Pepparkake-Gate

Tror ni inte att det blev en liten pepparkakegate lagom före jul också. Jag kommer att tänka på gamle statsminister Perssons ord om sina statsråd: "De är snälla människor - som Gösta Grävling - de vill väl fast det ofta blir fel".

Verkligen inte

Tjaha. Trodde mig ha sagt slutordet om Tintingate bara för att bli misshandlad av mitt eget favoritprogram: Kulturnyheterna. Trots att man vid det här laget inte kan vara omedvetna (Man intervjuade en person i programmet som berättade hur det låg till - så antingen ser man inte på sina egna inslag eller så betraktar man sina tittare som så efterblivna att man kan ljuga dem rakt i ansiktet) om att de två grundbultarna i Miri/Tintin-affären - flytten och att Tintin i Kongo skulle ha med saken att göra så vevar man om dessa lögner ett varv till.

Det spelar ingen roll om man ljuger tittarna rakt i ansiktet man nyttjar sin mediala makt för att stadfästa lögn som sanning.

Först flyttmyten. Som för att riktigt gnugga in görs genom en kamervandring vilken väg det som till sist blev en flytt - inte på Behrang Miris initiativ - han skulle bara bort med albumen - men personalen tyckte det var synd på så rara ärtor så de rullade över dem till Serieteket på samma våning för att höra om de hade använding för dem. Denna vandring ska vi nu följa och den som inte känner till det hela får nog intrycket att det var Miri själv som rullade över albumen.

Lite inspirerade av Hitchcock där ... vandringen avslutades vid Serietekets hylla där - jättestor överraskning - Tintin i Kongo råkar stå längst fram.

Man tar fram ett album på måfå som man bläddrar i - kan ni gissa vilket det blir? Tintin i Kongo!!!! Det album som ju faktiskt inte fanns med bland albumen på Tio Tretton.

Vilket märkligt sammanträffande.

Det SKA gnuggas in i allas medvetande. Om och om igen. Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger kommer folk till sist att tro att det är sanning som en mindre klok man sa.

Behrang Miri säger att han bara ville diskutera rasistiska stereotyper och försöker på något sätt hålla fast vid att det fanns rasistiska stereotyper samtidigt som han säger att han ångrar sig men på något sätt hade han nog rätt i alla fall. En klassisk dubbelpudel a la Mona Sahlin där man ber om ursäkt och ändå på något sätt inte har något att be om ursäkt för egentligen - när allt kommer omkring på något sätt.

Det tar aldrig slut!

Det kommer små försök att dra igång Tintin-gate igen.

 Vi rekapitulerar snabbt. En nyutnämnd "konstnärlig ledare", Behrang Miri, på kulturhuset bestämmer sig för att rensa ut alla Tintin-album från ungdomsavdelningen Tio-tretton. Argumentet för detta är den nedsättande bild av afrikaner som skulle finnas i albumen. Problemet var bara det att det album som Behrang Miri antagligen tänkte på, det över åttio år gamla "Tintin i Kongo" har aldrig funnits på ungdomsavdelningen - av förklarliga skäl: det innehåller tidstypiska nedsättande bilder på afrikaner. Sedan förklarar Miri sitt agerande på ett sätt som obönhörligt avslöjar att har han någonsin läst Tintin så har han inte begripit ett smack.

För några veckor sedan gick Bengt Westerberg ut och gav Miri sitt senfärdiga stöd.

"Den tidigare folkpartiledaren, som skapade en av de mest slitstarka bilderna mot främlingsfientlighet genom att valnatten 1991 resa sig ur tv-soffan när Ny demokratis Ian Wachtmeister och Bert Karlsson satte sig, tycker att Kulturhuset ändrade sig för snabbt.

– Människor kan uppleva saker som rasism på ett sätt som vita personer inte förstår. Det är värt en diskussion och jag tycker inte att vi fick det, säger Bengt Westerberg."

Lite svårt att veta varför diskussionen skulle föras i detta sammanhang då det uppenbarligen var byggt på missförstånd och okunnighet.

Nästa person ut i att excellera i okunnighet och fördomar är Fil Dr Lena Ohlson som förkunnar att "Tintins världsbild har lärts ut i Svenska skolor". "Behrang Miri öppnade en angelägen diskussion när han beslöt att plocka bort seriemagasinet Tintin från ungdomsavdelningen på Kulturhuset." konstaterar hon uppenbarligen också troende att alla Tintin-album, eller "seriemagasin" som den sakkunnige filosofie doktorn säger, ser ut som Tintin i Kongo - ni vet det där albumet som aldrig fanns på tio tretton.

Nu meddelar Behrang Miri att han slutar på Kulturhuset trots att de velat behålla hans speciella kompetens - istället ska han satsa på Melodifestivalen. Till min förvåning så får jag se att Resumés artikel pryds av Miri och en bild på - gissa 3782 gånger - en bild på Tintin i Kongo!!!!!!! Albumet som aldrig fanns med!!!

Hur kan det vara möjligt? Hur kan en svensk journalist vara så infernaliskt inkompetent att han har missat vad som var problemet med hela Miri/Tintin-affären?

Som upprörd medborgare tog jag mig faktiskt för att mejla vederbörande som berömvärt nog gav ett svar. "Hej! Det är en bild som först sattes ihop då alla Tintin-böcker troddes vara flyttade och nu i efterhand är den inte fel att ha där då det var den som debatten till slut hamnade om."

Den här medborgaren blev knappast mindre upprörd. Det är alltså fullt medvetet och avsiktligt som sveriges journalister missleder sina läsare! Journalister ser alltså inte som sin uppgift att sprida sanning utan att polarisera debatten.

Den utmärkte Kalle Lind blev uppringd av TV-programmet debatt för någon vecka sedan. De ville att han skulle diskutera Stina Wirséns böcker. Men herr Lind menade sig förstå bägge sidors argument. Uppringaren sade "Du vill varken säga bu eller bä?" varpå herr Lind replikerade "Jag vill säga både bu och bä". "Jaha, då får jag väl ringa vidare".

Lilla hjärtat får inte vara med och leka längre.

Tidigare har jag tagit upp turerna kring figuren lilla Hjärtat. Nu meddelar Stina Wirsén att hon inte kommer att ha med lilla Hjärtat mer och att det inte blir några mer utgivningar.

Det känns lite trist det hela.

Med ett schysst järnrör.

Det är väl inte förvånande att politiker som värvas bland gamla fotbollshuliganer återfaller i gamla vanor när man tillsätter sprit och släpper ut dem på stan.

Men jag kan inte låta bli att fundera litet runt omständigheterna. Den blöta kvällen inträffade för två år sedan och har varit känd genom klipp på Youtube utan att det har lett till något större rabalder.

Tajmingen från Expressens sida är inte svår att förstå. Man har suttit på materialet en längre tid och dagarna efter Sverigedemokraterna nått sensationella siffror i oponionsundersökningar släpper man bitar peu á peu med buller och bång.

Sverigedemokraternas väljare lär knappast sätta kaffet i vrångstrupen av de "grovt rasistiska" uttrycken "babbe" och "blatte-lover" - det handlar mer om det allmänt sviniga uppträdandet. Man får väl gissa att trion försvinner från sina centrala funktioner inom partiet - om inte för gott så för lång tid framöver.

Men den riktigt intressanta frågan är hur Expressen har fått tag på hela materialet från Ekerots telefon? Är det någon fraktion inom SD som kommit över materialet internt och använder det för intern maktkamp? Eller om det vore något riktigt dåligt - handlar det om en hackad telefon a la England?

Edit: Lite kul och titta på videorna från 2010.

Den första Grubbebon

Det finns en tanke på att sätta ihop en serieantologi till kulturhuvudstadsåret 2014. Jag har grubblat mycket på vad jag ska göra för något. Helst hade jag velat göra något slags samtidsbetraktelse i igenkännbar Umeå-miljö. Men det är något märkligt svårfångat i Umeå-kynnet. Man märker det som släktforskare också att när man försöker söka i gamla Umeå-papper så är allt svårgenomträngligt och vagt på något sätt. Själv kan jag inte ens imitera Umeå-dialekten fastän jag säkert tagit till mig en del genom åren. En sak som komplicerar är också att de ursprungliga Umeåborna knappast existerar. Merparten är inflyttade från Gud vet var.

Men någon gång då och då sitter man och pratar och någon form av oenighet uppstår. Någonstans när gruppen upplöses hör man något muttrande som förklarar opponentens halsstarrighet med att denne kommer från Grubbe alternativt Teg. Det finns alltså urinvånare och de har total koll på vilka andra som är det. Och vilken stadsdel de kommer från.

I mina tankelekar så tänkte jag mig att börja från början så jag satte några grottgubbar vid en eld att diskutera i primitiv form. Det hela skulle avslutas med det vanliga "den där går inte att diskutera med för han kommer från Grubbe". Det hela var naturligvis för dumt för att realisera men jag gjorde en grottgubbe bara som en del i den mentala processen för att komma fram till nutid så att säga.

Men jag inser ju att när grottgubbarna i Dumpokjauratj satt och knackade stenyxa långt innan egyptierna fått ihop till sin första trappstegspyramid så låg Grubbe under vatten.

Krympande värld

Det börjar kännas lite trångt nu. Den tecknade serien är av någon anledning en febertermometer i moralismens - - -. Vi har sett det bisarra mangamålet och, vi har sett Tintin-utrensningarna på kulturhuset. Liten skär och alla brokiga är ju inte en tecknad serie men närbesläktad. Men det märkligaste exemplet är att sajten "Skräckfilmsbutiken.se" är tvungen att släcka ner därför att bankerna tydligen har ett moraliskt filter för "olämpliga kulturformer". Att jag kan köpa lika hemska filmer på Ginza eller CDON bekymrar inte. Inte heller bekymras bankerna av handel med grumligt legala droger, vapenhandel, miljöförstörande företag, moraliskt tvivelaktiga skönhetsingrepp eller varför inte ta upp bankernas oskäliga fondavgifter samtidigt som de tilldelar sig själva oskäliga bonusar.

Vi har alltså en moralisk censur instiftad av institutioner utanför egentlig demokratisk kontroll!? Hur i fridens himla krabbtaskans namn har det gått till? Hur kan det ens vara lagligt?

Samtidigt så försvinner kommentarsfälten från tidningar eller censureras intill obegriplighet. Som serietecknare idag känner man sig pressad att utöva en massa självcensur.

Intressant nog så såg jag en diskussion om internetanvändandet i Kina. Tydligen så blockerar man tjänster som Google och Youtube och har ersatt med alternativ som kontrolleras av partiet. Exempelvis så har man ett kinesiskt Twitter som heter Weibo som har blivit omåttligt populärt som har 380 miljoner användare. Vad man får skriva och inte skriva är noga reglerat. Men en intressant sak som nämndes var att man skulle se upp med frånvaron av censur. All kritik mot myndigheter plockas bort men någon gång då och då så uppkommer kritik mot enskilda ledare - oftast på lokal nivå- där censuren plötsligt upphör. Då vittrar den personens maktbas bort snabbt. Man utövar alltså makt genom att låta bli att censurera vissa saker.

Jag funderar om det finns liknande skeenden som pågår i det svenska samhället som man inte ser eftersom man är mitt uppe i det...

Edit: Det är alltså amerikansk moral som styr det hela. Amerikanska företag skickar listor på sådana verksamheter som anses omoraliska.  Den globaliserade världen verkar ha en del nackdelar man inte tänkt på.

Fröken Märkvärdig tar till storsläggan

Nu håller stridsdammet så sakta på att lägga sig efter Tintingate. Det kommer som puffar av intellektuella, forskare, journalister och proffstyckare demonstrerar sitt förakt för fakta. Ta den här lilla inpassningen om svenska läromedel. Det är en fil dr som förkunnar "Tintins världsbild har lärts ut i svenska skolor"

"Behrang Miri öppnade en angelägen diskussion när han beslöt att plocka bort seriemagasinet Tintin från ungdomsavdelningen på Kulturhuset. Det är också sant, vilket har framgått av debatten, att Tintin ingalunda är ensam. Det finns alltför mycket av samma slag i vårt eget kulturarv inom vetenskap, som Statens rasbiologiska institut 1922-1958, och i läroböcker, litteratur, reseskildringar och uppslagsböcker. Den sneda omvärldsbilden i Tintin är en följd av det synsätt som rådde både i vår omvärld och här hemma i skolan."

Hela hennes övriga artikel - som egentligen är rätt intressant - blir helt saboterad. Är exemplen  hon tar upp lika förvanskade och tagna ur sitt sammanhang?

Inte för att jag tror att ni proffstyckare bryr er ett skit men vi försöker igen. Tintin gjordes under nästan femtio års tid. De första albumen gjordes på tjugotalet och ETT album - Tintin i Kongo - kan med rätta sägas innehålla rasistiska stereotyper. Under de följande decennierna så ändrar Tintin karaktär. Visst är det en vit europé som reser runt i världen och den kan väl sägas vara etnocentrisk på det sättet men det vore väl konstigt om en europeisk allåldersserie inte utgick från ett europeiskt perspektiv? För min del så tycker jag att Tintin-albumen läst med tanke på den tid som varje album skapas ger en god bild om hur medvetandet i Europa om övriga världen ökar. Hergé tar sin läsare på fullaste allvar och försöker verkligen göra så gott han kan i varje tid.

En annan skapare som kölhalas är Stina Wirsén som fått löpa gatlopp efter sin film med figuren "Lilla Hjärtat". Inte helt oväntat så är det andra kvinnliga barnboksillustratörer som mest lustfyllt sätter kniven i hennes rygg. Själv har jag känt lite obehag över detta. Jag tycker inte att hennes figur har något med övriga rasistdiskussioner att göra. För en vecka sedan så skrev hon en mycket bra artikel där hon hävdar att hennes figur bygger på afrikanska traditioner och inte rasistiska stereotyper. "Mina kritiker har begränsad utblick".

Hennes ilsknaste kritiker är Joanna Rubin Dranger, som är professor på konstfack, som skriver något som verkar vara en replik "Den rasistiska ikonens logik". Den publiceras alltså en vecka efter Wirséns inlägg och professorn måste alltså ha tagit del av Wirséns inlägg men hon berör inte med ett ord hennes argument att detta bygger på afrikanska bilder utan Rubin Dranger dundrar på om "pickaninnyreplikan Lilla Hjärtat". "Pickaninny" är alltså något slags begrepp för en svart flickfigur. Man kan ju bara spekulera i om Rubin Dranger bara använder klassisk härskarteknik och låtsas inte höra vad den person hon försöker ta heder och ära av har att säga eller om hon inte har brytt sig om att läsa det senaste inlägget av den person hon försöker ta heder och är av. Lite olustigt vilketsom.

Jag hittade två små afrikanska figuriner i hyllan när jag gick runt i mitt gyttriga hem. Den här var ju lite lustig.

Jag tror att det är en replika av något från Ghana. Men de här små stubbpipplotterna var ju söta. Den har ju inte riktigt med den här diskussionen att göra men det finns väldigt mycket intressant afrikansk konst. Det var något inslag på SVT:S kulturnytt om någon form av utställning på Etnografiska museet som såg intressant ut.

EDIT: Angående rubriken. Jag inser att alla inte har samma referensramar som jag har. Joanna Rubin Dranger är inte bara professor - hon är också duktigt illustratör. Hon är mest känd för två figurer. Fröken Livrädd och fröken Märkvärdig. Det var i alla fall inte fröken Livrädd som skrev den där artikeln ...

Svensk romantik

Umeå har sina plus och minus. Ett av de största plussen är att vi har Sveriges roligaste skämttecknare som gör teckningar överallt i det lokala utbudet. Den här PÄRLAN kommer i ett själlöst reklamblad som heter Bil&Bostad där två lokala kåsörer turas om att skriva förtjänstfullt illustrerat av Niklas Eriksson.

I morse höll jag på att trilla av den stol man inte ska trilla av när jag läste denna.

Mörkrädsla

En fråga som inte skapar nästan några blogginlägg eller twitterkommentarer är situationen i Centralafrikanska republiken. Läkare utan gränser försökte med en debattartikel i DN, "Utan mediebevakning syns inte katastroferna", uppmärksamma att det finns en konflikt som skapar oerhörda lidanden för civilbefolkningen. Hade inte landet haft ett så beskrivande namn tror jag ytterst få i Sverige skulle kunna peka ut landet på en karta.

Det var en rätt intressant diskussion i morgon-teven, i onsdags tror jag, där man diskuterade varför en av samtidens största humanitära katastrofer nästan inte ens nämns i svenska medier. SVT har en enda journalist som ska täcka bevakningen för hela Afrika. Han heter Johan Ripås och han uttryckte sig lite lustigt "När jag tänker på att jag är ensam journalist som ska täcka hela denna kontinent blir jag mörkrädd" - jag hickade till lite där - tänkte att nu blir det Kameruns avbytarbänk II. Men den saken verkade gå folket i studion förbi.

Själv har jag aldrig förstått vad konflikten handlar om. Men jag blir lite upplivad då jag inser att huvudstadens namn, Bangui, antagligen kommer från floden Ubangi. Genast kommer jag och tänka på Trahsmens gamla låt "Ubangi stomp" och att Orup och Cia Bergs band hette Ubangi.

Lakritsöl

En av fördelarna och några enstaka gånger nackdelarna med att ha äventyrlig ölsmak är att man får märkliga presenter. Häromsistens förärades jag med en burk isländskt lakritsöl.

Man anar att denna sak inte var gratis så man tar det vid ett speciellt tillfälle. Vis av tidigare erfarenheter så ser jag till att dela den med en annan person och i detta fallet var det hustrun som fick den äran.

Innehållsförteckningen ger en del intressanta bilder för ens inre smaklökar. 

Lakritssmaken var inte så framträdande. Det ligger lite någonstans mellan Root beer och gammaldags svagdricka. Men rätt fylligt ändå med vad det nu är det smakar. Intressant nog smakar det bättre ju mer man dricker men det lyfter aldrig riktigt.

Den får två svaga burkar.

Varför är ölen ljummen?

Det är ju en fråga man ständigt ställer sig. De stora hjärnorna på Flasback slog sina kloka huvuden och kom fram till svaret....

Madde sa Ti hi

Jag brukar tala om hur superskurken i Watchmen sitter och ser på massor av skärmar för att få den här övergripande känslan av vad som rör sig i världen. Jag brukar själv ägna mig åt detta även om mitt syfte inte är världsherravälde i första hand.

(Här återanvänder jag en gammal bild. Dennis är ju inte längre med oss)

Gårdagens brus i tidningar,TV och bloggar var ungerfär det vanliga. Några helt ovidkommande människor försöker finna varandra genom nåt slags datingprogram. Någon har visst tatuerat sitt könsorgan. En prinsessa förlovade sig. Men den STORA snackisen igår var att den förlovande prinsessan sa "Ti hi".

Som ankofil så förmodar jag att svenskars ibland något egendomliga sed att säga "Ti hi" istället för att fnittra, säga "flämt" istället för att flämta och att säga "suck" istället för att sucka har sitt ursprung i Kalle Anka & co.

Det är väckte som förutsägbart ohämmad förtjusning i vissa kretsar och ohämmad vrede i andra.

Rasade intressantast var den gamla uppmärksamhetsnarkomanen Birgitta Stenberg. "Maddes 'tihi' talande för svenska kvinnors undergivenhet". Med tanke på den amerikanska brytning som prinsessan Madeleine har tillskansat sig och att hon på något sätt, till skillnad från sin syster, verkar tämligen fjärmad från de svenska folklagren så har jag initialt lite svårt att förstå varför tihit ska härledas till just gruppen svenska kvinnor.

Men när jag läser artikeln så drabbas jag av något som närmast liknar ångest. Det låter bara så bekant alltihop. Så minns jag denna bild.

Normalt brukar jag älska allt jag gjort. Allt är inte bra men det är på något sätt mina barn. Men den här sekvensen skäms jag över. Jag var ung och radikal alldeles hemskt. Och i likhet med den djupt religiöse så kan visst inte den radikale betro läsaren med egen tankeverksamhet utan allt ska skrivas på näsan. Övertydliga tolkningsplattor är en skamfläck i min karriär.

Ja, usch.

Skämtstöld

Ibland brukar man ju norpa saker från andra. Vissa gånger så lånar man en detalj och förädlar den till ett helt nytt verk eller så kan man skamlöst stjäla ett helt skämt. För att låtsas ha något slag av heder kan man kalla det för en homage.

En av mina mer skamlösa stölder var det här avsnittet av Restaurang Orangutang:

Kvinnan i serien är alltså Ann Wibble, våran dåtida finansminister. Hon var lite festlig eftersom hon var så fullständigt övertygad över att hon själv var något slags superfinansminister med närmast övermänskliga egenskaper. Inte ens när hon och Carl Bildt genom en serie missgrepp lyckades sänka den svenska ekonomin på ett sätt som vi får betala av på än idag tvivlade hon en sekund på sin egen förmåga.

Nåja. Själva skämtet är snott från Alex Graham, mästaren på brittisk torrhumor.

Less is more brukar det heta.

Den här serien var en av de få Restaurang-Orangutang-avsnitt som blev refuserade.

Hockeyhuliganer

Hittade den här i ett av de lägre sedimenten. Att den är gammal förstår man på att Björklöven låg i elitserien.

Men det är ju lite intressant att hockey-huliganismen dött ut i Umeå. Tydligen är det inte lönt att plocka fram kedjor och knogjärn för en match mot Kalvträsk HK.

Hata Norrmejerier

...eller egentligen så har de gjort något bra. Marknadens godaste fil som heter "Norrskensfil". Problemet är bara att de har gjort ett av marknadens vidrigaste fil: kräkmedlet "Norrskensfil - Svartvinbär och blåbär". I nästan exakt samma förpackning.

Nu är det någonstans kring tjugonde gången jag går på samma nit! Ni fattar. Man kliver upp lite lurvig på morgonen. Sätter på kaffe i perculatorn. Man känner kaffedoften sprida sig. Man tassar ut och hämtar Västerbottenskuriren. Häller ut lite hallon i tallriken. Tar fram en filförpackning och häller ut filet i sin tallrik OCH FÅR ÄN EN GÅNG SE ATT MAN KÖPT DET SATANS JÄVLA IDIOTFILET MED SVARTVINBÄR OCH BLÅBÄR!!!

Nu ringde jag och skulle vara upprörd. Rösten i telefonen talade om för mig vilka dagar och vilka tider jag kan få vara upprörd. Nu kan det väl i och för sig vara bra att de inte har öppet på morgonen när man stirrar besvikelsen i vitögat. Det är väl risk att man uttrycker sig på ett sätt som är åtalbart. Men jag vill vara upprörd idag.

Hotet

Ibland tittar man genom lite gammalt mög. Det mesta jag har hållit på med har liksom inte blivit nånting. Den här saken verkar inte finnas några skisser av hur det var tänkt att bli och jag minns inte hur jag tänkte.

Däremot minns jag lite vagt själva händelsen. Det var åtminstone två av de stora seriesamlarna som plötsligt blev religiösa och sålde sina samlingar. En av dem hörde jag senare läste bara en enda serie - Katten Gustav. Just detta gjorde mig liksom kränkt. Jag förstår de här Jehovas vittnen hur de känner sig när någon hoppar av. Dels att avhopparen har svikit men samtidigt en oro över vad sankte Per ska säga vederbörande vid Pärleporten.

Så ämnet verkar ha varit viktigt för mig. Det var synd att den serien aldrig gjordes färdig.

Sportrasismen

Ingen lär väl ha missat svarting-gate på sporten? En pensionerad medarbetare på sportradion bjuder in en annan pensionerad sportarbetare, Bo Hansson, i radiohytten. När AIK ska byta in en ny spelare så är det en av deras spelare med afrikansk bakgrund som ska in. Hansson utbryter då "Nej, inte en svarting till!" hörbart för alla utom själva kommentatorn. Hansson är med bred marginal pensionär och brydde sig inte om att göra en pudel utan försökte med "det ligger väl inget nedsättande i det?". "Neger var ju allmänt språkbruk en gång i tiden men jag tror inte att "svarting" har varit gångbart någon gång.

Riktigt bedrövligt blev det när Tommy Engstrand, en annan pensionerad sportjournalist, försökte göra en räddning. Han förklarade att när han var barn som spelade man bollspelet "nigger" (Om jag minns rätt så var det inte bra att bli "nigger") och några andra mindre lyckade exempel.

Nåja, dessa seniorers mindre lyckade insatser tas till intäkt för att herrar över en viss ålder helst bör hållas inspärrade i källaren och endast få vistas ute i målsmans sällskap. (Det här är alltså en retorisk överdrift men det låg i den riktningen) EDIT: Bosse Hansson är avstängd för all framtid från AIK:s pressläktare, Mats Strandberg är inte längre aktuell för fortsatta uppdrag för Sveriges Radio och Tommy Engstrand är förnärvarande inte önskvärd i SVT:s morgonsoffa. Hårda bud.

Detta togs i alla fall som bevis för den strukturella rasismen bland sportjournalister och Johan Esk tog upp ytterligare två bevis som anfördes för att visa att det var en trend.

Nummer två var den beryktade "Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk" från VM 1990. Jag har för mig att jag hörde det där själv och att det lät lustigt i sammanhanget - men jag har allt oftare fått lära mig att inte lita på mitt minne på senare tid. Den gången var det Arne Hegerfors som stod för kommenterandet. Här är hans förklaring på det hela :



Nu är Hegerfors en slipad figur så man ska inte tro blint på honom.

Men det tredje exemplet intresserar naturligtvis mig som gammal gagghök.  Den här gången var det VM 1966 då Putte Kock skulle referera matchen Portugal - England då Kock enligt sägnen skulle ha kallat Eusebio för "negern" hela tiden. Det finns två varianter av historien - i den ena så ska Stockholmsstudion ha gått i taket för att han använde N-ordet och sagt i hans lurar att han inte fick säga "negern". Putte Kock ska då inte ha hört och bet om förtydligande och fått det bokstaverat och sade sedan "Dom säger från Stockholm att negern heter Niklas Evert Gustav - men det tror jag inte på". I den andra varianten skulle Putte Kock ha sagt "de säger från Stockholm att negern heter Erik Urban Sixten - men det tror jag inte på".

Slutsatsen ska väl vara att den korkade gorillan Putte Kock inte fattar nånting. Men det finns några allvarliga problem med historien.

För det första så var "Neger" fortfarande ett brukbart ord även i radio och TV 1966. Det var under åren efter 1968 - med Black Panther och så vidare som ordet blev obrukbart. För det andra så var Putte Kock en enastående kunnig fotbollskommentator - han var själv utnämnd till världens främste vänsterytter 1923 - att han inte skulle veta vem Eusebio var är ganska osannolikt. För det tredje så hade han jobbat i decennier som sportjournalist på skrapiga telefonledningar. Att han inte skulle fatta att något bokstaverades är likaledes osannolikt. Sen var det så att Putte Kock var en rolig jävel. Sa han något kul så var det med all sannolikhet avsiktligt. Som jag förstår det så har historien inget verklighetsunderlag men den snurrade runt så mycket ett tag att till och med Kock själv ska ha dragit den.

Men varför så fruktansvärt lama exempel? Bortsett från Bosse Hansson så är de andra exemplen vare sig tydliga eller aktuella (retorisk underdrift)

Det är ju inte så att det inte finns rasism i dagens Sverige. Det är ju bara att läsa på Flashback eller någon annan sajt från internets undervegetation så ser man hur det låter. Jag såg att SD fick 9,9% i en oponionsundersökning.

Jag saknar faktiskt i största allmänhet en ordentlig faktagenomgång av vad som håller på att ske i Sverige på det här området. Det är alldeles för mycket lösa påståenden, tyckanden och anekdotiska bevis som inte ens är i närheten av piltavlan medan fakta lyser med sin frånvaro.

Vid ringen

Det var i slutet på sjuttiotalet. Av anledning som försjunkit i glömska var jag i Stockholm. Jag spatserade genom centralstationen och träffade en kamrat från Piteå. Det var en sådan där hyvens Piteåkille som var lätt att ha att göra med. Okomplicerad. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om men vi hade ovanligt mycket att säga varandra. Han hörde till de mer välartade kretsarna och klädde sig i sådant där som var modernt vid den tiden. UCLA och Fruit of the loom. Vi lutade oss mot räcket vid det där hålet som finns mitt på centralstationen.

Plötsligt dök det upp en läskig gubbe ur folkmassan och viskade något i min kompis öra. 

Det är ju inte ovanligt att det dyker upp konstiga människor och vill konstiga saker i Stockholm. De ser visst på hundra meters håll vem som är bonnläpp och försöker kränga en bilradio som sladdarna hänger löst ur, frälsa en till Jehovas eller Hare Krishna, förklara att staten installerat strålkanoner för tankekontroll eller bara tigga pengar.

Mannen vände bara på klacken och försvann i folkvimlet. Bara för att ersättas av en ny olustig figur som liksom snörvlar och dreglar. Och sedan försvann lika spårlöst som den förra. Det var en fram till mig också och viskade något men jag förstod inte ett ord.

Fler dök upp och vi var helt ställda. Stockholmarna var tydligen tossigare än vanligt den här dagen. Min kompis säger efter några nya märkliga närmanden att han vill gå därifrån. "Jag tror att det är bögar" säger han. När vi kommit en bit därifrån så blev vi lämnade ifred.

När jag senare berättar detta märkliga för en av urinvånarna som jag träffade skrattade han rått. Tydligen så var jag och min kamrat de enda invånarna i Sverige som inte visste att detta var själva kontaktnavet för landets - sätt in lämpligt uttryck själv - jag vill inte såra någon.

Det hela kändes lite sorgligt och solkigt. Därför noterade jag med viss förvåning att i Jonas Gardells nya TV-serie verkar det ha funnits någon form av romantiskt skimmer runt detta. I TV-serien så verkar också alla veta vad alla vill med en enda blick. Varför vi utsände fel signaler är väl svårt att säga. Kanske såg vi för glada ut. En god Stockholmare ska ha blicken hos en lake som legat död på stranden i två veckor.

Nu hade jag inte tillfälle att se annat än små lösryckta delar men TV-serien ser riktigt bra ut. Bra tidskänsla och sådär. Ligger bra i tiden efter Palme-dokumentären också. Jag tror inte att det finns nåt decennium som åldrats så snabbt som åttiotalet.

Några år efter detta så jobbade jag på inom Psykiatrin. I början så var det väl inte så stort hallå kring det här nya viruset - HTLV-III. Det är ju alltid lite väsen när något nytt kommer men det var ett bland många larm. Men man förstod väl ungefär hur det funkade när man såg vilka som blev smittade. Men så bryter epedemin ut. Det dyker också upp fall som man inte riktigt förstår hur de smittats. Den sedvanliga oron byttes ut till panik inom vården. Jag minns en syrra som hade tagit del av de senaste rönen. Hon sa till mig "Du inser att vi alla kommer att dö av det här, va...". Tills vi visste vad vi hade att göra med så beslutades om rigorösa åtgärder vid vård av AIDS-sjuka.

Det där var den stämning vårdpersonalen var i när man vårdade AIDS-sjuka i rymddräkter och det är i det perspektivet man ska förstå kvinnan som sa att man inte ska torka tårar utan handskar.

Som landet låg då så riskerade inte personen som torkade tårar utan handskar sitt eget liv. Hon riskerade också livet för sin familj och sina kollegor. Så det var den sura kärringen som handlade rätt.

För det är vi som står på golvet som står först i linjen om det kommer en ny epidemi. Vi gör det dessutom för rätt blygsam ersättning. Vår livslön kommer inte i närheten av vad Jonas Gardell Produktion Aktiebolag drar in per år så vi förtjänar inte Jonas Gardells förakt. 

Men du blev det lite tråkig stämning här. Jag rekommenderar en serie som jag gjorde vid den här tiden:

19:an

Men vad vill dom mej?

Den där raden med sponsrade länkar på Facebook säger bara konstigare och konstigare saker. I och för sig så var den konstigaste länken med "Svartingvägen" ett resultat av att försöka läsa på skärmen med progressiva glasögon. Men ändå.

Det känns som om dom vill hamra in ett budskap.