Synliggörande

En sak som slog mig när jag läser runt var att Wirsén - hon med den lilla svarta figuren i en barnfilm - uppmanats att göra figuren ljusare eller kanske grön - brann av ordentligt och tycke att det var ett märkligt sätt att bemöta rasism att göra svarta figurer vita.

Själv brukar jag slänga in teckningar av folk som normalt inte brukar komma med i underhållningsteckningar inte för något speciellt utan bara för att de inte ska vara osynliga. Det kan vara invandrare, det kan vara handikappade eller vem som helst som lätt glöms bort i teckningar.

Men risken är att det i all välmening blir omöjligt att avbilda icke-vita i sådana här sammanhang. Tänk om populärkulturen blir ett slags IKEA-version av Tintin i Kongo?

Edit: Nu har det ju gått länge sen jag skrev det här och ingen läser min blogg längre så jag kanske kan ta med den biten som jag hade tänkt i sammanhanget men kände att det var bäst att ålägga sej sträng självcensur. Tanken var i alla fall att jag hade ett förslag på hur man skulle kunna neutralisera gammalt gods så att ingen ska kunna bli upprörd. Jag tänkte då ta fasta på det där att man skulle göra lilla hjärtat grön. Genom att konsekvent grönifiera skulle man kunna tillåta de enfaldiga massorna att ta del av äldre kultur utan att ha med ledsagare som förklarar saker för dem.

Umedalen

Farao Eknaton var okänd fram till 1900-talet. Det egyptiska prästerskapet ogillade hans idéer så till den milda grad att man raderade ut honom från regentlängden och förstörde alla foficiella bilder av honom.

Skuggteatern ger nu en teaterföreställning om Umedalen - Västerbottens mentalsjukhus - där jag en gång tog mina första stapplande steg inom psykiatrin. Sjukhuset stängde någon gång i mitten på åttitalet - ja, själv jobbade jag där ännu längre om jag minns rätt. Tror vi blev kvarglömda.

När psykiatrin flyttade ut så var Umedalen blibit hopplöst föråldrat. Det var dags att gå vidare. Men allt var inte nattsvart på Umedalen. Man hade bra arbetsterapier som var väl anpassade efter individerna eftersom man hade så många. Det fanns utearbete och sysselsättning som var bra. Och på gott och ont så var man aldrig ensam. I dagens vård så är ensamhetsproblematiken ett stort problem.

Därför studsar jag till när jag läser en recension i VK att "Vissa saker av horribla mått måste man påminnas om hur obehagliga de än är. Förintelsen är ett sådant exempel. I Umeå tror jag att exempelt är Umedalen." man tar sig för pannan!

Det påstås att Umedalen skulle vara det sjukhus i landet som lobotomerade mest. Isåfall så var orsaken till detta att Umedalen var ett för tiden modernt mentalsjukhus som låg i framkant. Man ville behandla så många som möjligt med denna för tiden moderna metod. Men sedan kom Klorpromex och en revolution inom psykvården skedde inom några år. Den fasansfulla vidden av att de som lobotomerats aldrig kunde återställas när man nu hade en effektiv medicin var förstås tung att bära. Men hur skulle man kunna vetat att kemin kunde ge en sådan hjälp?

Idag kanske vi skrattar åt gamla behandlingsmetoder som långbad och insulinchocker. Men man måste hålla i minnet att man om femtio år förhoppningsvis har kommit så långt att man skrattar åt sådant vi har för oss idag. Historien har ingen slutpunkt utan den fortsätter. Förhoppningsvis lär vi oss mer hela tiden.

Men vi behöver inte skämmas för Umedalen.

Eftertankens kränkta vithet

Man undrar lite grann varför sådana här debatter alltid bygger på närmast surrealistiska grunder. Vi har alltså något slags ny chefsperson som ska visa var skåpet ska stå. Han har redan innan tagit sikte mot "Tintin i Kongo". När så inte TiK fanns att tillgå på Tiotretton beslutar han sig för att rensa ut alla andra Tintin-album trots att de inte innehåller de "rasifierningar" han sade sig vilja komma åt.

Trots att nu detta blev så fel som det kunde bli så fortsätter olika tillskyndare att försvara tilltaget. Jag har sett formuleringar i stil med "det är väl ändå bättre att man försöker göra nånting oavsett om det blev fel" till Malin Ullgrens nya märkliga inlägg : "Varför ska nya generationer skolas in i europeisk överordning" utan att riktigt klart verka kunna förklara vad det har med denna saken att göra ...

Om detta kunde jag orera i evigheter.

Nu hade jag egentligen tänkt tala om rasistiska stereotyper men när premisserna är att "Ja, nu råkade Tintin i Kongo inte finnas med bland de album som rensades ut men hade det varit så att det var Tintin i Kongo som rensades ut - hade de då inte varit rätt?" och hur jag än vänder och vrider så förstår jag inte hur jag ska tala om rasistiska stereotyper i ett sammanhang där de inte fanns. Det känns som om man skulle acceptera den felaktiga premissen om man gjorde det.

Exempelvis så hade jag tänkt ta upp problematiken i lastrumsscenen i Koks i lasten men när jag nagelfar det hela så visar det sig att de rasistiska uttryck som kapten Haddock slänger omkring sig inte finns i Hergés originaltext utan kom med i Janzons gamla svenska översättning. Wahlbergs nya översättning följer närmare originalet.

Här är den gamla svenska versionen från 1969:

Det låter ju inget vidare. Men läser man i det belgiska originalet...

Min franska duger knappt till att beställa öl med men det står i vart fall inget om "hop negrer". Den moderna svenska översättningen lyder: ""Nu är vi ensamma ombord med en hel hop instängda stackare i lastrummet." som väl verkar ligga helt i linje med originalet så långt min skrala franska tillåter mig att bedöma.

Men varför lade Janzon till det helt onödiga "hop negrer"? Det verkar väl som om Janzon utgick från den engelska översättningen:

Scenen som sedan följer har känts lite problematisk för mig men jag inser att stora delar av den stämningen kommer alltså av en okänslig översättning.

De delar som sedan följer kan man anmärka på hur östafrikanerna är avbildade men när man ser på hur övriga galleriet ser ut så tycker jag inte att de är anmärkningsvärt stiliserade och karikerade om man jämför med övriga galleriet. särksilt om man sätter in dem i berättelsens sammanhang.

Placeboterapeuten

Har ni sett det där "Par i terapi"? Det väcker en del gamla minnen hos mig. På åttiotalet så arbetade jag på en avdelning som var väldigt inriktad på terapi, samtal och en del pedagogiska hyss som var moderna vid den tiden. Den här terapeuten i programmet hade en far som jobbade på en annan avdelning. Men han var kognitiv och vi var psykodynamiska. Det var lite vattentäta skott mellan de olika ideologierna.

Ett problem med psykiatri är att de här tråkiga metoderna som medicinering och ECT har mer mätbara effekter än terapi. De som får terapi säger sig få ut något av det men den som liksom ska evaluera resultatet är ju samma person som utför behandlingen vilket i värsta fall kan innebära en bias. När man testar ut medicin så brukar man ha en kontrollgrupp som får medicin och en som får placebo.

Jag fick en rätt genial idé. Jag skulle utveckla en placeboterapi. Där skulle jag sitt och ställa intresserade frågor, föreslå små övningar och ... ja, göra ungefär sådant som man förväntar sig. Dessutom skulle jag uppträda lätt förvirrat, ha lite för långt hår och skägg och bära omaka strumpor som en riktig terapeut.

Men det skulle liksom inte bygga på några djupare analyser eller något.

På så sätt så skulle man kunna få mätbara resultat på vilka terapier som fungerade bättre än min placeboterapi.

Men mina idéer rönte inte alls den uppskattning jag tycke de förtjänade. Min överläkare förstod exempelvis inte alls det där med omaka strumpor fast jag snott idén från honom.

Den svenska kulturtyckarelitens monumentala brist på faktakoll

När jag kommer hem från fjällen frågar min son "Det här med Tintin - är det verkligen bara det att de flyttat böckerna tio meter?". Låt oss slå fast två saker. Behrang Miri skulle rensa ut Tintinalbumen från TioTretton. Dessutom lovade han en fortsatt kulturrevolution där han skulle gå vidare med andra verk. Men någon av personalen på TioTretton tykcte att det var synd att slänga böckerna så han ställde dem på en vagn och rullade över dem till Serieteket. Det handlade alltså inte om en flytt - det kom att bli en flytt på grund av någon av  personalen på Tio Tretton tyckte att det var synd att slänga böckerna.

Det andra man måste slå fast är att albumet "Tintin i Kongo" aldrig har funnits på TioTretton och antagligen inte kommmer att göra det heller.

På kulturnyheternas inslag så lyckades man nämna att det handlade om en bokflytt på tio meter inte mindre än sju gånger under inslaget.

För att inte tittaren ska missa så läser man tydligt "konstpaus - BOKFLYTT - konstpaus" mitt i en mening. Inslaget illustreras med bilder från Tintin i Kongo 12 gånger. Tintin i Amerika -också ett tidigt album - 4 gånger och hela den övriga bokserien får illustreras av att man sveper över en hylla tre gånger.

Ordföranden i Afrosvenskarnas förbund Kitimbwa Sabuni har märkligt nog inte Tintin i Kongo på den tillhörande bilden men hela artikeln handlar alltså om Tintin i Kongo. Däremot handlar hela hans artikel om hur patetiskt det är att vita blir upprörda över att Tintin i Kongo flyttas några meter. Det förstås bara att Tintin i Kongo inte fanns bland de böcker som rensades ut.

Docenten i Litteraturvetenskap Paul Tenngart tar kraftfullt ställning: "Inte fel att plocka bort Tintin i Kongo"

En annan som tar kraftfullt ställning mot Tintin i Kongo är Maria Robsahm som förkunnar att "Tintin i Kongo är ett försök att dölja ett folkmord" där hon förklarar Belgiska staten gav i uppdrag åt Hergé ett framställa Belgien i en bättre dager för att dölja ett folkmord under artonhundratalet. Enligt Hergé så kom uppdraget från redaktören som antagligen fått uppdraget från katolska kyrkan att framhålla missionen i bättre dager. Hergé tyckte att det var lite torftigt att göra en serie om så han slängde in lite äventyr. Men hursomhelst så fanns inte Tintin i Kongo på TioTretton.

Patrik Svensson på Sydsvenska Dagbladet skriver om olika exempel på hur Tintin i Kongo rensats bort på andra ställen i världen i "Postkolonial paralys". Dystert konstaterar han efter Kulturhusets reträtt att " När lavinen av raljant kritik åter lagt sig, när Kulturhuset backat och bett om ursäkt och ”Tintin i Kongo” åter står på sina gamla vanliga plats i hyllan, ".

På Godmorgon i SVT så pratade nöjespanalen om Tintin. Händelsevis så råkade man hålla fram - BIG SURPRISE - Tintin i Kongo!

Diskussionen var väl sådär. Alla verkar ha läst Tintin som barn men på något sätt verkar Tintin i Kongo ha smetat sej ut över hela Tintin-serien som de avfärdar som grovt rasistisk. Personen i orange tröja lyckas i alla fall framhålla att de andra albumen är bättre än Tintin i Kongo.

I min Tintin-hylla så är "Tintin i Kongo" det enda albumet som är i gott skick. De andra har jag bokstavligen läst sönder. Jag har kanske läst albumet två gånger eller så. Jag finner det ointressant som serie och har det endast pga dess seriehistoriska värde.

Men jag är stum över att alla dessa lärde och kloka människor så fatalt lyckats missa att Tintin i Kongo inte fanns med bland de böcker som diskuterades.

Edit: En vecka efter Tintin-gate så försöker en Malin Ullgren på DN veva Kongo-myten ett varv till. "Malin Ullgren: Tintinalbumen är tillbaka och kampen för demokratin vunnen. Eller?". I artikeln så står uprsprungligen så här: "Frågan om biblioteksutbud är komplex. Ändå tog det bara några timmar innan den rasistiska 'Tintin i Kongo' var åter i sitt ställ. Ordningen återställd? Kampen för demokratin vunnen också denna förmiddag?"  var utbytt till "Frågan om biblioteksutbud är komplex. Ändå tog det bara några timmar innan Tintin-albumen var åter i sitt ställ. Ordningen återställd? Kampen för demokratin vunnen också denna förmiddag? - min fetning. Detta efter att en del kommentarer påpekade att Tintin i Kongo faktiskt inte fanns med. Tydligen så läser skribenterna läsarnas kommentarer. De bryr sig bara inte om dem. För att citera Jessika Gedin - "folkets röst är överskattad".

Tintin-gate

Jag var i fjällen förra veckan. Min nya mobil kunde hjälpligt informera mig om att en chef på kulturhuset hade slängt ut Tintin.

Så småningom så började bilden klarna. "Chefen" visade sig vara en Behrang Miri som bar titeln "konstnärlig ledare" för ungdomsavdeliningen TioTretton. Hans kommentar "Den bild Tintinböckerna ger av exempelvis afrikaner är afrofobisk. Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor." Visar väl att han inte hade nån som helst koll. Men i kölvattnet av Tintin-Gate så har det följt en rasistisk våg av twitterstormar, anonyma mejl och så vidare så jag ska inte hacka på Behrang Miri något mer.

Varför är det sådan storm kring Tintin? För min del så handlar det hela om att tecknade serier är "mitt medium". Jag har tecknat, skrivit och målat men det är först när jag uttrycker mig i den tecknade seriens form som jag känner mig levande. Under sextio- och sjuttiotalet så läste jag i stort sett alla serier som kom ut på svenska och en hel del amerikanska. Men när jag ser tillbaka på seriekonsten under nittonhundratalet så lyser Tintin som ett unikum. Det är helt enkelt det bästa som seriekonsten har presterat. Det är möjligen Carl Barks som kan konkurrera men i övrigt så är Tintin den viktigaste serien.

Upphovsmannen Hergé började teckna serier som 18-åring 1925 åt en katolsk tidning - Le XXe siéclé - där han tecknade i deras ungdomsbilaga. Det var ganska enkla historier och Hergé blev tämligen otillfredsställd. Men så fick han i uppdrag att skapa en ung katolsk reporter som skulle resa runt i världen. Hergé lånade in en amerikansk nymodighet - pratbubblan. Hergé var vid den här tiden bara strax över tjugo och hans två första äventyr var kvalitetsmässigt långt under det han senare skulle göra. Det första äventyret hette "Tintin i Sovjet". Äventyr två hette Tintin i Kongo. De här två historierna var tämligen naiva och består mest av en rad händelser staplade på varandra. Dessutom var det fördomsfulla och innehöll en hel del faktafel och Hergé fick en hel del kritik för faktafelen och blev med tiden nitisk faktagranskare.

Sedan så blir serien bara bättre och bättre för att kulminera under förtio- och femtio-talet. Värt att notera är att Hergé blir mycket mer intresserad av de folk han bekskriver och Tintin tar - i den mån han tar ställning- ställning för de svagare. Respekten för främmande folk och kulturer är långt mer respektfull och intresserad än andra samtida verk.

Vi kan ta ett exempel från "Castafiores juveler" som visar att Tintin kankse inte är den rasistiska pamflett som den utmålas till av den svenska kulturtyckareliten.

Förutsättningarna för Hergé att förutse hur det skulle se ut i Sverige 50-70 år senare var naturligtvis begränsade. Med tanke på att han bodde i en kolonialmakt ända in på sextiotalet och hur de allmänna åsikterna runt omkring honom så tror jag snarare att han låg före sin tid än efter.

Härnäst: kulturtyckarelitens monumentala brist på faktakoll.

Jesus fru åker på en blåsning

Man ska ju ha funnit ett papyrus som säger att Jesus hade en fru. Av någon anledning kan jag inte frigöra mig från den här inre bilden ...

Henförd

Nu drar det visst igång en ny hen-debatt. Det har läckt ut att DN har skrivit en rekommendation att man inte ska använda hen-ordet i nyhetstext. Detta har lett till upprörda rubriker där "DN förbjuder hen!" på exempelvis SVT kultur. På SVT självt så behöver man bekvämt nog inte "förbjuda" ordet eftersom ingen använder det. Rätt intressant distinktion där som går mig lite förbi.

Hursomhelst så är det lite blogg- och twitterbävning i frågan på ungefär 5,1 på Richterskalan. På den rosa sidan så insisterar man på att ordet ska användas överallt. På den mörkblå/bruna sidan så är man upprörd över queernormativiteten och direktiv uppifrån. Upprördast är man förstås på Flashback. Lustigt nog så är det först på Flashback som jag har haft ett behov av ett sånt ord då alla är anonyma och man oftast inte ens kan gissa kön. Och då är det kutym på Flashback att använda "h*n".

Vad är då problemet med ett ord? Vad skada kan ett ord till göra? För min del så kan det kvitta. Men den stora lanseringen kom samtidigt som SCUM-manifestet sattes upp som pjäs, i diskussionen framträdde ett par som vägrade tala om vad deras barn hade för kön, genusdagis och så vidare i en sådan där politiskt korrekt gröt. Man fick en känsla av att barnen skulle utsättas för utstuderade korrektionsåtgärder om de inte anpassade sig till absolut könsneutralitet.

Så att använda ordet kom att betyda att man manifesterade en massa andra saker. Ett ställningstagande. Lustigt nog så visar väl palavern kring DN att det OCKSÅ är ett ställningstagande att INTE använda ordet. Här finns inga gråzoner. Om ordet är tänkt att vara neutralt så är dess användande allt annat än neutralt.

Så vart ska det bära hen?

Ulf Brunnberg

Ulf Brunnberg. Vilken lirare.

Jag vet inte om jag inbillar mig men visst dyker han ofta upp på bilder iklädd rökrock av Hugh-Hefner-typ? Vill han själv framställa sig så eller är det tidningarna som väljer ut de bilder som får honom att se extra gubbig och dryg ut?

Nu har han hamnat i blåsväder igen – om han nu någonsin befunnit sig i lä. Nu var det frågan om häktesvakten som slogs ihjäl. Uffes teori är att det inte skulle ha hänt om inte var för feminismen. På sätt och vis har han kanske rätt. Hon skulle aldrig befunnit sig där om världen sett ut som på femtiotalet. Och visst är det väl så att en gammal osympatisk plit i hundrattjugokilosklassen hade säkert haft bättre odds.

Men det finns andra värden med att ha kvinnor även på häkten och fängelser. När jag började inom psykiatrin på sjuttiotalet så fanns fortfarande rester av det gamla mans- och kvinns-systemet kvar. Det började luckras upp – annars hade jag ju aldrig varit på kvinnodominerade avdelningar- men andan satt i väggarna. Mansavdelningarna var hårda och alla konflikter löstes hårt mot hårt, Kvinnsavdelningarna vara insnärjda i märkliga konflikter.

Men de avdelningarna piggnade snart till när man började blanda upp både personal och patienter.

Problemet med den dödade häktesvakten ligger istället på besparingar och en svårighet att upprätthålla regler. Man ska inte vara ensam i risksituationer. Men när inget har hänt på ett tag så börjar man slappa och den som gnäller om regler ses som paragrafryttare och osmidig.

Inom olika boenden och vårdenheter för psykvård så har det hänt att personal dödats. Vårdideologiskt så vill man ha små enheter med få platser och det är mycket ensamarbete utan larm eller larm som någon hittat inplastat på en Kalle Anka-tidning. Går larmet nånstans så är det till något vaktbolag -  billigast möjligt – som har 15 minuters inställelsetid. Om larmet fungerar.

Fast nu var det ju Brunnberg jag talade om. Nu rasar han mot Filip&Fredrik. Jag såg inslaget och håller fullständigt med Brunnberg. Så värdelöst det var.

Åldrandet

Ibland så känner man sig plötsligt så gammal. Häromdagen så är jag helt utan anledning fullständigt ledbruten.  Just när jag står i begrepp att kliva ur Peugeoten så passerar Larsson och ser med vilken brist på smidighet jag försöker ta mig ut. "Hur är det med morfar?" - frågar han. "Det känns som om jag försöker kliva ur en Lambourghini" svarar jag. På hans min anar jag att det inte var den bild-association som fanns i hans hjärna när han såg mig.

Senare råkar jag ut för ett märkligt kroppsligt fenomen. Jag är lite trött och spärrar upp ögonen och vänster öga fastnar i vidöppet läge. Man får alla möjliga konstiga tankar när man råkar ut för sånt. Är det någon nerv som bara gått av - ungefär som när isoleringen trillar av kablarna på en gammal bil - eller är det en hjärnblödning. Jag springer in till badrumsspegeln för att se vad som hänt.

Det visar sig att ögonbrynet trasslat ihop sig med ögonfransarna.

Var jag hängt i sommar

När jag jobbade på lasarettet brukade jag springa på gamla pensionerade manliga kollegor. De var där i form av patienter - det verkade närmast vara en invigningsritual i pensionärslivet att ramla ner från sommarstugetaket. På något sätt så överskattade de sin smidighet och balansförmåga.

Nu har jag visserligen en bit kvar till pensionsåldern. En väldigt lång bit om Reinfeldt får råda. Men jag råkade ut för något liknande.

Det är så att jag håller på att sätta upp en liten stuga. Jag har ingen riktig ritning som jag följer utan jag improviserar mig fram. Därför fick jag lämna någon golvås tills dess jag löst något annat problem som uppstått. Huset står halvt på pålar pga den opålitliga marken den står på. Därför ligger marken under golvåsarna så högt att man antingen får kliva på åsarna eller idka 5 meter häck när man ska ta sig fram.

Nu hör det till saken att jag gått ner en hel del och väger inte ens 95 kilo längre. Så jag är nätt som en älva där jag trippar fram på bygget. Så när jag ska trippa på åsarna och ska passera det stora gapet så tänker jag självklart att jag ska gå armgång så där som man gör på hinderbanor.

Men det visade sig att jag nog vägde ännu mindre när jag armgångade sist. Dessutom hade jag ökat på med en del med spikfulla fickor och en extra fet hammare som behövs för tiotumsspiken.

Det gick liksom inte att armgå. Jag hängde som en älgkropp. Och en och en halv meter ner till marken är inte vad mina knän behöver om man säger så.

När jag hängt en stund så började jag gunga och kunde på så sätt gunga iväg mot nästa ås men ytterligare ett snäpp medvetnare om min dödlighet.

Automatiska meddelanden

Nåt kan man ju ändå skriva. Jag har lite roligt åt de där automatiska meddelandena som man får från epostar och liknande. Exempelvis så kommenterades ett e-mail som gjorde reklam för en konstutställning av min epost-klient att "detta kan vara en bluff".

Nu slösäser jag lite på fejan och läser ett citat från en sådan där gammal körkortsbok från när farfar tog körkort.

Det är ju lite lustigt hur mycket som har förändrats på en mansålder. Men roligast har jag åt Trynebokas automatiska kommentar som jag ringat in.

För övrigt hade min farfar också roligt åt tillvarons som ofrivilliga ironi. Han nekades på sjuttiotalet att ta ut pengar på banken då hans legitimation gått ut en vecka tidigare. Emellertid fann han på råd och tog fram sitt körkort som han hade i plånboken från 1928. På den tiden var körkortets giltighet obegränsad. Att ynglingen på bilden inte hade någon som helst likhet med åldringen framför kassan var inget problem.

Helgens fynd

Jag rengjorde duschavloppet i helgen. Tiden går mycket fortare nuförtiden och trots att jag tycker att jag har gjort detta med jämna mellanrum verkar det ha varit ett tag sedan sist. Jag tänker kalla honom Henry.

I de dödas sällskap

Det är mycket dödsnack nuförtiden. Det kommer sig dels av att jag besökt kyrkogårdar och dels av att jag läst några bouppteckningar. Det kommer fram små överraskningar som kusiner som jag inte visste att jag hade och sådant. Nu har jag tydligen bouppteckningen efter min morfars första fru, Lyydia Rautiala, som mormor bara refererade till som "den där finskan". Hon var mor till min mammas halvbror Gösta Stjernborg. Jag har inte vetat mycket om henne men tack vare internet så finns allt tillgängligt. Hon kom från Pyhäjärvi i Finland. Hennes far hette Samuel Rautiala och hennes mor hette Karolina Matintytär Maliniemi. "Matintytär" har jag aldrig hört förr.

Det som var lite intressant var att allt verkar ha gått väldigt fort. Lyydia avlider 18 februari 1926. Min morfar gifter sig redan 26 oktober 1927 och mamma föds 11 mars 1928. Verkar ha varit bråttom. Min morfar har alltid omnämnts som "snäll" eller "Stjernborg var en väldigt vänlig man", vilket låter nästan mesigt. Men nu fick jag en ny bild av honom.

Ser han inte ut som en spelevink?

Det är både intressant och spännande att kolla in de här gamla döingarna. Man förstår inte riktigt rädslan och obehaget som folk känner kring allt som har med död att göra. Jag läste någon gång att folk på Madagaskar behöll sina döda i mumifierad form och tog fram dem till familjefester. Nu vill jag själv inte övergå till detta bruk, vårt klimat kanske är lite för fuktigt för att det ska vara en god idé, men det känns ändå sympatiskt på något sätt.

Vi kanske behöver förändra vår bild av döden. Det ska vara lite mer lattjolajbans.

Dyrt att leva - dyrt att dö!

Vi var och skötte om gravar i helgen. Det vill säga jag bar jord och gödsel. Det är sånt jag är bra på. Av jord är man kommen, jord skalla man åter varda, men det måste tillsättas lite gödsel också. På något sätt har min generation samlat på sig en massa gravar. Helst också på annan ort. Därför så har vi haft sådan där gravskötsel på hustruns döingar. Men nu skulle de förnyas och har levnadskostnaderna skjutit i höjden så är det inget mot vad dödnadskostnaderna har gjort.

Ska man behöva bekymra sig för sådant nu också. I förra inlägget så bad Blind Lemon om att hans grav skulle skötas om. Det var rätt typiskt för den generationen. De ansåg att skuld, dåligt samvete och otillräcklighetskänslor var karaktärsdanande så därför gick de runt om planterade dåligt samvete hos sina efterlevande. Min föräldrageneration fick då åka runt och sköta gravar. "Se då åtminstone till att min grav är mer välskött än fru Rynells". Själv är jag okänslig för sådant där och har knappt besökt mina föräldrars grav. Jag hyllar dem genom att lösa melodikrysset - varje gång jag råkar på en operettlåt tänker jag på min mor - eller så gräver jag lera i Laisvall och tänker på min far. Jag hoppas att mina systrar (som ofta passerar där graven finns) tittar till den. Eller att vi har gravskötsel.

Själv gillar jag ändå kyrkogårdar. Det är något härligt kitschigt över gravstenar. Duvor, änglar och jag vet inte vad. Får jag bestämma tror jag att jag vill ha Hulken på min.

Eller Janne Långben kanske.

Eller så kremering. Vi satt och pratade, Hustrun, svågern och jag, om hur vi skulle vilja hanteras. Vi var alla inne på att kremeras och spridas för vinden. För att vi inte skulle besvära våra efterlevande. Efter en stund började vi skratta åt oss själva. Den ultimata curling-generationen. Vi vill inte ens vara till besvär när vi dör.

Håll min grav snygg!

För att fortsätta listan av väsentliga blueslåtar från mellankrigstiden. Det är svårt att förbigå Blind Lemon Jefferson. Han föddes som Lemon Henry Jefferson någonstans runt 1893 i Texas. Han var född blind och började spela som tonåring. Han blev tämligen framgångsrik och var den förste bluesartisten som gjorde en skivkarriär.

Han repertoar var ganska bred och det var sådant som antagligen var bluesstandards vid den tiden, lite religiöst och samtidskommentarer. Den som jag tänkte ta upp idag är "See that my grave i kept clean" som var en stor succé.




Den har senare spelats av en drös människor som Bob Dylan, Lou Reed, BB King , Grateful Dead, och Totta Näslund.

Jefferson dog 1929. Berättelserna går något isär om hur. Han sägs ha fått förgiftat kaffe av en svartsjuk älskarinna, frusit ihjäl, dödats och rånats av sin ledsagare eller blivit dödad av en hund. Hursomhelst så begravdes han på Wortham negro cemetary. Hans grav blev snart försummad men har på senare tid rustats upp och gravplatsen heter numer Blind Lemon Memorial cemetary.

Klotter - Tarzan

Jag sitter ju och klottrar mest hela tiden. En seriefigur som jag älskade som barn/yngling var Tarzan. När man idag har möjlighet att skaffa allt det man vill så finner man till sin sorg att de här gamla Tarzanhistorierna är urtrista att läsa. Men man önskar att man hade fått teckna en.

Etniska svenskar?

Lite lustigt det här med Reinfeldts klavertramp.

Lite lustigt att han inte fattar att han inte får säga på det här sättet. Det är också lite lustigt att man FÅR säga att människor med invandrarbakgrund har högre arbetslöshet men att man INTE FÅR säga att etniska svenskar har lägre. Det ena ger ju liksom det andra. Nu är det kärt besvär att tycka rätt och att tycka med rätt formulering bland proffstyckarna. "Reinfeldt har rätt men säger det fel".

Nu hade jag tänkt tycka något om allt det här men inser när jag försöker skriva hur svårt det är att formulera sig rätt. Poängen jag skulle ha kommit fram till var i alla fall att lösningen på att problem med invandring enklast löses genom att folk kommer i arbete.

Edit: nu hittar jag en artikel. "Vi presenterar ingen sådan statistik" säger SCB.

Big Brother-Camilla

I år har jag entusiastiskt följt med i Big Brother. Inget mer sitta och inte förstå vad folk pratar om när det talar om Big Brother-Nettan,  Big Brother-Bubben,  Big Brother-Marcello,  Big Brother-Hampus och  Big Brother-och-så-vidare.

Det är intressant att se generationen som ska ta över efter oss på nära håll. De kan så mycket nuförtiden, de har rest och de har sett saker. Igår berättade  Big Brother-Camilla om när hon var i Tel-aviv. En fantastisk stad berättar hon.

Och Amish-folket finns överallt där, säger hon. Fantastiskt. Det hade jag ingen aning om.

Varför blev jag terrorist?

En sång som jag hatade mer än allt annat på Peps skivor var "Varför blev jag terrorist?". Det var ett förskräckligt pekoral med nödrims om skulle fått ett lokalt dansband att skämmas.


Varför blev jag terrorist?
Vad har gjort mej sån till sist?

Va det för att bli populär?
Va det för att jag va kär?
Va det för att morsan svär?
Va det för att leva som miljonär?

Varför blev jag terrorist?
Vad har gjort mej sån till sist?

Va det höga droger i det blå?
Va det för att stjäla från de små?
Va det för att flippa då och då?
Va det för att ställa till ett sjå?

Varför blev jag terrorist?
Vad har gjort mej sån till sist?

På den tiden så var det framför allt Baader-Meinhof-ligan man associerade till när man diskuterade terrorism. Och den olycklige Norbert Kröcher.

Nu har jag lyckligtvis förträngt vad det egentligen var vi tyckte på den tiden men jag har ett vagt minne av att man på något sätt tyckte att det var lite spännande med de här figurerna. Det fanns en viss revolutionsromantik bland den tidens vänster och jag tycker mig minnas att det ansågs att de i alla fall "gjorde något". Men de flesta tyckte nog att allt det här var störande och ett stickspår. De var trots allt våldsmotståndare som hade en ganska ljusblå föreställning om något slags fredlig revolution.

Men idag är vänsterterrorismen ett minne blott. Länge har vi fruktat för muslimsk terrorism och vi har väl fått några små försök men de har varit så förvirrande inkompetent genomförda. De som skulle sätta eld på Lars Vilks hus lyckades bara sätta eld på sitt eget skrev. Självmordsbombaren i Stockholm lyckades visserligen spränga sin bil men utan att skada någon eller ställa till någon förvirring och själva självmordsbomben tog knappt kål på honom själv.

Berivik hade i princip samma upplägg men hans bilbomb demolerade halva regeringskvarteret och ställde till en förfärligt oreda. Sedan så är hans följdattack obehagligt effektiv. Men motivet för attacken som han beskriver i sitt manifest framstår mer eller mindre som ren rappakalja.

När jag nu läser om den misstänkte serieskytten i Malmö, Peter Mangs, så blir man lika förbryllad. Han hade lika gärna ha kunnat spela med Timbuktu idag tillsammans med sina musikerkamrater som att vara den nya lasermannen. Han har läst högerextrema tidningar samtidigt som han läst vänstertidningar. Han gillar svart musik och har inrett sitt hem med etnoprylar. En av de motivbilder som nämnts är att han skulle ha dödat för att bli känd så att han skulle få brev från tjejer när han sitter i fängelse.

Det finns några av hans inspelningar på tuben. Det är drömskt och inte helt oävet. Som hans version av Erik Gadds "Do you believe in me" eller hans version av gamle Lars Hollmers "Boewes psalm".

Så i perspektiv av detta så kanske texten till Peps Blodsband ändå på något sätt är relevant.

Edit: Det var just någon rättspsykiatrier i radion som pratade om ämnet och han kom in på en rätt intressant fråga i sammanhanget. Det är ju så att man diskuterar Breivik och Mangs utifrån perspektivet om de har en psykisk sjukdom eller om de är ett resultat av en politisk idé. Men det behöver ju inte vara antingen eller - det kan vara en kombination.