Mina idoler - Kevin Coyne.

För att ha något att fylla bloggen med under sommaren funderade jag om jag skulle redovisa mina idoler. Men jag fastnade lite på uttrycket eftersom de personer som påverkat mej som skulle kunna rubriceras som "idoler" är nästan utan undantag gravt dysfunktionella. Ingenting som man kan framhålla som förebilder således. Men någon gång i mitt liv betydde de något för mej.

Först ut i raden är Kevin Coyne. En brittisk "musiker" som hade någon form av stjärnstatus under sjuttiotalet. Han var på något sätt släkt med den svenska proggen. Hans sympatier låg alltid hos samhällets allra olyckligaste barn. Själv kunde han knappast spela något instrument överhuvudtaget. Det musikaliska sköttes mest av Andy Summers som senare var med i the Police.
Det finns otaliga anekdoter om hans leverne vid denna tid. Han levde som vilken sunkig britt som helst som hade råd att dricka obegränsat. När han uppträdde på TV gick han raka vägen från studion till närmaste pub. De hade visat uppträdandet på pubens TV varför någon sade till honom "Du är ju en kändis. Vad gör du här?" varpå han replikerade "Var tycker du att jag ska vara?". Tiden kom att visa att han borde ha varit någon annan stans än på puben. Med ett accellererande alkoholbruk och dalande stjärna var det nervösa sammanbrottet snart ett faktum. Han flyttade till Tyskland, nyktrade till och levde ett stillsamt liv som han ägnade år musik och konst. Han verkar ha blivit religiös också. De senare plattorna är i det närmaste helt okända för den breda publiken men rätt hyggliga ändå på nåt sätt.

Alkohol och cigaretter kom ändå att bli hans död och hans lungor lämnade långsamt in. Han dog 2004 sörjd av fru, tre söner och mej.

Exempel: Poor Swine där man kan studera hans besynnerliga gitarrteknik att bara använda tummen.

Sugars turning sour från slutet av hans karriär