Hotad målbild

Vi skottade taket igår. Jag höll på någon halvtimme först och sedan kom hustrun. Det blev faktiskt ett rätt drygt arbete så jag skapade mej en sådan där målbild. När jag gjort arbetet så skulle jag få klättra ner och gå in i duschen och njuta ordentligt. När vi hade gjort ungefär det vi tänkt oss (eller rättare sagt: när våra respektive vänsterarmar gett upp) så klättrade vi ner. Jag tog ihop spadar och fällde ihop stegen. Lungt och metodiskt med min inre målbild framför mej.

När jag står två meter från min målbilds uppfyllande säger hustrun: "Oj, jag glömde handskarna på taket". Jag mötte hustruns blick och insåg att det innebar att jag skulle klä på mej igen, plocka fram stegen och klättra upp och hämta dem.


Det är märkligt. För att vara en kvinna som aldrig lider på brist av ord så är hennes paradgren att kommunicera icke-verbalt. Problemet att använda sej av målbilder är när de inte blir uppfyllda eller saboterade på ett eller annat sätt så blir man mer besviken än vad man varit annars.

Men som tur var så lyckades jag nå handskarna genom fönstret på övervåningen med en grip-pinne. Det gav säkert mindre pluspoäng men jag fick i alla fall uppfylla min målbild.

Och i morse unnade jag mej en macka med feta-ost och fefferoni. Livet har sina goda stunder.