Preben Prickbyxa

Reta Preben Prickbyxa man inte bör
för han har så ryseligt humör

En gubbe till

Ja, det kommer ju små gubbar strömmande ur pennan. Den här fick arbetsnamnet "Bumpa-Berra" väl medveten om att en sådan redan finns.

Pugh

Pugh har haft ett litet hörn i mitt hjärta sedan jag hörde honom första gången. Han var den första representanten i Sverige för Progressive Rock. På något sätt så blev han startskottet för den svenska proggrörelsen fast den avvek ganska snabbt från den internationella definitionen på progg.

Men Pugh har liksom harvat på i sin egen lilla nisch. Det är rockigt, Det är lite småstökigt. Det är charmigt.

Man antar att det måste vara en mardröm spela en söndagseftermiddag framför sittande publik i en konserthall. Men Pugh sköter det hela med den äran. Han nyttjar den utsökta akustiken och tillåter sig ett lite mer långrandigt mellanprat än vad han normalt gör. Eftersom den vithåriga publiken antagligen var fullvuxen redan när debutskivan kom 1969 så räds den knappast lite gamla anekdoter.

Bandet i övrigt bestod av elektrisk ståbas och trummor. Så det hela var liksom avskalat och gav ett nästan spartansk intryck. Men Pugh kan sina riff utan och innan och det lät ändå fullödigt på något sätt.

Frun tyckte att det hela var lite stelt jämfört med när han var på Scharinska. Men jag var tyvärr inte där så jag var jättenöjd med gårdagen. Mina höjdpunkter var "Marion" - världens vackraste hyllning till en grävmaskin, "Små lätta moln" - på fet tolvsträngad gittarr och "Jag är en lite gosse" - som framfördes på ett sätt som påminde om gamla psykedeliska sextitalsband.

De onda

Själv brukar jag beskriva mig som grå-sosse.Det ska vara ett parti för alla och tillvarata intressen för de stora grupperna i samhället. Därför skorrar det lite illa i mina öron när förra ordföranden för socialdemokratiska kvinnoförbundet hävdade att man inte behövde vita heterosexuella män i partiet.

Ett liknande utfall läser jag i Aftonbladet.

Nu ska jag inte fördjupa mig i det ämnet annat än konstatera att viss obalans råder. Men det är en skillnad mellan att "vita män ska bort" och "vi behöver fler kvinnor på ledande poster". På sätt och vis är slutsatsen liknande men det finns ett slags värdering att det på något sätt skulle vara fel att vara vit, gammal och gubbe. Det är inte därför det behövs andra sorter också utan därför att vi går miste om andra erfarenheter.

Edit: Jag läser i en annan blog som har bilder på partiledningen. Intressant nog visar det sig att hälften av de vita äckliga gubbarna är vita gummor. http://svinhuggen.blogspot.se/2013/03/grabbig-ung-och-vit.html

Slaktdata

Det blir lite lustigt när släktforskare huserar på nätet så försvinner de små prickarna och man får konstiga adresser som "slaktdata", "slaktforskning" osv vilket lett till en del tämligen långsökta vitsar i bakvattnet efter hästskandalen.

Nu tittade jag bland sökorden på min blogg och bland de vanliga sökningarna som "håriga underliv", "svenska män mesiga" och "lesbiska skogshuggare" så kom det en sökning på "släkten Kramer i Sorsele".

Tyvärr så fick de inget vettigt svar på min blogg men det leder tillbaka till farfars farmor Sara Albertina Månsdotter som jag nämnt tidigare.

Det var så att Sara Albertina Månsdotter (Kårek) föddes i Grans sameby 1832 som dotter till Måns Månsson Kårek (1779) och Anna Magdalena Ersdotter (1802)

I första äktenskapet med Nils Persson (1836) fick hon dottern Anna Maria Nilsdotter (1860) Nils Persson drunknade 1863,

Sedan fick hon oäkta sonen Viktor (1867) troligen med Karl Forsmark i Forsbacka. Det är min farfarsfar alltså.

Sedan då en oäkta son som fick namnet Johan Herman Kramer (1868) som sedan blev någon form av affärsidkare. Jag minns inte om namnet Kramer kom från den förmodade fadern.

Sedan gifte hon sig med Karl Johan Wikström i Staggträsk och fick där
Oscar Wikström 1871
Carl Oscar Wikström 1872
Helena Albertina Wikström 1874
Eva Margareta Wikström 1874
Sigismund Wikström 1876

Merabs skönhet

När min svärfar till sist accepterat mig så visade han mig stenen. Tydligen är det så att varje västerbottnisk man har en sten som han har utsett till sin fiende. Den ligger på fel ställe och ska nödvändigtvis flyttas på.

Inuiterna lär ska 243 olika ord för snö. Västerbottningarna har säkert 343 ord för latmask. Vet inte riktigt vad de ska ha dem till för det är lite som att har 343 ord för snömannen. Skulle det vara så illa att en lat person verkligen fanns så tar det generationer att botgöra. När jag började inom vården hade jag en kollega vars far inte ansågs idog nog. En patient strax under hundra sade inte mycket men när han såg kollegan skrek han förtjust "Hä jär laat-Lundmarks laatpojkn från Laatvattnet!"

Nedströms vårat hemman finns en gudsförgäten plats som hetter Dellikvallen. En Antonsson från Norsjö kom dit någon gång för att bryta mark för en gård. Idag finns det spångad väg dit men som barn brukade vi gå något som pappa kallade för sommarvägen. Stigen var brant, på sina ställen sank och ibland på sommaren kan det vara så mycket mygg att sikten bara är tio meter. Där mitt i backen möts man av något som ser ut som en småländs stengärdsgård. Det är stenar som han grävt ur en liten äng på strax över hundra kvadratmeter.

Det finns ingen som kan skildra den västerbottniska folksjälen som Torgny Lindgren,

När jag var hos svågern så hade han en hylla med böcker som han konstaterade att han aldrig skulle läsa. "Ta vad ni vill ha" - sade han. Det mesta var umbärligt. Stora romaner från sjuttio- och åttio-talet känns förskräckligt daterade. Men det fanns tre Lindgren-böcker så dem tog jag med mig.

Det är möjligt att jag läst "Merabs skönhet" någon gång tidigare. Men i så fall var jag nog inte mogen.

Det är en bok med de mest fantastiska noveller. En sån där svensk deckare läser jag på två timmar. Vem som är mördaren framgår i kapitel ett men jag kan inte låta bli att plåga mig genom dem i alla fall. Merabs skönhet fick jag ägna två veckor åt. Varenda mening är liksom komprimerad och kan vecklas ut till sin tiofaldiga storlek - som en ZIP-fil ungefär.

Så man kan förundras över ordens skönhet och inte minst Merabs skönhet.

De vita älgarna

Debattens vågor går höga när det gäller näthatet. Det finns en sak i detta som gnager min själ så det är väl bästa jag försöker få det ur mitt system. Det var i Katarina Mazettis krönika i ICA-Kuriren som liksom var startskottet till detta.

"En statistiker i bekantskapskretsen säger att det är mycket svårt att finna en ”svensk” som i tre generationer inte har en enda utlänning. Som att hitta en vit älg i skogen ungefär. De finns, men få har sett en."

Antingen så är den statistikern Sveriges mest inkompetenta yrkesman, har Mazetti fullständigt missförstått densamme eller så har Mazetti hittat på dennes existens för att ge sin text mer tyngd.

Själv är jag en vit älg, min hustru är en vit älg och vad jag förstår så är åtminstone de grannar jag umgås med vita älgar och merparten av de släktträd jag kommit i kontakt med i min släktforskning består av vita älgar.

Nu är det svårt att bedöma men jag skulle säga att allraminst 25% av Sveriges befolkning är att karakterisera som vita älgar, förmodligen över hälften.

Jag diskuterade det här på några ställen på nätet. På Flashback kom man fram till att Mazetti var ful, fet och gammal. Om så vore så vad har det med saken att göra? De som har ordning på sina fakta brukar vara just fula, feta och gamla.

Sedan försökte jag diskutera med de politiskt korrekta på Facebook. De frågade varför man skulle vara en sämre människa för att man har invandrare inom tre generationer bakåt. Vad har det med saken att göra? Frågan är ju om hon har rätt eller inte. Eller den mystiske statisktikern kanske? Man kan väl vara bra eller dålig var än man kommer ifrån. Och vad är "bra" och "dålig" förresten?

Telefonkopplingsblues

Den där vita kåpan över telefonuttaget gick sönder för nåt år sen. Plast blir ju skört med åren och splittras till småsmulor. Sen dess har telefonkontakten suttit i råkontakten och sett så där fult och försummat ut. Jag har gått och tittat på nya uttag men jag ser inget som ens liknar det som sitter i väggen. Det finns liksom ingenting att skruva i nuförtiden utan man ska bara sticka in trådar i gudvetvad.

Till sist köpte jag nån skit på Jula och täntke väl att det löser sig. Innan jag började - vis av erfarenhet så gjorde jag en liten teckning av hur det såg ut. (Man tar ju mobiltelefonen och fotar - skriker ni - men jag är lite av traditionalist.)

 Allt sånt här är så svårt nuförtiden eftersom progressiva glas gör att man ser skarpt nere vid magen. Allt elkopplingsarbete sker därför i blindo. Så småningom så fick jag väl ihop det. Telefonen funkar men man drömmer sig tillbaka till den tid det fanns rejäla skruvar att dra fast sladdar med. Jag litar inte på de här snabbkopplingarna.

Men när jag med min suddiga blick ska försöka finna igen min anteckning ser jag bara en konstig gubbe. Det tar en stund innan jag förstår att det är min anteckning.

Så det blev ju en återkoppling till min telefonkoppling och då kommer jag osökt att tänka på Jemerton Jönssons.





Den hör man inte varje dag nuförtiden.

Näthatstoppen

När jag med anledning av den aktuella debatten googlade på "näthat" så tittade jag också på bilder - jag är ju trots allt någon form av bildskapare - och fann till min överraskning att jag hade två bilder på topp 20. Den här fanns på nionde plats:

och på tolfte plats fanns denna:

Först på femtonde plats kom Adolf Hitler.

Mitt filmmanus

Jag hade haft den där historien i mitt huvud ett bra tag. Än var det en bok, än var det en tecknad serieroman och än var det ett filmmanus. Det hade åkt upp och ner i papperskorgen åtskilliga vändor och genom åren hade det förfinats. Till sist var det så bra att jag ville visa upp det för någon. Jag pratade lite med folk och blev hänvisad än hit och än dit. Jag hade skickat in ett synopsis och blev nerbjuden till Stockolm. Jag var i den där grå betongbunkern på Gärdet och fick det något besynnerliga beskedet att jag skulle gå till ett visst fik på Östermalm.

Där satt jag med mitt manus framför mig och så kommer Peter Haber in. Han berättar att han vill regissera en film och någon har tyckt att han borde lyssna på mitt manus. Jag börjar förklara vad historien går ut på. Vid bordet brevid sitter den där psykiatrikern David Eberhart och han sitter och lyssnar. Efter ett tag så flyttar han helt sonika till vårt bord.

Den där Haber sitter med uppdragna axlar och ser alltmer skeptisk ut. Jag pladdrar allt mer nervöst. Men å andra sidan så verkar den där Eberhart bli allt mer intresserad. Historien är en blandning av romantisk komedi och drama. Nästan lite sådär brittiskt med intrikata intrigvändningar och ett psykologiskt spel. Jag har gömt in massor av sådana där psykologiska försvarsmekanismer som projektion, överföring och så vidare. Eberhart nickar belåtet för varje sådan där som diskret passerar förbi.

Men Haber - den satans karljäveln säger inte ett ord - ställer inte en enda fråga utan sitter bara och stirrar på mig. När jag till sist pladdrat mig genom hela handlingen sitter han och tittar på mig i minst 3 minuter och andas tungt genom näsborrarna. Till sist reser han sig upp och säger "Bravo! Det där var det bästa jag hört i hela mitt liv".

Och där vaknade jag.

Normalt brukar mina drömmar se ut som den där Musse Pigg-filmen "Trollkarlens lärling". Jag försöker göra något smart och något går väldigt fel och jag får desperat försöka lappa ihop allting.

De närmaste dagarna efter drömmen så försökte jag minnas vad manuset gick ut på. Nåt litet kunde man väl få använda till en lite serie åtminstone?

Men sen förbyttes den funderingen snarare till "Varför Peter Haber och David Eberhart?".

Möte i skogen

Igår kväll var jag på väg till arbetet. Till all lycka så går det att gå nästan alla två kilometrarna genom skog. I allra mörkaste Mariehemsskogen nedan vattentornet ser jag en kvinna komma mot mig. Jag tror att det var en rätt stilig dam - skam till sägandes så la jag  inte mycket intresse på hennes utseende - jag var försatt i det halvt meditativa tillstånd som jag brukar förbereda ett arbetspass med.

Jag hör henne mumla lite och tänker att det är någon som talar i en handsfree. Eller någon som befinner sig i kontakt med en alternativ verklighet. Precis som vi ska till att passera varandra ser hon mig i ögonen och utbrister:

Ja, det är ju inte helt ologiskt. Trots allt så är jag ju en stilig karl i mina bästa år - men just där och just då kändes det lite överraskande.

Det tar en stund innan det liksom börjar sjunka in och jag stannar mina steg och vänder mig om efter henne - kanske för att få mottaga ytterligare lite lovsång. Men hon pinnar iväg i ökande takt sjungande allt högre. Hon sjöng rätt bra faktiskt. Skulle suttit fint med en cool och tillbakalutad jazz-orkester.

Men hitta på ett bättre namn då!

2012 dominerades av en rad rasistbävningar. Eller vad man nu ska kalla det för många av de där frågorna som pepparkaksdebaklet hade inte så mycket med nånting att göra och Tintingate hade just inget med saken att göra heller.

Nu börjar 2013 med att Facebook fylls med uppmaningar att inte säga negerboll. Lite svagt påminns jag om steningsscenen i Life of Brian. Jag skulle just göra mig lustig över att de som uppmanar en att inte säga negerboll just råkade säga negerboll själva. Men nu har jag ju lyckats skriva negerboll flera gånger i ett och samma stycke.

Någonstans så läste jag någon som hävdade att rätten att säga negerboll är Sverigedemokraternas kärnfråga. Är det kanske rent utav så att detta är pudelns kärna?

Den lilla bollen är på något sätt en nationalklenod. Ett smart litet bakverk - eller inte ens ett bakverk. En liten utsökt sak som kan varieras med små subtila varianter. Blandas, mixas, kallt eller rumsvarmt smör. Eller i de obildades fall margarin. Man kan krydda med lite chili eller en anstrykning apelsin. Man kan minska sockerhalten och blanda i lite morot.

Men namnet är ju ett bekymmer. Inte så få aupairer har vållat förlägenhet på andra sidan havet. Nu har man försökt med andra namn som "havregodis" eller "chokladbollar" men de namnen är så oerhört trista och intetsägande. Vi behöver helt enkelt ett bättre och konkurrensdugligare namn. Vi kanske ska samla landets skarpaste hjärnor för att komma på ett lika klatschigt och anslående namn som ...nu höll jag på att skriva det igen.

Nyårstraditioner

Egentligen är jag inte så mycket för traditioner. Det mesta är egentligen ganska fånigt. Man stressar i två månader för att slå in presenter och laga en massa mat och godis som man ska trycka i sig på några få timmar på julafton. Sen ska någon stackare stå där med lösskägg och försöka tyda grötrim på alldeles för små etiketter. På nyårsafton ska man köpa en alldeles för dyr champagne som man i paniken då man håller på att missa tolvslaget eller huttrande i kylan ska försöka hälla upp utomhus och koordinera packade människor att skåla ungefär samtidigt. Sedan ska man se på alldeles för dyra raketer skjutas upp i dimma och dunkel.

Men det finns en tradition som jag värnar ömt. Och det är det traditionella bakfylletittandet på Ivanhoe. Vilken briljant sed. Först ser man på den traditionella backhoppningen i Garmisch-Partenkirchen och sen ser man på Ivanhoe. Backhoppning är en bra nyårsdagssport. Ingen risk att man blir upphetsad eller något annat opassande. Sist jag såg backhoppningen låg den på nån kanal så långt bort i kanaltabellen att jag aldrig tror att jag varit där förut. I år var jag lite trött i tummen så jag skippade backhoppningen och satsade allt på Ivanhoe.

Sen kommer det traditonella "måste vi verkligen se det här igen". Jag tror inte att jag har fått se slutet sedan svärfar levde. Jag har glömt bort hur det gick på slutet.

No country for lågskor

Pepparkake-Gate

Tror ni inte att det blev en liten pepparkakegate lagom före jul också. Jag kommer att tänka på gamle statsminister Perssons ord om sina statsråd: "De är snälla människor - som Gösta Grävling - de vill väl fast det ofta blir fel".

Verkligen inte

Tjaha. Trodde mig ha sagt slutordet om Tintingate bara för att bli misshandlad av mitt eget favoritprogram: Kulturnyheterna. Trots att man vid det här laget inte kan vara omedvetna (Man intervjuade en person i programmet som berättade hur det låg till - så antingen ser man inte på sina egna inslag eller så betraktar man sina tittare som så efterblivna att man kan ljuga dem rakt i ansiktet) om att de två grundbultarna i Miri/Tintin-affären - flytten och att Tintin i Kongo skulle ha med saken att göra så vevar man om dessa lögner ett varv till.

Det spelar ingen roll om man ljuger tittarna rakt i ansiktet man nyttjar sin mediala makt för att stadfästa lögn som sanning.

Först flyttmyten. Som för att riktigt gnugga in görs genom en kamervandring vilken väg det som till sist blev en flytt - inte på Behrang Miris initiativ - han skulle bara bort med albumen - men personalen tyckte det var synd på så rara ärtor så de rullade över dem till Serieteket på samma våning för att höra om de hade använding för dem. Denna vandring ska vi nu följa och den som inte känner till det hela får nog intrycket att det var Miri själv som rullade över albumen.

Lite inspirerade av Hitchcock där ... vandringen avslutades vid Serietekets hylla där - jättestor överraskning - Tintin i Kongo råkar stå längst fram.

Man tar fram ett album på måfå som man bläddrar i - kan ni gissa vilket det blir? Tintin i Kongo!!!! Det album som ju faktiskt inte fanns med bland albumen på Tio Tretton.

Vilket märkligt sammanträffande.

Det SKA gnuggas in i allas medvetande. Om och om igen. Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger kommer folk till sist att tro att det är sanning som en mindre klok man sa.

Behrang Miri säger att han bara ville diskutera rasistiska stereotyper och försöker på något sätt hålla fast vid att det fanns rasistiska stereotyper samtidigt som han säger att han ångrar sig men på något sätt hade han nog rätt i alla fall. En klassisk dubbelpudel a la Mona Sahlin där man ber om ursäkt och ändå på något sätt inte har något att be om ursäkt för egentligen - när allt kommer omkring på något sätt.

Det tar aldrig slut!

Det kommer små försök att dra igång Tintin-gate igen.

 Vi rekapitulerar snabbt. En nyutnämnd "konstnärlig ledare", Behrang Miri, på kulturhuset bestämmer sig för att rensa ut alla Tintin-album från ungdomsavdelningen Tio-tretton. Argumentet för detta är den nedsättande bild av afrikaner som skulle finnas i albumen. Problemet var bara det att det album som Behrang Miri antagligen tänkte på, det över åttio år gamla "Tintin i Kongo" har aldrig funnits på ungdomsavdelningen - av förklarliga skäl: det innehåller tidstypiska nedsättande bilder på afrikaner. Sedan förklarar Miri sitt agerande på ett sätt som obönhörligt avslöjar att har han någonsin läst Tintin så har han inte begripit ett smack.

För några veckor sedan gick Bengt Westerberg ut och gav Miri sitt senfärdiga stöd.

"Den tidigare folkpartiledaren, som skapade en av de mest slitstarka bilderna mot främlingsfientlighet genom att valnatten 1991 resa sig ur tv-soffan när Ny demokratis Ian Wachtmeister och Bert Karlsson satte sig, tycker att Kulturhuset ändrade sig för snabbt.

– Människor kan uppleva saker som rasism på ett sätt som vita personer inte förstår. Det är värt en diskussion och jag tycker inte att vi fick det, säger Bengt Westerberg."

Lite svårt att veta varför diskussionen skulle föras i detta sammanhang då det uppenbarligen var byggt på missförstånd och okunnighet.

Nästa person ut i att excellera i okunnighet och fördomar är Fil Dr Lena Ohlson som förkunnar att "Tintins världsbild har lärts ut i Svenska skolor". "Behrang Miri öppnade en angelägen diskussion när han beslöt att plocka bort seriemagasinet Tintin från ungdomsavdelningen på Kulturhuset." konstaterar hon uppenbarligen också troende att alla Tintin-album, eller "seriemagasin" som den sakkunnige filosofie doktorn säger, ser ut som Tintin i Kongo - ni vet det där albumet som aldrig fanns på tio tretton.

Nu meddelar Behrang Miri att han slutar på Kulturhuset trots att de velat behålla hans speciella kompetens - istället ska han satsa på Melodifestivalen. Till min förvåning så får jag se att Resumés artikel pryds av Miri och en bild på - gissa 3782 gånger - en bild på Tintin i Kongo!!!!!!! Albumet som aldrig fanns med!!!

Hur kan det vara möjligt? Hur kan en svensk journalist vara så infernaliskt inkompetent att han har missat vad som var problemet med hela Miri/Tintin-affären?

Som upprörd medborgare tog jag mig faktiskt för att mejla vederbörande som berömvärt nog gav ett svar. "Hej! Det är en bild som först sattes ihop då alla Tintin-böcker troddes vara flyttade och nu i efterhand är den inte fel att ha där då det var den som debatten till slut hamnade om."

Den här medborgaren blev knappast mindre upprörd. Det är alltså fullt medvetet och avsiktligt som sveriges journalister missleder sina läsare! Journalister ser alltså inte som sin uppgift att sprida sanning utan att polarisera debatten.

Den utmärkte Kalle Lind blev uppringd av TV-programmet debatt för någon vecka sedan. De ville att han skulle diskutera Stina Wirséns böcker. Men herr Lind menade sig förstå bägge sidors argument. Uppringaren sade "Du vill varken säga bu eller bä?" varpå herr Lind replikerade "Jag vill säga både bu och bä". "Jaha, då får jag väl ringa vidare".

Lilla hjärtat får inte vara med och leka längre.

Tidigare har jag tagit upp turerna kring figuren lilla Hjärtat. Nu meddelar Stina Wirsén att hon inte kommer att ha med lilla Hjärtat mer och att det inte blir några mer utgivningar.

Det känns lite trist det hela.

Med ett schysst järnrör.

Det är väl inte förvånande att politiker som värvas bland gamla fotbollshuliganer återfaller i gamla vanor när man tillsätter sprit och släpper ut dem på stan.

Men jag kan inte låta bli att fundera litet runt omständigheterna. Den blöta kvällen inträffade för två år sedan och har varit känd genom klipp på Youtube utan att det har lett till något större rabalder.

Tajmingen från Expressens sida är inte svår att förstå. Man har suttit på materialet en längre tid och dagarna efter Sverigedemokraterna nått sensationella siffror i oponionsundersökningar släpper man bitar peu á peu med buller och bång.

Sverigedemokraternas väljare lär knappast sätta kaffet i vrångstrupen av de "grovt rasistiska" uttrycken "babbe" och "blatte-lover" - det handlar mer om det allmänt sviniga uppträdandet. Man får väl gissa att trion försvinner från sina centrala funktioner inom partiet - om inte för gott så för lång tid framöver.

Men den riktigt intressanta frågan är hur Expressen har fått tag på hela materialet från Ekerots telefon? Är det någon fraktion inom SD som kommit över materialet internt och använder det för intern maktkamp? Eller om det vore något riktigt dåligt - handlar det om en hackad telefon a la England?

Edit: Lite kul och titta på videorna från 2010.

Den första Grubbebon

Det finns en tanke på att sätta ihop en serieantologi till kulturhuvudstadsåret 2014. Jag har grubblat mycket på vad jag ska göra för något. Helst hade jag velat göra något slags samtidsbetraktelse i igenkännbar Umeå-miljö. Men det är något märkligt svårfångat i Umeå-kynnet. Man märker det som släktforskare också att när man försöker söka i gamla Umeå-papper så är allt svårgenomträngligt och vagt på något sätt. Själv kan jag inte ens imitera Umeå-dialekten fastän jag säkert tagit till mig en del genom åren. En sak som komplicerar är också att de ursprungliga Umeåborna knappast existerar. Merparten är inflyttade från Gud vet var.

Men någon gång då och då sitter man och pratar och någon form av oenighet uppstår. Någonstans när gruppen upplöses hör man något muttrande som förklarar opponentens halsstarrighet med att denne kommer från Grubbe alternativt Teg. Det finns alltså urinvånare och de har total koll på vilka andra som är det. Och vilken stadsdel de kommer från.

I mina tankelekar så tänkte jag mig att börja från början så jag satte några grottgubbar vid en eld att diskutera i primitiv form. Det hela skulle avslutas med det vanliga "den där går inte att diskutera med för han kommer från Grubbe". Det hela var naturligvis för dumt för att realisera men jag gjorde en grottgubbe bara som en del i den mentala processen för att komma fram till nutid så att säga.

Men jag inser ju att när grottgubbarna i Dumpokjauratj satt och knackade stenyxa långt innan egyptierna fått ihop till sin första trappstegspyramid så låg Grubbe under vatten.