivalen-fel-låt-vann: "Det var polisens fel".

Den Maskerade Köttgrytan

Hustrun gjorde en fantastisk älggryta i helgen. Det är en sån där gryta som bara blir godare för varje dag. Vi åt av den igår och vi kommer att äta av den idag. Jag räknar ner timmarna. Så råkar jag läsa i ett serieforum om sexiga seriefigurer. Naturligtvis så kom Modesty Blaise upp men man postar en teckning av den vedervärdige Romero. Den ursprunglige Modestytecknaren Jim Holdaway tecknade så fantastiskt sensuellt medan den senare tecknaren Romero tecknade Modesty som en själlös docka med tuttar som handbollar. Ser ungefär lika gosiga ut. Nåväl, jag satte mej ner för att teckna ihop en sexig superhjältinna. Jag har liksom inte tänkt riktigt i dom banorna på 20 ... öhm .. kanske 30 år. Det kan jag klara! Men så när jag sitter där så har det ena gett det andra. Inte blev det bättre av att jag satt och bläddrade genom ett gammalt Johnny Puma-avsnitt innan.


Tillbaka till ritbordet som de brukar säga.

Polis,polis potatisgris

Det var något slags streetrace i helgen. Man spärrade av E4:an för att leka livsfarliga lekar. Men så kom polisen och försökte avstyra det hela och deltagarna är kränkta över polisens tilltag. "Vill vi spärra av E4:an och köra i 250 knyck på allmän väg så är väl det våran ensak..."

Sedan har vi de här bränderna i förorterna i Malmö, Göteborg och Uppsala. Man eldar upp bilar och både de eldande och diverse proffstyckare anser att det hela är polisens fel.

Jag måtte ha blivit gammal för jag är numer tämligen nöjd med att polisen finns och att de ingriper.

Om ni kommer ihåg den där relationsvåldsincidenten för någon dag sedan som jag skrev om så insåg jag just hur det nog har gått till :

Nya idéer för Umeå2014

Jag kan inte släppa Lennart Holmlunds idé om att använda pengar från kulturhuvudstadsåret för att anordna fler skidtävlingar i Umeå. Nu fick jag en ny briljant idé till Holmlund: Varför inte anordna en världscupstävling i utförsåkning på Bräntberget?

Man dödade sköldpadda och slog tjej

Tidningarna är som alltid fyllda av de märkligaste rubriker. Som denna i VK: Man dödade sköldpadda och slog tjej . Kommentarerna är lite lustiga. Man är mest bekymrad över sköldpaddan. Det är väl djurrättsgenerationen kan jag tänka. Men det kommer onekligen att se illa ut på CV:t. -"Du är fälld för kvinnomisshandel står det i belastningsregistret".
- "Jo".
- "Okej, shit happens, men vad står det om en sköldpadda?".
- "Jag råkade ha ihjäl hennes sköldpadda"
- "Öh, ring inte oss, vi ringer dej ..."

Dagens dumheter

Ibland så blir det lite tjockt när man tar del av mediautbudet. Man får nån sort migränliknande känsla i huvudet.


Första punkten är tanken om att lärarlönerna ska sättas efter elevernas betyg. Hur ska man få lärare till storstädernas invandrarområden om de utöver en svår arbetssituation ska belönas med lägre lön?

Punkt två. I senaste förhandlingsomgången så gav man en riktad pott till låga kvinnolöner. Man tänkte sej väl att de områden där lönerna är som lägst är kvinnodominerade och att de skulle få en större del av lönehöjningskakan. Nu har en del kommuner tolkat det så att pengarna ska fördelas till enbart kvinnor. Charlotte d'Estrade på Österåkers kommun säger "Man kan bara diskriminera åt ena hållet, mot kvinnor". Hrm. Undrar hur lätt det är att rekrytera män till så kallade kvinnoyrken om de ska ha lägre lön än sina kvinnliga kollegor?

Och som grädde på moset: Alliansens ambitoner att sänka lönerna för de med lägsta lönerna. Nu kommer själva grundbulten med den så kallade arbetslinjen fram. De som har de lägsta lönerna ska stå på samma fläck som tidigare med ett försämrat socialt skyddsnät och de som har de högsta lönerna ska få mer och mer i börsen.

Det ska löna sej att födas i ett rikt område, det ska straffa sej att födas i ett fattigt område. Det ska knappt vara lönt att arbeta om du är lågavlönad. Vi håller på att bygga upp ett samhälle som närmar sej det gamla indiska kastsystemet.

Lennart Holmlund vädrar pengar

Nu har Lennart Holmlund fått vittring på kulturhuvudstadsårspengarna. I första rundan så vill han ha en ny skidtävlning på Gammlia, för sport är ju kultur. Det borde väl gå att ordna utan några pengar från annat håll kan man tänka. Annars så vore det väl trevligt med en ny sådan där skidtävling när man ändå röjt breda brandgator i skogen.


Men annars är det för lite pengar för sportvärlden. För 400 miljoner får man knappt en halvpissig forward med fotskada.

Sverige vann!

Sverige vann över Malta igår. Nu är saken klar.


Det blir VM-guld! Lätt.

Sanningens minut

Jag förlåt alla femton läsare att jag håller er på halster såhär. Saken var att det var en på jobbet som ville se det där motorprogrammet på 8:an. Även om jag tog hand om disken och plockade lite under tiden höll jag på att bli galen på att de aldrig kom till saken. Värst var att de ansåg att de hade en riktig cliffhanger med att avslöja vad nån Timell som inte var Martin körde för bil. Jag har inget som helst intresse av att få veta det och faktum är att efter det att jag fick veta det så har jag redan glömt det. Låt oss solidariskt betala TV-licens så att vi slipper den fördömda reklamen!

Jo. Där såg jag alltså Michael Jackson sittandes i sopbilen. Jag stirrade på det oförskämdaste sätt in i kupén och såg att det var en docka! Sopgubbarna har styrt ut en docka som Michael Jackson och så kör dom runt med honom. När jag skulle knacka på dörren för att få veta vad som var meningen med alltihop så körde de iväg.

Va?

Hade dom hittat en docka i soporna och piffat upp den som mascot eller vad? Istället för att ligga sömnlös över denna fråga så gjorde jag några blogginlägg istället. Hoppas att jag fått saken ur systemet nu.

The Jackson mystery - just a few words from our sponsors

Jo jag ska strax berätta. Bara ett litet meddelande från våra sponsorer.



(Seså, klicka på filmen nu! Annars kommer jag inte att berätta resten)

Jag såg Michael Jackson på Mariedal

Bloggen har varit tråkig ett tag. Jag har levt ett alldeles för välordnat liv. Jag är frisk, saker fungerar som de ska och säsongen för att lansera dumheter från ledningens sida har inte kommit igång än. Så som kåsör har det varit lite näringsfattigt. Men idag skådade jag något märkligt ...

Jag var på väg hem från jobbet i morse. Det står en sopbil, eller kretsloppsbil eller vad de nu kallas nuförtiden, utanför dagiset på Mariedal. Det är två stabila män som rullar fram tunnorna. När man just avslutat ett arbetspass är det skönt att se andra arbeta. När jag börjar på att närma mej lastbilen och gubbarna hoppar in i bilen blir jag varse en underlig figur som sitter mitt mellan gubbarna. De pysslar glatt om den mindre figuren i mitten och ... då ser jag ... DET ÄR MICHAEL JACKSON SOM SITTER I SOPBILEN!


Jag blir totalt ställd och får inte upp någon mobilkamera eller någonting. Ja, jag är så tagen så att jag får berätta resten av historien sedan.

Seiern är vår

Umeå blev kulturhuvudstad 2014. Det var inte illa!


Skål tammejfan!

Hur vi kommunicerar

Min hustru hade lite problem med ett knä. Samtidigt hade vi lite golvkallt så hon bad mej att hämta tjocksockar. "De ligger under trappen, längst nere till höger!". Tänk efter noggrant nu. Var skulle ni söka på den här bilden:


Har ni tänkt nu? Självklart så är det i korgen längst upp till vänster som jag ska söka i. Väl i korgen ska jag söka längst ner till höger. Vi hade en viss diskussion om det där. Min hustru tyckte att "i korgen" var underförstått för att det inte finns några andra textilier på hyllorna. Nu är hon textillärare och jag hade faktiskt ingen aning om att det fanns några textilfria zoner överhuvudtaget i huset. Men den delen av diskussionen är väl mer av intresse för mej och min hustru. Det som intresserar mej i det här sammanhanget är jag misstänker att en kvinna skulle ha kunnat läsa det underförstådda. Jag tänker i termer av upp-ner-höger-vänster när det gäller läge och kvinnor verkar något sorts sammanhangstänkade när de orienterar sej som sätter höger-vänster-upp-ner ur spel.

Ungefär samtidigt så gick det ett kul program på TV som hette "Människans resa". Det var ett intressant inslag om afrikanska klickspråk. Det visade sej att de kunde kommunicera med enbart klickningar så att de kunde smyga sej mycket närmare djur än vad de skulle kunnat göra om de kommunicerade med vokaler.

Steg tre i den här tankeprocessen är den här filmen några inlägg ner där en sån där bloggblondin pratar med en slags hamsterliknande "meh, meh meh"-ljud och jag hade lite svårt att förstå att så många söker sej till hennes blogg för att få sej hennes visdomsord till livs.

Men när så tankarna hoppar mellan de här tre sakerna så inser jag att det nog på något sätt är en och samma tanke. I den här gruppen av unga flickor kanske de här ljuden fyller något slags kommunikativ funktion som jag likt bytesdjuren på savannen inte kan uppfatta. I det här habitatet som de här flickorna lever i så kan de överföra kunskap till varandra genom ett slags språk som vi andra inte hör.

Den franska skruven skröv en annan skruv

Jag är skeptisk mot franska saker. Dom har en massa konstiga idéer när dom skruvar ihop saker. Ibland är det bra ideér som framhjulsdriften. Men ofta är det bara konstigt, krångligt och vekt. När man går runt i Paris så ser man små hål-i-väggen-bilverkstäder där det står en skylt: "Rappel". Det säger en hel del.

Vi skaffade ju en Peugout för några år sedan. En mycket trevlig bil. Rolig att köra och det finns hemskt mycket knappar. Men jag minns när jag skulle byta däck första gången. Jag skulle lokalisera reservdäcket. Men jag kunde inte hitta något. Jättemystiskt. Men det fanns något bultliknande i lastutrymmets golv. Jag skruvade på den där. Efter en stund hördes ett ljud under bilen. På bilens undersida har man satt fast reservdäcket och i det ligger domkraften. Jag vet inte hur många miljarder det kostade att utveckla modellen och så kan inte en enda fransk ingenjörsjävel räkna ut att det inte är så smart att ha domkraften under bilen om man får punktering på ett bakdäck. Dom tänkte inte på det.


Men det finns en fransk sak som är fantastiskt gedigen och det är den franska skruven. Det är en riktig machoskruv som man lämpligast anbringar med ett spärrskaft. En gång använde jag ett fälgkors för att dra in en fransk skruv. Den drar något alldeles otroligt. Men varför heter det fransk skruv? Man skulle vilja kalla dom för "Preussisk skruv" eller "amerikansk skruv" eller nåt.

Vad folk vill ha

Min läsekrets består av lite släkt, vänner och tecknarkollegor ungefär. Jag kan höja besökssiffrorna genom att skriva något om piratpartiet och pinga bloggen på knuff.se men i övrigt så lunkar det på. Men man funderar ju över VAD som gör bloggar populära. Mikael Sol visade ett videoklipp på sin blogg från en av de populärare bloggarna. Den här flickan har 500 gånger så många besökare som jag:





Ni får förlåta mej kära läsare. Jag kan inte leverera någonting som ens liknar det där. Ni får ta mej som jag är.

Ragnar vill amma

Det var ju bara en tidsfråga. I aftonbladet/Wendela så är det en snubbe som heter Ragnar som vill amma sitt barn. Det är vid sådana här tillfällen som man inte riktigt är stolt över att vara svensk.

Men saken tål lite att funderas på. När jag läste genusvetenskap (Umeå universitet hade en tanke att man inte skulle släppas ut med en examen om man inte hade läst genusvetenskap - så jag läste genus för datavetare eller vad det nu hette) så brukade de flesta föreläsningar se ut på samma sätt. Föreläserskan påstod en massa saker som jag ifrågasatte och sedan ifrågasatte hon mitt förstånd. Mina kurskamrater bad mej vara tyst - "snälla kan vi inte bara få göra bort det här så vi har det bortgjort". Den enda gången hon inte omedelbart idiotförklarade mej var när jag ifrågasatte - framför allt hur man kommit fram till de slutsatser man ansåg sig kommit fram till - om vi någonsin kommer att uppnå exakt 50-50 fördelning på barnledigheten. Ett av mina argument var att det kändes lite konstigt att avbryta amningen i förtid bara för att uppnå ett socialpolitiskt mål. Visst går det med bröstpumpar och infrysning att lösa det praktiskt men det känns väldigt krystat.

Å andra sidan så var nog folk i gemen lika förbryllade inför tanken när Lennart Hyland lanserade "Frufridagen" i radioprogrammet Karusellen. Tanken var att männen en dag om året skulle sköta fruns sysslor och laga mat, diska och tvätta. Det hela var väldigt konstigt och obegripligt. Kommer vi om femtio år att tycka att det är lika normalt och vettigt att männen sköter sin del av ammningen? Och kommer folk att tycka att min reaktion mot den här artikeln är lika stofil och försoffad som de äkta männens reaktion på frufridagen?

Hursomhelst skulle jag säkert varit en naturtalang på amning också om det varit aktuellt.

Konstfackselev låtsas vara psykiskt sjuk

Nu har domen kommit mot konstfackseleven Anna Odell som låtsades vara psykiskt sjuk och provocerade fram en bältesläggning. Det blev dagsböter och det känns väl för mej som en rimlig nivå.


Nåt nöt på Expressen raljerar över det hela och pekar på att den enda extra kostnad man kunnat visa på var 30 spänn för Stesolid. Nu har jag jobbat på akutpsyk och blir ganska illa berörd av hela historien. Kostnaderna i reda pengar är på inget sätt problemet. Problemet är att det är förenat med risker med en bältesläggning både för patienten och personalen. Ingen ska tro att det är roligt att lägga någon i bälte. För det är faktiskt människor med känslor och tankar som ska utföra själva bältesläggningen. Det är en läkare som fattar själva beslutet om bältesläggning och de befattar sej inte med själva bältesläggningen som ska utföras av lågt betald personal som nästan konstant arbetar under psykisk stress och på obekväma arbetstider. Att någon kommer och driver med dem som arbetar med detta är en ganska grov kränkning anser jag som har stått i de här situationerna.

Dessutom så är det ju inte så att man på något sätt "avslöjar" något. Vi vet alla att psykiatrin i Sverige går på knäna, att akutavdelningarna är överbelagda och kan inte erbjuda den vård som de som är psykiskt sjuka på riktig borde få.

Hej rymden!

Som liten älskade jag allt som hade med rymden att göra. Och mitt hjärta gör fortfarande ett litet skutt så fort rymdfärder kommer på tal. Det är lite fascinerande att den där bisarra rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen skulle förändra våra liv så mycket. Hemdatorer, internet och mobiltelefoner skulle antaligen inte existera eller åtminstone fungera på oerhört mycket lägre nivå.

Så för mej var det självklart att vara ute halvfyra inatt för att få se Fuglesang kretsa förbi. Men det var inte nåt vidare rymdskådarväder. Det var grått och regnigt. Men jag vinkade i alla fall till Fuglesang. "Hej Christer"!

Vem kan man lita på?

Jag har frossat i Israeldebatt den sista veckan. Jag har verkligen försökt förstå situationen men nu har jag till sist fått acceptera att jag inte förstår någonting.


Uprinnelsen är att en journalist vid namn Donald Boström skrivit en artikel där han utmålar en illegal handel med organ från dödade palestinier. Eller riktigt vad han skriver i artikeln är lite luddigt. Ett antal palestinska unga män ska ha skjutits till döds och lämnats tillbaka med bålen öppnad och hopsydd. Möjligen ska vissa organ saknas. Samtidigt så är det en härva i New Jersey, USA där det har förekommit illegal organhandel. Läsaren antas dra en slutsats därav.
Olika personer i den Israeliska regeringen och den israeliska ambassadören i Sverige gick i taket därför att det i deras öron lät alltför mycket som en antisemitisk vandringssägen från trettiotalet. Man krävde att den svenska regeringen skulle fördöma artikeln. Den svenska regeringen sa att man enligt den svenska grundlagen inte kunde göra så. Vilket inte riktigt är sant för det KAN man nog göra. Regeringen kan inte ingripa mot pressen men man kan fördöma om man vill. Den israeliska ambassadören Zvi Mazel hävdade bestämt att regeringen visst kunde ingripa eftersom man gjorde det under Muhammedkarikatyrkrisen. Fast det är ju inte riktigt sant det heller. Det vill säga man ingrep men den ansvariga ministern fick avgå eftersom hon översteg sina befogenheter.

Journalisten Cornelia Edvardsson ställde den nog så intressanta frågan om det överhuvudtaget var möjligt att använda organ från ihjälskjutna. Hon säger att hon pratat med en transplantationsexpert som säger att det är omöjligt (eller åtminstone så svårt att det är osannolikt att man ens försöker) och Donald Boström säger sig också ha pratat med en läkare som säger att går hur fint som helst. Cornelia Edvardsson sade också att Boström har försökt kränga den här historien tidigare men att han inte fått den publicerad. Fast det är inte riktigt sant det heller därför att delar har funnits i boken Insallah där lustigt nog Cornelia Edvardsson själv medverkade. Intressant nog så verkar det som om utrikesdepartementet har sponsrat Boströms medverkan i den boken med femtiotusen kronor så på sätt och vis så är regeringen ansvarig för artikelns uppkomst så man kanske borde be om ursäkt ändå ...

Som en sista krydda på anrättningen så stämdes Aftonbladet av en privatperson i New York. Därför så publicerades en engelsk version av artikeln på aftonbladets nätsida. Det märkliga var bara det att flera av de känsligare partierna av texten skiljde sej ganska markant åt. Det här var uppgifter som först bara cirkulerade på några pro-israeliska och tokliberala bloggar. Men en journalist på TV frågade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin varför det var så stora skillnader på den engelska och svenska texten. Jan Helin såg oss tittare i ögonen och förklarade att det var en ren tillfällighet, vi kunde lita på honom. Han såg ut som Richard Nixon i ögonen.

Det har talats mycket om att bloggarna kommer att ta över mycket av gammelmedias granskande roll. Förvisso är det så att mycket av det som kommit fram i den här historien har kommit genom bloggar men de olika bloggarna är fruktansvärt polariserade och släpper bara genom sådant som talar för den egna saken.

Osökt kommer jag att tänka på när Magnus Uggla gjorde en skiva med gamla progghits. Det var en offentlig hemlighet att Björn Afzelius använt inkomsterna från sitt engagemang från världens fattiga och förtryckta till att köpa en villa i Italien dit han reste för att få inspiration. I Ugglas version hade texten från "Vem kan man lita på" förändrats från "När Robert Zimmerman flytt landet med miljonerna" ändrats till "När Afzelius och Wiehe flytt till Italien med miljonerna" så fick han dra tillbaka skivan. När Uggla ombads en kommentar så sade han bara "Man kan inte lita på NÅN nuförtiden" och det, mina damer och herrar, det är i alla fall något som är sant.

Konässören

Det körde förbi en glassbil. Hustrun rusade ut för att köpa turkisk peppar. Men det visade sej att det var en konkurrerande glassbil. Så hon kom tillbaka med en glass som hetta "Black Panther". Designen på glassen var anslående. Det såg ut som huvudet på en svart panter. Dessvärre hade man gjort hål genom glassen för ögonen vilket gjorde den svåräten. Själva lakritsöverdraget var helt okej men vaniljglassen smakade så där artificiellt och tråkigt som viss vanilj gör. Jag kommer på mej med att stå och sakna "Black Nogger". Vilken höjdare det var! Jag känner att kunnandet bland allmänheten när det gäller lakritsglasspinnar är alldeles för låg! Vi måste utveckla vår smak och bilda en slags munskänkare för lakritsglasspinnar.


Vi behöver också lakritsglasspinnesommeljärer. Varför ska sådant bara finnas för vin, whisky och öl? V

Avgiftning

Att jag skulle teckna serier var aldrig någonting som jag tvekade om. Det var medfött. Frågan var bara om jag skulle försöka få betalt eller inte.

Hursomhelst så har jag därför läst mer serier än vad som egentligen är möjligt. Jag har läst allt. Och sparat allt. Jag kan varenda ruta, jag känner igen varenda tecknare och känner igen varenda tuschläggare. Omgivningen har ifrågasatt det sunda i detta men jag har varit så van att vara ifrågasatt så jag har inte berörts det bittersta. För att förenkla så har jag sagt "det här kan vara värt en hel del pengar" vilket i våran kultur höjer frågan ovan varje tvivel. Vad som helst är försvarbart om det kan vara värt pengar.

Men nu gick det hål. Jag kan inte ha det så här längre. Det lustiga är att det som nästan är har varit det tyngsta argumentet har varit att alltfler av mina jämnåriga bara dör och jag kan inte försätta mina barn i den fasansfulla situationen att behöva ta hand om allt detta. Tänk om dom inbillar sej att det ska finnas något av värde här och försöka gå genom eländet. Det får inte ske.

Men det gör ont. Jag kan inte skiljas från något.


Så nu har jag börjat sälja av på Tradera. Än så länge är det en försöksverksamhet för att jag ska fatta hur det går till. Men jag har i alla fall börjat. Men vilka nötter det är på Tradera! Jag hittade ett par Billy Bäver, den där högsmala tidningen från 1964 som det knappast bjöds nånting på. Och några Buster från 67-68. Alldeles för låga bud. Jag var tvungen att slänga in ett par bud på en gång.

Tanken med etanol i tanken

Min farfar var konsumföreståndare. Ibland berättade han små anekdoter men jag var för ung för att förstå de flesta av dem. En som dock fastnade var när han förestod kooperativa i Vuollerim och fick förnämt besök, det var hustrun till någon ny höjdare på kraftverket med väninna som skulle handla. När de frågade var man kunde handla mjölk så hänvisade han dem till en bonde i närheten. De svarade kränkt "Vi vill inte ha mjölk från kor, vi vill ha mjölk på flaska!".

Min farfar var född i Laisvall, eller snarare i det som i dag kallas Laisvallby. I somras så stängde de bensinpumpen i Laisvall. Det blev för dyrt att installera en Etanoltank vilket är obligatoriskt nuförtiden. Det är visst för miljön. Att det besynnerliga slutresultatet blir att hela byn måste åka de fyra milen till Arjeplog för att tanka och således ökar utsläppen dramatiskt samtidigt som det inte finns en enda etanolbil i byn bekymrar inte politikerna i Stockholm.

Dessutom ... OM man nu verkligen vill ha etanol i Laisvall är det ju bara att gå till Nisse i röhuset. (Namnet Nisse och huset röhuset är förstås fingerade)

Dragkroken som manlighetssymbol

För någon dag sedan grubblade jag över synen på den norrländske mannen. Det var en kvinna på radion som hade något slags föreställning om att dragkrok var så vanligt förekommande på norrländsk landsbygd jämfört med i södra Sveriges tätorter berodde på att man ville markera manlighet. Själv hade jag ditintills föreställt mej att det mest var praktiska orsaker men resonemanget rörde vid en tanke som legat och gnagt i mitt undermedvetna ett tag. Hur kan det komma sej att om man kör en sån här bil ...
...så ser dragkroken ut så här:


... men kör man en bil som ser ut på detta sätt ...
...så ser dragkroken ut så här:


Man behöver inte vara alltför freudianskt skolad för att man ska tänka att det är någon form av kompensation det handlar om. Men vad är det som ska kompenseras och av vem?

Gorillakrigföring

Den här tidningen knyter på ett överraskande elegant sätt samma de två tidigare inläggen. Ibland verkar det som om allting styrdes av något slags kosmiskt sammanhang. De nakna aporna är tecknade av Esteban Maroto och Bernie Wrightson medverkar också i tidningen. Det gör ont att göra sej av med den. Farväl.

Kommunister från Mars - den röda planeten

Jag håller smärtsamt på att göra mej av med tonvis av serietidningar. En del är jättekonstiga. Som den här:

(OBS!Klicka inte på bilden om ni har flera lärarinnor i samma rum. Har innehåll som kan uppfattas som stötande för känsliga personer.)


Nåja. Det är något slags undergroundparodi. Men den här då:


Här orkar jag inte ens reda ut om det är på allvar eller inte.

Vi måste utrota gorillorna

När jag var som mest igång i stugan så blev arbetsdagarna rätt långa. Såpass långa att de drog ut ända till Karlavagnen - ett sånt där pratprogram på radion där mestadels fulla människor ringer in och pratar osammanhängande. Denna kvällen - den 4 augusti närmare bestämt- så ska programledaren Marcus Birro prata om mansrollen. Han är upprörd över hur vi män är. Tydligen går vi på fotboll, är drängfulla, sviker våra barn och brölar. Det är ett väldigt tjat om att vi män är som apor istället för att lyssna på poesi som vi män borde göra. Nu hör jag inte riktigt allt men jag tycker mej i alla fall höra att den gamla mansrollen måste utrotas - "Vi måste utrota gorillorna!". Det här gick och malde i mej och jag började tänka på saken i form av blogginlägg. "Nu ska du få Birro-jävel!", tänkte jag och smidde drastiska formuleringar och hade bilden klar för mej:
Så nu när jag kom hem så lyssnade jag på programmet på webben. Det var mycket bättre diskussioner än vad jag mindes. Men jag blev i alla fall lite irriterad när han väver ihop en slags ålderstigen mansbild bestående av fotbollshuliganer, norrlänningar i rutig skjorta och svikande fäder. För mej är inte de här riktigt samma sak. De norrländska männen fick en ganska stor släng av sleven. Det var en kvinna som hade något slags uppfattning om att norrländska män har dragkrok på bilen som en manbarhetssymbol, kopplar aldrig lös släpvagnen som är tom eller innehåller en röjsåg och bär som sagt var en rutig skjorta.

Jag måste utreda det där närmare. Dragkroken är så pass intressant så att jag ska ägna den ett eget inlägg. Men det grundläggande är att bor man på landsbygden så fraktar man runt saker. Ved, gamla möbler, murbruk, dräneringslangar och gud vet vad. En dragkrok är inte en symbol utan en förutsättning för att fungera. Man har heller inte släpvagnen påhakad för att vara macho. Tvärtom så sabbar släpvagnen för machokörning och är ett jävla besvär. Har man en tom släpvagn så har man lämnat något eller ska hämta något. Man kör inte många kilometer i onödan med en släpvagn på. Att man har en ensam röjsåg på släpvagnen är för att de inte är speciellt kul att ha i kupén. Annars så har en röjsåg väldigt lite machopoäng. Jag har aldrig hört någon benämna sin röjsåg vid märke eller vilken effekt den har. Machoprylar som snöskotrar får sitt namn efter märket ("Jag tar lyngschen och kommer över") och alla vet exakt vilken effekt de har på motorn. Det var uppenbart att radiopratarna inte begrep någonting av den grupp de försökte beskriva. Hursomhelst så är de flesta rutskjortemännen rätt hyggliga om man lär känna dem närmare och inte alls så fastlåsta i konventioner som man tycks tro i södra Sverige. Man har fått något slags sammansatt bild av "Jägarna" och "Pistvakt" som närmast är en parodi på olika företeelser.

Och ännu gåtfullare var kopplingen mellan rutskjortorna och fotbollshuliganerna. Som jag ser det så är fortbollshuliganerna en ny mansroll som har kommit till på senare år. Man har säkert lånat beteenden från inbillade vikingabeteenden och sådant men själva rollbildningen är något som hör städerna till och är för mej snarare ett desperat sökande efter något slags manlig gruppidentitet än ett uttryck för en identitet som har funnits. Rutskjortorna har vuxit upp med manliga förebilder medan huliganerna oftast har vuxit upp utan.

För rutskjortorna må vara patetiska på många sätt. De är ju heller inte samma sort allihop heller även om de kan förefalla likartade för en utomstående. Men skiljer de sej på ett avgörande sätt från Stockholmsmännen så är det att rutskjortorna inte sviker sina barn.

Men när jag lyssnat genom programmet hittade jag inte uttalandet om att utrota gorillor. Visserligen hade jag den mesta uppmärksamheten åt annat håll och hörde bara delar men det var ändå underligt att jag hade en sån klar minnesbild. Förlåt Birro. Men rubriken var så klatschig så jag behåller den ändå ...

Slösaktiga kommuner

Svenskt näringsliv och någon tankesmedja(!?) har i en artikel i SVD kommit fram till att det är skadligt att ge pengar till "slösaktiga kommuner". Man redovisar inte vilka kommuner man finner slösaktiga och vilka som är sparaktiga. Av tidigare inlägg från samma håll så kan man sluta sej till att de som anses sköta sin ekonomi är Danderyd, Täby, Lidingö, Lerum och Vellinge. De som brukar anses missköta sin ekonomi brukar vara Pajala, Sorsele, Botkyrka och Södertälje.

Receptet på framgång för en kommun är att ligga nära en storstad och ha extremt hög andel villor. Det som är dåligt för en kommun är att ligga i glesbygd, ha hög del ålderpensionärer eller att ha hög andel hyreslägenheter. Svårare än så är det inte.

Mina idoler - Ike Turner

När jag var tonåring var utbudet av musik begränsat. Det gick något enstaka program på TV av typen "Opp och poppa" eller liknande. Denna kvällen skulle Ike&Tina Turner uppträda. Jag såg fram emot detta dels för att jag gillade det jag hört av dem och så var jag väl lite lockad av de bilder jag sett av Tina Turner.

Men det var inte Tina som egentligen fångade mitt riktiga intresse. Ike Turner, uppenbart afroamerikan, lyckades utstyrd med helt absurd dalmasfrisyr, mongolmustasch och hysteriskt blommig skjorta ändå framstå som extremt cool. Jag hade hitintills aldrig begripit vad cool var för något. De svenskar som gjorde anspråk på att vara cool var figurer som rörde sej mellan jazz och schlager som Svante Turesson och Östen Warnebring och de gav liksom ingen indikation på vad det egentligen var för något. Men nu såg jag.


Men orsaken till att jag vill ta upp honom här hände en femton-tjugo år tidigare. Den unge Ike hade arbetat som DJ och hjälpt till med inspelningar och liknande. Han kunde spela flera instrument och var en hejare på att skriva arrangemang. Hans band skulle spela in en låt där Ike spelade piano och Jackie Brenston sjöng. Låten "Rocket 88" fick ett tuffare och stunsigare sound än den samtida Rythm & Bluesen och räknas bland en del som den första riktiga rocklåten. Ett Country&Western band som hette Bill Haleys spelade in den för den vita marknaden. Bill Haley fick sedermera äran för att ha gjort den första rocklåten med "Rock Around the clock" men det är uppenbart när man lyssnar på Bill Haleys inspelningar och samtida R&B att den egentliga utvecklingen skedde inom R&B och att Haley, förutom det bisarra slumpskottet med Rock around the clock, inte tillförde någonting.

Sedan gjorde han ganska intressant musik med sitt band "Kings of Rythm" men de riktigt stora hittarna infann sej aldrig. Så småningom så kom han att råka på Tina och historien tog en helt ny vändning. Hon var den perfekta frontfiguren för hans musik. Det var hett och häftigt. Tina har fått den mesta credden av deras musik naturligtvis men om man lyssnar till det som hon har gjort utan Ike så är det ganska ointressant. Så Ike&Tina Turner var mycket mera & än vad som framgår av populärpressen.

Men som jag redan varit inne på tidigare så är begåvade människor tämligen ofullkomliga i det privata. Hans ryktbarhet nuförtiden är mest som hustrumisshandlare.

Efter bandets upplösning så var han nedgången av missbruk och gjorde inte mycket vettigt. Det sista jag såg av honom ett program på TV från en bluesfestival där han kompade de andra gubbarna och hjälpte dem med deras rullatorer.

Färjan över Laisan

Årets stora snackis i Laisvallby var den stora färjan. Helt plötsligt över en natt så uppenbarade sej en färja på fjällsjön. Det känns lite lätt absurt men tydligen lönar det sej att dra igång ett sånt här jättespektakel för att avverka på andra sidan sjön.


Tydligen är det så dyrt och osäkert nuförtiden att göra isväg så man gör hellre såhär.


Färjan sattes ihop av något slags stora gröna sopcontainrar och så satte man två små motorbåtar med hytter vid sidan om som drev fram fartyget.

DVD-sommar: Taken

Man undrar hur snacket gick när man skulle spela in den här?

- Vi har ett manus till en Steven Segal film som Steven inte vill göra ...
- Varför inte?
- Manuset är för ologiskt och innehåller för mycket oförklarat våld och för många rusningar genom malande maskingevärseld för att det ska vara trovärdigt.
- Vad handlar den om?
- En gammal CIA-agent får sin dotter kidnappad av albanska gangsters och dödar en massa människor.
- Har inte Segal redan spelat in den?
- Han har gjort samma med serbiska, bulgariska och saludiska gangsters ...
- Saludiska? ... Äh, glöm det ... finns det någon annan som kan göra den?
- Öh, det är bara Liam Neeson som är ledig.
- Kan han spela en sån roll?
- Kan Steven Segal spela någon roll överhuvudtaget?
- Tänkte inte på det. Vi kör. Alltid finns det väl någon idiot som hyr den på DVD.


Den får två misshandlade, stympade och skjutna grävlingar.

Telefonklotter

När man säger att man är rätt hygglig på att teckna så brukar folk säga "Oh, vad jag skulle vilja kunna teckna!". De flesta brukar se lite förvånade när man förklarar att det inte är en tillgång utan ett slags förbannelse eftersom man därmed är dömd till ett liv i fattigdom. Eller att ha det som något slags hobby, vilket är ett ganska irriterande tillstånd.

Den enda fördelen är att ens telefonklotter ser lite lattjo ut.

Ett brett program

Jag råkade i diskussion med några från Piratpartiet. De var oerhört kränkta över att de sågs som ett enfrågeparti. Man hade ju verkligen ett brett program. Själv blev jag så paff över själva tanken. Något mer ensidigt enfrågeparti har väl aldrig skådats sedan Planskilda Korsningspartiet. Men jag inser att när de pratar om medborgarfrågor och integritetsfrågor på nätet så har de inte någon aning om att det finns sådana frågor utanför nätet. Till sist så inser jag att jag talar med människor som har hela sitt sociala umgänge, antagligen hela sitt yrkesliv och kanske till och med hela sitt kärleksliv på nätet.

Mina idoler - Sinead O´Connor

Första gången jag såg henne var runt 1984 i en rockvideo på MTV med något slags hippiegrupp, vars namn barmhärtigt nog har försjunkit i glömskan. Det så lite lustigt ut med en flintskallig ung flicka i något slags svart hippiekaftan men präglad av pissiga Sci-Fi-filmer med flintskalliga kvinnor som heter Kle-Gah och går i oranga syntetpyjamasar så var det ändå okej på nåt sätt. Jag tror inte att hon hade nåt med bandet just att göra utan stod där som en Go-go-flicka.

Nästa gång hon visade sej på radarn var med "Mandinka" - en inte helt oäven låt men ändå inget som etsade sej fast på stjärnhimlen.

Men så kom "Nothing compares 2 U" - en halvdan Princelåt som i hennes händer förvandlades till en riktig rökare. Det här var i en tid då jag hade småbarn så jag hade i princip inte en aning om vad som hände i musikvärlden förutom "Bä bä vita lamm" så det var lite av ett uppvaknande när jag hörde resten av skivan som innehöll en ganska stor spridning på låtmaterialet. Men många som köpte skivan var besvikna på att det inte var tolv låtar i samma stil som Nothing compares. Hur som helst så snurrade skivan oupphörligt i det Forsmarkska hemmet. Det var egentligen det enda musikintresse som jag och hustrun verkligen delade på djupet. Dessutom så framstod ju den första skiva "the Lion and the Cobra" i ett förklarande ljus. Särskilt "Troy".


Men varken världen eller Sinead var riktigt beredda på berömmelsen och hon spred glatt det ena provokativa utspelet efter det andra omkring sej. Hennes framträdanden lär ska ha varit varierande. På senare år så har hon sjungit på Gäliska, kommit ut som bisexuell, proklamerat sej som lesbisk för att numer åter ha blivit heterosexuell. Numer har hon blivit en liten tant med religiösa griller och jag begrep inte riktigt exakt hur det faktiska civilståndet är formulerat.

Rosornas krig i Umeå

Det har ett tag blåst hårt i kultur-Umeå. Parkförvaltningen var tvungna att såga ner två popplar. För att göra en liten rolig grej så lät man en motorsågskonstnär göra två rosor av resterna av popplarna istället för att såga ner dem helt. Den allra mest näsrynkande eliten blev upprörda. Sådana beslut kan inte tas av en simpel parkförvaltare. Det måste underkastas personer med god konstnärlig smak. Just den delen är lite intressant. Ska det vara så att samtliga sådana beslut ska tas av samma bedömare eller kan folk på olika nivåer besluta om konstärlig utsmyckning? Argumentet är att samhället betalar stora pengar för att utbilda konstkunningt folk och så kan ett sådant här beslut tas av vilken amatör som helst som råkar sitta i någon chefsställning.

För min del blir svaret att det kanske är bra att sådana beslut sprids så att man slipper den stundtals själsdödande konformism som uppstår när alla konstnärer är utbildade på samma skolor och alla konstvetare är stöpta i samma form.

Men Umeås konstsnorkfröknar rasar vidare. Rosorna måste förstöras. Urartad konst ska inte tillåtas i det offentliga rummet. "Giv oss kissande tanter, giv oss konstnärer som krälar i sin egen avföring, giv oss konstnärer som sätter på lik, kort sagt: giv oss den goda konstnärliga smaken!"

Mina idoler - Charley Patton

Den första gången jag hörde Charley Patton var förmodligen på Aftonblues, ett radioprogram av Peter Måhlin, och det var kärlek vid första öronkastet. Det kändes som om jag kom i kontakt med själva urkraften i bluesen. Det var djupare, primitivare och mer mystiskt än allt annat jag hört tidigare.

Patton föddes någonstans runt 1891 och dog 1934. Han var i huvudsak afroamerikan men lär ha haft ett hår som drog mer mot rött än vad som är normalt för afroamerikaner. Det sägs att han ska ha haft någon form av mexikanskt påbrå och möjligen lite cherokee. Det mesta som sägs om Patton följs av åtminstone en motsägande uppgift. Han har vandrat runt med musiker som är om möjligt ännu mer obskyra än han själv varför mycket litet egentligen finns nedtecknat om honom. Mellan 1929 och 1934 så gör han en rad inspelningar som finns utgivna i en rad olika samlingar och kompilationer. Det finns endast ett foto av honom - också det omgivet av tvivel om det verkligen är autentiskt - som visar en välklädd man med stiliga damasker.


Han spelade ofta med någon form av slide eller bottleneck. På fotot av honom så har han gitarenn lutad bakåt och har vänsterhanden från halsens ovansida. Det ser ut som om han tar ett ackord bakvänt men det borde vara så att han håller en slide i handen.

En av hans mest kända inspelningar är "Stone Pony Blues" som verkar handla om diverse hästdjur och deras handhavande. "I got me a stone pony and I don't ride Shetlands no more
You can find my stone pony hooked to my rider's door ". Man vet att han är hos sitt fruntimmer för där är hans ponny fastknuten. Sen blir sammanhanget mer dunkelt "Vicksburg on a high hill and Natchez just below. And I don't feel welcome, rider, no where I go". För att avsluta med en sån modernitet som telefon: "Hello central, whats matter now with your line. Come a storm last night and tore the wire down." Det är alltså så att bluesmusiker ofta improviserade på en känd melodi och satte ihop sina bluesmelodier med standardverser som varierades. Patton var ökänd för att inte alltid ha sammanhang mellan verserna.

Men ibland så satte han ihop ordentliga texter. Ett slående exempel är "High water everywhere" där han beskriver en översvämning. Inte utan att man anar den förtvivlan han kände när han försökte hitta högre land. I del två så blir det ordentligt gripande.

Min egen favorit är "Down the dirt road". Här låter han som mest ursprunglig och rytmisk. Texten är inte helt lättolkad men det handlar om att lämna fruntimmer, komma till nya fruntimmer och bra och dåliga saker med det.

Porrfotografen Henrik Alexandersson får toppjobb i EU.

Jodå. Så kan man sätta en rubrik. Expressen har skrivit en artikel om att nyliberalen Henrik Alexandersson ska arbeta för piratpartiet i Bryssel. Och Alexandersson har skrivit ett svarsinlägg här. Jag delar inte mycket av Alexanderssons åsikter men det är onekligen en intressant tanke att redovisa sina skelett i garderoben. Mona Sahlin borde lära av detta som envist försöker lansera bilden av att hennes missbruk av hennes kontokort som hör till arbetet som vad jag minns handlade om tiotusentals kronor skulle handla om "den där Tobleronen".

Alexandersson verkar ha en tämligen naiv syn på porr av det där nyliberala slaget "Det är ett avtal mellan två parter" ungefär. Men enligt egen utsago så gillade han inte att flickorna blev utnyttjade. Porrbranchen är ju inte precis rättvisemärkt eller kravmärkt så man undrar vad han hade för föreställningar om hur det skulle vara.

Men det intressantaste är kommentarerna. Tydligen så är det Flashback-högern som är i farten. De skelett som han redovisar i form av porrfotograferande, ekonomisk oredlighet och licensskolkande räknas inte som belastning för hans fans. Att snylta, att cynisk utnyttja svaga och att vara osolidarisk räknas bland dem som meriter.