Vid ringen

Det var i slutet på sjuttiotalet. Av anledning som försjunkit i glömska var jag i Stockholm. Jag spatserade genom centralstationen och träffade en kamrat från Piteå. Det var en sådan där hyvens Piteåkille som var lätt att ha att göra med. Okomplicerad. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om men vi hade ovanligt mycket att säga varandra. Han hörde till de mer välartade kretsarna och klädde sig i sådant där som var modernt vid den tiden. UCLA och Fruit of the loom. Vi lutade oss mot räcket vid det där hålet som finns mitt på centralstationen.

Plötsligt dök det upp en läskig gubbe ur folkmassan och viskade något i min kompis öra. 

Det är ju inte ovanligt att det dyker upp konstiga människor och vill konstiga saker i Stockholm. De ser visst på hundra meters håll vem som är bonnläpp och försöker kränga en bilradio som sladdarna hänger löst ur, frälsa en till Jehovas eller Hare Krishna, förklara att staten installerat strålkanoner för tankekontroll eller bara tigga pengar.

Mannen vände bara på klacken och försvann i folkvimlet. Bara för att ersättas av en ny olustig figur som liksom snörvlar och dreglar. Och sedan försvann lika spårlöst som den förra. Det var en fram till mig också och viskade något men jag förstod inte ett ord.

Fler dök upp och vi var helt ställda. Stockholmarna var tydligen tossigare än vanligt den här dagen. Min kompis säger efter några nya märkliga närmanden att han vill gå därifrån. "Jag tror att det är bögar" säger han. När vi kommit en bit därifrån så blev vi lämnade ifred.

När jag senare berättar detta märkliga för en av urinvånarna som jag träffade skrattade han rått. Tydligen så var jag och min kamrat de enda invånarna i Sverige som inte visste att detta var själva kontaktnavet för landets - sätt in lämpligt uttryck själv - jag vill inte såra någon.

Det hela kändes lite sorgligt och solkigt. Därför noterade jag med viss förvåning att i Jonas Gardells nya TV-serie verkar det ha funnits någon form av romantiskt skimmer runt detta. I TV-serien så verkar också alla veta vad alla vill med en enda blick. Varför vi utsände fel signaler är väl svårt att säga. Kanske såg vi för glada ut. En god Stockholmare ska ha blicken hos en lake som legat död på stranden i två veckor.

Nu hade jag inte tillfälle att se annat än små lösryckta delar men TV-serien ser riktigt bra ut. Bra tidskänsla och sådär. Ligger bra i tiden efter Palme-dokumentären också. Jag tror inte att det finns nåt decennium som åldrats så snabbt som åttiotalet.

Några år efter detta så jobbade jag på inom Psykiatrin. I början så var det väl inte så stort hallå kring det här nya viruset - HTLV-III. Det är ju alltid lite väsen när något nytt kommer men det var ett bland många larm. Men man förstod väl ungefär hur det funkade när man såg vilka som blev smittade. Men så bryter epedemin ut. Det dyker också upp fall som man inte riktigt förstår hur de smittats. Den sedvanliga oron byttes ut till panik inom vården. Jag minns en syrra som hade tagit del av de senaste rönen. Hon sa till mig "Du inser att vi alla kommer att dö av det här, va...". Tills vi visste vad vi hade att göra med så beslutades om rigorösa åtgärder vid vård av AIDS-sjuka.

Det där var den stämning vårdpersonalen var i när man vårdade AIDS-sjuka i rymddräkter och det är i det perspektivet man ska förstå kvinnan som sa att man inte ska torka tårar utan handskar.

Som landet låg då så riskerade inte personen som torkade tårar utan handskar sitt eget liv. Hon riskerade också livet för sin familj och sina kollegor. Så det var den sura kärringen som handlade rätt.

För det är vi som står på golvet som står först i linjen om det kommer en ny epidemi. Vi gör det dessutom för rätt blygsam ersättning. Vår livslön kommer inte i närheten av vad Jonas Gardell Produktion Aktiebolag drar in per år så vi förtjänar inte Jonas Gardells förakt. 

Men du blev det lite tråkig stämning här. Jag rekommenderar en serie som jag gjorde vid den här tiden:

19:an

Men vad vill dom mej?

Den där raden med sponsrade länkar på Facebook säger bara konstigare och konstigare saker. I och för sig så var den konstigaste länken med "Svartingvägen" ett resultat av att försöka läsa på skärmen med progressiva glasögon. Men ändå.

Det känns som om dom vill hamra in ett budskap.

Synliggörande

En sak som slog mig när jag läser runt var att Wirsén - hon med den lilla svarta figuren i en barnfilm - uppmanats att göra figuren ljusare eller kanske grön - brann av ordentligt och tycke att det var ett märkligt sätt att bemöta rasism att göra svarta figurer vita.

Själv brukar jag slänga in teckningar av folk som normalt inte brukar komma med i underhållningsteckningar inte för något speciellt utan bara för att de inte ska vara osynliga. Det kan vara invandrare, det kan vara handikappade eller vem som helst som lätt glöms bort i teckningar.

Men risken är att det i all välmening blir omöjligt att avbilda icke-vita i sådana här sammanhang. Tänk om populärkulturen blir ett slags IKEA-version av Tintin i Kongo?

Edit: Nu har det ju gått länge sen jag skrev det här och ingen läser min blogg längre så jag kanske kan ta med den biten som jag hade tänkt i sammanhanget men kände att det var bäst att ålägga sej sträng självcensur. Tanken var i alla fall att jag hade ett förslag på hur man skulle kunna neutralisera gammalt gods så att ingen ska kunna bli upprörd. Jag tänkte då ta fasta på det där att man skulle göra lilla hjärtat grön. Genom att konsekvent grönifiera skulle man kunna tillåta de enfaldiga massorna att ta del av äldre kultur utan att ha med ledsagare som förklarar saker för dem.

Umedalen

Farao Eknaton var okänd fram till 1900-talet. Det egyptiska prästerskapet ogillade hans idéer så till den milda grad att man raderade ut honom från regentlängden och förstörde alla foficiella bilder av honom.

Skuggteatern ger nu en teaterföreställning om Umedalen - Västerbottens mentalsjukhus - där jag en gång tog mina första stapplande steg inom psykiatrin. Sjukhuset stängde någon gång i mitten på åttitalet - ja, själv jobbade jag där ännu längre om jag minns rätt. Tror vi blev kvarglömda.

När psykiatrin flyttade ut så var Umedalen blibit hopplöst föråldrat. Det var dags att gå vidare. Men allt var inte nattsvart på Umedalen. Man hade bra arbetsterapier som var väl anpassade efter individerna eftersom man hade så många. Det fanns utearbete och sysselsättning som var bra. Och på gott och ont så var man aldrig ensam. I dagens vård så är ensamhetsproblematiken ett stort problem.

Därför studsar jag till när jag läser en recension i VK att "Vissa saker av horribla mått måste man påminnas om hur obehagliga de än är. Förintelsen är ett sådant exempel. I Umeå tror jag att exempelt är Umedalen." man tar sig för pannan!

Det påstås att Umedalen skulle vara det sjukhus i landet som lobotomerade mest. Isåfall så var orsaken till detta att Umedalen var ett för tiden modernt mentalsjukhus som låg i framkant. Man ville behandla så många som möjligt med denna för tiden moderna metod. Men sedan kom Klorpromex och en revolution inom psykvården skedde inom några år. Den fasansfulla vidden av att de som lobotomerats aldrig kunde återställas när man nu hade en effektiv medicin var förstås tung att bära. Men hur skulle man kunna vetat att kemin kunde ge en sådan hjälp?

Idag kanske vi skrattar åt gamla behandlingsmetoder som långbad och insulinchocker. Men man måste hålla i minnet att man om femtio år förhoppningsvis har kommit så långt att man skrattar åt sådant vi har för oss idag. Historien har ingen slutpunkt utan den fortsätter. Förhoppningsvis lär vi oss mer hela tiden.

Men vi behöver inte skämmas för Umedalen.

Eftertankens kränkta vithet

Man undrar lite grann varför sådana här debatter alltid bygger på närmast surrealistiska grunder. Vi har alltså något slags ny chefsperson som ska visa var skåpet ska stå. Han har redan innan tagit sikte mot "Tintin i Kongo". När så inte TiK fanns att tillgå på Tiotretton beslutar han sig för att rensa ut alla andra Tintin-album trots att de inte innehåller de "rasifierningar" han sade sig vilja komma åt.

Trots att nu detta blev så fel som det kunde bli så fortsätter olika tillskyndare att försvara tilltaget. Jag har sett formuleringar i stil med "det är väl ändå bättre att man försöker göra nånting oavsett om det blev fel" till Malin Ullgrens nya märkliga inlägg : "Varför ska nya generationer skolas in i europeisk överordning" utan att riktigt klart verka kunna förklara vad det har med denna saken att göra ...

Om detta kunde jag orera i evigheter.

Nu hade jag egentligen tänkt tala om rasistiska stereotyper men när premisserna är att "Ja, nu råkade Tintin i Kongo inte finnas med bland de album som rensades ut men hade det varit så att det var Tintin i Kongo som rensades ut - hade de då inte varit rätt?" och hur jag än vänder och vrider så förstår jag inte hur jag ska tala om rasistiska stereotyper i ett sammanhang där de inte fanns. Det känns som om man skulle acceptera den felaktiga premissen om man gjorde det.

Exempelvis så hade jag tänkt ta upp problematiken i lastrumsscenen i Koks i lasten men när jag nagelfar det hela så visar det sig att de rasistiska uttryck som kapten Haddock slänger omkring sig inte finns i Hergés originaltext utan kom med i Janzons gamla svenska översättning. Wahlbergs nya översättning följer närmare originalet.

Här är den gamla svenska versionen från 1969:

Det låter ju inget vidare. Men läser man i det belgiska originalet...

Min franska duger knappt till att beställa öl med men det står i vart fall inget om "hop negrer". Den moderna svenska översättningen lyder: ""Nu är vi ensamma ombord med en hel hop instängda stackare i lastrummet." som väl verkar ligga helt i linje med originalet så långt min skrala franska tillåter mig att bedöma.

Men varför lade Janzon till det helt onödiga "hop negrer"? Det verkar väl som om Janzon utgick från den engelska översättningen:

Scenen som sedan följer har känts lite problematisk för mig men jag inser att stora delar av den stämningen kommer alltså av en okänslig översättning.

De delar som sedan följer kan man anmärka på hur östafrikanerna är avbildade men när man ser på hur övriga galleriet ser ut så tycker jag inte att de är anmärkningsvärt stiliserade och karikerade om man jämför med övriga galleriet. särksilt om man sätter in dem i berättelsens sammanhang.

Placeboterapeuten

Har ni sett det där "Par i terapi"? Det väcker en del gamla minnen hos mig. På åttiotalet så arbetade jag på en avdelning som var väldigt inriktad på terapi, samtal och en del pedagogiska hyss som var moderna vid den tiden. Den här terapeuten i programmet hade en far som jobbade på en annan avdelning. Men han var kognitiv och vi var psykodynamiska. Det var lite vattentäta skott mellan de olika ideologierna.

Ett problem med psykiatri är att de här tråkiga metoderna som medicinering och ECT har mer mätbara effekter än terapi. De som får terapi säger sig få ut något av det men den som liksom ska evaluera resultatet är ju samma person som utför behandlingen vilket i värsta fall kan innebära en bias. När man testar ut medicin så brukar man ha en kontrollgrupp som får medicin och en som får placebo.

Jag fick en rätt genial idé. Jag skulle utveckla en placeboterapi. Där skulle jag sitt och ställa intresserade frågor, föreslå små övningar och ... ja, göra ungefär sådant som man förväntar sig. Dessutom skulle jag uppträda lätt förvirrat, ha lite för långt hår och skägg och bära omaka strumpor som en riktig terapeut.

Men det skulle liksom inte bygga på några djupare analyser eller något.

På så sätt så skulle man kunna få mätbara resultat på vilka terapier som fungerade bättre än min placeboterapi.

Men mina idéer rönte inte alls den uppskattning jag tycke de förtjänade. Min överläkare förstod exempelvis inte alls det där med omaka strumpor fast jag snott idén från honom.

Den svenska kulturtyckarelitens monumentala brist på faktakoll

När jag kommer hem från fjällen frågar min son "Det här med Tintin - är det verkligen bara det att de flyttat böckerna tio meter?". Låt oss slå fast två saker. Behrang Miri skulle rensa ut Tintinalbumen från TioTretton. Dessutom lovade han en fortsatt kulturrevolution där han skulle gå vidare med andra verk. Men någon av personalen på TioTretton tykcte att det var synd att slänga böckerna så han ställde dem på en vagn och rullade över dem till Serieteket. Det handlade alltså inte om en flytt - det kom att bli en flytt på grund av någon av  personalen på Tio Tretton tyckte att det var synd att slänga böckerna.

Det andra man måste slå fast är att albumet "Tintin i Kongo" aldrig har funnits på TioTretton och antagligen inte kommmer att göra det heller.

På kulturnyheternas inslag så lyckades man nämna att det handlade om en bokflytt på tio meter inte mindre än sju gånger under inslaget.

För att inte tittaren ska missa så läser man tydligt "konstpaus - BOKFLYTT - konstpaus" mitt i en mening. Inslaget illustreras med bilder från Tintin i Kongo 12 gånger. Tintin i Amerika -också ett tidigt album - 4 gånger och hela den övriga bokserien får illustreras av att man sveper över en hylla tre gånger.

Ordföranden i Afrosvenskarnas förbund Kitimbwa Sabuni har märkligt nog inte Tintin i Kongo på den tillhörande bilden men hela artikeln handlar alltså om Tintin i Kongo. Däremot handlar hela hans artikel om hur patetiskt det är att vita blir upprörda över att Tintin i Kongo flyttas några meter. Det förstås bara att Tintin i Kongo inte fanns bland de böcker som rensades ut.

Docenten i Litteraturvetenskap Paul Tenngart tar kraftfullt ställning: "Inte fel att plocka bort Tintin i Kongo"

En annan som tar kraftfullt ställning mot Tintin i Kongo är Maria Robsahm som förkunnar att "Tintin i Kongo är ett försök att dölja ett folkmord" där hon förklarar Belgiska staten gav i uppdrag åt Hergé ett framställa Belgien i en bättre dager för att dölja ett folkmord under artonhundratalet. Enligt Hergé så kom uppdraget från redaktören som antagligen fått uppdraget från katolska kyrkan att framhålla missionen i bättre dager. Hergé tyckte att det var lite torftigt att göra en serie om så han slängde in lite äventyr. Men hursomhelst så fanns inte Tintin i Kongo på TioTretton.

Patrik Svensson på Sydsvenska Dagbladet skriver om olika exempel på hur Tintin i Kongo rensats bort på andra ställen i världen i "Postkolonial paralys". Dystert konstaterar han efter Kulturhusets reträtt att " När lavinen av raljant kritik åter lagt sig, när Kulturhuset backat och bett om ursäkt och ”Tintin i Kongo” åter står på sina gamla vanliga plats i hyllan, ".

På Godmorgon i SVT så pratade nöjespanalen om Tintin. Händelsevis så råkade man hålla fram - BIG SURPRISE - Tintin i Kongo!

Diskussionen var väl sådär. Alla verkar ha läst Tintin som barn men på något sätt verkar Tintin i Kongo ha smetat sej ut över hela Tintin-serien som de avfärdar som grovt rasistisk. Personen i orange tröja lyckas i alla fall framhålla att de andra albumen är bättre än Tintin i Kongo.

I min Tintin-hylla så är "Tintin i Kongo" det enda albumet som är i gott skick. De andra har jag bokstavligen läst sönder. Jag har kanske läst albumet två gånger eller så. Jag finner det ointressant som serie och har det endast pga dess seriehistoriska värde.

Men jag är stum över att alla dessa lärde och kloka människor så fatalt lyckats missa att Tintin i Kongo inte fanns med bland de böcker som diskuterades.

Edit: En vecka efter Tintin-gate så försöker en Malin Ullgren på DN veva Kongo-myten ett varv till. "Malin Ullgren: Tintinalbumen är tillbaka och kampen för demokratin vunnen. Eller?". I artikeln så står uprsprungligen så här: "Frågan om biblioteksutbud är komplex. Ändå tog det bara några timmar innan den rasistiska 'Tintin i Kongo' var åter i sitt ställ. Ordningen återställd? Kampen för demokratin vunnen också denna förmiddag?"  var utbytt till "Frågan om biblioteksutbud är komplex. Ändå tog det bara några timmar innan Tintin-albumen var åter i sitt ställ. Ordningen återställd? Kampen för demokratin vunnen också denna förmiddag? - min fetning. Detta efter att en del kommentarer påpekade att Tintin i Kongo faktiskt inte fanns med. Tydligen så läser skribenterna läsarnas kommentarer. De bryr sig bara inte om dem. För att citera Jessika Gedin - "folkets röst är överskattad".

Tintin-gate

Jag var i fjällen förra veckan. Min nya mobil kunde hjälpligt informera mig om att en chef på kulturhuset hade slängt ut Tintin.

Så småningom så började bilden klarna. "Chefen" visade sig vara en Behrang Miri som bar titeln "konstnärlig ledare" för ungdomsavdeliningen TioTretton. Hans kommentar "Den bild Tintinböckerna ger av exempelvis afrikaner är afrofobisk. Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor." Visar väl att han inte hade nån som helst koll. Men i kölvattnet av Tintin-Gate så har det följt en rasistisk våg av twitterstormar, anonyma mejl och så vidare så jag ska inte hacka på Behrang Miri något mer.

Varför är det sådan storm kring Tintin? För min del så handlar det hela om att tecknade serier är "mitt medium". Jag har tecknat, skrivit och målat men det är först när jag uttrycker mig i den tecknade seriens form som jag känner mig levande. Under sextio- och sjuttiotalet så läste jag i stort sett alla serier som kom ut på svenska och en hel del amerikanska. Men när jag ser tillbaka på seriekonsten under nittonhundratalet så lyser Tintin som ett unikum. Det är helt enkelt det bästa som seriekonsten har presterat. Det är möjligen Carl Barks som kan konkurrera men i övrigt så är Tintin den viktigaste serien.

Upphovsmannen Hergé började teckna serier som 18-åring 1925 åt en katolsk tidning - Le XXe siéclé - där han tecknade i deras ungdomsbilaga. Det var ganska enkla historier och Hergé blev tämligen otillfredsställd. Men så fick han i uppdrag att skapa en ung katolsk reporter som skulle resa runt i världen. Hergé lånade in en amerikansk nymodighet - pratbubblan. Hergé var vid den här tiden bara strax över tjugo och hans två första äventyr var kvalitetsmässigt långt under det han senare skulle göra. Det första äventyret hette "Tintin i Sovjet". Äventyr två hette Tintin i Kongo. De här två historierna var tämligen naiva och består mest av en rad händelser staplade på varandra. Dessutom var det fördomsfulla och innehöll en hel del faktafel och Hergé fick en hel del kritik för faktafelen och blev med tiden nitisk faktagranskare.

Sedan så blir serien bara bättre och bättre för att kulminera under förtio- och femtio-talet. Värt att notera är att Hergé blir mycket mer intresserad av de folk han bekskriver och Tintin tar - i den mån han tar ställning- ställning för de svagare. Respekten för främmande folk och kulturer är långt mer respektfull och intresserad än andra samtida verk.

Vi kan ta ett exempel från "Castafiores juveler" som visar att Tintin kankse inte är den rasistiska pamflett som den utmålas till av den svenska kulturtyckareliten.

Förutsättningarna för Hergé att förutse hur det skulle se ut i Sverige 50-70 år senare var naturligtvis begränsade. Med tanke på att han bodde i en kolonialmakt ända in på sextiotalet och hur de allmänna åsikterna runt omkring honom så tror jag snarare att han låg före sin tid än efter.

Härnäst: kulturtyckarelitens monumentala brist på faktakoll.

Jesus fru åker på en blåsning

Man ska ju ha funnit ett papyrus som säger att Jesus hade en fru. Av någon anledning kan jag inte frigöra mig från den här inre bilden ...

Henförd

Nu drar det visst igång en ny hen-debatt. Det har läckt ut att DN har skrivit en rekommendation att man inte ska använda hen-ordet i nyhetstext. Detta har lett till upprörda rubriker där "DN förbjuder hen!" på exempelvis SVT kultur. På SVT självt så behöver man bekvämt nog inte "förbjuda" ordet eftersom ingen använder det. Rätt intressant distinktion där som går mig lite förbi.

Hursomhelst så är det lite blogg- och twitterbävning i frågan på ungefär 5,1 på Richterskalan. På den rosa sidan så insisterar man på att ordet ska användas överallt. På den mörkblå/bruna sidan så är man upprörd över queernormativiteten och direktiv uppifrån. Upprördast är man förstås på Flashback. Lustigt nog så är det först på Flashback som jag har haft ett behov av ett sånt ord då alla är anonyma och man oftast inte ens kan gissa kön. Och då är det kutym på Flashback att använda "h*n".

Vad är då problemet med ett ord? Vad skada kan ett ord till göra? För min del så kan det kvitta. Men den stora lanseringen kom samtidigt som SCUM-manifestet sattes upp som pjäs, i diskussionen framträdde ett par som vägrade tala om vad deras barn hade för kön, genusdagis och så vidare i en sådan där politiskt korrekt gröt. Man fick en känsla av att barnen skulle utsättas för utstuderade korrektionsåtgärder om de inte anpassade sig till absolut könsneutralitet.

Så att använda ordet kom att betyda att man manifesterade en massa andra saker. Ett ställningstagande. Lustigt nog så visar väl palavern kring DN att det OCKSÅ är ett ställningstagande att INTE använda ordet. Här finns inga gråzoner. Om ordet är tänkt att vara neutralt så är dess användande allt annat än neutralt.

Så vart ska det bära hen?

Ulf Brunnberg

Ulf Brunnberg. Vilken lirare.

Jag vet inte om jag inbillar mig men visst dyker han ofta upp på bilder iklädd rökrock av Hugh-Hefner-typ? Vill han själv framställa sig så eller är det tidningarna som väljer ut de bilder som får honom att se extra gubbig och dryg ut?

Nu har han hamnat i blåsväder igen – om han nu någonsin befunnit sig i lä. Nu var det frågan om häktesvakten som slogs ihjäl. Uffes teori är att det inte skulle ha hänt om inte var för feminismen. På sätt och vis har han kanske rätt. Hon skulle aldrig befunnit sig där om världen sett ut som på femtiotalet. Och visst är det väl så att en gammal osympatisk plit i hundrattjugokilosklassen hade säkert haft bättre odds.

Men det finns andra värden med att ha kvinnor även på häkten och fängelser. När jag började inom psykiatrin på sjuttiotalet så fanns fortfarande rester av det gamla mans- och kvinns-systemet kvar. Det började luckras upp – annars hade jag ju aldrig varit på kvinnodominerade avdelningar- men andan satt i väggarna. Mansavdelningarna var hårda och alla konflikter löstes hårt mot hårt, Kvinnsavdelningarna vara insnärjda i märkliga konflikter.

Men de avdelningarna piggnade snart till när man började blanda upp både personal och patienter.

Problemet med den dödade häktesvakten ligger istället på besparingar och en svårighet att upprätthålla regler. Man ska inte vara ensam i risksituationer. Men när inget har hänt på ett tag så börjar man slappa och den som gnäller om regler ses som paragrafryttare och osmidig.

Inom olika boenden och vårdenheter för psykvård så har det hänt att personal dödats. Vårdideologiskt så vill man ha små enheter med få platser och det är mycket ensamarbete utan larm eller larm som någon hittat inplastat på en Kalle Anka-tidning. Går larmet nånstans så är det till något vaktbolag -  billigast möjligt – som har 15 minuters inställelsetid. Om larmet fungerar.

Fast nu var det ju Brunnberg jag talade om. Nu rasar han mot Filip&Fredrik. Jag såg inslaget och håller fullständigt med Brunnberg. Så värdelöst det var.

Åldrandet

Ibland så känner man sig plötsligt så gammal. Häromdagen så är jag helt utan anledning fullständigt ledbruten.  Just när jag står i begrepp att kliva ur Peugeoten så passerar Larsson och ser med vilken brist på smidighet jag försöker ta mig ut. "Hur är det med morfar?" - frågar han. "Det känns som om jag försöker kliva ur en Lambourghini" svarar jag. På hans min anar jag att det inte var den bild-association som fanns i hans hjärna när han såg mig.

Senare råkar jag ut för ett märkligt kroppsligt fenomen. Jag är lite trött och spärrar upp ögonen och vänster öga fastnar i vidöppet läge. Man får alla möjliga konstiga tankar när man råkar ut för sånt. Är det någon nerv som bara gått av - ungefär som när isoleringen trillar av kablarna på en gammal bil - eller är det en hjärnblödning. Jag springer in till badrumsspegeln för att se vad som hänt.

Det visar sig att ögonbrynet trasslat ihop sig med ögonfransarna.

Var jag hängt i sommar

När jag jobbade på lasarettet brukade jag springa på gamla pensionerade manliga kollegor. De var där i form av patienter - det verkade närmast vara en invigningsritual i pensionärslivet att ramla ner från sommarstugetaket. På något sätt så överskattade de sin smidighet och balansförmåga.

Nu har jag visserligen en bit kvar till pensionsåldern. En väldigt lång bit om Reinfeldt får råda. Men jag råkade ut för något liknande.

Det är så att jag håller på att sätta upp en liten stuga. Jag har ingen riktig ritning som jag följer utan jag improviserar mig fram. Därför fick jag lämna någon golvås tills dess jag löst något annat problem som uppstått. Huset står halvt på pålar pga den opålitliga marken den står på. Därför ligger marken under golvåsarna så högt att man antingen får kliva på åsarna eller idka 5 meter häck när man ska ta sig fram.

Nu hör det till saken att jag gått ner en hel del och väger inte ens 95 kilo längre. Så jag är nätt som en älva där jag trippar fram på bygget. Så när jag ska trippa på åsarna och ska passera det stora gapet så tänker jag självklart att jag ska gå armgång så där som man gör på hinderbanor.

Men det visade sig att jag nog vägde ännu mindre när jag armgångade sist. Dessutom hade jag ökat på med en del med spikfulla fickor och en extra fet hammare som behövs för tiotumsspiken.

Det gick liksom inte att armgå. Jag hängde som en älgkropp. Och en och en halv meter ner till marken är inte vad mina knän behöver om man säger så.

När jag hängt en stund så började jag gunga och kunde på så sätt gunga iväg mot nästa ås men ytterligare ett snäpp medvetnare om min dödlighet.

Automatiska meddelanden

Nåt kan man ju ändå skriva. Jag har lite roligt åt de där automatiska meddelandena som man får från epostar och liknande. Exempelvis så kommenterades ett e-mail som gjorde reklam för en konstutställning av min epost-klient att "detta kan vara en bluff".

Nu slösäser jag lite på fejan och läser ett citat från en sådan där gammal körkortsbok från när farfar tog körkort.

Det är ju lite lustigt hur mycket som har förändrats på en mansålder. Men roligast har jag åt Trynebokas automatiska kommentar som jag ringat in.

För övrigt hade min farfar också roligt åt tillvarons som ofrivilliga ironi. Han nekades på sjuttiotalet att ta ut pengar på banken då hans legitimation gått ut en vecka tidigare. Emellertid fann han på råd och tog fram sitt körkort som han hade i plånboken från 1928. På den tiden var körkortets giltighet obegränsad. Att ynglingen på bilden inte hade någon som helst likhet med åldringen framför kassan var inget problem.

Helgens fynd

Jag rengjorde duschavloppet i helgen. Tiden går mycket fortare nuförtiden och trots att jag tycker att jag har gjort detta med jämna mellanrum verkar det ha varit ett tag sedan sist. Jag tänker kalla honom Henry.

I de dödas sällskap

Det är mycket dödsnack nuförtiden. Det kommer sig dels av att jag besökt kyrkogårdar och dels av att jag läst några bouppteckningar. Det kommer fram små överraskningar som kusiner som jag inte visste att jag hade och sådant. Nu har jag tydligen bouppteckningen efter min morfars första fru, Lyydia Rautiala, som mormor bara refererade till som "den där finskan". Hon var mor till min mammas halvbror Gösta Stjernborg. Jag har inte vetat mycket om henne men tack vare internet så finns allt tillgängligt. Hon kom från Pyhäjärvi i Finland. Hennes far hette Samuel Rautiala och hennes mor hette Karolina Matintytär Maliniemi. "Matintytär" har jag aldrig hört förr.

Det som var lite intressant var att allt verkar ha gått väldigt fort. Lyydia avlider 18 februari 1926. Min morfar gifter sig redan 26 oktober 1927 och mamma föds 11 mars 1928. Verkar ha varit bråttom. Min morfar har alltid omnämnts som "snäll" eller "Stjernborg var en väldigt vänlig man", vilket låter nästan mesigt. Men nu fick jag en ny bild av honom.

Ser han inte ut som en spelevink?

Det är både intressant och spännande att kolla in de här gamla döingarna. Man förstår inte riktigt rädslan och obehaget som folk känner kring allt som har med död att göra. Jag läste någon gång att folk på Madagaskar behöll sina döda i mumifierad form och tog fram dem till familjefester. Nu vill jag själv inte övergå till detta bruk, vårt klimat kanske är lite för fuktigt för att det ska vara en god idé, men det känns ändå sympatiskt på något sätt.

Vi kanske behöver förändra vår bild av döden. Det ska vara lite mer lattjolajbans.

Dyrt att leva - dyrt att dö!

Vi var och skötte om gravar i helgen. Det vill säga jag bar jord och gödsel. Det är sånt jag är bra på. Av jord är man kommen, jord skalla man åter varda, men det måste tillsättas lite gödsel också. På något sätt har min generation samlat på sig en massa gravar. Helst också på annan ort. Därför så har vi haft sådan där gravskötsel på hustruns döingar. Men nu skulle de förnyas och har levnadskostnaderna skjutit i höjden så är det inget mot vad dödnadskostnaderna har gjort.

Ska man behöva bekymra sig för sådant nu också. I förra inlägget så bad Blind Lemon om att hans grav skulle skötas om. Det var rätt typiskt för den generationen. De ansåg att skuld, dåligt samvete och otillräcklighetskänslor var karaktärsdanande så därför gick de runt om planterade dåligt samvete hos sina efterlevande. Min föräldrageneration fick då åka runt och sköta gravar. "Se då åtminstone till att min grav är mer välskött än fru Rynells". Själv är jag okänslig för sådant där och har knappt besökt mina föräldrars grav. Jag hyllar dem genom att lösa melodikrysset - varje gång jag råkar på en operettlåt tänker jag på min mor - eller så gräver jag lera i Laisvall och tänker på min far. Jag hoppas att mina systrar (som ofta passerar där graven finns) tittar till den. Eller att vi har gravskötsel.

Själv gillar jag ändå kyrkogårdar. Det är något härligt kitschigt över gravstenar. Duvor, änglar och jag vet inte vad. Får jag bestämma tror jag att jag vill ha Hulken på min.

Eller Janne Långben kanske.

Eller så kremering. Vi satt och pratade, Hustrun, svågern och jag, om hur vi skulle vilja hanteras. Vi var alla inne på att kremeras och spridas för vinden. För att vi inte skulle besvära våra efterlevande. Efter en stund började vi skratta åt oss själva. Den ultimata curling-generationen. Vi vill inte ens vara till besvär när vi dör.

Håll min grav snygg!

För att fortsätta listan av väsentliga blueslåtar från mellankrigstiden. Det är svårt att förbigå Blind Lemon Jefferson. Han föddes som Lemon Henry Jefferson någonstans runt 1893 i Texas. Han var född blind och började spela som tonåring. Han blev tämligen framgångsrik och var den förste bluesartisten som gjorde en skivkarriär.

Han repertoar var ganska bred och det var sådant som antagligen var bluesstandards vid den tiden, lite religiöst och samtidskommentarer. Den som jag tänkte ta upp idag är "See that my grave i kept clean" som var en stor succé.




Den har senare spelats av en drös människor som Bob Dylan, Lou Reed, BB King , Grateful Dead, och Totta Näslund.

Jefferson dog 1929. Berättelserna går något isär om hur. Han sägs ha fått förgiftat kaffe av en svartsjuk älskarinna, frusit ihjäl, dödats och rånats av sin ledsagare eller blivit dödad av en hund. Hursomhelst så begravdes han på Wortham negro cemetary. Hans grav blev snart försummad men har på senare tid rustats upp och gravplatsen heter numer Blind Lemon Memorial cemetary.

Klotter - Tarzan

Jag sitter ju och klottrar mest hela tiden. En seriefigur som jag älskade som barn/yngling var Tarzan. När man idag har möjlighet att skaffa allt det man vill så finner man till sin sorg att de här gamla Tarzanhistorierna är urtrista att läsa. Men man önskar att man hade fått teckna en.

Etniska svenskar?

Lite lustigt det här med Reinfeldts klavertramp.

Lite lustigt att han inte fattar att han inte får säga på det här sättet. Det är också lite lustigt att man FÅR säga att människor med invandrarbakgrund har högre arbetslöshet men att man INTE FÅR säga att etniska svenskar har lägre. Det ena ger ju liksom det andra. Nu är det kärt besvär att tycka rätt och att tycka med rätt formulering bland proffstyckarna. "Reinfeldt har rätt men säger det fel".

Nu hade jag tänkt tycka något om allt det här men inser när jag försöker skriva hur svårt det är att formulera sig rätt. Poängen jag skulle ha kommit fram till var i alla fall att lösningen på att problem med invandring enklast löses genom att folk kommer i arbete.

Edit: nu hittar jag en artikel. "Vi presenterar ingen sådan statistik" säger SCB.

Big Brother-Camilla

I år har jag entusiastiskt följt med i Big Brother. Inget mer sitta och inte förstå vad folk pratar om när det talar om Big Brother-Nettan,  Big Brother-Bubben,  Big Brother-Marcello,  Big Brother-Hampus och  Big Brother-och-så-vidare.

Det är intressant att se generationen som ska ta över efter oss på nära håll. De kan så mycket nuförtiden, de har rest och de har sett saker. Igår berättade  Big Brother-Camilla om när hon var i Tel-aviv. En fantastisk stad berättar hon.

Och Amish-folket finns överallt där, säger hon. Fantastiskt. Det hade jag ingen aning om.

Varför blev jag terrorist?

En sång som jag hatade mer än allt annat på Peps skivor var "Varför blev jag terrorist?". Det var ett förskräckligt pekoral med nödrims om skulle fått ett lokalt dansband att skämmas.


Varför blev jag terrorist?
Vad har gjort mej sån till sist?

Va det för att bli populär?
Va det för att jag va kär?
Va det för att morsan svär?
Va det för att leva som miljonär?

Varför blev jag terrorist?
Vad har gjort mej sån till sist?

Va det höga droger i det blå?
Va det för att stjäla från de små?
Va det för att flippa då och då?
Va det för att ställa till ett sjå?

Varför blev jag terrorist?
Vad har gjort mej sån till sist?

På den tiden så var det framför allt Baader-Meinhof-ligan man associerade till när man diskuterade terrorism. Och den olycklige Norbert Kröcher.

Nu har jag lyckligtvis förträngt vad det egentligen var vi tyckte på den tiden men jag har ett vagt minne av att man på något sätt tyckte att det var lite spännande med de här figurerna. Det fanns en viss revolutionsromantik bland den tidens vänster och jag tycker mig minnas att det ansågs att de i alla fall "gjorde något". Men de flesta tyckte nog att allt det här var störande och ett stickspår. De var trots allt våldsmotståndare som hade en ganska ljusblå föreställning om något slags fredlig revolution.

Men idag är vänsterterrorismen ett minne blott. Länge har vi fruktat för muslimsk terrorism och vi har väl fått några små försök men de har varit så förvirrande inkompetent genomförda. De som skulle sätta eld på Lars Vilks hus lyckades bara sätta eld på sitt eget skrev. Självmordsbombaren i Stockholm lyckades visserligen spränga sin bil men utan att skada någon eller ställa till någon förvirring och själva självmordsbomben tog knappt kål på honom själv.

Berivik hade i princip samma upplägg men hans bilbomb demolerade halva regeringskvarteret och ställde till en förfärligt oreda. Sedan så är hans följdattack obehagligt effektiv. Men motivet för attacken som han beskriver i sitt manifest framstår mer eller mindre som ren rappakalja.

När jag nu läser om den misstänkte serieskytten i Malmö, Peter Mangs, så blir man lika förbryllad. Han hade lika gärna ha kunnat spela med Timbuktu idag tillsammans med sina musikerkamrater som att vara den nya lasermannen. Han har läst högerextrema tidningar samtidigt som han läst vänstertidningar. Han gillar svart musik och har inrett sitt hem med etnoprylar. En av de motivbilder som nämnts är att han skulle ha dödat för att bli känd så att han skulle få brev från tjejer när han sitter i fängelse.

Det finns några av hans inspelningar på tuben. Det är drömskt och inte helt oävet. Som hans version av Erik Gadds "Do you believe in me" eller hans version av gamle Lars Hollmers "Boewes psalm".

Så i perspektiv av detta så kanske texten till Peps Blodsband ändå på något sätt är relevant.

Edit: Det var just någon rättspsykiatrier i radion som pratade om ämnet och han kom in på en rätt intressant fråga i sammanhanget. Det är ju så att man diskuterar Breivik och Mangs utifrån perspektivet om de har en psykisk sjukdom eller om de är ett resultat av en politisk idé. Men det behöver ju inte vara antingen eller - det kan vara en kombination.

Dinosauriepruttar

Trogna läsare vet hur ivrigt jag följer vad som pågår i forskningsvärlden. Nu är det en evolutionsforskare som kommit fram till att växthuseffekten inte är en ny företeelse utan skedde redan på dinosauriernas tid. Det stora växtätarna var så vanliga att forskarna grubblat över hur maten kunnat räcka till. Så man har kommit fram till att det fanns betydligt mer biomassa på den tiden och slutsatsen är att dinosarna har pruttat så mycket att det ledde till en växthuseffekt.

Genast börjar jag ana varför dinosaruierna dog ut. Det var Chili con carne på matsedeln den veckan ...

Vardagens superhjältar - Däckbytarmannen

Jag är fortfarande tagen av Avengersfilmen. Jag ser superhjältar överallt. När jag skulle byta till sommardäck på lördagen var det snöstorm. Det är ju brukligt att man sätter på vinterdäcken i en storm som skulle passa på Frostmofjället men att sätta på sommardäcken bjöd mig mot. Men för mitt inre öga såg jag förstås hur jag strävade mot vinden, skyddade mina frostbitna kinder från den blästrande snön ...

En superhjälte i vardagen. Men det kändes lite kymigt att ta itu med och på olika sätt lyckades jag förhala hela dagen så det blev aldrig av. På söndagen var jag mentalt förberedd. Inget skulle stoppa mig!

Men det var uppehåll på söndagen och solen smälte bort den mesta snön så när jag pimplat kaffe färdigt var det riktigt behagligt ute.

Som norrbottning blir man lite bekymrad när saker blir bra. Är inte det en förvarning om att något riktigt helvete är på gång? Man får aldrig ta ut någon glädje i förskott. Mysa kan man göra i graven.

Som tur var så djävlades ett däck ordentligt så att jag kan vara lugn.

Avengers - vilken bra film!

Sonen lurade iväg mig på bio igår. Avengers. Jag har väl aldrig gillat superhjältegrupper - med undantag av Fantastiska fyran. På film så har trots allt X-Men funkat hyggligt - mest tack vara fina skådisar. Avengers har aldrig varit kul som serie så det är väl med viss tvekan som man satte sig i salongen. Filmerna med Hulken och Thor har inte övertygat. Iron Man har ju däremot varit utsökt tack vare Robert Downey jr. Iron Man har inte varit riktigt bra som tecknad serie så man vet aldrig hur det blir.

Men det här är riktigt roligt. Smarta repliker, handlingen går hela tiden framåt och det finns många roliga bilder. Däremot var 3D:en sådär men det kan vara problem med salongen eftersom texten ibland var knivskarp och ibland hade obehagliga skuggor.

Jag tyckte mycket om den nya Bruce Banner. Han kändes mer övertygande och funkade bra i omvandlingen.

Hulken är rätt speciell för mig. Han hade dykt upp några gånger i svensk Marvel, men bara som förbryllande och oförklarad bifigur. Till råga på eländet så hette han "Åbäket". Men som fjortonåring råkade jag på honom i en dansk Demonen-tidning. Det var ett härligt ultrakosmiskt äventyr:

Jag läste danska med norskt uttal i huvudet så det blev lite extra festligt. "Den usandsynlige Hulk". "Shanghajet i rummet!". Avsnittet var tecknat av den lite träige Herb Trimpe men tuschat av Dan Adkinsk vilket gav en härligt stämning.

Supermegaskurken hette den här gången "Galaxymasteren". I cliffhangern så lovar han att knuse Hulk.

Sen var jag mer än såld. Så småningom skaffade jag de här tidningarna i original. Fortfarande så gör jag små Hulkar här och där.

Det genetiska författarskapet

Det finns något slags västerbottniskt författarunder. Sådana namn som PO Enquist, Sara Lidman och Torgny Lindgren med några fler brukar nämnas. På frågan om hur det kan komma sig lär Torgny Lindgren ha yttrat Förr trodde jag att det berodde på den muntliga berättartraditionen. Numera svarar jag att det beror på inaveln. 

Ty det är så att samtliga västerbottensförfattare och en del prominenta politiker som Georg Andersson och Margot Wallström härstammar från en och samma bonde, Zachris Nilsson i Kvavisträsk.

Själv härstammar jag från hans obegåvade bror Johan.

Östlig dragning

Nu har man beslutat sig för att en östlig dragning av Norrbotniabanan. Men vi som älskar tåg är väl frustrerade över att trafiken på Botniabanan fortfarande inte har kommit igång på riktigt. Man kan ju fundera på var problemen ligger egentligen. Ett litet svar kanske jag kom i kontakt med när jag såg hur bitarna som man bygger järnvägen av ser ut.

Det ser ju rätt vettigt ut. Det är ju precis som när man bygger modelljärnväg. Men man kan inte låta bli att fundera över hur järnvägsbyggaren ser ut. Och det är här som jag börjar ana var problemet sitter.

Ett rejält kok stryk

Jag höll på att lista de allra nödvändigaste mellankrigsblueserna. Ett exempel på en blues som har rötterna i tiden innan bluesen funnit sin form är "Bull Doze blues" av Henry Thomas. Thomas föddes 1874 som ett av nio barn till frigivna slavar. Han sägs ha avskytt att plocka bomull och givit sig av så fort han kunnat för att försörja sig som kringdrivande musiker. Ett lite udda inslag var att han hade en panflöjt i ett rack - vilket ska ha förekommit i tidsperioden innan man började spela in blues.





Uttrycket "Bull doze" ska beskriva den mängden stryk som är lämplig för en tjur. Således ett rejält kok stryk. Tydligen något man kunde råka ut för som kringvandrande svart i vissa områden i de amerikanska sydstaterna vid denna tid.

Låten blev i filtrerad form känd då den framfördes under namnet "Goin up the Country" då den framfördes av gruppen Canned Heat på Woodstock. Sången blev något av en signaturmelodi för hippierörelsen med sitt, i Canned Heats form, skojsiga natur och flumtema. Canned Heat framförde låten med tvärflöjt intressant nog.

Jag erkänner - jag har gjort vita saker i fjällen

Jag har varit tämligen förkyld idag så jag har insupit en hel del media. Visst måste denna dagen ha varit mer bisarr än vad dagar brukar vara? Det har varit en slags surrealistisk karneval i media. Breivik har läst upp något nytt manifest som inte verkar mycket vettigare än hans stora manifest. Kulturministern har låtit sig fotograferas glatt skärande i en tårta i form av en parodinegress. Aftonbladets Karin Magnusson som jag tror är något slags konstinstallation som så småningom kommer att avslöjas - ungefär som konstfackskvinnan på psyket - "Jag är ett konstperformance. Det är dina förivrade kommentarer och ilskna mejl som är det riktiga konstverket". Dagens inlägg är rätt ... intressant: Vita människor gör vita saker i fjällen. Jag vet inte riktigt hur hon har tänkt sig att det borde vara. Men jag erkänner med skammen blossande på mina frostbitna kinder att jag har gjort vita saker i fjällen.

"Arg svan dödade skötare", På Newsmill läser jag att Carl Hamilton vill sänka skatten för riskkapitalister, En kvinna födde ett barn medan hon körde bil - ett tips till kvinnor i inlandet, Vi bekymrar oss för lite om evigheten - Tja, den kommer väl när den kommer, jag får satsa på mitt eget torftiga liv. Och så där håller det på. Överallt.

Som tröst vann i alla fall de svartgula över de vitgula. Torde inte vara många som gör någon nytta på jobbet i morgon i Skellefteå. De har gjort svartgula saker tillsammans.

Edit: Jag funderar vidare lite grann. De fjäll som Karin Magnusson uppfattar som representativa för den svenska fjällvärlden är Åre-fjällen. Själv har jag bra passerat Åre i förbifarten på sommaren men jag misstänker att Åre är lika representativt för den svenska fjällvärlden som Hurgada är för Egypten.

I den fjällby som jag har som "min" härstammar vi alla från en klockare som bosatte sig där på 1700-talet. Vårt ursprung är några gruvfogdar som kom för Nasagruvan, samer och hitskickade präster . Nu anser väl Flashbacknazisterna att samer är en särkilt lömsk form av invandrare eftersom de smög sej in i Sverige för minst 2500 år sen. Eller i värsta fall redan för 10 000 år sedan. Men Karin Magnusson torde väl se dem som vita antar jag. Men i centralorterna i fjällen så blir det faktist allt fler ovita inslag.

Men någonstans så är de där ovita inslagen snarare ett exempel på ett alltmer segregerat Sverige än något annat. Killen som står i pizzerian kommer från Irak eller Libanon. Hon som har Thaivagnen på torget kommer från Thailand förstås gift med en svensk gammpojk. Enstaka original för Tyskland eller Holland har bosatt sig i ödegårdar och skaffar getter.  De "vita" långpendlar till Norge, Stockholm eller någon av gruvorna. Det är som en svensk klichékomedi alltihop.

Karatekvinnan

Jag sitter ofta och klottrar. Det mesta blir väl bara konstigt på ett dåligt sätt men häromnatten så stod plötsligt Karatekvinnan framför mig. Det är väl inte någon strålande teckning, axlarna ser konstiga ut och tuttarna är lite i oordning.

Men det slår en ändå vad roligt det hade varit att kunna teckna på det sättet när man var 13 år och hade något att berätta som krävde den typen av teckningar. nu vet jag inte riktigt var jag ska stoppa in Karatekvinnan.

Kvinnors beundran, mäns avund

När jag handlade på Coop Forum idag så fick jag känna kvinnornas beundrande blickar och männens avund. Jag har nämligen inhandlat en ny keps. "Z-Bahner" för oss som rallar i skala Z. Texten är broderad och alldeles särdeles snygg.

Nu är ju skala Z en nödvändighet med tanke på mitt begränsade utrymme men ibland kan man bli avundsjuk på de större skalorna och detaljrikedomen man kan ägna sig åt. Titta på den här amerikanska raringen.

Amerikanska diesellok är så grymt macho. Man skulle vilja stå på bangården och känna vibrationen i marken när det här loket rangerar vagnar. Men amerikanska modellrallare verkar ungefär lika macho som de svenska.

Apropå det så träffade jag ordföranden i Umeå modelljärnvägssällskap på Coop Forum - vi är bekanta från ett annat sammanhang. Så jag frågade förstås honom hur genusperspektivet såg ut. Han lade pannan i seriösa veck och förklarade att han hade lagt ner en del energi på saken men det var lite egendomligt för de kvinnor han lyckades intressera var mest intresserade av att bygga hus och landskap men var tämligen ointresserade av lok och axelföljder. Han försökte entusiasmera mig för att engagera mig i föreningen. Man skulle nu på ett studiebesök för att se det nya signalsystemet i Boden (tror jag det var).

Slutet är nära

Jag fick en fråga om vilken som är den oumbärliga mellankrigsbluesen. Det är ju en omöjlig fråga egentligen men snabbt börjar man göra en lista i huvudet. Den som slår mig som lämplig slutpunkt är i alla fall Sleepy Johnny Estes "Time is going near" från 1940. Sleepy Johnny Estes var född någon gång alldeles i slutet av 1800-talet, spelade in en del runt 1930. Han var blind och levde större delen i fattigdom vilket gjorde honom till ett populärt objekt under bluesreviveln på sextiotalet.

Inte gjorde det något heller att hans låtar kunde heta sånt som "Brokenhearted, ragged and dirty too". Men den sång som jag fastnat för var en av hans sista inspelningar innan kriget som med sitt dramatiska tema känns som en lämpligt slutpunkt för mellankrigsbluesen.

Sjunkningen av Titanic

En av de allra obskyraste av alla obskyra gamla bluesmännen var Richard Rabbit Brown. Han spelade in sex stycken 1927 och försvann strålkastarljuset. Man tror att han föddes 1880 någonstans på landsbygden utanför New Orleans och var verksam under 1910-1927 i New Orleans där han bodde på samma gata som Louis Armstrong. Efter sina inspelningar så försvann han mer eller mindre och ingen vet vart han tog vägen sedan. Någon säger att han återvände till sina hemtrakter, någon annan att han blev djupt religiös. Däremot verkar alla övertygade om att han dog 1937. Det är lite svårt med sådant där eftersom de flesta uppgifter kommer från unga vita medelklassungdomar som intervjuat äldre svarta musiker som ibland låtsats veta mer om saker än vad de gjort eller så har de varit drängfulla. I värsta fall både under intervjun och under den period som man ska lämna vittnesbörd om. Namnet "Rabbit" kommer sig antingen av någon form av lyte, att han haft stora framtänder eller varit harmynt, men nuförtiden verkar man anse att det berott på hans ringa kroppsstorlek. I vart fall så gillar jag mest tanken på de stora tänderna.

Hans plats i musikhistorien kommer sig huvudsakligen från hans mästerliga "James Alley Blues" som blivit ett standardstycke för musiker intresserade av amerikansk folklig kultur. Den har spelats in av Bob Dylan, Roger McQuinn. David Johansen, Wilco,  inavlade banjospelare och Bluegrasstanter. Den är helt originell med helt egna textvändningar och dråpliga formuleringar.

Flera av hans inspelningar verkar vara någon form av blues-shillingtryck som avhandlar hiskeliga händelser i tiden. Den som föranleder dagens inlägg är "Sinking of the Titanic":




Den är lite märklig då bluesen nästan helt saknar sentimentalitet jämfört med andra amerikanska uttryck. Musikaliska kusiner som Hank Williams eller Elvis brukar vada i kväljande sentimetalitet jämfört med bluesen. Men här har vi ett sorgligt stycke med ett vibrato som nästan drar mot Anita Hegerlands "Mitt sommarlov".  Eller kanske Kalle Ankas "den suckande sjömannen".

Jan Emanuel

Det är inte lätt dessa dagar att förstå vad som ska vara aprilskämt och inte. Rapport hade ett strålande skämt. Den här sossebroilern Jan Emanuel, som man rekryterat för att locka ungdomar, skulle ha skapat ett bolag för att tjäna pengar på att ta mot ensamkommande flyktingbarn. Bolaget skulle heta "Folkhemmet integration". Det är problemet med dagens aprilskämt att man brer på alldeles för tjockt. Ingen skulle väl gå på nåt sådant. Han skulle ha tjänat en kvarts miljard på spektaklet. Jag skrattade gott.

Efter en tid så gick det upp för mig att detta inte var ett skämt utan blodigt allvar. Om inte detta skulle räcka för att pissa en rakt i ansiktet så köper det aset en vit Lambourghini. Ryktet säger att han faktiskt köpte två och vaskade den ena.

Men vad jag inte fattar är var dessa fantastiska vinster uppstår. Sverige tar emot någonstans runt 2 000 ensamkommande flyktingbarn. Folkhemmet integrations verksamhet verkar bestå av att förvara nånstans runt 200 av dessa i nedgångna fastigheter.

Den normala utskeppningen av solidariska skattepengar i containerfartyg till Caymanöarna förefaller i jämförelse nästan sunt.

När jag tittar på den enhet där jag själv arbetar som i mycket påminner om de här hemmen så förstår jag inte hur vi skulle kunna göra det billigare. Våra löner hör till landets lägsta för våra befattningar. Lokalerna var rejält slitna när vi tog över dem för tio år sedan och de har inte blivit mycket bättre. När jag häromnatten vaskade golvet (nej, det är inte samma sak som de gör på Stureplan)  så kände jag på ytan som ungefär har samma karaktär som ett grovt grängat akvarellpapper. Alla möbler är begagnade minst en omgång innan de kommit till oss. Och så vidare. Vad är det egentligen som skulle kunna gå att spara in på? De ekonomiska marginalerna måste ju uppstå på ett annat ställe än i själva verksamheten.

Nåja. För att få utnyttja det sista av skattepengarna medans det fortfarande finns kvar några gick jag på Norrlandsoperan igår.