Dinosauriepruttar

Trogna läsare vet hur ivrigt jag följer vad som pågår i forskningsvärlden. Nu är det en evolutionsforskare som kommit fram till att växthuseffekten inte är en ny företeelse utan skedde redan på dinosauriernas tid. Det stora växtätarna var så vanliga att forskarna grubblat över hur maten kunnat räcka till. Så man har kommit fram till att det fanns betydligt mer biomassa på den tiden och slutsatsen är att dinosarna har pruttat så mycket att det ledde till en växthuseffekt.

Genast börjar jag ana varför dinosaruierna dog ut. Det var Chili con carne på matsedeln den veckan ...

Vardagens superhjältar - Däckbytarmannen

Jag är fortfarande tagen av Avengersfilmen. Jag ser superhjältar överallt. När jag skulle byta till sommardäck på lördagen var det snöstorm. Det är ju brukligt att man sätter på vinterdäcken i en storm som skulle passa på Frostmofjället men att sätta på sommardäcken bjöd mig mot. Men för mitt inre öga såg jag förstås hur jag strävade mot vinden, skyddade mina frostbitna kinder från den blästrande snön ...

En superhjälte i vardagen. Men det kändes lite kymigt att ta itu med och på olika sätt lyckades jag förhala hela dagen så det blev aldrig av. På söndagen var jag mentalt förberedd. Inget skulle stoppa mig!

Men det var uppehåll på söndagen och solen smälte bort den mesta snön så när jag pimplat kaffe färdigt var det riktigt behagligt ute.

Som norrbottning blir man lite bekymrad när saker blir bra. Är inte det en förvarning om att något riktigt helvete är på gång? Man får aldrig ta ut någon glädje i förskott. Mysa kan man göra i graven.

Som tur var så djävlades ett däck ordentligt så att jag kan vara lugn.

Avengers - vilken bra film!

Sonen lurade iväg mig på bio igår. Avengers. Jag har väl aldrig gillat superhjältegrupper - med undantag av Fantastiska fyran. På film så har trots allt X-Men funkat hyggligt - mest tack vara fina skådisar. Avengers har aldrig varit kul som serie så det är väl med viss tvekan som man satte sig i salongen. Filmerna med Hulken och Thor har inte övertygat. Iron Man har ju däremot varit utsökt tack vare Robert Downey jr. Iron Man har inte varit riktigt bra som tecknad serie så man vet aldrig hur det blir.

Men det här är riktigt roligt. Smarta repliker, handlingen går hela tiden framåt och det finns många roliga bilder. Däremot var 3D:en sådär men det kan vara problem med salongen eftersom texten ibland var knivskarp och ibland hade obehagliga skuggor.

Jag tyckte mycket om den nya Bruce Banner. Han kändes mer övertygande och funkade bra i omvandlingen.

Hulken är rätt speciell för mig. Han hade dykt upp några gånger i svensk Marvel, men bara som förbryllande och oförklarad bifigur. Till råga på eländet så hette han "Åbäket". Men som fjortonåring råkade jag på honom i en dansk Demonen-tidning. Det var ett härligt ultrakosmiskt äventyr:

Jag läste danska med norskt uttal i huvudet så det blev lite extra festligt. "Den usandsynlige Hulk". "Shanghajet i rummet!". Avsnittet var tecknat av den lite träige Herb Trimpe men tuschat av Dan Adkinsk vilket gav en härligt stämning.

Supermegaskurken hette den här gången "Galaxymasteren". I cliffhangern så lovar han att knuse Hulk.

Sen var jag mer än såld. Så småningom skaffade jag de här tidningarna i original. Fortfarande så gör jag små Hulkar här och där.

Det genetiska författarskapet

Det finns något slags västerbottniskt författarunder. Sådana namn som PO Enquist, Sara Lidman och Torgny Lindgren med några fler brukar nämnas. På frågan om hur det kan komma sig lär Torgny Lindgren ha yttrat Förr trodde jag att det berodde på den muntliga berättartraditionen. Numera svarar jag att det beror på inaveln. 

Ty det är så att samtliga västerbottensförfattare och en del prominenta politiker som Georg Andersson och Margot Wallström härstammar från en och samma bonde, Zachris Nilsson i Kvavisträsk.

Själv härstammar jag från hans obegåvade bror Johan.

Östlig dragning

Nu har man beslutat sig för att en östlig dragning av Norrbotniabanan. Men vi som älskar tåg är väl frustrerade över att trafiken på Botniabanan fortfarande inte har kommit igång på riktigt. Man kan ju fundera på var problemen ligger egentligen. Ett litet svar kanske jag kom i kontakt med när jag såg hur bitarna som man bygger järnvägen av ser ut.

Det ser ju rätt vettigt ut. Det är ju precis som när man bygger modelljärnväg. Men man kan inte låta bli att fundera över hur järnvägsbyggaren ser ut. Och det är här som jag börjar ana var problemet sitter.

Ett rejält kok stryk

Jag höll på att lista de allra nödvändigaste mellankrigsblueserna. Ett exempel på en blues som har rötterna i tiden innan bluesen funnit sin form är "Bull Doze blues" av Henry Thomas. Thomas föddes 1874 som ett av nio barn till frigivna slavar. Han sägs ha avskytt att plocka bomull och givit sig av så fort han kunnat för att försörja sig som kringdrivande musiker. Ett lite udda inslag var att han hade en panflöjt i ett rack - vilket ska ha förekommit i tidsperioden innan man började spela in blues.





Uttrycket "Bull doze" ska beskriva den mängden stryk som är lämplig för en tjur. Således ett rejält kok stryk. Tydligen något man kunde råka ut för som kringvandrande svart i vissa områden i de amerikanska sydstaterna vid denna tid.

Låten blev i filtrerad form känd då den framfördes under namnet "Goin up the Country" då den framfördes av gruppen Canned Heat på Woodstock. Sången blev något av en signaturmelodi för hippierörelsen med sitt, i Canned Heats form, skojsiga natur och flumtema. Canned Heat framförde låten med tvärflöjt intressant nog.

Jag erkänner - jag har gjort vita saker i fjällen

Jag har varit tämligen förkyld idag så jag har insupit en hel del media. Visst måste denna dagen ha varit mer bisarr än vad dagar brukar vara? Det har varit en slags surrealistisk karneval i media. Breivik har läst upp något nytt manifest som inte verkar mycket vettigare än hans stora manifest. Kulturministern har låtit sig fotograferas glatt skärande i en tårta i form av en parodinegress. Aftonbladets Karin Magnusson som jag tror är något slags konstinstallation som så småningom kommer att avslöjas - ungefär som konstfackskvinnan på psyket - "Jag är ett konstperformance. Det är dina förivrade kommentarer och ilskna mejl som är det riktiga konstverket". Dagens inlägg är rätt ... intressant: Vita människor gör vita saker i fjällen. Jag vet inte riktigt hur hon har tänkt sig att det borde vara. Men jag erkänner med skammen blossande på mina frostbitna kinder att jag har gjort vita saker i fjällen.

"Arg svan dödade skötare", På Newsmill läser jag att Carl Hamilton vill sänka skatten för riskkapitalister, En kvinna födde ett barn medan hon körde bil - ett tips till kvinnor i inlandet, Vi bekymrar oss för lite om evigheten - Tja, den kommer väl när den kommer, jag får satsa på mitt eget torftiga liv. Och så där håller det på. Överallt.

Som tröst vann i alla fall de svartgula över de vitgula. Torde inte vara många som gör någon nytta på jobbet i morgon i Skellefteå. De har gjort svartgula saker tillsammans.

Edit: Jag funderar vidare lite grann. De fjäll som Karin Magnusson uppfattar som representativa för den svenska fjällvärlden är Åre-fjällen. Själv har jag bra passerat Åre i förbifarten på sommaren men jag misstänker att Åre är lika representativt för den svenska fjällvärlden som Hurgada är för Egypten.

I den fjällby som jag har som "min" härstammar vi alla från en klockare som bosatte sig där på 1700-talet. Vårt ursprung är några gruvfogdar som kom för Nasagruvan, samer och hitskickade präster . Nu anser väl Flashbacknazisterna att samer är en särkilt lömsk form av invandrare eftersom de smög sej in i Sverige för minst 2500 år sen. Eller i värsta fall redan för 10 000 år sedan. Men Karin Magnusson torde väl se dem som vita antar jag. Men i centralorterna i fjällen så blir det faktist allt fler ovita inslag.

Men någonstans så är de där ovita inslagen snarare ett exempel på ett alltmer segregerat Sverige än något annat. Killen som står i pizzerian kommer från Irak eller Libanon. Hon som har Thaivagnen på torget kommer från Thailand förstås gift med en svensk gammpojk. Enstaka original för Tyskland eller Holland har bosatt sig i ödegårdar och skaffar getter.  De "vita" långpendlar till Norge, Stockholm eller någon av gruvorna. Det är som en svensk klichékomedi alltihop.

Karatekvinnan

Jag sitter ofta och klottrar. Det mesta blir väl bara konstigt på ett dåligt sätt men häromnatten så stod plötsligt Karatekvinnan framför mig. Det är väl inte någon strålande teckning, axlarna ser konstiga ut och tuttarna är lite i oordning.

Men det slår en ändå vad roligt det hade varit att kunna teckna på det sättet när man var 13 år och hade något att berätta som krävde den typen av teckningar. nu vet jag inte riktigt var jag ska stoppa in Karatekvinnan.

Kvinnors beundran, mäns avund

När jag handlade på Coop Forum idag så fick jag känna kvinnornas beundrande blickar och männens avund. Jag har nämligen inhandlat en ny keps. "Z-Bahner" för oss som rallar i skala Z. Texten är broderad och alldeles särdeles snygg.

Nu är ju skala Z en nödvändighet med tanke på mitt begränsade utrymme men ibland kan man bli avundsjuk på de större skalorna och detaljrikedomen man kan ägna sig åt. Titta på den här amerikanska raringen.

Amerikanska diesellok är så grymt macho. Man skulle vilja stå på bangården och känna vibrationen i marken när det här loket rangerar vagnar. Men amerikanska modellrallare verkar ungefär lika macho som de svenska.

Apropå det så träffade jag ordföranden i Umeå modelljärnvägssällskap på Coop Forum - vi är bekanta från ett annat sammanhang. Så jag frågade förstås honom hur genusperspektivet såg ut. Han lade pannan i seriösa veck och förklarade att han hade lagt ner en del energi på saken men det var lite egendomligt för de kvinnor han lyckades intressera var mest intresserade av att bygga hus och landskap men var tämligen ointresserade av lok och axelföljder. Han försökte entusiasmera mig för att engagera mig i föreningen. Man skulle nu på ett studiebesök för att se det nya signalsystemet i Boden (tror jag det var).

Slutet är nära

Jag fick en fråga om vilken som är den oumbärliga mellankrigsbluesen. Det är ju en omöjlig fråga egentligen men snabbt börjar man göra en lista i huvudet. Den som slår mig som lämplig slutpunkt är i alla fall Sleepy Johnny Estes "Time is going near" från 1940. Sleepy Johnny Estes var född någon gång alldeles i slutet av 1800-talet, spelade in en del runt 1930. Han var blind och levde större delen i fattigdom vilket gjorde honom till ett populärt objekt under bluesreviveln på sextiotalet.

Inte gjorde det något heller att hans låtar kunde heta sånt som "Brokenhearted, ragged and dirty too". Men den sång som jag fastnat för var en av hans sista inspelningar innan kriget som med sitt dramatiska tema känns som en lämpligt slutpunkt för mellankrigsbluesen.

Sjunkningen av Titanic

En av de allra obskyraste av alla obskyra gamla bluesmännen var Richard Rabbit Brown. Han spelade in sex stycken 1927 och försvann strålkastarljuset. Man tror att han föddes 1880 någonstans på landsbygden utanför New Orleans och var verksam under 1910-1927 i New Orleans där han bodde på samma gata som Louis Armstrong. Efter sina inspelningar så försvann han mer eller mindre och ingen vet vart han tog vägen sedan. Någon säger att han återvände till sina hemtrakter, någon annan att han blev djupt religiös. Däremot verkar alla övertygade om att han dog 1937. Det är lite svårt med sådant där eftersom de flesta uppgifter kommer från unga vita medelklassungdomar som intervjuat äldre svarta musiker som ibland låtsats veta mer om saker än vad de gjort eller så har de varit drängfulla. I värsta fall både under intervjun och under den period som man ska lämna vittnesbörd om. Namnet "Rabbit" kommer sig antingen av någon form av lyte, att han haft stora framtänder eller varit harmynt, men nuförtiden verkar man anse att det berott på hans ringa kroppsstorlek. I vart fall så gillar jag mest tanken på de stora tänderna.

Hans plats i musikhistorien kommer sig huvudsakligen från hans mästerliga "James Alley Blues" som blivit ett standardstycke för musiker intresserade av amerikansk folklig kultur. Den har spelats in av Bob Dylan, Roger McQuinn. David Johansen, Wilco,  inavlade banjospelare och Bluegrasstanter. Den är helt originell med helt egna textvändningar och dråpliga formuleringar.

Flera av hans inspelningar verkar vara någon form av blues-shillingtryck som avhandlar hiskeliga händelser i tiden. Den som föranleder dagens inlägg är "Sinking of the Titanic":




Den är lite märklig då bluesen nästan helt saknar sentimentalitet jämfört med andra amerikanska uttryck. Musikaliska kusiner som Hank Williams eller Elvis brukar vada i kväljande sentimetalitet jämfört med bluesen. Men här har vi ett sorgligt stycke med ett vibrato som nästan drar mot Anita Hegerlands "Mitt sommarlov".  Eller kanske Kalle Ankas "den suckande sjömannen".

Jan Emanuel

Det är inte lätt dessa dagar att förstå vad som ska vara aprilskämt och inte. Rapport hade ett strålande skämt. Den här sossebroilern Jan Emanuel, som man rekryterat för att locka ungdomar, skulle ha skapat ett bolag för att tjäna pengar på att ta mot ensamkommande flyktingbarn. Bolaget skulle heta "Folkhemmet integration". Det är problemet med dagens aprilskämt att man brer på alldeles för tjockt. Ingen skulle väl gå på nåt sådant. Han skulle ha tjänat en kvarts miljard på spektaklet. Jag skrattade gott.

Efter en tid så gick det upp för mig att detta inte var ett skämt utan blodigt allvar. Om inte detta skulle räcka för att pissa en rakt i ansiktet så köper det aset en vit Lambourghini. Ryktet säger att han faktiskt köpte två och vaskade den ena.

Men vad jag inte fattar är var dessa fantastiska vinster uppstår. Sverige tar emot någonstans runt 2 000 ensamkommande flyktingbarn. Folkhemmet integrations verksamhet verkar bestå av att förvara nånstans runt 200 av dessa i nedgångna fastigheter.

Den normala utskeppningen av solidariska skattepengar i containerfartyg till Caymanöarna förefaller i jämförelse nästan sunt.

När jag tittar på den enhet där jag själv arbetar som i mycket påminner om de här hemmen så förstår jag inte hur vi skulle kunna göra det billigare. Våra löner hör till landets lägsta för våra befattningar. Lokalerna var rejält slitna när vi tog över dem för tio år sedan och de har inte blivit mycket bättre. När jag häromnatten vaskade golvet (nej, det är inte samma sak som de gör på Stureplan)  så kände jag på ytan som ungefär har samma karaktär som ett grovt grängat akvarellpapper. Alla möbler är begagnade minst en omgång innan de kommit till oss. Och så vidare. Vad är det egentligen som skulle kunna gå att spara in på? De ekonomiska marginalerna måste ju uppstå på ett annat ställe än i själva verksamheten.

Nåja. För att få utnyttja det sista av skattepengarna medans det fortfarande finns kvar några gick jag på Norrlandsoperan igår.

Dagens sökord

De sökord som används för att hitta hit till bloggen idag har varit.

"Hårig vs rakad fitta", "Jessika Gedin", "Laisvallby", "Bockhornsklöver", "Dvärgar i porrbranchen", "Enhjuling", "Forsmark", "hur gammal man blir pensionär i burundi", "Hårigt underliv", "Judendom, islam, kristendom", "Mensträsk", "Scharinska" och "Tannu tuva".

Det känns väl lite som om mina ämnesområden och Svenska folkets internetintressen på något sätt tangerar varandra.

Mamma kines, pappa japan

Mamma kines, pappa japan, stackars barn hette en ramsa när jag var liten. Den gick ut på att kinesers ögon skulle vara sneda uppåt, japaners nedåt och ett sådant barn skulle då ha vardera ögat åt vardera hållet. Jag antar att det skulle vara rasistiskt att uppföra denna lilla lustighet idag.

Men jag brukar sitta och småklottra när jag ser på TV eller egentligen när jag inte använder händerna till annat. Så sitter jag och klottrar på något som möjligen ska vara japan eller kines eller möjligen europe i japanska kläder typ Tom Cruise i Last Samurai.

Ja, riktigt vad det vart vet jag inte.

Originalet

Jag har egentligen ingen uppfattning om hur välkänd Albert Engströms originalbild är. Den ser i alla fall ut så här.

Det är ju inte svårt för mig att identifiera mig med Albert Engström. Han är väl i några led anfader för mycket av den svenska teckningen. Jag hade relativt lätt att rita mitt ansikte i något som åtminstone vid första påseendet påminner om Engström, den pekande handen drar jag medvetet mot mellangenerationer som Rudolf Pettersson och Elov Persson.

Apropå Engström och kultur i Umeå så bodde det en äldre förtjusande dam i samma trappuppgång som min senare hustru på Ålidbacken. Hon hette Brita Oldsfeldt, tror jag, och hade en paradvåning av ett sådant där slag som man inte trodde skulle finnas i Umeå. Persiska mattor, kristallkronor och tunga möbler. Jag var en gång och hälsade på och försökte dricka kaffe ur sådana där svårhanterade kaffekoppar. På ett bord låg en trave på en femtio Albert Engström-kartonger. Jag blev förstås eld och lågor över denna skatt och hon berättade att hon som barn ofta suttit i farbror Alberts knä ty hennes far var god vän med Engström.

Det var ju historiens vingslag som dundrade genom detta lilla Östermalmsreservat som hon skapat i Umeå. Fru Oldsfeldt beskrev Engström som en mycket vänlig man och för den tidens män lekfull. 

Vad dum jag var!

Det är ju naturligtvis så här huset ska se ut!

Stopp och belägg!

Dit jag skulle komma i förra inlägget var i alla fall att det är sanlöst att lämna från sig Scharinska villan just nu. Umeå har gång på gång visat sig vara värdelös som arenarockstad. Staden är tom på sommaren och på vintern så finns det massor av ungdomar men de har skral kassa. Därför så har Umeås musikscen handlat väldigt mycket om det lilla formatet. Därför är det dags att säga nej!

Scharinska

När jag flyttade hit till Umeå så var det första jag märkte att staden var K-märkt. Man läste VK, man fikade på NK, man svingade en bägare på GK och raglade hem efter ÖK. Scharinska villan blev snart min andra hem och vakten Eskil blev som en äldre släkting. A pain in the ass men man måste konversera en stund ändå. Nåväl. Från början var jag förstås där för att diskutera revolutionen.

Men av olika skäl så blev den aldrig av.

Jag minns lite svagt en snoppmätartävling som ständigt pågick där. Den gick ut på att akademikerbarn som läste på universitetet tävlade om att ha den mest gedigna arbetarbakgrunden.

I brist på revolution så har Scharinska villan haft en evolution där olika kulturella evenemang följt under åren. Mycket spännande musik och så sent som i somras var jag och såg det gamla sjörövarbandet Nazareth där.

Hur dom lyckades klämma in ett så stort band i en sån liten lokal blir jag inte klok på.

Men nu verkar det snart vara slut på det roliga. Man vill sälja lokalerna - just innan kulturhuvudstadsåret. Huvudlöst.

Att döda snällt

Det var en liten palaver häromdagen. Det var en same som avlivade en ren som skadats illa vid en tågpåkörning. Han var skam till sägandes inte beväpnad och fick därför ta kål på renen med en kniv. Så får man inte göra - inte bra. Han skulle ha ringt efter Polis eller en jägare och låtit renen ligga och plågas. Nu är han ironiskt nog polisanmäld för djurplågeri.

Lustigt nog så lästa jag häromdagen en text, som eventuellt handlar om min farfars farmor, som just handlade om samisk händighet vid djuravlivning.

Sara Albertinas far egde tusen renar, som hela familjen plägade följa. Hon tycker det vara illa att man icke neråt landet slagtar kreatur lika fort och plågfritt som lappen sina renar. Ett litet hugg i nacken är allt hvad som behöfs, så faller djuret utan klagan eller dödskamp. Hennes far försökte enligt landshöfdingens i Norrbottens län begäran, denna method på hornboskap som var honom tillhörig och den lyckades fullkomligt.

Samtidigt så kan man köpa Halalslaktat kött i affärerna - ja, det serveras väl i skolorna antar jag. Det är liksom okej att använda tveksamma metoder utomlands och importera köttet hit. Det är väl lite skitnödigt att prata om hyckleri men det ligger i den riktningen.

Sagofigur

När jag var en 18-19 år tecknade jag som en galning. Det hade väl ditintills inte riktigt framgått att jag skulle ha någon särskild fallenhet men jag älskade att teckna. Men när jag gjorde mitt tredje avsnitt av äventyrsserien "Bertel-den utstötte riddaren" så började bitarna falla på plats. Jag var så stolt över det avsnittet att jag aldrig förmådde göra fortsättningen av pur prestationsångest.

Faktum är att jag gått omkring i många år och verkligen trott att det var ett utsökt arbete men när jag ser på det idag så fanns det en hel del i övrigt att önska ...

Jag laborerade en hel del med olika sagoteman vid den här tiden. Inspirerad av Sagan om Ringen och framför allt värdshuset i Bri så lekte jag med något mer jordnära sagoteman - visserligen med magiska flöjter - men utan dvärgar och alver. Det mesta har gått in i förlorn men jag satt häromkvällen och småklottrade i vanlig ordning och då dök den här gubben upp som hittade en guldskatt under sitt golv. Vad som skulle hända sen har jag glömt men det var roligt att teckna ...