tisdag 8 oktober 2013

Hanne-Kjöller-halad

Det måste ha varit någon gammal svart-vit film. I vart fall så är mitt hjärta övertygat om att en journalists viktigaste uppgift att föra fram sanningen. Även om det går mot den egna övertygelsen och den egna karriären så måste sanningen fram.

Därför var det en kulturchock för mej när jag gjorde skol-praktik på en tidning och insåg att journalister ser sanningen som en modellera som de ska skapa en egen form av. De kallar det för vinkling eller numer att deras journalistik ska vara agenda-sättande. Eftersom det dominerande partiet bland journalister är MP med V som tvåa så blir det en viss diskrepans mellan den journalistiska sanningen och den som folket skulle kommit fram till om de fått reda på alla fakta.

En journalist, eller snarare krönikör, som jag brukar läsa med skräckblandad förtjusning är Hanne Kjöller. Hon företräder inte sanningen på något vis - hon företräder en annan vinkel. När hon är som värst är hon en dryg och empatilös översittare som föraktar svaga och ser sjuka som simulanter. När hon är som roligast sticker hon hål på någon åsiktssufflé.


Men så tar hon sej för att skriva en bok om offerjournalistiken. Det hade faktiskt varit roligt att diskutera den på allvar. Hela det här upplägget med ett utsatt offer och några utvalda onda är många gånger riktigt suspekt. Ibland brukar jag följa Flashback när det är som värst där en tredje form av "sanning" kommer fram. Som god medborgare får man då sitta och försöka kalibrera fram någon slags egen sanning.

Men boken innehöll en del fakta som inte höll måttet och helt plötsligt blev landets journalister förvandlade från propagandarör till sanningstalibaner. Och Hanne Kjöller kastade första stenen fast hon hade syndat och satt dessutom i ett glashus. Så det blev en offentlig kjölhalning med påföljande pudel. Det ligger väl något slags ironi att för första gången ser hon skakad ut, jag tycker riktigt synd om henne tills jag inser att hon blivit ett offer.

Men sen går det riktigt illa. Till hennes försvar rycker Jan Guillou ut. Mannen som gjort faktoiderna med rekyl till sin paradgren. Det vill säga att han lyckas övertyga med sin pondus att något är en faktoid men om någon tar sej för att granska det hela så visar det sej att det är fakta i alla fall. För att inte uppröra någon så tar jag ett oförargligt exempel: det brukar ju påstås att Guillou sitter och guppar i rutan i rutig skjorta. Han tillbakavisade det med "Jag har aldrig ägt en rutig skjorta", vilket jag gick på och förde vidare i ett forum. Tog inte fem minuter innan det dök upp bilder på honom i rutig skjorta.

Men som inte det vore illa nog så dyker Elisabeth Höglund upp till Kjöllers försvar. Med såna vänner behöver man inga fiender. Om det nu rått någon brist på sådana.